Ett annat stildrag som utmärker Richardsons prosa och som är tydligt i det citerade stycket ovan är hennes säregna kommatering. Genom hela Pilgrimage använder sig Richardson av olika skiljetecken för att representera Miriams medvetande: ellipser, kommatecken, semikolon och tankestreck. Framför allt gäller det tankeprocesser vilka kan sägas röra sig bortom det ord förmår beskriva. Viktigast är de flitigt förekommande ellipserna (…), vilka till hög grad har kommit att känneteckna Richardsons prosa. I Pilgrimage finns ellipser med både tre och fyra punkter; de med fyra punkter kan oftast förstås som trepunktsel- lipser följda av en punkt – meningen tar slut, helt enkelt. Det är inte alltid så enkelt, dock. I de första utgåvorna av The Tunnel och Interim – svitens fjärde och femte delar, båda utgivna 1919 – förekommer nämligen inte bara ellipser med tre och fyra punkter, utan även med fem och sex punkter. De här två romankapitlen utgör de formmässigt mest experimentella i Pilgrimage. Stund- tals är det svårt att avgöra vad som är dialog och vad som är Miriams tankar i dessa texter; allt blandas i långa flödande stycken fullpepprade med ellipser. Det är ibland svårläst men samtidigt ett väldigt intressant textexperiment. Det är oklart varför Richardson valde att skriva om dessa två romandelar, men när den första samlingsvolymen av Pilgrimage kom ut 1938 ser The Tunnel och Interim helt annorlunda ut; nu är det tydligt vad som är dialog och vad som är tanke, och de längsta ellipserna har försvunnit.
Att Richardsons ellipser bär mening i texten blir särskilt tydligt när de före- kommer i så olika längd som de gör i de första versionerna av The Tunnel och Interim. I början av den senare romandelen, till exempel, tycks en viss sex- punktsellips tyda på att något händer inuti Miriam medan hon funderar över en viss Miss Philps hälsa:
Mrs. Philps’ face had grown dark and old. Miriam glanced restively at her meaning…… Large terrible illnesses, the doctor coming, trouble amongst families, someone sitting paralyzed; poverty, everything being different. (Ric- hardson, 1919, s. 22)
Mrs. Philps ansikte hade blivit mörkt och gammalt. Miriam kastade rastlöst ett öga på vad det kunde betyda.. Stora hemska sjukdomar, doktorn som kommer, problem bland familjer, någon som sitter paralyserad; fattigdom, allting annorlunda.
Ellipsen mitt i passagen tyder på att den representerar vad det än är Miriam utläser i Mrs Philps ansikte. Meningen efter avslöjar att detta något har att göra med sjukdom och svåra tider. Det kan tyckas som om Miriam sitter och spekulerar, men antagligen syftar hennes tankar på något annat än Mrs Philps framtid, nämligen Miriams minnen av sin mors självmord och hennes egen familjs olycka och fattigdom. Ellipsen representerar alltså hur dessa mörka min- nen rör sig under ytan i Miriams medvetande. Prickarna visar på något som saknas i texten, men de utgör också något i sig självt: de visualiserar Miriams sinnestillstånd i form av en symbol eller bild. Ellipserna i Richardsons text är alltså del av en romanestetik som inte bara söker gestalta verkligheten med ord, utan även inkorporerar det icke-verbala som en del av det litterära verket.
Medvetandets hav
Hur vi tänker och hur våra tankeprocesser bäst representeras i ord var förstås en fråga som engagerade många modernistiska författare. Den modernistiska romanen beskrivs ofta med begreppet ”medvetandeström” (stream of consci- ousness), vilket syftar på en typ av text som gestaltar just tankeprocesser. Med- vetandet framställs här som en ström i ständig rörelse framåt, där tankar och associationer blandas med sinnesintryck; det vanligaste exemplet på en sådan text är sista kapitlet i James Joyces Ulysses (1922), där Molly Blooms tankar rör sig än hit och än dit i cirka femtio sidor. När begreppet användes för första gången om en skönlitterär text så var det dock om Richardsons Pilgrimage i en essä av författaren och filosofen May Sinclair (1918). Sinclair lånade begreppet från psykologen William James – Henry James bror – som i Principles of Psy- chology (1890) beskriver medvetandet på just detta vis, som något ”flytande” snarare än något ”hopfogat” (2012, s. 239). Sinclair nämner inte James, men kopplingen är tydlig i hur hon beskriver Pilgrimage:
It is just life going on and on. It is Miriam Henderson’s stream of consciousness going on and on. And in neither is there any grossly discernible beginning or middle or end. (1918, s. 57)
Det är bara livet som fortsätter och fortsätter. Det är Miriam Hendersons medvetandeström som fortsätter och fortsätter. Och inte i någondera finns det någon urskiljbar början eller mittpunkt eller slut.
Varken livet eller medvetandet har några egentliga hållpunkter, det bara fort- sätter. Det här tycks vara en ganska träffande beskrivning av Richardsons rea- listiska prosa, där Miriams tankar hela tiden rör sig från en punkt till nästa, och texten med den.
Eller – är det en träffande beskrivning? Richardson själv avskydde Sinclairs skildring av Pilgrimage, något hon inte stack under stol med:
What do I think of the term ’Stream of Consciousness,’ as applied, in England, to the work of several modern novelists? Just this: that amongst the company of useful labels devised to meet the exigencies of literary criticism it stands alone, isolated by its perfect imbecility. (Kunitz och Haycraft, 1942, s. 1169) Vad anser jag om termen ’medvetandeström’ så som det applicerats, i Eng- land, till flera samtida romanförfattares verk? Bara detta: bland de användbara etiketter som tillkommit för att möta den litterära kritikens behov så står det allena, isolerat av sin fullkomliga idioti.
I Richardsons mening var medvetandet inte en ström utan snarare något stil- lastående – hon föreslog själv ett djupt hav eller en fontän som mer passande liknelser. Kritikern Shirley Rose har föreslagit att vi bör tänka på Richardsons gestaltande av medvetandet i spatiala termer (1969, s. 369). Om medvetandet är ett hav så finns det ett utrymme att röra sig i; vi kanske främst håller oss högt upp nära ytan, med där finns ett djup att utforska.
Miriam hänvisar ofta till medvetandet som ett utrymme att utforska. Stunder av inre kontemplation gestaltas som en resa:
I [.] eagerly face the strange journey down and down to the centre of being. (Richardson, 1979d, s. 609)
Jag [.] står otåligt inför den märkliga resan ner och ner till varats centrum.
Att kontemplera eller meditera är för Miriam verktyg att utforska sitt inre djup; hennes medvetande omfattar både allt hon upplevt och allt hon är, och fram- står som något som är omöjligt att på en och samma gång omfatta i sin helhet.