Kommunikationssituationen på arbetet

Nationaliteterna bland lokalvårdarna är många och därmed också språken. Inom detta område med 45 anställda är de med svenska som modersmål i minoritet. Det är en mångspråkig och mångkulturell arbetsgrupp där svenska fungerar som

lingua franca.

Under själva arbetet, då informanterna är ute och städar sina respektive ytor som de är tilldelade, är det svenska som används. Alla sju som intervjuades påpekade att de inte behöver använda så mycket muntlig kommunikation i arbetet. Det är till och med så att fyra av dem säger att de försöker undvika att prata med människor då de städar. Det beror på att de är rädda att inte förstå vad som sägs till dem och att inte själva bli förstådda. Det är helt enkelt lättare att undvika kommunikation. Den här rädslan att inte förstå, och inte göra sig förstådd, är det många som pratar om. Inte bara dem jag intervjuat, utan många av dem jag pratade med då jag var ute och samlade materialet. Kvinnan från Eritrea, Hiba, säger i intervjun att hon aldrig pratar med folk hon möter. På sin höjd blir det ett ”hej” om någon hälsar på henne. Även bland dem som inte uttryckligen säger att de försöker undvika att kommunicera med människor märks en viss tendens att de inte gärna pratar så mycket. Ett par säger dock att visst pratar de ibland med till patienter på avdelningarna eller med annan sjukhuspersonal. Enligt informanterna är det vanligt att människor är nyfikna på varifrån de kommer och hur de hamnat här, så det kan bli en del småprat om sådana saker. Men då är det inte informanterna själva som tar initiativet till ett samtal.

Informant nummer 6, Mustafa från Tanzania, påpekar att man inte är dum bara för att man inte kan språket, men att man känner sig som ett barn. Han säger också att han ofta blir ledsen över att han inte kan förstå och inte uttrycka sig som han vill. Han berättar att det händer att både personer med invandrarbakgrund och infödda svenskar skrattar åt dem som har svårt med språket. Denna informant säger dock att han gärna – trots språksvårigheterna – pratar med människor han möter på arbetsplatsen och han är inte rädd för att ta egna initiativ till samtal.

Under själva arbetstiden, då de är ute och städar, är lokalvårdarna tillsagda att de måste använda svenska. Alla informanter påpekar detta och jag fick också höra det av cheferna då jag intervjuade dem. Cheferna berättar att det har hänt att sjukhuspersonalen ute på avdelningarna har klagat då lokalvårdare har använt sina modersmål ute bland övrig personal och patienter. Det har, enligt cheferna, känts obehagligt för vissa att inte kunna förstå vad människor som ofta är i ens

närhet pratar om. Därför är lokalvårdarna tillsagda att de bara får använda svenska då de är ute och städar.

På rasterna i det gemensamma lunchrummet kunde jag dock notera att det är mycket lite svenska som används. Vid frukost- och lunchtid fylls det på med folk eftersom. Alla har sina bestämda platser som de går till för att sitta och äta. De allra flesta sätter sig med sina landsmän och använder sina respektive förstaspråk. Det sker mycket lite interaktion över gränserna. Man kan beskriva det som att det bildas en mängd språköar i lunchrummet som hålls isär just på grund av språksvårigheter. De som har spanska som förstaspråk, men kommer från olika länder, talar lite med varandra eftersom de ändå har ett gemensamt språk. Pedro från Chile talar, som nämnts, även franska, vilket han får användning av eftersom han brukar prata med en fransman som också arbetar i samma områdesgrupp.

Mannen från Tanzania, Mustafa, är undantaget från detta. Han är den ende på denna arbetsplats som har swahili som förstaspråk och han har därför ingen att tala det med. Han är hänvisad till att använda svenska om han vill umgås på rasterna. Jag såg att han ofta sätter sig med ett par andra manliga lokalvårdare som kommer från Eritrea. Han försöker samtala med dem, till exempel om någonting som sägs på tv-n som ständigt står påslagen, men får inte mycket till respons. Någon kort kommentar, en huvudnickning eller -skakning är det vanligaste. Han säger själv också att han känner sig ganska isolerad på arbetsplatsen eftersom han inte har någon arbetskamrat med samma modersmål.

Kvinnan från Iran, Sahar, säger att hon pratar svenska med alla. Hon tycker att de som bara pratar sina förstaspråk är oartiga mot de andra. Även informant nummer 3, Ilijana från Bosnien-Hercegovina, använder en del svenska på rasterna. Jag noterade att hon ibland sätter sig vid det bord där de infödda svenskarna samlas, och ibland vid det bord där de två hon delar sitt förstaspråk med sitter. Ett par av de anställda är alltså lite mer ”öppna” och pratar svenska trots språksvårigheterna.

Då jag frågade om de tycker att de klarar sig med den svenska de kan svarade alla sju informanter ja. Då jag gick vidare med detta och ställde följdfrågor visade det sig dock att vissa situationer och ämnen upplevs som svårare än andra. Det som har med arbetet att göra och socialt prat om vardagliga företeelser som familjen och vädret tycker alla att de klarar av. Fem av informanterna säger att telefonsamtal är mycket svårt. De framhåller att eftersom de inte ser den andra personen vid telefonkontakt kan de inte ta hjälp av ansiktsuttryck eller kroppsspråk för att tolka meddelandet. Har den de talar med dessutom en dialekt de inte är vana vid, blir det naturligtvis ännu svårare att förstå. I arbetet behöver lokalvårdarna inte tala i telefon, men det händer att de måste ringa och sjukanmäla sig. Då är det både arbetsgivaren och försäkringskassan som ska kontaktas. Ett par av dem säger att de, om det är möjligt, låter någon familjemedlem som behärskar svenska bättre ringa för deras räkning. Tre av dem säger att de ofta har svårt att förstå vad människor de träffar

på städrundor säger till dem. Orsakerna till det varierar. Det kan till exempel hända att det är en dialekt som informanterna inte förstår, eller så pratar personen för snabbt vilket gör det svårt för informanterna. Det kan också vara innehållet som vållar problemet.