Komplexitet som styrka och dilemma

En komplex företeelse som kultur är en utmaning att studera, det konstateras i flera av de referenser som jag tar stöd av i studie. Empi-rin måste begränsas för att bli hanterbar både i praktiken och för att kunna särskilja signifikanta aspekter från alla förekommande

aspekter. Empirin i detta fall är högst partikulär, både i tid och rum, och kan därmed bara berätta något om denna situation som är stu-derad. Jag tror dock att den berättelse som växt fram har en god samstämmighet med den situation som den växt fram i. Det har funnits intressanta motsägelser, eller sammanbrott som Alvesson och Kärreman (2012) kallar det, och dessa har varit konstruktivt bidra-gande i resultatets framväxt. Det komplexa i syftet har jag försökt att komma åt med hjälp av triangulering (Yin, 2007; Miles & Huber-man, 1994; Mathison, 1988), och i efterhand kan jag tycka att det är en avgörande kvalitetsfaktor för studien. Med den pluralism som triangulering innebär följer en konkurrens om tid, men det djup som växte fram i mötet mellan de olika datagenereringsmetoderna har svarat upp mot komplexitetsutmaningen. Den begränsade empi-rin, den kvalitativa karaktären på data och frågeställningarnas öppna utforskande karaktär medför att studien inte kan säga om det är en utbildningskultur som studerats eller kanske två. Syftet har inte varit att fastställa en utbildningskultur och var dess eventuella gränser är utan att förstå hur den konstitueras. Det får vidare forskning visa om begrepp kan differentierats mer och därmed tydligare särskilja ett empirimaterial som detta i olika kulturer. Utbildningskultur förstås som en konstellation av ömsesidigt påverkande praktiker och deras gemensamma historia och möjliga framtid. Wenger (1998) anger nio punkter som förslag på vad som indikerar en konstellation av prakti-ker såsom tex konkurrens om gemensamma resurser, överlappande diskurser, delar artefakter mm. Denna öppna definiering medger i den tolkning som görs i denna studie att den studerade organisation-en kan ses som organisation-en utbildningskultur, morganisation-en att dorganisation-en inte nödvändigtvis måste utgöra det.

Studien har pågått under närmare tio år och samtidigt har högre utbildning haft ett stort förändringstryck av både politisk, ekono-misk och operativ art. Vad betyder det för resultatet, med tanke på att delstudien lärarperspektiv med dess resultat var klar 2008 och delstudien Studentperspektiv genomfördes läsåret 2012/2013? Jag menar att den studerade praktikgemenskapen påverkats av exempel-vis rådande diskurser, men inte så mycket till sitt vardagliga pedago-giska uttryck. Därför anser jag inte heller att denna spridning i tid på ett väsentligt sätt avspeglas i resultatet, med dess relativt höga ab-straktion och med tanke på att den är en samhällsverksamhet som är institutionaliserad under mycket lång tid med artefakter som gör den stabil.

Om jag varit ämneskunnig i det ämne som kursen har som studi-eobjekt – hade studenterna beskrivit sitt lärande mer ingående då?

Fleming (1986) redogör för intervjuers sociala natur, och varnar för att studera studenters beskrivningar som transparenta representanter

för deras uppfattade verklighet. Han exemplifierar att samma fråga, ställd av olika roller såsom lärare, forskare, flickvän, mamma med flera ger upphov till olika beskrivningar av samma händelse. I och med att studenters förväntningar framstod som förhållandevis vaga, väcks frågan om deras resonemang skulle blivit annorlunda om de tolkade forksaren som dialogpartner annorlunda. Å andra sidan så var det deras intentioner och lärande som efterfrågades och inte en beskrivning av enskilda kunskaper inom respektive ämnesdiscipliner.

Vad innebär de induktiva delprocessernas osäkra karaktär? Stu-dentintervjuerna var svåra att analysera från början. Intervjun ge-nomfördes som semistrukturerad och följsam, för att jag ville fånga deras beskrivning, och följa deras uppmärksamhet eller frågor som kändes relevanta i situationen. Det innebar att första analysen av intervjuerna genomfördes utan att riktigt veta hur resultatet ser ut och därmed inte riktigt veta vilken struktur som var mest funktion-ell. Intervjuerna gav rika berättelser, som sedan omarbetades till mer tematiserade och teoribelysta tolkningar. Detta innebar att varje nytt steg i studien först analyserades som utforskande och som pilot för det kommande materialet, och att sedan gjordes analyserna om när möjliga resultat gav vägledning. Detta har givit processen en tydlig iterativ karaktär, där preliminära resultat skapats och påverkat för att sedan omarbetas och skapa mer koherenta linjer och korresponde-rande resultat. Att studera en komplex verksamhet med en abduktiv ansats medför därmed att antalet tolkningar och möjliga resultat är stort, och att det i denna avhandling redovisade resultatet är ett av dessa möjliga resultat.

Vilken betydelse får ett i grunden positivt urval? I licentiatuppsat-sen följde jag tre lärare som själva frivilligt ställde upp, men studien föregicks av en pilotstudie där en chef visat på kursen. Det gav ett annat uttryck. I de kurser som jag följt studenter i, har fyra av sex kurser haft lärare som svarat på min fråga om jag kunde få följa stu-denter där. Två av de kurser i vilka jag följde stustu-denternas delta-gande utgjordes av kurser som jag redan hade kontakt med genom ett pågående förändringsarbete. De kurser där jag följt lärare eller studenter och där inte läraren kontaktat mig först, har framstått som mer extrema eller obalanserade än de där lärare aktivt svarat upp mot frågan om min studie. Urvalet i delstudien Studenters delta-gande baserades på lärares initierande tillåtelse att följa den kursen.

Hur hade resultatet påverkats om studenterna kontaktats direkt, eller via kåren? Jag misstänker att kurser som studenterna uppfattar som problematiska hade framträtt i större utsträckning. Som den kurs, där jag fick en lapp av en student: det krävs förändring. Av två skäl gjordes inte detta. Dels tolkades situationen och att lärarna var den

mest utsatta gruppen i denna typ av studie, samt dels att studien inte har som syfte att belysa hur väl en utbildningskultur funger.

I slutet på några av fokusgruppintervjuerna testade jag Biestas tre begrepp för att se hur studenterna förstod och resonerade med hjälp av begreppen. Det var inte lätt med socialisation och subjektifiering, men det gav några ytterligare väsentliga aspekter, som till exempel konkurrens mellan individer visavi framtida arbetsmarknad.

Den metod som används är triangulering och detta borgar, till-sammans med det omfattande empiriska underlaget, för att resultatet kan anses tillförlitligt. Varje del har framträtt med sin historia vilket bekräftat eller satt perspektiv på de andra delarnas framträdande. Det är också en närmast dubbel triangulering som genomförts, på så sätt att en pluralitet av metoder och en pluralitet avseende nivåer eller skalor har skapat ett flerdimensionellt fokus på praktik och kultur.

Men varje del är i sig så begränsad att den bara kan ses som en em-piri för en utforskande studie. Både delarna och helheten behöver studeras vidare för att pröva dess giltighet i andra sammanhang än just i de sammanhang där den är genomförd. Med hänvisning till Kvale och Brinkmann (2009) menar jag att en viss analytisk genera-lisering är möjlig. Resultaten äger en giltighet utanför de specifika situationer som studerats. Dels beror detta på den systematik som använts och presenterats avseende avhandlingsstudiens genomfö-rande, och dels att de olika specifika situationer som studerats utgör en delmängd av ett stort antal liknande situationer. Det senare anser jag bekräftat av egen erfarenhet, av tidigare forskning och också av att kollegor känt igen de situationer jag beskrivit.