5 Resultat, tematisk analys & diskussion
5.3 Den konflikträdda & obekväma skolan
Alen betonar först och främst hur han misstänker en sorts majoritetsprincip när det gäller historieundervisningen och hur de i flera avseenden negligerats relationellt i sin historieundervisning. Genom att anknyta till Jonas Sjölanders artikel går det därför att konstatera att dennes relationella pedagogik inte har nyttjats. Därmed är det inte sagt att just den relationella pedagogiken är den främst lämpliga i detta fallet, men som onekligen skulle ha varit något som respondenterna hade uppskattat. Alen, Elma och Armin uttrycker hur de gått miste om delar av sina rötters historia.
Jag är aldrig upplevt någon hänsyn till vår historia, jag kan inte minnas att vi nämnt något om Jugoslavien och de folkmord som ägde rum där.116
Jag har aldrig blivit objektivt undervisad om Jugoslavien. Man fick typ studera det själv.117
Skolan har aldrig tagit hänsyn till Jugoslaven. Det har knappt tagits upp. Vissa blev upprörda med bosnisk bakgrund. Det blev mest anekdoter och en notis. Nu i efterhand tycker jag att eleverna med intresse måste lyfta sådant.118
Alen, Elma och Armin tydliggör konkret att de aldrig tagit del av undervisning rörande sig egen etniska och nationella historia som Jugoslavien-krigen. Något de i tidigare del har beskrivit som en stor besvikelse. Att de enbart fått den undervisningen från sitt egna community.
Det är ju bara något år sen folk blev dömda i Haag. Ingen fattar någonting. Man fattar inte att det har varit ett folkmord. Jag minns mycket av svensk historia, men ingenting om Jugoslavien.119
Svenska skolan har dålig förståelse för bosnier. Varför får jag inte ta del av sin egen historia? Det hade betytt jättemycket för mig.120
Bakom bubblar det en sorts ilska att läraren ha skitit i mig och min historia och nästan blivit fientlig. Okunskapen kan göra att läraren framställs som förnekare. Överlag, med andra invandrargrupper, fegar man ur för mycket. Den passiva undervisningen skapar tension.121
Kenan bryter av mönstret när han förklarar skolgången. En positiv bild av hanteringen av dels Jugoslavien, dels den bosniska diasporan, återges kontinuerligt och blir ett avbrott i de kritiska reflektioner som genomgående beskrivit inom området.
116 Alen, 2020-11-18. 117 Elma, 2020-11-18. 118 Armin, 2020-11-18. 119 Elma, 2020-11-18. 120 Armin, 2020-11-18. 121 Armin, 2020-11-18.
Att respondenten i fråga inte bedömt sig vara i behov av undervisningen eller en bred arsenal av undervisning tillägnad honom själv är ytterligare frågor som kan påverka svaret. Däremot kan skolan i det specifika fallet ha utvecklat sin pedagogik gentemot andra generationens bosniska invandrare.
Mina upplevelser av skolan är att de haft en god förståelse för bosnier och komplexiteten på Balkan. I alla fall det jag kan komma ihåg.122
Jag anser att skolan har varit väldigt av bosnisk historia. Men jag kan ju typ inget om det. Så sett har det varit förvånansvärt, att de haft intresset.123
Ett återkommande tema bland majoriteten av respondenterna är deras mycket genomtänkta argumentation till den bristande undervisningen. De centrala delarna av dessa argument grundar sig i rädsla och en sorts oro bland lärare att eventuellt göra och säga fel. Historieämnet bygger mycket på historiebruk och vad det kan ha för inflytande på individer, i synnerhet individer med rötter från ett krigshärjat område som Jugoslavien.
Jag tror lärare är rädda för tension och att våga ta saker i steget. Man är inte försiktig med förintelsen, varför nu? Jo, för att man kanske har serber och kroater i klassen. Man måste veta hur man hanterar det. Varför kan man inte prata om Srebrenica? Det är en oerhört viktig del i min identitet.124
Armin drar paralleller till förintelsen, som har ett stort fokus i svensk läroplan och i den tidigare forskningen av Niklas Ammert. Det går konkret inte att avgöra om lärarna som respondenterna mött under sina år i skolan antingen varit obekväma med ämnet, eller att de inte haft tid. Vart tog den relationella aspekten vägen?
[…] man förstår inte spänningarna och historien och därför kan man inte rättvist och på rätt sätt redogöra för kriget.125
Det hade varit enklare om serberna hade erkänt. Det hade troligtvis lett till en avspänning. Serberna hade kunnat göra sin historia hörd utan att generaliseras som syndabockar. Jag tror det hade gjort mycket på Balkan.126
[…] det handlar om feghet. Jag anser att det inte finns någon konkret tydlighet i läroplaner, Det är ju europeisk historia, jugoslavienkrigen är så nyligen och är viktigt. Serberna har ju aldrig erkänt, det är problemet.127 122 Kenan, 2020-11-26. 123 Kenan, 2020-11-26. 124 Armin, 2020-11-18. 125 Armin, 2020-11-18. 126 Armin, 2020-11-18. 127 Alen, 2020-11-18.
Emir lyfter den ”svenska” korrektheten, om rädslan att förolämpa och göra fel. Alen nämner rädslan, men med en tidsaspekt i beaktning
Jag tror att många är rädda för att ta upp ämnet. Det är för nära på tiden.128
[…] bland många lärare vill man inte ta upp det om man är svensk lärare. Folk vill undvika, det kan ju finnas serber och kroater och bosnier på skolan.129
Samma respondent fortsätter genom att lyfta offerrollen som ofta utmålas på bosniska ättlingar och bosniaker överlag. Han förklarar att han förstår problematiken med att ta ställning och svårigheterna med att återge kriget på ett icke-kontroversiellt sätt.
Det är lätt att offerförklara bosnier. Andra världskriget är alla redan överens om. Det har anammats om Tysklands brott. Nu blir det helt plötsligt ingen konsensus och då är det svårt att ta ställning. Det är ett sånt jävla spindelnät.130
Emir fortsätter på den inslagna vägen genom att inte klandra individerna utan snarare deras icke-bruk av historien. De kände till fragment, men kunde inte riktigt konkretisera konflikten och förklara på ett sätt som ger en fullvärdig bild. Emir beskriver hur man undvek samtalet för att eventuellt undvika en konflikt eller triggers. Istället tog man privata vägar till familjerna för att tydliggöra att man hade förståelse. De hade således inte kapaciteten att undervisa på ett sätt som inte riskerade att skapa konflikt i klassrummet. Det skulle därför relevant att diskutera konflikthantering i klassrum och vad de gör för skada. I tidigare stycken har respondenterna beskrivit hur konflikt inte behöver vara negativt och att lärarna på flera sätt omedvetet övervärderar den post-jugoslaviska diskussionen bland bosniska invandrares ättlingar.
[…] folk och lärare och vuxna i allmänhet hade förståelse, men kunde inte redogöra för kriget. Undvek samtalsämnet i klassrummet.131
[…] många gånger brukade lärarna vända sig till föräldrarna och nämna specifikt över bosnierna som grupp och att de ses. Jag trivdes bra under skolan, det fanns ingen rasism eller diskriminering. Jag definierades för den jag är och inte för mitt ursprung.132
128 Alen, 2020-11-18. 129 Emir, 2020-11-15. 130 Emir, 2020-11-15. 131 Emir, 2020-11-15. 132 Emir, 2020-11-15.
Ajla ger ett talande exempel på hur lärare kan övervärdera bosniakers känslor för sin nationalitet eller historia. Hon beskriver hur hon tilldelades en offerroll i sammanhanget där läraren ville visa att han förstod jugoslaviska krigen, tagit ställning och ville försäkra sig om rätt hantering av området. Metoden som läraren väljer är djupt problematisk, som Ajla beskriver som stelt, genom att låta henne representera en hel konflikt som en allvetande kunskapskälla om något som hon inte har några minnen från och dels representera en hel folkgrupp som inte är homogen i sina förhållanden till ursprungslandet, något respondenterna signalerat.
[…] det fanns en rädsla att säga fel. Varje gång han pratade om Balkan så ville han ha mitt godkännande. Han vände sig mot mig för att få allt bekräftat. Jag tyckte det var jättestelt. Jag har ju inte varit med om något? Jag kan inte säga hur det var? 133
Ajla ger intrycket av att hon upplever en större etnofixering bland svenskar än bland bosniaker. Avsaknaden av historisk legitimering av identiteten blir tydlig då Ajla påtalar vikten av historia, men att den är passerad. Historien har inneburit mycket smärta men det har passerat många år. Just denna rädsla går att urskilja som ett misslyckande inom den relationella pedagogiken. Istället stereotypifieras personer från Balkan och tilldelas attribut och identitet utifrån någon annans uppfattning.
Jag tror det finns en rädsla hos lärare. Jag hade en klasskompis som var serb. Och han vände sig aldrig mot henne, utan bara mig. Jag är säker på att det var för att jag var bosnier och ville tydligt ta ställning. Jag tror lärare är rädda för att ha en kontroversiell åsikt. Det är komplext. Han ger ju mig en offersituation för att jag är bosnier.134
[…] känner ingen historisk tillhörighet till Bosnien. Han utmålar ju serberna som syndabockar och bosnier som offer. Jag tyckte det var jobbigt. Det var ett folkmord, men det blir svårt när han tar ställning inför alla. Jag anser det var rätt så sett, men det blir en sån stor grej. Jag var ju inte där.135
Ajla konstaterar att hon inte är intresserad av sin historia vad gäller Jugoslavien-krigen. Inte heller har kriget format henne. Vi kan genom att se till andra respondenter i studien identifiera andra historiska faktorer som spelar in i identitetslegitimeringen genom historiebruket.
133 Ajla, 2020-11-29. 134 Ajla, 2020-11-29. 135 Ajla, 2020-11-29.
Sammanfattande analys
Det framstår genomgående av respondenternas svar att de känner en mindre besvikelse gentemot skolans återkommande misslyckande i hanterandet av kriget. Vissa av respondenterna är besvikna för att de inte fått en bred information gällande kriget, andra genom deras ställning som just bosniaker. Det sistnämnda fallet blir ett exempel på homogenisering, där en person definieras efter sin etnicitet och tilldelas en särställning i sammanhanget. Eastmond skriver i sin artikel om just homogenisering som ett problem. Den tar sig uttryck bland jugoslaver som helhet då respondenterna ibland ger intrycket av att misstänka lärarna för konflikträdsla. Rädslan kan ha sin grund i den mix av jugoslaviska nationaliteter som kan befinna sig i svenska klassrum. Nonchalansen tar sig därmed uttryck dels genom homogeniseringen, dels genom icke-bruket av historia.
Icke-bruk av historia kan skapa en bild av fientlighet när det egentligen handlar om en okunskap och rädsla inför dels den jugoslaviska etnografin, dels de jugoslaviska krigen som inte fått någon officiellt vedertagen beskrivning likt Rwanda och Förintelsen under andra världskriget. Det går att konstatera att skolorna som respondenterna gått på har misslyckats i sin relationella pedagogik som Jonas Sjölander lyfter i sin forskning. Samtidigt är det svårt för pedagoger att få en djup förståelse för elevers etniska bakgrund och känsla för sin personliga och kulturella historia. Respondenterna ger intrycket av att de gärna tagit del av en objektiv undervisning av kriget, för att få ett grepp om sin släkts historia. Det är trots allt rötterna till en stor grupp andra generationens invandrare som studeras. Resonemanget ger i sin tur en bild av att respondenterna inte fått samma kommunikation från sina föräldrar, något som Maček och Aronsson lyfter. Att se tillbaka på kriget med avsky kan leda till en tillknäppt attityd gentemot barnen för att skydda dem från den sortens antagonism som startade kriget till att börja med, men även ett sätt för dem att hantera sitt eget trauma genom förträngning. Det är inte säkert att föräldrarna själva har en djup förståelse för alla aspekter av kriget och de olika perspektiv som krävs för att kunna få en ordentlig redogörelse för den jugoslaviska historien i modern tid.