Lokal anpassningspolitik är inte vedertaget, vare sig som begrepp eller som po- litikområde. Trots det fattar kommunala företrädare regelbundet beslut som syftar till att anpassa kommunen och dess verksamhet till nya förutsättningar. I en studie av fem kommuner som krymper har vi studerat budgetdokument och årsberättelser för att se dels hur man i dessa texter förhåller sig till demo- grafisk förändring, dels vilka åtgärder man uppger att man vidtar för att be- möta den situation som en negativ befolkningstillväxt för med sig (Edwards- son och Syssner 2014).
Studien visar att kommuner samarbetar med varandra på olika sätt. Detta kan vara för servicefunktioner såsom fakturering, lönehantering, telefoni och bredband i syfte att minska kostnader och i syfte att öka kvaliteten i den lilla kommunens verksamhet. I vissa kommuner samarbetar man kring nämnder och förvaltningar. Studien indikerar också att man delar på viktiga expert- funktioner såsom jurist-, miljöinspektör och liknande. Studien pekar också på att man i de kommuner som ingår i vår studie, tagit beslut som upplevts som svåra; byskolor har lagts ner och äldreomsorgen har koncentrerats till större enheter. I vissa fall har rivning av kommunägda byggnader, och en ambitions- minskning vad gäller gatuunderhållet lyfts fram som nödvändiga åtgärder (Edwardsson och Syssner 2014).
Vi ser alltså tecken på att det bedrivs vad man skulle kunna kalla en lo- kal anpassningspolitik i svenska kommuner som krymper. Detta är emellertid inte ett politikområde som beskrivs på ett sammanhållet sätt i strategidoku- ment som kommuniceras till medborgarna i kommunen. Här ser vi en stor skillnad i jämförelse med politikområdet tillväxtpolitik. Tillväxtpolitiken har ofta processats i samråd över partigränser, och inte sällan i dialog med fören- ings- och näringsliv. Lokala beslutsfattare förefaller också ha lätt för att på ett överskådligt sätt beskriva och redogöra för vilka insatser som görs för att skapa tillväxt. Samtidigt tycks de ha förhållandevis svårt för att på ett översiktligt sätt redogöra för vilka insatser som görs för att anpassa kommunens verksamhet till nya omständigheter i samband med befolkningsminskning. I flera av våra
intervjuer har vi till och med fått intryck av att framförallt förtroendevalda politiker helst undviker att tala om dessa insatser. Ur ett medborgar- och de- mokratiperspektiv är detta naturligtvis problematiskt.
Eftersom svenska kommuner sällan har uttalade strategier för sitt anpass- ningsarbete, kan det vara svårt för medborgare att ta ställning till olika anpass- ningspolitiska alternativ. Precis som mer specifika vallöften fungerar politiska program som ”avsiktsförklaringar inför kommande mandatperioder och som grund för utvärdering av vad partierna har åstadkommit under gångna man- datperioder” (Oscarsson et al. 2008, s. 114). När program och uttalade stra- tegier för anpassningspolitiken inte finns, är det svårt för medborgarna att i samband med allmänna val avgöra om de sympatiserar med de idéer som kan- didater och representanter står för. Möjligheter till transparens och ansvars- utkrävande minskar om de insatser som görs inte beskrivs på ett systematiskt sätt. Givet detta torde en formulerad och tydligt redovisad anpassningspolitik bidra till att fördjupa den lokala demokratin i kommuner som krymper.
Avslutning
I den här texten har jag argumenterat för att svenska kommuner behöver ut- veckla vad man kan kalla en lokal eller kommunal anpassningspolitik. Argu- menten har varit att hälften av Sveriges kommuner krymper, och att lokal tillväxtpolitik sannolikt inte förmår ändra på den globala megatrend som ur- banisering och befolkningskoncentration innebär. Argumentet har också varit att svenska kommuner redan idag vidtar åtgärder för att anpassa kommunen till nya ekonomiska och demografiska förutsättningar, även om dessa åtgärder sällan beskrivs på ett systematiskt sätt.
En fördel med systematiska beskrivningar av den samlade lokala anpass- ningspolitiken, är att medborgare, forskare och andra bedömare, skulle ha lättare att se konfliktlinjer och intressemotsättningar i den förda politiken. En annan fördel med sådana beskrivningar, är att de kan fungera som verktyg för lärande. Det kan finnas kommuner som skulle kunna bli förebilder i arbetet med att hitta strategier för anpassning – bara de förmådde kommunicera sina strategier till andra på ett sammanhållet sätt.
Litteratur och källor
Amcoff, J. (2004) Befolkningsförändringar kring år 2000. I: Att leva med befolkningsförändringar: En översikt. Ajour nr 9, Svenska kommun- förbundet, s 49–63.
Amin, A. (2001) Moving On: Institutionalism in Economic Geography,
Environment and Planning A, 33(1), s. 1237–1241.
Badersten, B. (2004) Att studera det önskvärda. Om värdeanalys och normativ metod, Statsvetenskaplig Tidskrift 106(3), s. 207–220.
Badersten, B. (2006) Normativ metod: Att studera det önskvärda. Lund: Studentlitteratur.
Boverket (2013) Tillgänglig via: www.boverket.se/Boende/Analys-av-
bostadsmarknaden/Bostadsmarknadsenkaten-2013/Befolkning-och- olika-typer-av-kommuner/Landets-befolkning/
Edwardsson, E. och Syssner, J. (2014) Att planera för förändring föreställ-
ningar om demografisk förändring i styrdokument. Opublicerat arbets-
notat, Centrum för kommunstrategiska studier, Linköpings universitet. Erlingsson, G., Moodysson, J. och Öhrvall, R. (2011) Lokal och regional
tillväxtpolitik: Vad kan och bör offentliga aktörer göra. Östersund:
Tillväxtanalys.
Fjertorp, J. (2013) Hur påverkas kommunernas ekonomi av befolknings-
förändringar? NatKom/Kfi Rapport 17, Göteborg.
Haase, A., Hospers, G.J., Pekelsma, S. och Rink, D. (2012) Shrinking Areas.
Front-runners in Innovative Citizen Participation. Hague: European
Urban Knowledge Network.
Hollander, J. B. (2011) Can a City Sucessfully Shrink? Evidence from Survey Data on Neighborhood Quality, Urban Affairs Review, 47(1), s. 129–141.
Hollander, J. B. och Nemeth, J. (2011) The bounds of smart decline: A foundational theory for planning shrinking cities, Housing Policy
Debate 21(3), s. 349–367.
Keating, M. (1998) The New Regionalism in Western Europe – Territorial
Restructuring and Political Change. Cheltenham UK: Edward Elgar.
Keating, M., Loughlin, J. och Deschouwer, K. (2003) Culture, Institutions
and Economic Development. Cheltenham, Northampton: Edward Elgar.
Neumann, I. (2009) Inter-organisational Learning in Shrinking Cities. Case
Aschersleben. Workshop presentation, Dresden.
Megatrends (2011) TemaNord 2011: 527. Copenhagen: Nordic Council of
Ministers.
Oscarsson, H., Naurin, E. och Håkansson, N. (2008) Att hålla ord: partiers löftesgivande och löftesuppfyllande, Statsvetenskaplig Tidskrift 110(1), s. 3–31.
Pierre, J. (2004) En samlad tillväxtpolitik? Rapport R2004:014. Stockholm: Institutet för tillväxtpolitiska studier.
Reckien, D. och Martinez-Fernandez, C. (2011) Why Do Cities Shrink?,
European Planning Studies 19(8), s. 1375–1397.
Statistiska Centralbyrån (2007) Sveriges officiella statistik. Statistiska med-
delanden. BE12SM 0701. Tillgänglig via: http://www.scb.se/statistik/
BE/BE0101/2006A01a/BE0101_2006A01a_SM_BE12SM0701.pdf Syssner, J. (2006) What Kind of Regionalism? – Regionalism and Region
Building in Northern European Peripheries. Frankfurt am Main: Peter
Syssner, J. (2012) Världens bästa plats. Lund: Nordic Academic Press. Tomaney, J. och Ward, N. (2000) England and the ‘New Regionalism’,
Kapitel 5. En evidensbaserad politisk organisation?
Martin BörjesonSedan början av 2000-talet har diskussionen om evidensbaserad praktik (EBP) vunnit brett genomslag i flertalet västeuropeiska länder. Framför allt inom väl- färdssektorn har det kommit att bli en ledstjärna. Under senare år har man – åtminstone på vissa håll – kommit att förespråka en evidensbasering även av själva det politiska beslutsfattandet, inte bara inom vård- och omsorgssektorn utan också inom bl.a. utbildningsväsendet.
Till stöd för arbetet med att utveckla EBP inom socialtjänsten har Social- departementet och Sveriges Kommuner och Landsting sedan 2011 slutit över- enskommelser, vilka inneburit att man årligen fördelat strax över 100 miljoner kronor (i första hand till kommunsektorn) till stöd för utvecklingsarbetet. I de flesta kommuner i landet har man antagit målsättningar att den egna verk- samheten ska utvecklas i riktning mot EBP. Detta har emellertid visat sig vara en ambition svår att realisera, och den har också resulterat i ett flertal kontro- verser (Bohlin och Sager 2011; Denvall och Johansson 2012).
I det här kapitlet ska jag diskutera ambitionen att utveckla en evidensbase- rad praktik inom socialtjänsten, och framför allt; det faktum att det hittillsva- rande arbetet med detta framför allt utgått från att man fokuserat den enskilde yrkesutövarens praktik. Frågorna om hur det sociala arbetet bör organiseras för att stödja ett evidensbaserat arbetssätt har ägnats långt mindre uppmärk- samhet, och frågorna om den politiska styrningen av socialtjänsten har knappt uppmärksammats alls. Detta innebär påtagliga begränsningar – framför allt att frågan om en evidensbaserad praktik mer eller mindre reduceras till en fråga om den enskilde yrkesutövarens intresse och förmåga. Detta är självfallet inte oviktigt, men det är också viktigt att rikta intresset mot frågorna om det sociala arbetets organisation och mot hur den politiska styrningen av social- tjänsten fungerar. Min ambition är att – i första hand genom att se till forsk- ning som utvecklats inom andra discipliner än socialt arbete – pröva några tankar om hur dessa begränsningar skulle kunna övervinnas.