6.4.1 Sverige
”Det är nödvändigt att det förebyggande arbetet grundas på kunskap och beprövad
erfarenhet. […] narkotikapolitiken skall bibehålla en folklig förankring och delaktighet. […] Av särskild vikt är att kunskaper från forskning och metodutveckling kan föras ut på fältet.”56
Den objektivistiska teorin utgår från att det finns en sanning och verklighet
oberoende av subjektiva förnimmelser. Alltså är oberoende forskning och utveckling något
som logiskt skulle föredras om det objektivistiska synsättet i den första meningen av detta
citat skulle ha legat i fokus. Emellertid är också beprövad erfarenhet i Sveriges fall något som
delvis betonas. Detta implicerar att ett ställningstagande i frågan redan är gjort och att
forskning till viss del potentiellt kan förändra metodarbetet eller processen i hur
tillvägagångssättet med det förebyggande arbetet fortgår, men troligtvis inte det övergripande
målet eller den allmänna uppfattningen gällande droger.
Det är av intresse i den andra meningen att notera att Sverige i det här fallet
väljer att referera till en folklig förankring och delaktighet, snarare än en demokratisk. Detta
betyder att Sverige återigen har ett fokus som är mer inställt på att bibehålla en kulturell
36
ställning i narkotikafrågan snarare än att låta den vara baserad på individuella och
demokratiska rättigheter. Det kan här anas en stark rousseauansk tendens.
Med den första meningen av det här citatet i åtanke, står det klart i och med den
tredje att visst fokus trots allt läggs på forskning och metodutveckling. Man kan alltså
tilldöma Sveriges regering viss objektivism i en annars tämligen Rousseau-inspirerad
inställning runt den här frågan.
6.4.2 Portugal
”Inom forskningsområdet är följande prioriteringar utmärkande: […] utöka samspelet mellan kunskap, beslut och åtgärder, nämligen genom att förespråka kombinerad forskning och handlingsprojekt.”57
Snarare än att bygga ny forskning på redan förvärvad erfarenhet i frågan som
var fallet i Sverige, är det tydligt att Portugal håller sig mer neutrala till vad forskning
angående narkotika resulterar i. Detta förhåller sig tydligt då det i citatet ovan betonas att det
ska finnas ett samspel mellan forskning och implementering.
Om det hade rört sig om en rousseauansk övertygelse i detta citat hade
regeringen potentiellt varit mer tveksam till att låta forskning stå så pass nära beslutsfattandet,
eftersom staten då istället hade drivits av en agenda som hade förespråkat det allmännas bästa,
det vill säga den lagföring som folket i gemen hade mått bäst av.
Eftersom Portugal nu istället är öppna för att undersökningar gällande olika
delar av narkotikafrågan ska styra hur lagföringen ska se ut, får man säga att Portugal även
här förhåller sig mer objektivistiskt lagda.
37
6.5 Vård för missbrukare
6.5.1 Sverige
”[…]tre faktorer som är avgörande för att utveckla en effektiv missbrukarvård av hög kvalitet, nämligen kunskap om vilka insatser som ger resultat, samordnade insatser från myndigheter samt principen om ’individen i centrum’.”58
Den första faktorn i det här citatet berör kunskap om vilka insatser som ger
resultat, vilket uppfattas som att forskning i det här stadiet är viktig och att det finns en
objektiv sanning oberoende av vilka uppfattningar som må finnas i ämnet. Denna objektiva
sanning bör också enligt den andra faktorn accepteras av statens alla myndigheter som det
korrekta förhållningssättet. Dessa två faktorer talar starkt för en objektivistisk övertygelse, då
denna teori strikt förebådar att det finns en verklighet oberoende subjektiva upplevelser och
därmed också uppfattningar.
Den tredje faktorn talar om individen i centrum, vilket även detta anses vara
klart objektivistiskt. Enligt objektivismen ska samhället konsekvent utgå ifrån individens
rättigheter. Genom att fokus läggs på individens rättigheter och friheter, möjliggörs således
kreativitet och en demokratisk miljö, vilket uppmuntrar individen till att göra sina egna
erfarenheter och därmed bli bättre på att överleva, vilket är människans främsta syfte.
Ett innehållsmässigt liknande stycke som än mer förstärker denna
individualistiskt orienterade syn på missbrukare inom vården ser ut som följande:
”Socialstyrelsen och den nationella narkotikasamordnaren har mot den bakgrunden en fortsatt viktig uppgift att i samarbete med kommuner och organisationer verka för att få till stånd en
38
utveckling av insatser anpassade för olika personers skilda behov, och en förbättrad
tillgänglighet, effektivitet och kvalitet i vården”.59
Även här är uppfattningen att missbrukarindivider har olika behov, vilket alltså
förordar en objektivistisk ställning framför en rousseauansk.
6.5.2 Portugal
”Det existerande hälso- och socialsanitära hjälpmedelsnätverket skall bli ett dynamiskt nätverk inkluderat flertalet av de offentliga och privata aktörer för en gemensam insats att svara till medborgarens behov och samhället, i en rad hälsoförbättringar”.60
Likheter med Sverige är på den här punkten delvis uppenbara. Samma
tyngdpunkt ligger på dynamik och sammanhållning mellan de olika organen för att
tillsammans ge en serviceinriktad och kompetent vård av missbrukande medborgare.
Samtidigt har det i det här stycket också valts att fokuseras på samhällets behov
av att missbrukare får hjälp med sina problem. Portugal har här inte heller samma uttalat
individuella inriktning som i Sveriges fall. Här verkar det mer som att fokus ligger på att
nätverket måste sammansvetsas för att de på så sätt ska kunna uppnå bästa möjliga resultat.
Detta skulle i sådana fall tyda på en mer rousseauansk inriktning, då en objektivistisk sådan
mer skulle fokusera på individens möjlighet att exempelvis kunna välja program för sitt
tillfrisknande.
59
J Johansson, Morgan(2005), sid:106.
39
6.6 Vård av missbrukare i anstalt
6.6.1 Sverige
”Denna satsning är helt i linje med vad som ursprungligen var tanken med den särskilda narkotikasatsningen, dvs. utökade möjligheter att differentiera insatser efter de behov som finns hos den enskilde missbrukaren.”61
Narkotikasatsningen som man här syftar till i ovanstående citat går ut på att
kriminalvården använder sig av särskilda platser på anstalterna vilka är avsedda för
narkotikamissbrukare.
I det här citatet är det återigen tydligt att Sverige bedriver en relativt individuellt
orienterad förhållning gentemot missbrukare. Man talar här om att differentiera insatser
beroende på hur situationen ser ut för den som är missbrukare. Detta stämmer väl överens
med den objektivistiska teorin som förespråkar att varje individ har sina egna förutsättningar
till att leva sitt liv. Från statens sida erkänns detta och således behandlar olika interner på
olika sätt. Därför får detta således betraktas som ett objektivistiskt ställningstagande framför
Rousseauanskt.
Senare i stycket understryks den enskilde missbrukaren, vilket även detta måste
anses vara av objektivistisk influens. Om den svenska staten tvärtom hade resonerat utifrån
Rousseaus teorier på den här punkten hade snarare fokus legat på att fängelserna skulle vara
så optimala som möjligt från ett samhällsperspektiv. Om då den svenska regeringens logik
från övriga punkter ska följas med rousseauansk prägel, skulle fokus troligtvis legat på att se
till att insmugglingen av narkotika till svenska anstalter eliminerades, så att svenska
40
medborgare inom anstalter på ett likvärdigt sätt som de utanför skulle upptas i den folkliga
allmänviljan som mår bättre och är mindre konfliktfylld utan narkotika närvarande.
6.6.2 Portugal
”Att försäkra en effektiv applicering av lagen samtidigt som [vi] tillhandahåller övervakning av missbrukande förbrytare på ett sätt som är lämpligt och rättvist.”62
Portugisisk lagföring anser det inte vara ett brott som ger fängelse att inneha en
personlig mängd med narkotiskt preparat på sig, kan således heller inte straffa personer inom
fängelsemurar ytterligare för sådana företeelser. Dock känns det lämpligt att ta med följande
punkt i detta avsnitt, då vissa ord i ovanstående citat är intressanta.
Utan att veta hur lagarna för övervakning av privatpersoner ser ut i Portugal, är
det intressant att ordet övervakning av dessa individer används. Ur ett säkerhetsperspektiv är
det logiskt att denna övervakning utförs, men om fallet är så att speciellt utförd övervakning
sker på de här personerna, står det klart att speciella förhållanden gäller för dessa personer vid
det här skedet. Rimligtvis ser man missbrukande förbrytare vara större hot än övriga mot
interner och anställda på fängelset. Fängelserna är i sin tur en förgrening av samhället i övrigt.
Alltså står det klart att fängelset, eller samhället i stort, tjänar på att man kan
kontrollera den grupp som är narkotikamissbrukare. Detta tjänar allmänviljan, vilken går ut på
att det gemensamma bästa, det vill säga det bästa för de flesta interner i det här fallet, är vad
staten agerar från.
Man kan alltså sammanfatta denna punkt med att Portugal ligger närmare en
rousseauansk värdegrund än en objektivistisk. Man är också mindre objektivistiska än vad
Sverige är på den här punkten.
41
7. Slutsatser och reflektioner
Det kan efter det empiriska arbetet konstateras att den svenska och portugisiska regeringen har liknande, rousseauanskt präglat övergripande narkotiskapolitiska mål. I båda fallen ser regeringarna till samhällets bästa snarare än individen, då narkotika i båda fall klart anses vara ett gift som lamslår såväl folkhälsan som den allmänna välfärden.
Därefter skiljer sig emellertid de båda regeringarna åt när det gäller diverse olika åtgärder och insatser för vanliga medborgare såväl som för missbrukare.
Empirin kan utläsa att Portugal konsekvent använder sig av en objektivistisk syn gällande narkotika, fram till det stadie där individen blir en missbrukare i behov av vård. Där byter staterna till viss grad filosofi och blir något mer Rousseauanska i sin hållning.
På samma sätt använder sig Sverige av en mycket Rousseau-inspirerad mentalitet i sin handlingsplan fram tills skedet då vården börjar av missbrukaren. Då byter staten relativt tvärt teoretisk inriktning och blir avsevärt mycket mer objektivistiskt inriktade.
Utan att räkna in samtliga rimliga betydande faktorer gällande vad som krävs för att en narkotikalagstiftning i ett land ska förändra sin karaktär, kan det konstateras att Portugal har en mer modern, förmodligen bättre lämpad narkotikapolitik för 2000-talet. Här har staten på ett helt annat sätt insett de ofta komplexa drogkulturerna som har kommit att förändras från att vara relativt små, homogena och lätthanterliga grupper, till att numera snarare utgöra ett stort samhällsproblem vars uppkomst inte ensamt kan förklaras av dålig uppfostran och otillräcklig social delaktighet i ungdomsåren.
Narkotikan är idag tvärtom ett fenomen som sipprar ned i samtliga sociala grupper, då samlingsbegreppet ’narkotika’ successivt vidgar i betydelse då det får fler
inneboende skiftningar och variationer. Relativt nya företeelser är exempelvis partydroger, det vill säga former av narkotika brukade i samband med fester. Dessa är ofta riktade och
använda av en relativt förmögen del av befolkningen. Det är i fall som dessa därför orimligt att som Sverige bemöta liknande narkotikaanvändning med ett resonemang som fortfarande inte inkluderar denna dimension av drogmissbruk utan förnekar att tillkännage att också
42
sådana former är ett problem, samt förutsätter att problemet försvinner om staten ser till att barn och ungdomar i skolåren idrottar i tillfredsställande frekvens. Just idrottande är också en nutida problemkategori som ofta tyvärr är präglad av förekomsten av droger i takt med att det krävs mer och mer för att göra sig ett namn och att lyckas som utförare av idrottsgrenen ifråga. Företeelser som dopning och narkotikaklassade, prestationshöjande preparat är ett annat exempel på droger som förekommer bland en samhällsgrupp som enligt den svenska modellen förutsätts vara ett föregående exempel med goda, sunda och framförallt
narkotikafria värderingar. Därför torde det krävas en uppdatering av de svenska
narkotikamålen, där staten i större utsträckning accepterar att narkotika alltjämt för nuvarande är en del av verkligheten för ett spektrum av olika människor oberoende av ungdomlig
uppfostran och sociala värderingar. Mer oberoende forskning krävs uppenbarligen därefter från svensk sida för att kunna rikta in mer effektiva åtgärder mot narkotikaanvändningen och få den att minska i omfattning och utförande.
En annan kritisk reflektion av den svenska narkotikamodellen kan ges efter att den empiriska delen har varit möjlig att överblicka. Den handlar om det demokratiska underlaget som Sverige faktiskt har i narkotikafrågan, och den potentiella lagstiftning staten hade kunnat använda sig av, där demokratiska och individuella rättigheter alltjämt hade varit dominerande krafter. Den svenska befolkningen har nämligen en allmänt negativ syn på narkotika och användning av droger, och de är övertygade att narkotika är ett allvarligt hot mot samhället. Dessa åsikter har också lyfts fram av staten, media och andra organisationer i samhället. Forskningsgrupper är generellt den enda grupp som lyfter fram kritik och är
tveksamma runt den nuvarande lagstiftningen. Med denna insikt i åtanke känns det onödigt att formulera narkotikalagar och propositioner som istället för att bara referera till det folkliga stödet i frågan, förlorar sig i ett alltför ideologiinriktat resonerande där bevarandet av en restriktiv hållning mer känns som en övertygelse av att man från statens sida ska göra sina medborgare en tjänst även om det eventuellt saknas folklig förankring i frågan.
Debatten och åsikterna runt hur de europeiska unionsmedlemsstaterna skiftar i inställning till och åtgärder mot narkotikan lär fortsätta, och behöver också fortsätta som en del av att informera och belysa människor såväl som statsmakter gällande vilka
förhållningssätt och åtgärder som ska styra ens attityd till att handskas med
narkotikaproblemet. Därför känns det viktigt att i det här skedet betona att författaren själv inte skulle vara positivt inställd till vare sig förekomsten av droger i samhället eller
43
användandet av droger på ett personligt plan. Snarare har fokus genom den här undersökningen legat på att hålla en neutral och öppen blick på dessa två staters olika
förhållningssätt till narkotika, för att på så sätt komma fram till intressanta synpunkter på hur samhällen kan lära sig av varandra för att skapa en så rättvis och säker miljö för sina
medborgare som möjligt, där demokratiska rättigheter bör styra en individuellt fri men samtidigt ansvarsfylld miljö.