De dåtida folklivsforskarnas normalvetenskap innebar sortering och kategori- sering. Adjektiv som ”egendomlig” och ”intressant” räckte inte till som sorte- ringsinstrument, utan en taxonomi behövdes. Sigurd Erixon bidrog med ett antal benämningar på bebyggelsetyper som var ett led i vetenskapliggörande av den verksamhet som han så framgångsrikt skaffade acceptans för. 1917 hade han introducerat termen ”sydgötiskt hus” för det som i allmänt tal kallades högloftsstuga.
Kategoriseringen kräver en blick för betydelsebärande skillnader, på samma sätt för bebyggelseforskaren som för botanikern som bestämmer arter. Taxonomin gjorde det möjligt att se mönster, ställa frågor och skapa mening. Benämnan- det ledde också till möjligheten att skapa relevans till en kanske ifrågasättande omvärld. Vetenskapliga benämningar gav en högre dignitet än användande av inarbetade ord och uttryck. När allmogens gamla högloftsstugor kallas ”syd- götiska hus” blir de betydelsebärande element för experter. Hela byar, gårdar, enskilda byggnader, planlösningar och byggnadsdetaljer kategoriserades och benämndes efter sin ”typ”. När Olga Falk beskrev sina iakttagelser av byar på Öland menade hon att den vanligaste ”byformen” på Öland var den typ ”som blivit kallad den solskiftade radbyn”, med hänvisning till en artikel av Erixon i den geografiska tidskriften Ymer från 1922.35
Under bebyggelseundersökningarna kunde olika ”typers” utbredning i rummet iakttas, något som gjorde det möjligt att fastställa gränser mellan olika områden och bygder. Taxonomin var ett redskap som underlättade detta. I sin ansökan om medel för undersökningar sommaren 1931 skrev Olga Falk bland annat att hon ville ”bestämma det sydgötiska husets nordgräns”36. Något annat som hon
uppmärksammade var halmtakens skiftande konstruktioner på olika platser. I Störlinge by i Gärdslösa socken beskrev hon ett halmtak 1930: ”Taket består av bräder samt upptill av halm, fasthållen med horisontella stänger som vila på från hängslena uppstående pinnar. Det sydligaste anträffade taket av denna typ.”37
Halmtakens olika utformning indikerade förekomsten av en kulturgräns: ”Åtminstone av ett ytligt studium får man ett intryck att man i Borgholmstrakten passerar en kulturgräns. Detta framträder redan i halmtakens konstruktion.” Hur köket var placerat i ett bostadshus var en annan indikation. 1930 fotograferade Olga Falk en gård i Sörby i Gärdlösa socken och skrev i sina kommentarer till bilden att detta var en ”gammaldags bondgård med mittköksplacering”. Hon beskriver också hur det i grannbyn Lindby alltid varit så att gårdarna alltid
haft köket på gaveln. ”Här torde således gränsen mellan gavelstugukök och mittköksplacering gå”.38
Och när förekomsten av en gräns hade konstaterats, så fanns också ett vetenskapligt problem som krävde utredning och undersökning. Vad berodde skillnaderna på? I sin ansökan 1929 hade Olga Falk skrivit om ”främmande kulturinflytande” och i artikeln från 1933 spekulerade hon: ”Det är möjligt att ett studium av hustyperna skulle kunna ge ledtrådar för lösningar av de bebyggelsegeografiska problemen. Särskilt äro de egendomliga gårdarna i Pers- näs och Böda med avskurna hörn värda uppmärksamhet; möjligen föreligger här inflytande från Gotland, ty Hallnäs är en gammal hamn för Gotlandstra- fiken.”39 De egendomliga gårdarna bar alltså på en betydelse, det fanns en dold
kunskap bakom de runda hörnen, som handlade om inflytande från Gotland. Iakttagelserna under fältarbetena och fastställande av gränser ledde Olga Falk kom fram till slutsatsen att det fanns tre ”näringsgeografiska bygdetyper” på Öland. En nordöländsk, en sydöländsk och en mellanöländsk övergångstyp.
Sektionsskiss av Olga Falk som visar konstruktionen av ett nordöländskt stråtak med termer och förklarande text: ”Agen är inuti bunden med vidjor. 4 rader horisontella, grova bommar äro medelst uppstående pinnar fästa på parvis över takåsen kopplade stänger (takraft); dessa hänga ned endast på 1/3 eller ½ av taksluttningen. Längre ned ligga mindre grova stänger fastbundna med ståltråd el. vidjor, ovanpå agen. Inuti bindes agen av smala spröt.”
Dessa kunde också delas upp i ett antal underregioner. Detta skrev Olga Falk i en stipendieansökan 1935, där hon också framhöll att hon hade kunnat påvisa ”viktiga differenser” mellan södra och norra Öland.40 Detta var ett bra resultat,
som det gick att ställa nya forskningsfrågor kring.
Var är människorna?
Liksom hos i princip alla andra personer som sysslade med att dokumentera och kartlägga det försvinnande allmogesamhällets bebyggelse är de människor som befolkat – och vid dokumentationstillfället befolkade – husen påtagligt frånvarande i Olga Falks beskrivningar. Hon noterar skillnader i byggnadsskick i både tid och rum, och kopplar förändringar till variationer i de naturgeogra- fiska förutsättningarna och till skiftesreformer, men avstår från spekulationer om förändrade försörjningsmöjligheter som en orsak. I sin artikel från 1933 hänvisar hon till sin lärare i geografi Helge Nelsons del i 1909 års emigrations- utredning. Men hon gör inga uttryckliga reflektioner kring sambandet mel- lan bebyggelseförändringar och de förhållanden som gjorde att Öland var det landskap där störst andel av befolkningen emigrerade.
Men naturligtvis pratade Olga Falk med ägare och boende i de hus och gårdar som hon besökte. I beskrivningarna som finns till foton och ritningar i Folklivsarkivets samlingar hänvisas ofta – men långt ifrån alltid – till uppgifts- lämnare. Ibland finns formuleringar där det är uppenbart att hon fått upplys- ningar från någon med kunskap om en gårds ålder och om olika förändringar som gjorts i byggnaderna. På några fotografier syns människor, som till synes står och iakttar fotografen, i något fall uppenbart poserande. Men deras namn finns sällan angivna på fotografierna.
Trots att hon hade en annan vetenskaplig skolning anslöt sig Olga Falk till hur den dåtida folklivsforskningen arbetade och resonerade. Sentida etnologer har ibland gjort sig lustiga över det dåtida sättet att beskriva variationer i den materiella kulturen och hur dessa förklaras. I de äldre beskrivningarna tycks hus och hägnader leva sitt eget liv. De växer och retirerar, som av egen kraft och inte på grund av människors förändrade villkor och preferenser. Kulturelement behandlades som objekt som var fristående från sina brukare.41 I en beskriv-
ning av hägnader i Grankulla heter det: ”Den [hägnaden] användes t. ex. som plank i mellanrummet mellan två av gårdens hus, som icke växt samman.” --- ”Reskasten [en särskild öländsk hägnad] finner man numera endast i Böda sn dit den retirerat från ett fordom betydande utbredningsområde.”42 Den här
typen av påståenden hänger ihop med fokuseringen på utbredningsområden och gränser som vetenskapliga problem. Det centrala var inte hur människor brukat enskilda objekt, utan på deras rumsliga fördelning, som ju var det som skapade förutsättningar för nya forskningsfrågor.