Utbildning i svenska språket

Alla sju lokalvårdare har genomgått Sfi-kurser i svenska språket. Tiden varierar dock från fem månader till ett år. Informanten från Turkiet, Zemlja, började läsa svenska först efter sex år i Sverige på grund av att hon var hemma med barnen. Först efter att de blivit större satsade hon på sig själv. Hon läste Sfi:s grundläggande kurs i svenska och parallellt med det läste hon samhällskunskap. Kvinnan från Bolivia, Marva, läste svenska genom AMU innan hon gick en Sfi- kurs på sex månader. Hon är den som läst mest svenska av de sju.

Informanterna nummer 1, 2 och 7 säger att de lärt sig mycket svenska på egen hand. Nummer 1, Sahar från Iran, har släktingar som bor i Sverige och hon har lärt sig mycket med deras hjälp. Hon säger också att hon läser böcker för att lära sig mer. Zemlja, som var hemma med sina barn innan hon började läsa själv, berättar att hon till en början lärde sig mycket svenska tack vare sin man. Mannen från Chile, Pedro, var gift med en svensk kvinna under tolv år och lärde sig då mycket av språket. Informant nummer 6, Mustafa från Tanzania, är gift med en svensk kvinna och har därför goda chanser att lära sig svenska med hjälp av henne. Språket hemma blir dock ofta swahili eftersom hans fru talar det flytande. Han medger att han är ganska lat av sig och använder helst swahili

eller engelska eftersom han behärskar de språken mycket bättre än svenska. Han framhåller att han lär sig mest genom att vara ute och arbeta.

Fyra av informanterna säger att de skulle vilja läsa mer svenska. Det är främst ordförråd, uttal samt läs- och skrivförmågan som de säger sig vilja förbättra. Två av dem, Zemlja och Mustafa, önskar att det skulle ordnas svenskundervisning genom arbetet. De framhåller båda att man lär sig mycket genom att arbeta och att man är mer motiverad att läsa mer svenska om man samtidigt har ett arbete.

De tre andra, Ilijana, Marva och Hiba, tycker inte att de har något behov av att lära sig mer svenska. Alla tre tycker att de klarar sig på arbetet med den svenska de kan. De säger sig vara nöjda med situationen som den är.

Då jag frågar om vilket eller vilka språk som används i privatlivet säger alla sju att de i stor utsträckning använder sig av sina förstaspråk. Umgängeskretsen består av människor de delar förstaspråket med: familj, släkt och vänner. Undantaget är mannen från Tanzania, Mustafa, som är gift med en svenska. Han har genom henne kontakt med andra svenskar och hänvisas då till att använda svenska. Han säger dock att han ofta växlar till engelska eftersom han tycker att det är svårt med svenska. Han kan inte riktigt uttrycka vad han vill. För informanterna i den här gruppen är det alltså så att den svenska de använder på arbetstid i stort sett är den enda svenska de kommer i direkt kontakt med. Informanterna nummer 1 till och med 5 säger att de tar hjälp av sina barn eller släktingar om de behöver ha kontakt med till exempel banken eller försäkringskassan. De berättar också att de ber cheferna på avdelningen om hjälp med saker av mer privat natur, såsom att beställa tid hos läkare eller ringa till någon myndighet. De har alltså svårt att klara av sina vardagliga liv själva och behöver hjälp med många frågor. Trots det säger tre av dem att de inte vill läsa mer svenska.

Informanterna nummer 6 och 7 klarar sig bättre. Mustafa säger att han låter sin fru sköta de nödvändiga officiella kontakterna, så han behöver inte ens försöka. Pedro har numera så pass goda kunskaper i svenska att han inte behöver någon hjälp. Han säger att han inte har några större problem att förstå svenska oavsett vilken situation det är.

Jag frågade också vad de fick lära sig på Sfi-kurserna. Alla sju påpekar att de läste mycket grammatik och fick öva mycket uttal. Ilijana, kvinnan från Bosnien-Hercegovina, framhåller att de bara fick lära sig det viktigaste på kursen: ”jag heter …, jag kommer från …”, och önskar att det hade varit mer förankrat i livet, som hon säger. På arbetet lär hon sig många nya ord varje dag och hon tycker att det är bättre att få vara ute och arbeta och lyssna och prata själv. Tre av de andra informanterna uttrycker också sådana tankar. Man måste vara ute bland människor för att lära sig ett språk. Ingen av informanterna anser att de fick lära sig så mycket de har nytta av i sina vardagliga liv. De efterlyser kunskaper om praktiska företeelser och händelser i vardagen. Ingen av informanterna tycker heller att de fick lära sig mycket om svenskarnas kultur och samhällsliv och tror att sådana kunskaper skulle ha hjälpt dem i många

lägen. De efterlyser alltså mer praktiska kunskaper i svenska språket och om svenskarna själva.