Klassamhället

Petja Pelli skriver i sin artikel ”Eniten koronakriisissä on yllättänyt Ruotsin kyky katsoa pois päin kuolleistaan” som är publicerad 21.4.2020 om hur annorlunda bild Sveriges covid-19-pandemirespons har gett av det svenska samhället. Jämfört med vad hon själv beskriver som ”turvallisuudenhakuisuus” eller säkerhetsorienterat beteende som tidigare varit kännetecknande för Sverige, har den höga dödligheten skapat en bild av ett klassamhälle där minoriteter är överrepresenterade i statistiken medan beslutsfattarna ser ut att vara likgiltiga inför deras lidande. ”De äldre äldre” och

49 invandrargrupper, så som sverigefinnar är överrepresenterade i mortaliteten.

Dödsfallen tycks bortförklaras av Tegnell och myndigheterna som fel i statistiken.

Pelli illustrerar denna klyfta mellan samhällsklasser genom en beskrivning av den första offentliga chockreaktionen i media då en populär radioröst dött på grund av viruset.

Ensimmäinen suuren mittakaavan järkyttynyt mediareaktio nähtiin vasta, kun covid-19-tauti vei viime keskiviikkona NRJ-kanavan aamuohjelman 51-vuotiaan suosikkijuontajan Adam Alsingin.

Tuolloin myös pääministeri Löfven esitti osanottonsa omaisille toimittajan asiaa kysyessä. (Pelli 21.4.2020) [22]

Eftersom Pelli tar upp Löfven i detta sammanhang verkar hon hänvisa till ojämlikheten i samhället. Tidigare i samma artikel beskriver hon att både konungens och Löfvens tidigare tal hade ansetts bra men bristfälliga i att ta upp den höga dödligheten i landet och konfrontera sorgen i många familjer. Pelli verkar antyda att Löfven gett ett personligt utlåtande för en av de mer synliga och väletablerade offren i stället för de mycket fler offren från lägre klass.

Diskussionen kring klass syns även i andra kommentarsfält än enbart den under Pellis artikel. Kommentarerna anknyter till den gamla historiska retoriken om Sverige som en kolonisatör som användes i Finland under 1800- och 1900-talet. Diskussionen tar upp även den roll invandrargrupperna har i att uppehålla det svenska samhället.

[…]Ruotsi on luokkayhteiskunta, joka ei pärjännyt

siirtomaaherruudessa, mutta osasi hyödyntää kolonialismia toisin keinoin. Maahanmuuttajien tekemä "likainen työ" on ollut

ensisijaisen tärkeässä roolissa maan vaurauden ja vakauden kehityksessä. (Kommentar till Pelli 21.4.2020) [23]

Retoriken i diskussionen kring klassamhället och den höga mortaliteten bland minoritetsgrupper använder sig av ord såsom uppoffring (uhrata), nervärdering (väheksyminen), lidande (kärsimys), grym (julmaa), slita (raataa) och eliminering (eliminointi). Flera av kommentarerna framför en uppfattning om ett Sverige som medvetet eliminerar de lägre klasserna, vars arbete inte uppskattas av de högre

50 klasserna. Döden är avlägsen för dem som bestämmer, och som därmed blundar för det mänskliga lidandet.

Sverigefinnarnas öde ses som en stor tragedi. De utgör en minoritet som känns närmare än de andra minoritetsgrupperna, och den bild som byggs upp av sverigefinnarna liknar den finska identiteten. De anses arbeta hårt i låglönearbeten utan den uppskattning som de vore värda, samtidigt som de krävs att använda svenska i sin integrering i det svenska samhället. Språkkraven lyfts upp både som en risk mot minoriteters rättigheter och för smittspårningen. Språket blir en del av klassidentiteten, och används som en symbol för klassamhällets förtryck; ifall du inte pratar svenska är du av lägre klass.

[…]Ruotsissa asuvalta suomalaiselta edellytetään ruotsin puhumista. Jopa lääkärissä käynti edellyttää suomalaiselta ruotsin puhumista, sillä englannin käytöstä huomautetaan. Tällainen vieraskielisten kohtelu kohdistuu eritoten suomalaisiin, sillä kyllä ruotsalaiset tietävät että Suomessa luetaan kouluissa ruotsia.

(Kommentar till Löytömäki 10.6.2020) [24]

I diskussionen om Sverige lyfts ofta upp även den inhemska språkfrågan.

”Pakkoruotsi”, tvångssvenskan, väcker många starka känslor bland finskspråkiga.

Även i diskussionen kring klass och Sverige verkar språk väcka stora känslor. Det svenska språket förknippas med tvång och förtryck även när det gäller sverigefinnar.

Det att sverigefinnarna tvingas att använda svenska som språk i Sverige verkar tolkas av finskspråkiga kommenterare som om tvånget skulle gälla även dem.

Tvångssvenskan och de starka känslor som förknippas med den verkar därmed överskrida landsgränserna. Tvångssvenskan anses av en del att symbolisera den finska underordningen både konkret under Sveriges styre och även ”kulturellt” långt efter att det svenska styret fick sitt slut (Majander 2020, 187).

I och med denna retorik målas upp en bild av de lägre klasserna som förtryckta individer som arbetar i låglönearbeten. Utan dem kunde inte de högre klasserna åtnjuta sin frihet.

[…] etnisesti monenkirjavilla linja-auton laitoshuoltajilla, dagisapulaisilla tai linja-auton kuljettajilla, jotka eivät nyt voi suojautua virukselta. Heille Södermalmin terassilla skoolaavat edustavat sellaista valkoista etuoikeutta, mikä ruotsalaisesta

51 yhteiskunnasta paljastuu heti, kun pintaa vähän raaputtaa.

(Kommentar till Pelli 21.4.2020) [25]

Ruotsalainen kova luokkayhteiskunta pitää yläluokan rauhallisena, sillä heidän turvanaan ovat pahimmassa tapauksessa yksityisten sairaaloiden hengityskoneet. (Kommentar till Pelli 3.4.2020) [26]

”White privilege” saknar en svensk översättning, men används ofta i samband kring ras. Begreppet kommer från 1980-talets USA där den definierades som de privilegier

”de vita” har i samhället (Lindstrand 2020). I diskussionen används begreppet som en definition på dem som sitter på uteserveringarna på Södermalm. I samband med diskussionen kring klass och språk tas härmed även ras och nationalitet med i ekvationen.

I kommentaren ovan (Pelli 21.4.2020) beskrivs att det svenska samhället är genomsyrat av ”white privilege” samtidigt som kommenteraren beskriver minoriteterna som offer. Kommentaren till Pelli 3.4.2020 beskriver hur de som hör till överklassen inte behöver oroa sig, eftersom de har privata sjukhus de kan vända sig till.

Båda kommentarerna beskriver detta som ett svenskt fenomen, i deras betoning på

”ruotsalainen (luokka)yhteiskunta”, ”det svenska (klass)samhället”. Härmed görs en jämförelse med Finland, även om det inte uttryckligen nämns. Klassamhället blir en fråga om svenskhet, där paralleller kan dras till tiden före kriget 1808–1809 då svenskhet förknippades starkt med klass.

Jämlikhet värderas högt av kommenterarna, och en likadan betoning kan även ses i en del artiklar. Detta berör retoriken av berättigandet, eftersom jämlikhet eftersträvas i det finska samhället, och tycks ha glömts bort i Sverige. Eftersom Sverige enligt dessa skribenter har visat sig vara ett klassamhälle, kan jämförelsen användas effektivt.

Finland har brutit sig loss från Sveriges inflytande, och därmed även lämnat bakom sig klassamhället. Demokrati och jämlikhet, som tidigare starkt kopplats ihop med Sverige, används för att beskriva Finland i stället.

52