Kommunikation - - Hej! Jag är lite early!

6. Reflektion

6.1 Kommunikation

När jag tänker tillbaka till första gestaltningen under utvecklingssamtalet uppstod det en situation där Kims pappa skulle skriva under ett dokument, men inte förstod vad han skulle skriva under, och började då istället ifrågasätta det. Kims pappa förstod inte, fastän jag under samtalet tyckte att jag hade tydliggjort mig själv och förklarat noggrant vad det hela handlade om. Jag upplevde att Kims pappa hade haft samma perspektiv som jag under samtalet.

Anledningen till att jag trodde han hade samma perspektiv och höll med mig var för att han nickade med huvudet under samtalet när jag förklarade vad Kim behövde för att få så bra förutsättningar som möjligt när hen sen börjar i förskoleklass. Men också för att vi hade en tolk som översatte allt under samtalets gång. När det sen kom till att skriva under dokumentet förklarade dock Kims pappa ännu en gång med hjälp av tolken att han trodde att allt skulle lösa sig när Kim så småningom hade lärt sig prata bättre svenska. Däremot ansåg jag och mitt arbetslag som hade observerat och följt Kims utveckling under två terminer att hen behövde mer stöd än vad vi kunde ge hen och att det krävde att vi behövde få Kims pappa med oss på samma spår. I läroplanen står det att arbetslaget ska ” kontinuerligt och systematiskt följa, dokumentera och analysera varje barns utveckling och lärande för att göra det möjligt att följa barns förändrade kunnande samt utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål” (Lpfö 18, sid. 18). Det var också det vi hade gjort och ansåg därför utifrån läroplanen att vi behövde stöd för att ge Kim samma förutsättningar som de andra barnen i barngruppen för att hen skulle kunna utvecklas rikt och mångsidigt. Därför var det viktigt för mig att få Kims pappa att förstå det från mitt perspektiv, att Kim behövde stöd och varför. Detta för att jag behövde ha hans medgivande för att jag och mitt arbetslag skulle kunna ge Kim det hen behövde. Det blev dock svårt att förklara för Kims pappa vad vi ansåg att Kim behövde när vi inte kunde kommunicera med varandra, även med en tolk medverkande. Jag vet fortfarande inte om detta handlade om att vi inte förstod

varandra språkligt eller om det handlade om att Kims pappa helt enkelt inte höll med mig och

13 mitt arbetslag. Det skulle också kunna bero på en kulturkrock om Kims pappa kommer från en kultur där liknande stöd inte finns inom skola och förskola. Men hur skulle vi kunna förstå varandras perspektiv om vi inte kunde kommunicera med varandra och när det inte ens fungerar med hjälp av en tolk?

Jonas Stier har lång erfarenhet av utbildningar för chefer samt medarbetare inom

interkulturalitet, mångfald och ledarskap. Han är även professor i interkulturella studier vid Dalarnas universitet och Malmös universitet. Bim Riddarsporre är legitimerad psykolog och logoped och är universitetslektor inom psykologi med utbildningsvetenskaplig inriktning.

Riddarsporre och Stier har skrivit boken Interkulturellt arbete i förskolan som bygger händelser i vardagen. Det diskuteras hur man med hjälp genom ett interkulturellt och mångkulturellt perspektiv med utgångspunkt från läroplanen kan rikta blicken mot sig själv som pedagog och på så sätt se sig själv som en lösning, och hur man kan påverka vardagen i förskolan med ett interkulturellt perspektiv. Riddarsporre och Stier beskriver att

kommunikation är det främsta verktyget för oss pedagoger för att vi ska kunna samarbeta med både barn och vårdnadshavare (Riddersporre & Stier 2019, sid. 26). Hans Lorentz som är fil dr i pedagogik vid Lunds universitet och har forskat i flera år om villkor för elevers lärande i mångkulturella lärandemiljöer, beskriver att kommunaktion betyder att man gör någonting gemensamt eller att man har ett ömsesidigt utbyte. När man kommunicerar med varandra så sker detta i ett visst sammanhang. Lorentz beskriver interkulturalitet i boken Interkulturell pedagogisk kompetens – integration i dagens skola som gränsöverskridande interaktioner mellan individer från olika kulturer, där begreppet kultur har en betydelse för individen.

Begreppet kultur inom interkulkulturalitet har betydelsen att det handlar om någonting som är meningsskapande som tillexempel etniska, religiösa, tankemässiga, livsstilsrelaterade,

könsmässiga, klassmässiga, språkliga kulturer och hur dessa påverkar, berikar men också samverkar med varandra (Lorentz 2013, sid. 55). Lorentz beskriver när två personer är från samma geografiska område och land talar man oftast samma språk, men har även liknande kroppsspråk som gör att det är lättare att förstå varandra. Andra faktorer som också gör det lättare att förstå och kommunicera med varandra är om man till exempel skulle bo i samma område, jobba på samma jobb eller vistas i samma typ av miljöer. Han beskriver också att det kan uppstå kommunikationsproblem om man är från olika länder, trots att man har ett

gemensamt språk, som till exempel engelska (Lorentz 2013, sid. 135–136).

14 Anne Kultti är lektor vid Göteborgs universitet och författare till boken Flerspråkiga barns villkor i förskolan – lärandet av och på ett andra språk. Boken är en avhandlingsstudie som utgår från det sociokulturella perspektivet och handlar om hur villkoren ser ut för barn som är flerspråkiga när det gäller lärandet, delaktighet och utveckling i förskolan. Analysens fokus i studien ligger dock i kommunikationen och interaktionen barn emellan samt mellan vuxna och barn. Kultti skriver att när man kommunicerar med varandra tolkar man varandra utifrån både den motsatta personens sätt att uttrycka sig med sitt kroppsspråk, men även utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper bundna till just specifika situationer (Kultti 2014, sid 36).

Det betyder att man kan använda sig av ett gemensamt språk när man kommunicerar med varandra, men så kanske ens erfarenhet och kunskap om den andres kroppsspråk inte stämmer ihop med sitt eget kroppsspråk, vilket då kan leda till att kommunikationen brister men inte på grund av det verbala språket. Går man tillbaka till båda mina gestaltningar, där både Kims pappa och Loves mamma talade svenska som sitt andraspråk, betyder det alltså inte automatiskt att kommunikationen blev sämre på grund av att svenska inte var deras första språk. Däremot finns det så många andra faktorer som spelar roll i hur ett samtal utspelar sig, då det kan brista lika mycket i kommunikation mellan personer som faktiskt talar samma språk.

Om jag går tillbaka till utvecklingssamtalet i första gestaltningen så var vi inte bara två personer, utan tre. Roger Säljö är forskare inom lärande och utveckling hos individer och kollektiv. Hans forskning berör hur samspelet är mellan individer och hur kulturella redskap påverkar lärandet samt hur dessa används i situerade situationer och utvecklas i samhället (norstedts.se 2006). Säljö skriver i det Pedagogiska Magasinet om det sociokulturella perspektivet och menar att det är ett perspektiv som gör att man kan studera och utveckla lärande utifrån många olika områden. Genom det sociokulturella perspektivet menar Säljö att lärandet inte enbart sker genom undervisning, utan det sker hela tiden i människans vardag och liv. Säljö menar att man kan använda sig av det sociokulturella perspektivet för att analysera hur människor kommunicerar med varandra i situerade situationer, och hur de tar varandras erfarenheter och sedan gör det till sina egna tankeredskap (Säljö 2011). Säljö skriver dessutom att språket är det viktigaste psykologiska redskapet hos en människa.

Språket är ett slags fungerade redskap som används för kommunikation mellan olika

människor men också inom sig själv som människa (Säljö se Forsell 2011, sid.164). Detta kan dock bli problematiskt när man dessutom har en tolk närvarande under ett samtal. Säljö skriver om mediering, om sociala handlingar inom det sociokulturella perspektivet om hur vi

15 människor är redskapsanvändare och redskapsutvecklande varelser. Säljö skriver om hur människan skapat mänger av erfarenheter av hjälpmedel som man använder sig av dagligen i vardagen. Säljö skriver om fysiska redskap som är i princip allt runt omkring oss som vi människor har skapat och använder oss av. Sedan skriver han om psykologiska redskap som vi använder oss av för att tänka och kommunicera med, och ett av de viktigaste Säljö nämner är språket. Genom interaktion med andra människor bygger man upp sociala erfarenheter som medieras genom språket. När man sedan som individ använder sig av de nya kunskaperna och färdigheter genom att kommunicera i olika aktiviteter med andra får de i sin tur ta del av dessa medierande redskap (Säljö se Forsell 2011, sid. 162–163). Utifrån det sociokulturella

perspektivet är medierande redskap ingenting man lär sig att hantera till fullo utan någonting som är bottenlöst. Med det menar Säljö att medierande redskap är någonting man kan

fördjupa sin förståelse av i oändlighet och är en process som håller på i princip tills man dör.

Som individ väljer du sedan hur du ska använda dig av dessa medierande redskap i sociala sammanhang och med det menar Säljö att man väljer hur man approprierar medierande redskap. Som individ lär du dig sedan att internalisera dessa medierande redskap och med det menar Säljö att man som individ bygger upp repertoarer av erfarenheter i sitt inre, som man sedan i sitt eget tänkande rekonstruerar kunskaper och erfarenheter av, om hur man ska agera i sociala situationer (Säljö 2011, sid 173–174). Under utvecklingssamtalet med Kims pappa blev det en trevägskommunikation mellan människor med helt olika kulturella identiteter som dessutom har olika erfarenheter av hur man internaliserat tar användning av dessa medierande redskap, men också hur man approprierar dessa egenskaper i specifika situationer. Detta gör att det är så mycket viktigare att tolken inte missuppfattar det jag förmedlar och att hen lyfter fram det jag säger och även betonar det på rätt sätt. Det är dessutom viktigt att information också förmedlas på rätt sätt åt andra hållet, det vill säga att det Kims pappa säger också måste bli tolkat rätt för att kommunikationen mellan oss ska fungera optimalt. Jag har lång

erfarenhet av tolksamtal och har lärt mig med tiden att alltid försöka hinna prata med tolken innan ett samtal så som jag även har beskrivit i berättelsen. Detta för att jag gärna vill ha en bild av hur tolken förmedlar ett samtal och om hen har tolkat flera samtal inom exempelvis förskoleverksamhet. Har tolken varit med om och förmedlat information inom samma samtalsområde ett flertal gånger har förhoppningsvis hen en bra bild av vad vi använder oss för språk på förskolan när vi pedagoger samtalar med vårdnadshavare. Om tolken inte har erfarenhet av den typen av ämne så har jag lärt att jag i sådana fall måste anpassa mitt språk för att förmedlingen och budskapet ska nå fram på det sätt som jag önskar. Framförallt brukar jag vilja hinna förmedla och sammanfatta vad samtalet innebär och ge tolken någon slags

16 förkunskap om vad jag ska säga. Detta för att tolken ska få en helhetsbild så att hen kanske kan anpassa, tolka och kommunicera det jag vill framföra på ett bättre sätt under ett samtal mellan mig och vårdnadshavarna. I mitt fall med Kims pappa hann jag inte prata med tolken innan samtalet och förklara syftet med samtalet. Det kan innebära att det jag sade inte uppfattades korrekt av tolken, som i sin tur då kan ha tolkat det felaktigt vidare till Kims pappa. Genom att träffa tolken innan ett samtal kan man göra så att man har bättre förutsättningar för samtalet som ska tolkas och ta bort en möjlig faktor som skulle kunna innebära att kommunikation brister.

Men vad har språket för betydelse för kommunikationen? Lorentz skriver utifrån det

interkulturella perspektivet om kommunikativ kompetens som handlar om att man ska förstå kommunikationens, kulturens och språkets betydelse. Det är genom kommunikativ kompetens som vi kan kommunicera med våra medmänniskor. Det handlar inte om att man behöver kunna tala flera språk (Lorentz 2013, sid 143). Kopplar jag detta till mina gestaltningar så behövde det inte vara så att kommunikationen brast med vårdnadshavarna för att de hade svenska som sitt andraspråk och jag svenska som mitt första. Detta har jag tagit upp tidigare men jag vill förtydliga det då Lorentz också belyser att man kan tala samma språk och

fortfarande ha svårt att tala ”samma språk” (Lorentz 2013, sid. 137). Säljö beskriver dessutom utifrån sociokulturella perspektivet att vi är biologiska varelser men utvecklas till olika

sociokulturella varelser beroende på vad vi lärt oss och vad vi har för erfarenheter av olika sociala praktiker. Säljö nämner att det finns olika psykologiska redskap som vi människor använder oss av för att kommunicera med till exempel, siffersystem, alfabetet, former (Säljö se Forsell 2011, sid. 174). Detta gör det logiskt för mig att man har olika upplevelser och agerar på olika sätt i samma situationer. Ser man det ur detta perspektiv behöver det inte betyda att man inte förstår varandra språkligt för att kommunikation ska brista, utan det innebär att man har olika erfarenheter av sociala sammanhang som gör att man förstår saker från olika perspektiv.

För att nå kommunikativ kompetens behöver man också förstå interkulturell kommunikation.

Tittar man på interkulturell kommunikation så delas språket upp i verbal och icke- verbal kommunikation. Under den verbala kommunikationen delas det i sin tur upp i språklig och icke- språklig. Inom den språkliga kategorin står det, ord, grammatik, uttryckssätt och social betydelse. Inom den icke- språkliga kategorin står det, läten, ljud, tonfall, betoning, tystnad.

Icke-verbal kommunikation delas också in i två underkategorier, språklig och icke-språklig.

17 Under den språkliga står det teckenspråk, trafiksignaler, morsetecken. Under den

icke-språkliga står det, utseende, kläder, smycken, kroppskontakt, kroppsavstånd, sinnen, känsel, lukt och smak (Lorentz 2013, sid.140). När man läser om interkulturell kommunikation och hur det delas in i olika språkliga perspektiv och vad det innehåller, inser jag hur mycket som ingår i språket och hur mycket det påverkar kommunikationen. Det är så mycket mer som påverkar kommunikationen än det som sägs verbalt än vad jag trott innan.

Vid ett tillfälle under utvecklingssamtalet uppfattade jag det som att Kims pappa och tolken var osams när de kommunicerade under en längre stund på sitt modersmål. Jag upplevde på deras kroppspåk och tonen de hade mot varandra att de inte var överens. När tolken till slut översatte vad Kims pappa sagt, satte hen sig sedan med armarna i kors och verkade avvakta att samtalet skulle fortsätta utan hens hjälp. Det tolken verbalt förklarade och tolkade till mig stämde inte in på hens kroppsspråk utifrån de egna erfarenheter och kunskaper jag har i relation till just utvecklingssamtal, men också utifrån erfarenhet av spontana samtal i allmänhet. Om jag går tillbaka till min andra gestaltning då jag hade ett samtal med Loves mamma i hallen, upplevde jag utifrån mina erfarenheter att oron som förmedlades via mammans kroppsspråk i relation till det hon sa verbalt stämde ihop väldigt tydligt, och då hade vi ingen tolk som förmedlade budskapet oss emellan. Dock vet jag fortfarande inte om jag och Loves mamma missförstod varandra språkligt, eller om vi helt enkelt bara hade olika perspektiv när det gällde Loves språkutvecklande stund. I denna situation skulle man kanske tänka sig att en tolk hade kunnat vara till hjälp. Nu när jag däremot istället minns tillbaka och jämför med utvecklingssamtalet med Kims pappa, är det inte alls säkert att jag hade kunnat förklara och förmedla mina tankar och budskap på rätt sätt till Loves mamma med hjälp av en tolk. Då är frågan om man ska ha tolk med under samtalen eller inte? Vad är i sådana fall fördelarna i jämförelse med nackdelarna med att ha tolk?

Söker jag på synonymer.se betyder tolk översättare och är en person som översätter muntligt vid samtal (synonymer.se 2005). En direkt översättning av det som sägs rakt av under ett samtal behöver dock inte alltid betyda att det gör budskapet som man försöker förmedla tydligare. Det finns den verbala kommunikationen, men sedan finns även den icke-verbala kommunikationen som handlar om kroppsspråk i helhet, men mer specifikt till exempel;

ansiktsuttryck, blickar, gester, huvudrörelser, hur man sitter, står, röststyrka osv (Riddarsporre

& Stier 2019, sid.33). Som jag skrev tidigare räcker det att tolken betonar ett ord fel som sedan i sin tur kan leda till någon form av missförstånd. Det handlar om att tolka hela

18 personen, att kunna tolka kroppsspråket eftersom det finns fler sätt att kommunicera på än bara via det verbala språket. Det icke- verbala språket blir som en slags komplettering till det verbala språket. Detta skriver också Riddarsporre och Stier om; att kommunikation inte i bara är det som sägs, utan att det även kan sägas i det osagda. Med det menar Riddarsporre och Stier att det osagda är knutet till den specifika situationen och sammanhanget som det handlar om. Med det menas också att kommunikation även ligger i hur, var och när det sägs

(Riddarsporre & Stier 2019, sid. 27). Ett bra exempel på när verbal och icke-verbal

kommunikation inte stämmer överens fanns i utvecklingssamtalet med Kims pappa, då jag inte tyckte det tolken sa till mig och det hen gjorde med kroppsspråket när hen korsade armarna inte riktigt stämde ihop. Jag upplevde att det verbala språket och det icke-verbala språket inte kompletterade varandra, vilket därför gjorde mig mer förvirrad. Funderar jag däremot på kommunikationen i samtalet mellan mig och Loves mamma, kompletterade och stämde faktiskt det icke- verbala språket med det verbala språket utifrån den uppfattning jag fick från mitt eget perspektiv. Under samtalet i hallen med Loves mamma räckte det med att jag tolkade hennes verbala och icke- verbala språk för att förstå att hon inte var särskilt nöjd, till skillnad från i utvecklingssamtalet med Kims pappa och tolken. I det utvecklingssamtalet behövde jag dessutom tolka två helt olika personer samtidigt för en optimal kommunikation och förståelse som i slutändan ändå inte verkade fungera som det var tänkt. Det blev dessutom mer förvirrande för mig som pedagog när tolken som skulle översätta Kims pappa visade missnöje och satte armarna i kors. Var det tolken som var missnöjd eller var det Kims pappa?

Jesper Juul och Helle Jensen skriver om nyckeln till omsorg, lyhördhet och respekt som alla parter behöver för att utveckla sin relationskompetens i samspel med barn, samt om att utveckla sin sociala kompetens i boken Relationskompetens som bygger på författarnas erfarenheter från skolor och förskolors vardag. De menar att det icke- verbala språket måste överensstämma med det verbala språket för att det ska vara trovärdigt. Med det menar de att när man till exempel är arg så måste man kunna se, höra och känna ilskan för att det ska framgå i ett samtal eller under kommunikation rent generellt (Jensen & Juul 2003, sid. 212).

Det är kanske därför situationen med Loves mamma blev tydligare för mig, då jag såg, hörde och kände hennes oro, vilket också stämde överens med det som Loves mamma faktiskt förmedlade verbalt. Under samtalet med Kims pappa däremot, hörde, såg och kände jag bara tolkens missnöje. Jag vet fortfarande inte om tolken kanske levde sig in i hur Kims pappa kände och att det var den känslan som förmedlades, eller om det helt enkelt var så att något hände i kommunikationen dem emellan som gjorde att samtalet tog den vändningen.

19 Begreppet interkulturell kommunikation beskriver Lorentz som hur vi kommunicerar med personer från andra länder, nationer eller kulturer. För att förstå interkulturell kommunikation handlar det om att man har en medvetenhet om skillnader mellan verbal och icke- verbal kommunikation och om att ha kännedom om att det kan se olika ut beroende på traditioner, språk och kultur (Lorentz 2013, sid. 138–139). I en interkulturell kommunikation talar man också om rumslig orientering. Med rumslig orientering syftar man på att hur man befinner sig

In document - Hej! Jag är lite early! (Page 12-0)