- Hej! Jag är lite early!

- Hej! Jag är lite early!

En vetenskaplig essä om kommunikation och samarbete mellan förskola och hem med svenska som andraspråk.

Av: Peggy-sue Moberg

Handledare: Åsa Arketeg Södertörns högskola

Förskollärarutbildningen med interkulturell profil, erfarenhetsbaserad Självständigt arbete 15 hp

Vårterminen 2020

Abstract

"Hello! I'm a little early! A scientific essay on communication and collaboration between the preschool and a home with Swedish as a second language. "

This scientific essay is about communication and collaboration between the preschool and a home with Swedish as a second language and has its foundation based on two dilemmas. The first dilemma describes a parent-teacher conference that I have with a guardian who has Swedish as their second language. In the conversation, I feel that the communication is failing, even though I get help from an interpreter. The second dilemma is also about a

conversation with a guardian who has Swedish as their second language, but this conversation takes place more spontaneously. The second conversation also leads to misunderstanding as communication between us fails.

My aim with this essay is to investigate how communication affects the collaboration between the preschool and home. As well as whether the language has any significance for

communication and how it affects the children's right to influence and participation in the preschool. The method I use in the degree project is essay writing as I reflect on my role as a teacher and try to understand my thoughts from the guardians' perspectives. I reflect on my issues that have emerged from my designs with the help of the socio-cultural and intercultural perspective and other relevant literature.

This essay has made me reflect on my cultural identity, both in my professional role and as an individual, and how I use my experiences in social contexts. My hope for this essay is to increase my understanding of others' perspectives more than I have experienced before.

Keywords: communication, collaboration, intercultural perspective, sociocultural perspective, cultural identity, participation, learning, influence, development

Sammanfattning

”Hej! Jag är lite early! En vetenskaplig essä om kommunikation och samarbete mellan förskola och hem med svenska som andraspråk. ”

Denna vetenskapliga essä handlar om kommunikation och samarbete mellan förskola och hem med svenska som andraspråk och tar sitt avstamp utifrån två dilemman. Det första dilemmat beskriver ett utvecklingssamtal som jag har med en vårdnadshavare som har svenska som sitt andraspråk. I samtalet upplever jag att kommunikationen brister trots att jag får hjälp av en tolk. Andra dilemmat handlar om ett samtal med en vårdnadshavare som har svenska som sitt andraspråk men detta samtal sker mer spontant. Detta samtal leder också till missförstånd då kommunikationen mellan oss brister.

Mitt syfte med denna essä är att undersöka hur kommunikationen påverkar samarbetet mellan förskola och hem och om språket har någon betydelse för kommunikationen, samt hur det påverkar barns rätt till inflytande och delaktighet i förskolan. Den metod jag använder mig av i examensarbetet är essäskrivandet då jag reflekterar kring min roll som pedagog och försöker förstå mina tankar utifrån vårdnadshavarnas perspektiv. Jag reflekterar kring mina

frågeställningar som vuxit fram utifrån mina gestaltningar med hjälp av det sociokulturella och interkulturella perspektivet och annan relevant litteratur.

Denna essä har fått mig reflektera om min kulturella identitet både i min yrkesroll och som privatperson och hur jag använder mina erfarenheter i sociala sammanhang. Min förhoppning av denna essä är att öka min förståelse till andras perspektiv mer än vad jag upplever att jag gjort innan.

Sökord: kommunikation, samarbete, interkulturellt perspektiv, sociokulturellt perspektiv, kulturell identitet, delaktighet, lärande, inflytande, utveckling

Innehållsförteckning Abstract

Sammanfattning

1. Gestaltning………..5

1.1 Utvecklingssamtalet………5

1.2 Samtal i hallen………7

2. Syfte och frågeställning………..9

3. Teoretiska perspektiv och begrepp………...………10

4. Metod………...….10

5. Etiska övervägande………...…11

6. Reflektion………..11

6.1 Kommunikation………....12

6.2 Samarbete………...22

6.3 Barns inflytande och möjligheter till lärande………27

7. slutord………29 Referenser

5 1. Gestaltningar

1.1 Utvecklingssamtalet

Jag sitter på den stora gröna soffan på min avdelning och mitt högra ben darrar samtidigt som jag sneglar på klockan som sitter upphängd på den gråa väggen. Det är lite kyligt inne på avdelningen och jag är stressad över utvecklingssamtalet med Kims pappa. Varje gång vi har haft samtal med Kims pappa har han viftat bort vår oro för Kim och sagt att det kommer lösa sig när hen blir äldre och kan prata bättre svenska. Efter två terminer har mitt arbetslag, som består av mig och min kollega Alex, kommit fram till att Kim behöver mer stöd i vardagen på förskolan än vad vi kan ge hen. Jag är orolig att Kims pappa inte kommer förstå det jag ska förmedla på samtalet och att han viftar bort vår oro som han har gjort tidigare. Eftersom jag och Kims pappa alltid har haft en bra relation till varandra och har en lättsam stämning mellan oss är jag rädd att detta samtal leder till att det blir dåligt mellan oss. Men skulle relationen bli dålig? Om den blir dålig är jag rädd att det slutar med att det påverkar samarbetet mellan oss och det är det sista jag vill för Kims skull... Jag slänger en orolig blick på min kollega som sitter vid det låga runda bordet framför mig bakom datorskärmen.

- Kims pappa har tio minuter på sig att komma så han hinner, säger Alex samtidigt som hen tittar fram bakom skärmen.

- Ja, jag vet men jag vill gärna träffa tolken innan vi börjar utvecklingssamtalet och helst innan Kims pappa kommer, säger jag och sneglar på klockan igen.

Precis när jag avslutar meningen hör jag hur ytterdörren till vår avdelning öppnas och in kliver Kims pappa.

- Heeej! Ja är lite early! säger Kims pappa med ett leende.

- Det gör absolut ingenting att du är tidig, dessutom har tolken inte kommit än men vi ska inte sitta här, så följ med mig så kan jag visa dig var vi ska vara, säger jag samtidigt som jag reser mig upp och möter upp honom vid dörren till hallen.

Kims pappa följer efter mig in till biblioteket och jag visar var han kan sätta sig.

- Jag ska bara kolla om tolken har kommit, så kommer jag strax, säger jag och ler mot Kims pappa.

- Ingen fara jag är lite early, så han har tid, svarar han med ett leende tillbaka samtidigt som han drar ut stolen och hänger upp sin ytterjacka.

- Ja, det är sant, säger jag och stänger dörren lite försiktigt till biblioteket.

När jag stängt dörren tänker jag att det var typiskt att tolken var sen denna gång när jag ville prata lite innan med hen om syftet med utvecklingssamtalet, men tänker samtidigt att jag lärt

6 mig någonting till nästa gång jag ska ha samtal. Vill jag hinna prata med tolken innan ett utvecklingssamtal får jag helt enkelt boka tolken en kvart innan samtalet är tänkt… Sedan börjar jag jogga i korridoren tillbaka till min avdelning och tittar ut genom fönstren och ser att bussen sveper förbi. Jag stannar upp hastigt och går långsamt baklänges och släpper inte blicken från bussen för att se om den stannar vid busshållplatsen. Hoppas den stannar, tänker jag och öppnar samtidigt upp den tunga röda ytterdörren till personalingången och möts av den friska luften och fåglarnas kvitter.

- Yes! Säger jag lite tyst för mig själv när bussen stannar.

Jag ser en person som kliver av och börjar gå stressat mot mig och vinkar, och i samma ögonblick inser jag att det är tolken.

- Förlåt men bussen var sen! säger hen lite stressat samtidigt som hen närmar sig mig.

- Ingen fara men vi har inte så mycket tid, så kom så ska jag visa dig var vi ska vara för pappan är redan här, säger jag och håller upp dörren och släpper in hen via personalingången.

Under samtalet berättar jag om Kims utveckling på förskolan och hur jag och mitt arbetslag tycker hen behöver extra stöd i vissa moment under vardagen på förskolan.

- Kim behöver en pedagog som stöttar hen i dessa moment, säger jag och tittar på tolken som sedan översätter det jag säger.

- Jaja jag förstår, säger Kims pappa och nickar med huvudet och ler.

- Okej, vad bra. Det är ju som sagt för Kims skull, för att ge hen så bra förutsättningar som det går inför förskoleklass, säger jag och sträcker fram dokumentet och en bläckpenna till Kims pappa.

- Här ska du bara skriva under sen är vi färdiga med samtalet, säger jag med en lugn ton och pekar på den tomma raden på dokumentet.

Kims pappa vänder sig då till tolken och pratar på deras modersmål och jag upplever att han ser upprörd ut.

- Han undrar varför han ska skriva under dokumentet? säger tolken i en frågande ton.

- Ja men det är för Kim skull som jag sa tidigare, så att hen får rätt hjälp sen i skolan, säger jag med en väldigt bestämd ton, men börjar känna stressen smyga fram i kroppen igen. Jag blir stressad att Kims pappa inte verkar förstå vad syftet med samtalet är, även fast han nickade och höll med det jag sa för en stund sen. Tolken och Kims pappa har en diskussion och jag funderar på vad de säger till varandra och tittar på tolken frågande och väntar på att hen ska översätta till mig vad Kims pappa säger. Tolken vänder sig tillslut mot mig.

- Han säger att Kim bara behöver lära sig svenska, sen blir det bra, säger tolken och sätter armarna i kors.

7 Jag blir lite fundersam till varför tolken sätter armarna i kors. Är det för att Kims pappa sa någonting till tolken som hen blev upprörd över eller var det någonting som jag sa?

Jag tittar på tolken och försvinner iväg med blicken och börjar stirra på den svarta smutsfläcken på väggen bakom hen och känner att jag inte vet vad jag ska svara, men tystnaden bryts efter bara några sekunder.

- Jaja, okej, okej men det är bra, säger Kims pappa tillslut och skriver under dokumentet snabbt men ser irriterad ut. Vi avslutar samtalet och jag säger hej då till Kims pappa och tolken. När båda har gått känner jag mig tom. Tankarna snurrade runt i huvudet. Kims pappa skrev under dokumentet ändå, men förstod han verkligen vad jag hade pratat om under samtalet? Även fast jag hade tolk som översatte allt jag sa vet inte jag om Kims pappa förstod det jag menade. Eller har jag förstått Kims pappa fel? Men hur ska jag kunna kommunicera med honom om det inte ens fungerar med tolk som pratar samma modersmål? Och om vi inte kan kommunicera, hur blir det med samarbetet då?

1.2 Samtal i hallen

Det är måndag och kallt ute men solen skiner och jag känner mig ostoppbar och peppad inför den nya arbetsveckan eftersom vi har massa roligt planerat som vi ska göra med barngruppen.

När jag kommer in på min avdelning går jag till den varma och trånga hallen och hälsar på barn och föräldrar som kliver in i hallen från kylan utanför. Varje gång dörren öppnas tränger den kalla luften in och jag hör hur vinden yr. Jag försöker klä på mig försiktigt för att inte råka slå till något barn i närhet av mig när jag sätter på mig min tjocka ytterjacka. När jag äntligen är färdig tittar jag runt i den stökiga hallen så det inte är något barn kvar, och sätter på mig mössan för att gå ut till min kollega som väntar. Vi ska iväg till båtparken som ligger en bit från förskolan, så vi måste börja gå snart. Precis när jag kliver ut möter jag Loves mamma som pratar med Love på deras modersmål. Sedan vinkar hon hejdå till Love som skuttar iväg till min kollega och resten av barnen som står och väntar på mig i sina rosa reflexvästar vid den röda grinden. Sedan vänder sig Loves mamma mot mig.

- Hej får jag prata med dig snabbt? säger Loves mamma med en oro i rösten.

- Hej, ja självklart! Säger jag tillbaka med ett leende samtidigt som vi kliver in i hallen tillsammans och jag tar av mig min varma mössa.

- Jag undrar varför Love hela tiden säger att hen inte får vara med kompisar efter maten?

säger Loves mamma med en sorgsen blick. Fastän Loves mamma ser sorgsen ut blir jag glad att Loves mamma vågar prata med mig om sin oro då detta är första gången hon vågar prata med mig utan tolk. Dock försvinner mitt leende och jag svarar.

8 - Jag vet faktiskt inte riktigt vad du menar, säger jag fundersamt tillbaka och börjar fundera på varför Love har sagt så. Vi brukar gå undan och spela spel den här tiden men jag upplever att Love alltid är glad när hen får spela spel. Dock känner jag att det kan vara lätt att jag

missförstår Loves mamma på grund av språket men jag vågar inte riktigt fråga henne om det är hon som vill att Love är med sina kompisar eller om det är Love som är missnöjd. Speciellt nu när hon äntligen tog steget och vågar prata med mig utan tolk vill jag inte säga att jag inte riktigt förstår vad hon menar. Då kanske hon inte vågar ta upp någonting med mig igen utan tolk och vi hamnar på ruta ett igen i vår relation till varandra.

- Love berättade för mig att hen alltid måste sitta själv med en fröken, säger Loves mamma med en mer bestämd ton och i samma ögonblick kommer jag på vad hon menar.

- Jaa men nu vet jag vad du menar! Det är för att vi tränar på språket! Vi spelar spel med Love för att stimulera språkutvecklingen och då får Love sitta med en pedagog för att vi ska kunna koncentrera oss på just hen, säger jag tillbaka med ett leende och lättnad ton i rösten. Jag känner mig nöjd eftersom jag förstår vad hon menade nu, men jag upplever att Loves mamma fortfarande ser bekymrad ut.

- Okej…men hen vill i alla fall vara med sina kompisar och inte själv med en fröken, säger Loves mamma lite tveksamt och kliver ett steg ifrån mig. Jag upplever att hon inte förstår det jag säger men jag vill så gärna förklara för henne vad jag menar. Jag inser dock att det inte är någon idé för mig att göra det nu eftersom jag inte vill att det ska bli några missförstånd, och för att det inte ska ske skulle jag behöva ha en tolk. Men när jag tänker tillbaka vet jag att det inte funkade så bra med tolk under utvecklingssamtalet med Kims pappa…Jag väljer dock att inte försöka förklara mig för henne igen och svarar.

- Okej, men det är bra för oss att veta vad Love vill, svarar jag samtidigt som jag sätter på min mössa igen utan att riktigt veta vem som ville vad.

- Bra. Okej, måste gå nu. Hejdå vi ses! Säger Loves mamma och ler lite osäkert.

- Ja det gör vi hejdå, säger jag med en lite nedstämd ton.

Loves mamma går ut från hallen och jag står kvar en stund och känner mig inte alls lika ostoppbar och glad som jag gjorde innan. Jag tar ett djupt andetag för att samla på mig ny energi innan jag går ut för att möta min kollega och barnen som fortfarande väntar på mig. Jag har en känsla av att Loves mamma inte förstod vad jag menade. Jag känner mig frustrerad för att jag inte kunde förklara för Loves mamma just vid det ögonblicket då hon sträckte ut en hand för att förklara sin oro. Det gör att jag måste ta upp detta igen vid ett annat tillfälle när vi har samtal och har en tolk med, men då är detta ögonblick över för längesedan. Dessutom

9 kommer Loves mamma inse att jag inte alls förstod vad hon menade och då kanske hon inte vågar prata med mig ensam igen.

Gemensamt i dessa två gestaltningar är att jag upplever att jag inte gör mig förstådd då båda vårdnadshavarna har svenska som andraspråk samt att båda parterna, jag och vårdnadshavarna ville barnets bästa. I min första gestaltning, utvecklingssamtalet, fick jag hjälp av en tolk att kommunicera. Jag upplevde ändå inte att jag nådde fram med det jag ville ha sagt. Den situationen visar att kommunikationen kan brista även om tolk är medverkande, vilket gör att mitt dilemma får en ny dimension. Och vad gör jag när kommunikation brister även med tolk?

Hur påverkar det samarbete mellan hem och förskola? I den andra gestaltningen, samtalet i hallen, känner jag att jag förklarade för Loves mamma varför Love upplevde att hen inte fick vara med sina kompisar och varför hen satt med en pedagog. Jag tyckte att jag hade en bra förklaring, att den pedagogiska stunden var för Loves utveckling. Däremot upplevde jag inte att Loves mamma förstod denna situation utifrån mitt perspektiv. Eller kan det vara så att jag missförstod henne på grund av språket? Dilemmat som växer fram ur min andra gestaltning är att jag inte vet hur jag ska kommunicera med vårdnadshavarna vid de spontana tillfällena, när tolk inte finns tillgänglig. Eftersom kommunikationen brister mellan mig och

vårdnadshavarna i båda gestaltningarna, är jag rädd att samarbetet ska påverkas och på så sätt påverka Kim och Loves utveckling. I läroplanen står det att samarbetet mellan förskola och hem bygger på ett nära och förtroendefullt sätt för att barnen ska få bästa förutsättningarna för att utvecklas lärorikt och mångsidigt (Lpfö 18, sid. 17). Detta får mig att fundera på vilken betydelse kommunikationen och språket har för samarbetet mellan förskola och hem? Och påverkar samarbetet barnens utveckling?

2. Syfte och frågeställning

Syftet med denna essä är att undersöka på vilket sätt språk och kommunikation påverkar förskolans samarbete med vårdnadshavarna samt på vilket sätt samarbetet mellan hem och förskolan påverkar barnens utveckling och lärande. De frågeställningarna som växt fram från min gestaltning och som jag valt att lyfta är:

• Hur viktig är kommunikationen för samarbetet mellan hem och förskola?

• Vilket är sambandet mellan kommunikation och språk?

• Vilken betydelse har kommunikationen mellan hem och förskola för barns möjlighet till inflytande och lärande?

10 3. Teoretiska perspektiv och begrepp

De teoretiska perspektiven jag kommer använda mig av i mitt undersökande av mina frågeställningar i reflektionsdelen är det sociokulturella perspektivet och interkulturella perspektivet. De begrepp som jag använder mig av i denna essä, inom det interkulturella perspektivet är; Interkulturell kommunikation, kulturell identitet, kommunikativ kompetens, high och low context kultur. Teoretiska begrepp inom det sociokulturella perspektivet som jag kommer använda mig av är appropriering och internalisering som innebär att människor lär och utvecklas att medverka i olika sociala praktiker. Genom att använda mig av dessa perspektiv hoppas jag på att kunna närma mig mina frågeställningar och få en förståelse för mina tankar och handlingar i mina dilemman som växt fram ur mina gestaltningar.

4. Metod

För att kunna reflektera om någonting från sin yrkespraktik behöver man hitta en situation eller flera situationer som gör att man som forskare får motivation att reflektera, skriver filosoferna Jonna Hjertström Lappalainen och Eva Schwarz i Tänkandes gryning (Hjertström, Lappalainen & Schwarz 2011, s.105). Detta är det jag gör då jag utgår från två situationer som jag har svårt att förstå som pedagog och därför använder jag mig av essäskrivande för att undersöka detta utifrån olika perspektiv. Vidare skriver Maria Hammarén i boken Skriva – en metod för reflektion, att genom essäskrivandet kan man lyfta sin egen berättelse men också lyssna på andras berättelser och på sätt kan man reflektera över dessa berättelser och lyfta sin egen berättelse i forskande syfte. Hammarén skriver också att det som ligger i centrum för essäformen, är själva skrivandet (Hammarén 2005, sid. 17–18, 23). Detta beskriver även Lotta Alsterdal i Essäskrivandet som utforskning, att man pendlar mellan att skriva och läsa sin text med hjälp av andra studenter och lärare och att essäskrivandet då blir en processform

(Alsterdal 2014, s.53). Detta är det vi gör under vårt seminarium, när vi träffas för att lyssna på varandras essäer och få höra vad de andra i gruppen har för reflektioner, men också för att hjälpa varandra vidare i sitt skrivande. Genom essäskrivande distanserar jag mig själv från min egen gestaltning i reflektionsdelen och med hjälp av de teoretiska perspektiven kan jag få syn på nya saker i min gestaltning.

I reflektionsdelen använder jag mig av forskningsansatsen hermeneutik som betyder

tolkningslära. Hermeneutikern menar att man vill skapa en förståelse till andra människor och sin egen livssituation. Det handlar inte om att förklara mänskliga företeelser, utan att skapa

11 förståelse genom att pendla mellan sitt eget perspektiv som forskare och försöka sätta sig i subjektets perspektiv (Patel & Davidsson 1991, 2011, sid. 28, 30). Jag kommer i denna vetenskapliga essä pendla mellan delar i mina gestaltningar och reflektionsdelen och ta hjälp av de sociokulturella och interkulturella perspektiven. Detta för att få en förståelse för mitt handlande och tankar, men även för att se dessa dilemman i ett större perspektiv. Genom att använda mig av denna forskningsansats och dessa teoretiska perspektiv hoppas jag på att kunna närma mig mina frågeställningar och få en större förståelse till andras - och mitt eget perspektiv.

5. Etiska överväganden

I boken Forskningsmetodikens grunder beskriver Patel och Davidsson de forskningsetiska principerna, de fyra krav som vetenskapsrådet har sammanställt; informationskravet,

samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Konfidentialitetskravet innebär att man inte får lämna ut uppgifter där utomstående individer skulle ha möjlighet att

identifiera en enskild individ. Nyttjandekravet innebär att alla uppgifter som används bör ha ett syfte. När det gäller informationskravet och samtyckeskravet ska man informera och be om samtycke från individer som ingår i ens arbeten och analyser (1991, 2011, s.62). Dessa principer är inte relevanta för mig i denna vetenskapliga essä, detta eftersom jag inte har samlat in någon slags data till denna vetenskapliga essä.

Oavsett hur man samlar ihop information om individer till undersökningar eller till

självständiga arbeten som denna vetenskapliga essä, ska man värna om enskilda individernas integritet. Med det menar man att all information om individer måste behandlas konfidentiellt.

För att värna om integriteten har jag anonymiserat och fingerat namnen till de individerna som gett mig inspiration till dessa två berättelser. Jag har dessutom arbetat om detaljer i miljön och tidsperspektivet för att undvika igenkänning. Det som skrivs fram i min berättelse är mina tankar och upplevelse av dessa två dilemman och det är det som undersöks och är i fokus i denna vetenskapliga essä.

6. Reflektion

Utifrån mina två gestaltningar växer det fram två dilemman som jag funderar över. Jag räknar med att jag kommer hamna i liknande situationer på förskolan i framtiden. Jag vill härmed analysera dessa dilemman genom mitt essäskrivande för att få bättre förutsättningar inför framtida liknande situationer. I första gestaltningen, då jag hade utvecklingssamtal med Kims

12 pappa med en tolk medverkande, hamnade jag i en sits där jag inte förstod om Kims pappa och jag inte förstod varandra språkligt, eller om han inte höll med om vad jag sa. I andra gestaltningen hade jag ett spontant samtal med Loves mamma där jag upplevde att vi inte förstod varandra språkligt. Dock vet jag fortfarande inte om det verkligen var så, eller om hon inte höll med mig. Det är självklart att man kan se saker ur olika perspektiv, däremot bidrar de olika perspektiven till att det blir svårare att förstå varandra om kommunikationen skulle brista.

6.1 Kommunikation

När jag tänker tillbaka till första gestaltningen under utvecklingssamtalet uppstod det en situation där Kims pappa skulle skriva under ett dokument, men inte förstod vad han skulle skriva under, och började då istället ifrågasätta det. Kims pappa förstod inte, fastän jag under samtalet tyckte att jag hade tydliggjort mig själv och förklarat noggrant vad det hela handlade om. Jag upplevde att Kims pappa hade haft samma perspektiv som jag under samtalet.

Anledningen till att jag trodde han hade samma perspektiv och höll med mig var för att han nickade med huvudet under samtalet när jag förklarade vad Kim behövde för att få så bra förutsättningar som möjligt när hen sen börjar i förskoleklass. Men också för att vi hade en tolk som översatte allt under samtalets gång. När det sen kom till att skriva under dokumentet förklarade dock Kims pappa ännu en gång med hjälp av tolken att han trodde att allt skulle lösa sig när Kim så småningom hade lärt sig prata bättre svenska. Däremot ansåg jag och mitt arbetslag som hade observerat och följt Kims utveckling under två terminer att hen behövde mer stöd än vad vi kunde ge hen och att det krävde att vi behövde få Kims pappa med oss på samma spår. I läroplanen står det att arbetslaget ska ” kontinuerligt och systematiskt följa, dokumentera och analysera varje barns utveckling och lärande för att göra det möjligt att följa barns förändrade kunnande samt utvärdera hur förskolan tillgodoser barnens möjligheter att utvecklas och lära i enlighet med läroplanens mål” (Lpfö 18, sid. 18). Det var också det vi hade gjort och ansåg därför utifrån läroplanen att vi behövde stöd för att ge Kim samma förutsättningar som de andra barnen i barngruppen för att hen skulle kunna utvecklas rikt och mångsidigt. Därför var det viktigt för mig att få Kims pappa att förstå det från mitt perspektiv, att Kim behövde stöd och varför. Detta för att jag behövde ha hans medgivande för att jag och mitt arbetslag skulle kunna ge Kim det hen behövde. Det blev dock svårt att förklara för Kims pappa vad vi ansåg att Kim behövde när vi inte kunde kommunicera med varandra, även med en tolk medverkande. Jag vet fortfarande inte om detta handlade om att vi inte förstod

varandra språkligt eller om det handlade om att Kims pappa helt enkelt inte höll med mig och

13 mitt arbetslag. Det skulle också kunna bero på en kulturkrock om Kims pappa kommer från en kultur där liknande stöd inte finns inom skola och förskola. Men hur skulle vi kunna förstå varandras perspektiv om vi inte kunde kommunicera med varandra och när det inte ens fungerar med hjälp av en tolk?

Jonas Stier har lång erfarenhet av utbildningar för chefer samt medarbetare inom

interkulturalitet, mångfald och ledarskap. Han är även professor i interkulturella studier vid Dalarnas universitet och Malmös universitet. Bim Riddarsporre är legitimerad psykolog och logoped och är universitetslektor inom psykologi med utbildningsvetenskaplig inriktning.

Riddarsporre och Stier har skrivit boken Interkulturellt arbete i förskolan som bygger händelser i vardagen. Det diskuteras hur man med hjälp genom ett interkulturellt och mångkulturellt perspektiv med utgångspunkt från läroplanen kan rikta blicken mot sig själv som pedagog och på så sätt se sig själv som en lösning, och hur man kan påverka vardagen i förskolan med ett interkulturellt perspektiv. Riddarsporre och Stier beskriver att

kommunikation är det främsta verktyget för oss pedagoger för att vi ska kunna samarbeta med både barn och vårdnadshavare (Riddersporre & Stier 2019, sid. 26). Hans Lorentz som är fil dr i pedagogik vid Lunds universitet och har forskat i flera år om villkor för elevers lärande i mångkulturella lärandemiljöer, beskriver att kommunaktion betyder att man gör någonting gemensamt eller att man har ett ömsesidigt utbyte. När man kommunicerar med varandra så sker detta i ett visst sammanhang. Lorentz beskriver interkulturalitet i boken Interkulturell pedagogisk kompetens – integration i dagens skola som gränsöverskridande interaktioner mellan individer från olika kulturer, där begreppet kultur har en betydelse för individen.

Begreppet kultur inom interkulkulturalitet har betydelsen att det handlar om någonting som är meningsskapande som tillexempel etniska, religiösa, tankemässiga, livsstilsrelaterade,

könsmässiga, klassmässiga, språkliga kulturer och hur dessa påverkar, berikar men också samverkar med varandra (Lorentz 2013, sid. 55). Lorentz beskriver när två personer är från samma geografiska område och land talar man oftast samma språk, men har även liknande kroppsspråk som gör att det är lättare att förstå varandra. Andra faktorer som också gör det lättare att förstå och kommunicera med varandra är om man till exempel skulle bo i samma område, jobba på samma jobb eller vistas i samma typ av miljöer. Han beskriver också att det kan uppstå kommunikationsproblem om man är från olika länder, trots att man har ett

gemensamt språk, som till exempel engelska (Lorentz 2013, sid. 135–136).

14 Anne Kultti är lektor vid Göteborgs universitet och författare till boken Flerspråkiga barns villkor i förskolan – lärandet av och på ett andra språk. Boken är en avhandlingsstudie som utgår från det sociokulturella perspektivet och handlar om hur villkoren ser ut för barn som är flerspråkiga när det gäller lärandet, delaktighet och utveckling i förskolan. Analysens fokus i studien ligger dock i kommunikationen och interaktionen barn emellan samt mellan vuxna och barn. Kultti skriver att när man kommunicerar med varandra tolkar man varandra utifrån både den motsatta personens sätt att uttrycka sig med sitt kroppsspråk, men även utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper bundna till just specifika situationer (Kultti 2014, sid 36).

Det betyder att man kan använda sig av ett gemensamt språk när man kommunicerar med varandra, men så kanske ens erfarenhet och kunskap om den andres kroppsspråk inte stämmer ihop med sitt eget kroppsspråk, vilket då kan leda till att kommunikationen brister men inte på grund av det verbala språket. Går man tillbaka till båda mina gestaltningar, där både Kims pappa och Loves mamma talade svenska som sitt andraspråk, betyder det alltså inte automatiskt att kommunikationen blev sämre på grund av att svenska inte var deras första språk. Däremot finns det så många andra faktorer som spelar roll i hur ett samtal utspelar sig, då det kan brista lika mycket i kommunikation mellan personer som faktiskt talar samma språk.

Om jag går tillbaka till utvecklingssamtalet i första gestaltningen så var vi inte bara två personer, utan tre. Roger Säljö är forskare inom lärande och utveckling hos individer och kollektiv. Hans forskning berör hur samspelet är mellan individer och hur kulturella redskap påverkar lärandet samt hur dessa används i situerade situationer och utvecklas i samhället (norstedts.se 2006). Säljö skriver i det Pedagogiska Magasinet om det sociokulturella perspektivet och menar att det är ett perspektiv som gör att man kan studera och utveckla lärande utifrån många olika områden. Genom det sociokulturella perspektivet menar Säljö att lärandet inte enbart sker genom undervisning, utan det sker hela tiden i människans vardag och liv. Säljö menar att man kan använda sig av det sociokulturella perspektivet för att analysera hur människor kommunicerar med varandra i situerade situationer, och hur de tar varandras erfarenheter och sedan gör det till sina egna tankeredskap (Säljö 2011). Säljö skriver dessutom att språket är det viktigaste psykologiska redskapet hos en människa.

Språket är ett slags fungerade redskap som används för kommunikation mellan olika

människor men också inom sig själv som människa (Säljö se Forsell 2011, sid.164). Detta kan dock bli problematiskt när man dessutom har en tolk närvarande under ett samtal. Säljö skriver om mediering, om sociala handlingar inom det sociokulturella perspektivet om hur vi

15 människor är redskapsanvändare och redskapsutvecklande varelser. Säljö skriver om hur människan skapat mänger av erfarenheter av hjälpmedel som man använder sig av dagligen i vardagen. Säljö skriver om fysiska redskap som är i princip allt runt omkring oss som vi människor har skapat och använder oss av. Sedan skriver han om psykologiska redskap som vi använder oss av för att tänka och kommunicera med, och ett av de viktigaste Säljö nämner är språket. Genom interaktion med andra människor bygger man upp sociala erfarenheter som medieras genom språket. När man sedan som individ använder sig av de nya kunskaperna och färdigheter genom att kommunicera i olika aktiviteter med andra får de i sin tur ta del av dessa medierande redskap (Säljö se Forsell 2011, sid. 162–163). Utifrån det sociokulturella

perspektivet är medierande redskap ingenting man lär sig att hantera till fullo utan någonting som är bottenlöst. Med det menar Säljö att medierande redskap är någonting man kan

fördjupa sin förståelse av i oändlighet och är en process som håller på i princip tills man dör.

Som individ väljer du sedan hur du ska använda dig av dessa medierande redskap i sociala sammanhang och med det menar Säljö att man väljer hur man approprierar medierande redskap. Som individ lär du dig sedan att internalisera dessa medierande redskap och med det menar Säljö att man som individ bygger upp repertoarer av erfarenheter i sitt inre, som man sedan i sitt eget tänkande rekonstruerar kunskaper och erfarenheter av, om hur man ska agera i sociala situationer (Säljö 2011, sid 173–174). Under utvecklingssamtalet med Kims pappa blev det en trevägskommunikation mellan människor med helt olika kulturella identiteter som dessutom har olika erfarenheter av hur man internaliserat tar användning av dessa medierande redskap, men också hur man approprierar dessa egenskaper i specifika situationer. Detta gör att det är så mycket viktigare att tolken inte missuppfattar det jag förmedlar och att hen lyfter fram det jag säger och även betonar det på rätt sätt. Det är dessutom viktigt att information också förmedlas på rätt sätt åt andra hållet, det vill säga att det Kims pappa säger också måste bli tolkat rätt för att kommunikationen mellan oss ska fungera optimalt. Jag har lång

erfarenhet av tolksamtal och har lärt mig med tiden att alltid försöka hinna prata med tolken innan ett samtal så som jag även har beskrivit i berättelsen. Detta för att jag gärna vill ha en bild av hur tolken förmedlar ett samtal och om hen har tolkat flera samtal inom exempelvis förskoleverksamhet. Har tolken varit med om och förmedlat information inom samma samtalsområde ett flertal gånger har förhoppningsvis hen en bra bild av vad vi använder oss för språk på förskolan när vi pedagoger samtalar med vårdnadshavare. Om tolken inte har erfarenhet av den typen av ämne så har jag lärt att jag i sådana fall måste anpassa mitt språk för att förmedlingen och budskapet ska nå fram på det sätt som jag önskar. Framförallt brukar jag vilja hinna förmedla och sammanfatta vad samtalet innebär och ge tolken någon slags

16 förkunskap om vad jag ska säga. Detta för att tolken ska få en helhetsbild så att hen kanske kan anpassa, tolka och kommunicera det jag vill framföra på ett bättre sätt under ett samtal mellan mig och vårdnadshavarna. I mitt fall med Kims pappa hann jag inte prata med tolken innan samtalet och förklara syftet med samtalet. Det kan innebära att det jag sade inte uppfattades korrekt av tolken, som i sin tur då kan ha tolkat det felaktigt vidare till Kims pappa. Genom att träffa tolken innan ett samtal kan man göra så att man har bättre förutsättningar för samtalet som ska tolkas och ta bort en möjlig faktor som skulle kunna innebära att kommunikation brister.

Men vad har språket för betydelse för kommunikationen? Lorentz skriver utifrån det

interkulturella perspektivet om kommunikativ kompetens som handlar om att man ska förstå kommunikationens, kulturens och språkets betydelse. Det är genom kommunikativ kompetens som vi kan kommunicera med våra medmänniskor. Det handlar inte om att man behöver kunna tala flera språk (Lorentz 2013, sid 143). Kopplar jag detta till mina gestaltningar så behövde det inte vara så att kommunikationen brast med vårdnadshavarna för att de hade svenska som sitt andraspråk och jag svenska som mitt första. Detta har jag tagit upp tidigare men jag vill förtydliga det då Lorentz också belyser att man kan tala samma språk och

fortfarande ha svårt att tala ”samma språk” (Lorentz 2013, sid. 137). Säljö beskriver dessutom utifrån sociokulturella perspektivet att vi är biologiska varelser men utvecklas till olika

sociokulturella varelser beroende på vad vi lärt oss och vad vi har för erfarenheter av olika sociala praktiker. Säljö nämner att det finns olika psykologiska redskap som vi människor använder oss av för att kommunicera med till exempel, siffersystem, alfabetet, former (Säljö se Forsell 2011, sid. 174). Detta gör det logiskt för mig att man har olika upplevelser och agerar på olika sätt i samma situationer. Ser man det ur detta perspektiv behöver det inte betyda att man inte förstår varandra språkligt för att kommunikation ska brista, utan det innebär att man har olika erfarenheter av sociala sammanhang som gör att man förstår saker från olika perspektiv.

För att nå kommunikativ kompetens behöver man också förstå interkulturell kommunikation.

Tittar man på interkulturell kommunikation så delas språket upp i verbal och icke- verbal kommunikation. Under den verbala kommunikationen delas det i sin tur upp i språklig och icke- språklig. Inom den språkliga kategorin står det, ord, grammatik, uttryckssätt och social betydelse. Inom den icke- språkliga kategorin står det, läten, ljud, tonfall, betoning, tystnad.

Icke-verbal kommunikation delas också in i två underkategorier, språklig och icke-språklig.

17 Under den språkliga står det teckenspråk, trafiksignaler, morsetecken. Under den icke-

språkliga står det, utseende, kläder, smycken, kroppskontakt, kroppsavstånd, sinnen, känsel, lukt och smak (Lorentz 2013, sid.140). När man läser om interkulturell kommunikation och hur det delas in i olika språkliga perspektiv och vad det innehåller, inser jag hur mycket som ingår i språket och hur mycket det påverkar kommunikationen. Det är så mycket mer som påverkar kommunikationen än det som sägs verbalt än vad jag trott innan.

Vid ett tillfälle under utvecklingssamtalet uppfattade jag det som att Kims pappa och tolken var osams när de kommunicerade under en längre stund på sitt modersmål. Jag upplevde på deras kroppspåk och tonen de hade mot varandra att de inte var överens. När tolken till slut översatte vad Kims pappa sagt, satte hen sig sedan med armarna i kors och verkade avvakta att samtalet skulle fortsätta utan hens hjälp. Det tolken verbalt förklarade och tolkade till mig stämde inte in på hens kroppsspråk utifrån de egna erfarenheter och kunskaper jag har i relation till just utvecklingssamtal, men också utifrån erfarenhet av spontana samtal i allmänhet. Om jag går tillbaka till min andra gestaltning då jag hade ett samtal med Loves mamma i hallen, upplevde jag utifrån mina erfarenheter att oron som förmedlades via mammans kroppsspråk i relation till det hon sa verbalt stämde ihop väldigt tydligt, och då hade vi ingen tolk som förmedlade budskapet oss emellan. Dock vet jag fortfarande inte om jag och Loves mamma missförstod varandra språkligt, eller om vi helt enkelt bara hade olika perspektiv när det gällde Loves språkutvecklande stund. I denna situation skulle man kanske tänka sig att en tolk hade kunnat vara till hjälp. Nu när jag däremot istället minns tillbaka och jämför med utvecklingssamtalet med Kims pappa, är det inte alls säkert att jag hade kunnat förklara och förmedla mina tankar och budskap på rätt sätt till Loves mamma med hjälp av en tolk. Då är frågan om man ska ha tolk med under samtalen eller inte? Vad är i sådana fall fördelarna i jämförelse med nackdelarna med att ha tolk?

Söker jag på synonymer.se betyder tolk översättare och är en person som översätter muntligt vid samtal (synonymer.se 2005). En direkt översättning av det som sägs rakt av under ett samtal behöver dock inte alltid betyda att det gör budskapet som man försöker förmedla tydligare. Det finns den verbala kommunikationen, men sedan finns även den icke-verbala kommunikationen som handlar om kroppsspråk i helhet, men mer specifikt till exempel;

ansiktsuttryck, blickar, gester, huvudrörelser, hur man sitter, står, röststyrka osv (Riddarsporre

& Stier 2019, sid.33). Som jag skrev tidigare räcker det att tolken betonar ett ord fel som sedan i sin tur kan leda till någon form av missförstånd. Det handlar om att tolka hela

18 personen, att kunna tolka kroppsspråket eftersom det finns fler sätt att kommunicera på än bara via det verbala språket. Det icke- verbala språket blir som en slags komplettering till det verbala språket. Detta skriver också Riddarsporre och Stier om; att kommunikation inte i bara är det som sägs, utan att det även kan sägas i det osagda. Med det menar Riddarsporre och Stier att det osagda är knutet till den specifika situationen och sammanhanget som det handlar om. Med det menas också att kommunikation även ligger i hur, var och när det sägs

(Riddarsporre & Stier 2019, sid. 27). Ett bra exempel på när verbal och icke-verbal

kommunikation inte stämmer överens fanns i utvecklingssamtalet med Kims pappa, då jag inte tyckte det tolken sa till mig och det hen gjorde med kroppsspråket när hen korsade armarna inte riktigt stämde ihop. Jag upplevde att det verbala språket och det icke-verbala språket inte kompletterade varandra, vilket därför gjorde mig mer förvirrad. Funderar jag däremot på kommunikationen i samtalet mellan mig och Loves mamma, kompletterade och stämde faktiskt det icke- verbala språket med det verbala språket utifrån den uppfattning jag fick från mitt eget perspektiv. Under samtalet i hallen med Loves mamma räckte det med att jag tolkade hennes verbala och icke- verbala språk för att förstå att hon inte var särskilt nöjd, till skillnad från i utvecklingssamtalet med Kims pappa och tolken. I det utvecklingssamtalet behövde jag dessutom tolka två helt olika personer samtidigt för en optimal kommunikation och förståelse som i slutändan ändå inte verkade fungera som det var tänkt. Det blev dessutom mer förvirrande för mig som pedagog när tolken som skulle översätta Kims pappa visade missnöje och satte armarna i kors. Var det tolken som var missnöjd eller var det Kims pappa?

Jesper Juul och Helle Jensen skriver om nyckeln till omsorg, lyhördhet och respekt som alla parter behöver för att utveckla sin relationskompetens i samspel med barn, samt om att utveckla sin sociala kompetens i boken Relationskompetens som bygger på författarnas erfarenheter från skolor och förskolors vardag. De menar att det icke- verbala språket måste överensstämma med det verbala språket för att det ska vara trovärdigt. Med det menar de att när man till exempel är arg så måste man kunna se, höra och känna ilskan för att det ska framgå i ett samtal eller under kommunikation rent generellt (Jensen & Juul 2003, sid. 212).

Det är kanske därför situationen med Loves mamma blev tydligare för mig, då jag såg, hörde och kände hennes oro, vilket också stämde överens med det som Loves mamma faktiskt förmedlade verbalt. Under samtalet med Kims pappa däremot, hörde, såg och kände jag bara tolkens missnöje. Jag vet fortfarande inte om tolken kanske levde sig in i hur Kims pappa kände och att det var den känslan som förmedlades, eller om det helt enkelt var så att något hände i kommunikationen dem emellan som gjorde att samtalet tog den vändningen.

19 Begreppet interkulturell kommunikation beskriver Lorentz som hur vi kommunicerar med personer från andra länder, nationer eller kulturer. För att förstå interkulturell kommunikation handlar det om att man har en medvetenhet om skillnader mellan verbal och icke- verbal kommunikation och om att ha kännedom om att det kan se olika ut beroende på traditioner, språk och kultur (Lorentz 2013, sid. 138–139). I en interkulturell kommunikation talar man också om rumslig orientering. Med rumslig orientering syftar man på att hur man befinner sig i ett rum under ett samtal, till exempel hur jag satt med Kims pappa och tolken runt ett bord, eller hur jag och Loves mamma stod i hallen, att det kan påverka hur kommunikationen utspelas under samtalet. Enligt interkulturell kommunikation kan det antingen bli ett välfungerande samtal, enkelt och tydligt, eller tvärtom beroende på var man befinner sig i rummet (Lorentz 2013, sid. 142). Detta skulle, enligt min egen uppfattning kunna vara en faktor som man eventuellt skulle se som en nackdel med att ha en tolk som förmedlar budskapet. Det jag syftar på är att det är ytterligare en person som är närvarande i samtalet och som jag och vårdnadshavaren måste tolka, på ett både ett verbalt och icke- verbalt sätt, och sedan förhålla oss till i rummet under ett samtal. Med tanke på att kommunikationen kan brista även under ett samtal där båda parter talar samma språk kan man fundera på vad

fördelarna egentligen är med att ha en tolk närvarande. Det jag kommer att tänka på vad gäller kommunikation som sker på samma språk är att man kan diskutera sig fram om det skulle bli missförstånd under samtalets gång. Skulle det däremot bli missförstånd för att man tycker och tänker olika och kanske till och med har olika åsikter handlar det istället om en helt annan sak än att man inte förstår varandra språkligt. Som i exemplet med Loves mamma, där jag inte visste om det handlade om misskommunikation, att vi inte förstod varandra språkligt eller om vi faktiskt tyckte olika om just den situationen. I den typen av situation kanske en tolk

eventuellt hade kunnat förmedla budskapet på ett tydligare sätt för oss båda. För mig är en tolk ett hjälpmedel i ett samtal som ska göra att det blir lättare att förstå varandra med kommunikation som fungerar bra åt båda hållen. Har man dock inte alls ett gemensamt verbalt språk, hur ska man då kommunicera när det handlar om viktiga samtalsämnen?

Riddarsporre och Stier skriver att det icke-verbala språket ska kompletteras med det verbala språket (Riddarsporre & Stier 2019, sid. 27), men skulle man kunna tänka sig att det skulle gå att bara kommunicera med det icke-verbala språket, och skulle det fungera när man behöver kommunicera om viktiga samtalsämnen? I samtalet mellan mig och Kims pappa blir tolken det som vi har gemensamt, som vi båda kan prata vårt språk med, som alltså är vårt

hjälpmedel till att kunna förmedla och kommunicera vårt verbala språk genom, och det kan man ju absolut se som en fördel.

20 Lorentz skriver att den interkulturella kommunikationen bidrar till att du förstår din egen kulturella identitet då interkulturell kommunikation är ett resultat av språk, kommunikation och den kultur som man lever i. För att kunna ha en god kommunikation behöver man veta vem man själv är och ha empati och förståelse för den andre och att den andra personen i fråga kan ha andra värderingar, normer och beteenden, vilket är naturligt när man kommer från olika kulturer (Lorentz 2013, sid.136). Man formas frivilligt men även undermedvetet, dvs ofrivilligt, som individ och på samma sätt formas också ens kulturella identitet. Lorentz skriver att man oftast är omedveten om hur andra uppfattar vad man har för kulturell identitet (Lorentz 2013, sid. 133). Jag kan tänka att andra människor tror att jag innehar en annan kulturell identitet och definierar mig utifrån det, eftersom mina föräldrar ursprungligen är från Filippinerna. Det betyder inte per automatik att jag identifierar mig med den filippinska kulturen resten av mitt liv bara för att jag är född in i just den kulturen. Så som Lorentz beskriver, att vår identitet skapas i kommunikation och interaktion med andra människor, kan man se det som att ens kulturella identitet är en dynamisk process (Lorentz 2013, sid. 133).

Detta påminner om det Säljö skriver, att det är genom att integrera med andra som barnet också utvecklas till att tänka och fungera så som samhället det blir uppfostrat i. Människan tar till sig och använder sig av dessa erfarenheter för att hitta nya sätt att resonera och

kommunicera på och på så sätt utvecklas man även som individ. Det kan tilläggas att detta är en process som pågår tills man dör. Säljö menar att människan alltid är på väg att erövra ny kunskap och nya erfarenheter som vi använder oss av i dagliga situationer (Säljö se Forsell 2011, sid 161–165). Detta ser jag som vår kulturella identitet. Jag upplever att jag har empati och förståelse för andra människor, värderingar, normer och olika beteenden. Jag kan nog med ärlighet dock skriva att jag inte förstår min egna kulturella identitet, och om jag inte gör det nu i skrivande stund, hur kan jag då ha gjort det när alla dessa olika dilemman skedde?

Kan detta också vara ett perspektiv till varför kommunikationen brister även med tolk? Om ens kulturella identitet alltid är en pågående process, går det då att få till en god

kommunikation med vårdnadshavare om man aldrig förstår sin kulturella identitet?

Riddarsporre och Stier använder sig av begreppen high och low context kultur och det handlar om hur det finns variationer i hur mycket som sägs i det verbala språket som uttrycks,

respektive det som är ordlöst och istället är inbäddat i ett kontext. I high- context kulturer spelar personernas relation till varandra roll och innebörden inbäddad i situationen säger mer.

I low- context kulturer ligger vikten istället i det som sägs i det verbala språket. Sverige tillhör

21 low-context kulturen och är skeptiska mot det som inte sägs rakt ut, och det som istället är viktigast i kommunikation är vad som sägs och vem som säger det. Till high- context kulturer hör stora delar av Asien, Afrika och Latinamerika där det osagda, indirekta, subtila och tillbakadragna värderas högre (Riddarsporre & Stier 2019, sid. 28–29).

När jag går tillbaka till första gestaltningen där Kims pappa skulle skriva under dokumentet skulle man också kunna se det utifrån high-context kulturen. Där är det viktigare med hövlighet och ödmjukhet, alltså att det handlar om att hur någonting sägs och hur det förmedlas och inte nödvändigtvis vad som sägs. I high-context kultur är skriftlig

kommunikation mindre viktig i jämförelse med kommunikation ansikte mot ansikte. Med skriftlig kommunikation, menas dokumentation och all slags pappersarbete. I high-context kulturer ställer dessutom föräldrar inte frågor alls om de undrar över någonting, eftersom de på så sätt visar respekt genom att inte ställa frågor (Riddarsporre & Stier 2019, sid 29–30).

Kan det interkulturella perspektivet förklara varför Kims pappas regerar som han gör inför att skriva under dokumentet? Om han tyckte att vi var överens om det som sades och

diskuterades under samtalet och han var med på det jag tyckte, kan det ha varit så att han uppfattade det som konstigt att jag sedan bad honom skriva under dokumentet? Kims pappa skrev ju under dokumentet men jag upplevde att han bara gjorde det för att göra mig, som sitt barns pedagog, nöjd. Det kanske faktiskt var en av anledningarna till att jag upplevde att Kims pappa höll med mig under samtalet när han nickade med huvudet och verkade dela min

uppfattning om det som sades. Det egentligen kanske handlade mer om att pappan visade respekt mot mig genom att inte sätta sig emot mig, att inte ifrågasätta något under samtalets gång, fram till att det var dags att skriva på dokumentet. Dock kände jag mig tom efter

utvecklingssamtalet då jag inte visste om Kims pappa egentligen förstod vad han skrev under, med tanke på situationen med tolken som uppstod i slutet. För mig var det viktigare att Kims pappa skulle förstå vad jag ville förmedla under samtalet än underskriften på dokumentet.

Varför det var viktigare är för att om vi inte skulle få med Kims pappa på samma spår som oss gällande Kim, hade vi hela tiden haft en motpol som arbetade emot vårt arbetssätt och vår planering vad gäller Kims lärande och fortsatta utveckling. Som jag skrivit tidigare betyder ordet kommunikation att man gör någonting gemensamt. Det betyder att om förskolan och vårdnadshavarna har ett gemensamt mål, som till exempel att se till att ge barn som både Kim och Love möjligheten att fortsätta utvecklas på ett rikt och mångsidigt sätt efter deras egen nivå, så gäller det faktiskt att förskolan och vårdnadshavare förstår varandra, är överens och samarbetar mot det gemensamma målet.

22 6.2 Samarbete

I läroplanen används begreppet samverkan när man skriver om samarbetet mellan olika skolformer som förskola, förskoleklass, skola och fritidshem. Begreppet samverkan och samarbete beskrivs dock synonymt till varandra, men begreppet samarbete används bara när man skriver om samarbete mellan hem och förskola (Lpfö 18. Sid 17). Anette Sandberg som är docent i pedagogik och Tuula Vuorinen som är beteendevetare har haft ett

forskningsprojekt som hette Samverkan förskola och hem. Projektet handlade om att belysa hur förskollärare och vårdnadshavare ser på samarbetsformer som praktiseras i förskolan. De skrev sedan boken Hem och förskola – samverkan i förändring som bygger på detta projekt.

De lyfter också att dessa begrepp används synonymt till varandra i de flesta böcker de läst om samverkan eller samarbete mellan förskola och hem (Sandberg & Vuorinen 2007, sid. 13–22).

Eftersom ordet samarbete används i läroplanen mellan hem och förskola kommer jag använda mig av det ordet. Detta även fast viss litteratur som jag kommer referera till, som till exempel Sandberg och Vuorinen använder ordet samverkan istället.

I läroplanen står det att samarbete mellan förskola och hem ska bygga på ett nära och förtroendefullt tillvägagångssätt. Genom samarbete skapar vi bästa förutsättningarna för barnen att kunna utvecklas rikt och mångsidigt (Lpfö 18, sid. 17). I Skolverkets

måluppfyllelse skriver de om samarbete mellan hem och förskola och att ansvaret ligger hos arbetslaget på förskolan att utveckla en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer och anhöriga (Skolverket 2017, sid. 24). Utifrån båda mina gestaltningar var risken att relationen mellan mig och Kims och Loves vårdnadshavare skulle bli förstörd, det var det som oroade mig mest. Går jag tillbaka till vad som står i Skolverkets måluppfyllelse har jag insett under mitt essäskrivande att jag inte varit själv i mitt arbetslag. Eftersom ansvaret inte enbart legat hos mig utan också på det arbetslaget jag jobbar med hade jag inte behövt vara rädd för att säga till om vad jag enligt min uppfattning och erfarenhet tyckte att barnen behövde utifrån läroplansmålen. Jag hade inte ensamt ansvaret för att se till att utveckla en tillitsfull relation till vårdnadshavarna och skulle deras tillit eller relation till mig förstöras, betydde det inte automatiskt att deras tillit och relation till mina övriga kollegor förstördes samtidigt. Jag var budbäraren, men när det handlar om att se till att barnen får det stöd de eventuellt behöver för att kunna utvecklas på ett optimalt sätt enligt läroplansmålen känner jag att man är tvungen att stå på sig och ta sådana risker som det innebär. Risken finns att relationen mellan pedagoger och vårdnadshavare eventuellt kan komma att påverkas. Vi

23 pedagoger finns ju framförallt för barnen och deras utveckling i första hand, och inte för vårdnadshavaren, även om en bra relation med vårdnadshavarna självklart är viktigt att sträva efter när man arbetar på förskola.

Jensen och Juul anser att man som pedagog är ett slags ombud för barnet som går på

förskolan. Det tankesättet kan innebära att pedagogen utstrålar till föräldrarna att man bara är intresserad av barnets välbefinnande och inte vad vårdnadshavarna önskar eller har för tankar och åsikter. Detta kan då leda till att samarbete mellan pedagog och vårdnadshavare kan förhindras och i värsta fall kan detta dessutom leda till att det blir en lojalitetskonflikt för barnen som i sin tur kan vända sig mot pedagogen. Det bästa man kan göra för barnen är därför att värna om deras vårdnadshavare (Jensen & Juul 2003, s.197). Som jag skrev tidigare, värnade jag om relationen till vårdnadshavarna under de båda olika samtalen eftersom jag var rädd för att en försämrad relation eventuellt skulle kunna påverka barnen. Ser man utifrån det perspektiv som Jensen och Juul skriver, förstår jag varför jag hade den känslan under

samtalen, men att ha det tankesättet jag har nu kan i sin tur vara ett problem om man ser det från deras perspektiv. Helle Jensen har skrivit boken Professionellt föräldrasamarbete med Elsebeth Jensen som handlar ett professionellt samarbete mellan vårdnadshavare och förskola samt skola. Boken bygger på deras egna praktiska erfarenheter från undervisningen i

föräldrasamarbete som är baserad på forskningsbaserad kunskap om interaktion, relation och barns utveckling. Jensen och Jensen skriver att man har ett ansvar i en relation som pedagog när man som pedagog har makten. Med det menar de, att det i ett samtal mellan en pedagog och vårdnadshavare handlar om en professionell relation. I samtalet med Kim och Loves vårdnadshavare menar de att jag som pedagog är i min yrkesroll men att man som

vårdnadshavare är där som privatperson, oavsett vad man har för yrkesroll i övrigt. Därför blir det en relation mellan en professionell och icke-professionell individ, oavsett var samtalet äger rum. Men Jensen och Juul menar också att relationen är mellan minst två vuxna parter och att det är just anledningen till att inte hela ansvaret ligger enbart hos pedagogen för att relationen ska fungera. Däremot, eftersom pedagogen ska vara professionell i sin position så menar de att det större ansvaret ligger hos pedagogen när det kommer till att se till att bygga upp bästa möjliga relation (Jensen & Jensen 2008, sid. 74). Om man resonerar som Jensen och Jensen tänker jag att det var bra att jag värnade om relationen till både Kim och Loves vårdnadshavare under de olika samtalen, eftersom jag då agerade professionellt utifrån min yrkesroll.

24 I början av första gestaltningen med Kims pappa beskriver att jag var stressad inför samtalet på grund av att han hade ignorerat vår oro för Kim vid tidigare situationer och samtal. Utifrån det sociokulturella perspektivet kan man se att vi människor bygger upp repertoarer av erfarenheter som man har fått i vissa specifika situationer. Dessa erfarenheter blir sedan grunden till vårt tänkande och vår inre röst (Säljö se Forsell 2011, sid. 173–174). Detta kan vara grunden till varför jag tänkte som jag gjorde och kände då, eftersom jag hade

erfarenheter av andra samtal med Kims pappa sedan innan. Däremot menar Jensen och Juul att man är professionell som pedagog om man känner efter hur det känns inför ett samtal och de personer som man ska träffa. Genom att vara medveten om sin oro, så som jag var innan utvecklingssamtalet med Kims pappa, agerar man professionellt. Det kan vara så att det finns känslor från föregående samtal som gör att man på förhand är avvaktande, men då är det bra att redan innan vara medveten om hur man känner inför samtalet och försöka bygga upp en ny grund för det nya samtalet utifrån den tidigare erfarenheten (Jensen & Juul 2003, s.196). Jag var medveten om hur Kims pappa hade viftat bort vår oro tidigare men skillnaden denna gång var att vi faktiskt behövde se till att Kims pappa förstod varför vi behövde samarbeta och vad det skulle innebära för Kim. Den främsta anledningen var för att ge rätt förutsättningar för Kim som vi ansåg att hen behövde som förberedelse inför förskoleklass.

Riddarsporre och Stier skriver att ett samarbete kännetecknas av att ge, få och mötas. De skriver också att samarbetet får en annan dimension när människor från olika bakgrunder ska mötas, och att samarbetet därför kan bli svårare men samtidigt även en möjlighet för ett väldigt intressant gemensamt arbete. Utifrån vårdnadshavarnas perspektiv så handlar det om att vårdnadshavare måste samarbeta med oss pedagoger på förskolan, som kanske inte alls delar samma erfarenheter som dem, men att de flesta vårdnadshavare samarbetar eftersom samarbetet gäller just deras egna barn. Det finns däremot vårdnadshavare som inte alls är redo att frivilligt lämna sina tidigare övertygelser, levnadsmönster och förväntningar. Detta kan de då visa genom att sätta kraftfulla krav både i smått och stort, riktade mot förskolan

(Riddarsporre & Stier 2019, sid.100). Detta skulle också vara en förklaring till varför Loves mamma ställde ett slags krav på förskolan. Utifrån mammans egna erfarenheter kanske det var viktigare för henne att Love fick vara med sina kompisar. Att Kims pappa tvekade på att skriva under dokumentet var kanske ett tecken på att han inte var riktigt redo att släppa sina tidigare övertygelser, levnadsmönster eller förväntningar. Anledningen att han sedan skrev på till slut kan vara att han faktiskt ville visa att han var redo att samarbeta för Kims skull. I båda mina dilemman upplevde jag att vårdnadshavarna i första hand också ville barnets bästa, men

25 utifrån sina egna perspektiv. Det finns olika motiv för samarbete och den främsta anledningen inom förskolan är för barnets bästa. Det som menas med barnets bästa är att det att ska gynna barnets välbefinnande, utveckling och lärande (Sandberg & Vuorinen 2007, sid. 35). Om man i utvärdering av samtalen ska utgå från detta, det vill säga att främsta anledningen för

samarbete är för barnets bästa, så tror jag att både jag och de olika vårdnadshavarna

egentligen ville samma sak. Det enda som stod i vägen var vår kommunikation, alltså att vi inte kunde uttrycka oss och förmedla det vi ville ha sagt på ett optimalt sätt just där och då.

Detta är anledningen till att kommunikationen en viktig del för att samarbetet mellan

förskolan och hem ska fungera. Finns det ingen kommunikation, hur ska man då veta vad den andre tänker och tycker, hur ska man då samarbeta mot ett gemensamt mål? I läroplanen står det att ansvaret ligger hos arbetslaget att utveckla en tillitsfull relation mellan förskola och hem. Jensen och Jensen skriver dock att båda parterna är värdefulla för varandra eftersom barnen vistats och existerar både på förskolan och i hemmet. På så sätt är det också värdefullt för båda parterna att utbyta perspektiv och samarbeta, för att visa att bådas perspektiv är viktiga för barnets utveckling (Jensen & Jensen 2008, sid 48). Därför tror jag också att ansvaret inte bara ligger hos arbetslaget att se till att samarbetet mellan förskola och hem fungerar.

Eftersom jag tror att båda vårdnadshavarna vill barnets bästa i slutändan tror jag att det gäller att man samarbetar för det gemensamma målet. Vad kan man göra då för att få till ett bra samarbete? I läroplanen står det att arbetslaget ska ”vara tydliga i frågan om mål och innehåll i utbildningen för att skapa förutsättningar för barns och vårdnadshavare möjlighet till

inflytande” (Lpfö 18, sid. 17). I båda gestaltningarna var jag tydlig med målen och varför Kim och Love behövde de stödet vi ansåg de behövde. För att få till ett bra samarbete gäller det att vi på förskolan också ger förutsättningar för vårdnadshavare att ha inflytande för de innehåll och mål vi har för deras barn. Sandberg och Vuorinen skriver om olika samarbetsformer i förskolan, två former som de nämner är det informella och det formella mötet. Dessa två samarbetsformer är de samarbetsformerna som uppskattas mest av vårdnadshavarna.

Sandberg och Vuorinen belyser att i just samtal som äger rum i hallen kan kvalitén på samtalet variera och kommunikationen begränsas beroende på om det är på morgonen eller eftermiddagen. Detta beror på vad det är för personaltäthet eller om det är många som hämtas eller lämnas samtidigt (Sandberg & Vuorinen 2007, sid. 53–55). Utvecklingssamtalet som jag hade med Kims pappa tillhör de formella mötena medan samtalet med Loves mamma tillhör de informella mötena. När jag går tillbaka till det informella samtalet i hallen med Loves

26 mamma är jag glad att de flesta barnen hade blivit lämnade och att vi fick tiden att kliva åt sidan från verksamheten för att samtala med varandra. Loves mamma tog modet till sig och berättade om sin oro och fick också chansen till att göra det. Men framförallt fick jag chansen att lyssna på henne och kunde visa henne att jag brydde mig om hennes känslor och oro för Love. I samtalet var vi inte helt överens, dock visste inte jag om handlade om vi missförstod varandra språkligt eller om vi såg saker från olika perspektiv. Men det spelade inte någon roll just då för samarbetet skull. Oavsett så hade Loves mamma en oro och jag hade tiden och kunde visa att jag förstod hennes oro, vilket jag är glad över. Detta för att Sandberg och Vuorinen skriver att den mesta dagliga kontakten med vårdnadshavare försvinner i skolan och på sätt så påverkar det samarbetet mellan parterna (Sandberg & Vuorinen 2007, sid. 55).

Benckert, Susanne, Håland, Pia och Wallin, Karin har skrivit boken Flerspråkighet i

förskolan: ett referens - och metodmaterial. Bokens syfte är att ge ökad kunskap till personal och skolledare i förskolan om arbete med barns flerspråkighet. Boken är skriven efter

erfarenheter och tips som är knytna till styrdokument och till teori. I boken skriver de att utifrån det interkulturella perspektivet så ska man möta andra med respekt och utan förutfattade meningar (Benckert, Håland & Wallin 2008, sid. 68). Därför tror jag också att man kommer långt med en god förståelse för varandra och det är en bra början till ett bra samarbete. Men det är svårt att visa att man har en förståelse för varandra om man inte hittar tid att kommunicera. Som till exempel i samtalet med Loves mamma hade jag tid att ge henne för att hon skulle kunna lyfta sin oro. Om tiden inte funnits hade jag inte fått reda på hennes funderingar.

Det finns också andra samarbetsformer i förskolan som kan bidra till att göra det tydligare för vårdnadshavare och pedagoger vad vi samarbetar kring. En samarbetsform som Jensen och Jensen nämner är den skriftliga dokumentationen. När det sker skriftligt blir det också konkret för båda parterna och man inser att man har betydelse för samarbete och för barnets trivsel, utveckling och lärande (Jensen & Jensen 2008, sid. 47). I första gestaltningen hade jag med mig ett dokument till utvecklingssamtalet med Kims pappa. Det var en skriftlig

dokumentation av vad vi i arbetslaget hade sett av Kim, och som vi ville att Kims pappa skulle skriva under. Vi behövde inte ha vårdnadshavarens underskrift när vi hade gått igenom vad som stod på dokumentet, men just denna gång var det viktigt för oss. Delvis för att vi ville veta att Kims pappa var med på samma spår som oss när det gällde att Kim behövde stöd. Dessutom blir det tydligare, eller som Jensen och Jensen skriver, att det blir konkret om

27 vad vi samarbetar för, och i detta fall handlade om att vi hade ett gemensamt mål för Kims utveckling och lärande.

Utgår man då från Jensen och Jensen så är både förskolan och vårdnadshavares perspektiv viktiga för samarbete kring barnets utveckling (Jensen & Jensen 2008, sid 48). Genom ett samarbete behöver man kunna kommunicera för att kunna byta perspektiv med varandra. För att få ett så bra samarbete som möjligt ska man även beakta det interkulturella perspektivet och då som pedagog vara medveten om och inse att barn, men också vårdnadshavare, bär med sig olika erfarenheter och kunskaper, och att man är ett resultat av de sociala och kulturella sammanhangen man växt upp i. Som pedagog ska man ha en förståelse för att man inte har all kunskap om det som har med barnet och vårdnadshavarna att göra (Benckert, Håland &

Wallin 2008, sid. 68). Så skulle det brista i kommunaktionen mellan hem och förskola ska man inte direkt tänka att det handlar om att föräldrarna inte vill samarbeta. Det man istället kan göra är att vända blicken mot sig själv, då man eventuellt kan vara problemet till att kommunikationen inte fungerar och som i sin tur leder till att det påverkar samarbetet. Som till exempel i min gestaltning när Kims pappa inte ville skriva på dokumentet kan jag ha tolkat det som att han inte ville samarbeta, men om man tittar på det utifrån high-context perspektivet kan det handla om att han inte värderade att skriva under dokumentet, till skillnad från mig som ser situationen från ett low-context perspektiv. I läroplanen står det vi ska skapa en bra grund för barnen och ge dem kunskaperna som de har nytta av långsiktigt, och som alla behöver ha i samhället. Vi ska lära barnen att kommunicera, söka ny kunskap och att samarbeta är en nödvändighet i ett samhälle som kontinuerligt är i förändring och präglas av stort informationsflöde (Lpfö 18, sid. 8). Om vi vuxna nu är förebilder för barnen vad visar vi dem då, om inte förskolan och vårdnadshavarna kan samarbeta? Men viktigast av allt, var kommer barnens egna röster in?

6.3 Barns inflytande och möjlighet till lärande

I läroplanen står det att förskolan och hem ska samarbeta och kommunicerar med varandra för barnets skull och deras utveckling och lärande (Lpfö 18, sid.17). Men om inte

kommunikationen fungerar, hur påverkar det då barnens inflytande och vilja?

Kommunikationen kanske påverkar samarbetet men det kan också påverka barnens möjlighet till inflytande och delaktighet. I läroplanen står det att barnen har rätt till delaktighet och inflytande och att deras intresse och tankar är grunden för utformningen av miljön och planering av utbildningen (Lpfö 18, sid. 16). I andra gestaltningen visste jag inte om det var