Jedna si jedina
En kvalitativ intervjustudie om kollektiv bosniakisk identitet,
antagonism och skolgång i Sverige efter de jugoslaviska
krigen
Författare: Anton Andersson
Författare: Anton Andersson Handledare: Jonas Sjölander Examinator: Erik Wångmar Termin: HT20 – VT21 Ämne: Historia
Abstract
This study is a qualitative interview study that examines antagonism, identity and collective memory among second generation immigrants from Bosnia & Herzegovina. The study is based on an existential history use-perspective and social constructivist socialization theory. The study shows that the Bosniak identity is seldom defined by their history and the Yugoslavian wars but rather by language and traditions. In addition, the results indicate that the Bosniak identity has been assimilated to a large extent into the Swedish majority culture. The results also show that antagonism against other ethnic groups in the Balkans mainly occurs among first-generation immigrants while the descendants do not relate to a large extent to the war crimes and atrocities that occurred against Bosnian Muslims. Instead, they express empathy and sympathy for their parents’ experiences of these traumas. The respondents also experienced a nonchalance towards their background in Swedish history teaching where their history was neglected in favor of other wars and genocides. While the respondents suspected a fear of conflict among teachers to account for the area, they also told examples when teachers failed in the relational pedagogy and homogenized the individuals by letting them represent an entire conflict and ethnic group. Overall, the study shows that the use of history is not a recurring phenomenon among second-generation Bosniak immigrants, and their attitude focuses on individuals rather than groups. In the didactic part of the study, the results emphasize that history teachers might need to self-educate based on the students' background to create a meaningful education and create a history awareness among students.
English Title
You are the One and Only
A qualitative interview study on collective Bosniak identity, antagonism and schooling in Sweden after the Yugoslavian wars
Key Words
Bosnia & Herzegovina, Yugoslavia, use of history, collective memory, collective identity, Sweden, second generation immigrants, antagonism
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 2
1.1 Problemformulering & syfte ... 3
1.2 Frågeställningar ... 3
1.3 Bakgrund ... 4
1.3.1 Historiens betydelse för förståelsen av Bosnien & forna Jugoslavien ... 4
1.3.2 Den bosniska historien & jugoslaviska mångfalden ... 5
1.3.3 Kriget i Bosnien 1991 – 1995 ... 6
1.3.4 Flyktingströmmen under 90-talet & den svenska skolan ... 8
2 Tidigare forskning ... 9
3 Teoretiskt ramverk ... 13
3.1 Historiebruk & socialt minne ... 13
3.2 Socialkonstruktivism & socialisationsteori ... 14
3.3 Sammanställning av det teoretiska ramverket... 16
4 Metod och genomförande ... 17
4.1 Kvalitativ metod & innehållsanalys... 17
4.2 Intervjuerna & respondenterna ... 17
4.2.1 Urval, avgränsningar & empiri ... 18
4.2.2 För - & nackdelar med metoden ... 19
5 Resultat, tematisk analys & diskussion ... 21
5.1 Den historiskt oförankrade identiteten ... 22
5.2 Den historiska antagonismen ... 26
5.3 Den konflikträdda & obekväma skolan ... 35
6 Slutsatser & avslutning ... 40
1 Inledning
1991 utropade Slovenien sin självständighet. Resultatet av självständighetsförklaringen innebar början till krackelerandet av federationen Jugoslavien. Den federala diktaturen hade under diktatorn Tito lyckats hålla freden internt, trots den etniska, religiösa och geografiska mångfalden. När Tito avled 1980 började brickorna i spelet röra sig. Gammalt groll steg till ytan. Förträngda trauman lyftes åter i det offentliga rummet och gamla oförrätter hamnade åter på tapeten. Den jugoslaviska identiteten var inte längre relevant. Ur det tidigare förenade Jugoslaven började människor gruppera sig och identifiera sig som bosniaker, serber, kroater, slovener, men inte som Jugoslaver. De fann sin identitet i religionen, de fann den i territorier, de fann den i språket och de fann den tydligast genom sina historiska bakgrunder. 1
I läroplanen för historia på gymnasieskolan är utvecklandet av ett historiemedvetande av högsta prioritet. Vad ett historiemedvetande innebär går det att ha delade meningar om. Centralt i begreppet är dock förmågan att orientera sig i tiden, att förstå att situationen vi är i idag som en följd av historiska processer. I de jugoslaviska krigen togs detta fasta på i groteska proportioner. De jugoslaviska krigen utgör därför exempel på vad som händer när historien används både som svärd och sköld med de egna etniska identiteterna som de viktigaste elementen i alla sammanhang. Idag går det att se tillbaka på krigen som en period präglad av irrationella beslut, en passiv omvärld med oförståelse för de religiösa och etniska elementen i det jugoslaviska samhället. Det är också viktigt att se till hur denna konflikten påverkar krigets flyktingar och dess ättlingar i Sverige i dagsläget.
1 Resić, Sanimir, Jugoslaviens undergång: krigen, freden, framtiden 1991–2017, Historiska Media, Lund, 2018,
1.1 Problemformulering & syfte
Under 1900-talet har Sverige haft en stor invandring från Bosnien och Jugoslavien överlag. Invandringen under 1990-talet var främst en följd av kriget som pågick på Balkan. Då sökte hundratusentals personer, många av dem traumatiserade av sina erfarenheter, asyl i Sverige med förhoppningen om ett bättre liv. Deras identiteter hotades i hemlandet och det är därför relevant att undersöka hur identiteten kopplad till existentiellt historiebruk tar sig till uttryck och formas bland flyktingarnas ättlingar i Sverige. Undersökningen ter sig särskilt relevant i den bemärkelsen att det finns ytterst lite forskning som fokuserar på andra generationens invandrare från Bosnien och som inte har ett reellt fysiskt trauma från kriget. Undersökningen kan ge en bild av hur svenska skolan och andra socialisationer som umgängeskretsar, aktiviteter och familj har påverkat individerna i fråga. Studiens urval och avgränsningar kommer att presenteras i metodavsnittet.
Syftet med studien är att undersöka attityder bland andra generationens bosniakiska invandrare. Detta genom att se mot hur historia och bruket av densamma påverkas av det svenska samhället och hur deras relation till sin nationalitet, kollektiva identitet och historia påverkas av integration och sociala institutioner.
1.2 Frågeställningar
• I vilken utsträckning används historia i skapandet av bosniakisk identitet i Sverige? • På vilka sätt kommer den kollektiva antagonismen i bruk i skapandet av historiska
berättelser bland bosniaker i Sverige?
• Hur har respondenternas upplevelser av undervisning kring Jugoslavien-krigen gestaltat sig under skolgången i Sverige?
1.3 Bakgrund
1.3.1 Historiens betydelse för förståelsen av Bosnien & forna Jugoslavien
För att förstå krigen under 1990-talet är det nödvändigt att göra en bakgrundsteckning som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Regionens historia har alltid varit viktiga verktyg för de ledare som styrt i regionen och har använts i en rad olika syften som att utkräva rätt till territorier och anspela på dess nationalistiska relevans. Nästan inget annat område i världen har varit så präglat av krig som Balkan och det kommer utgöra relevans i förståelsen av resultatet.2
Begreppsdefinition
Bosniak – Muslim med rötter från Bosnien.
Bosnier – medborgare eller rötter i Bosnien, kan vara muslim, serb eller kroat m.fl.
Serber – Etnisk grupp med befolkning i samtliga av de tre länderna. Ofta kategoriserad som
ortodox grupp.
Kroater – Etnisk grupp med befolkning i samtliga av de tre länderna. Ofta kategoriserad som
katolsk grupp.
Republika Srpska – Del av Bosnien med serbisk majoritetsbefolkning. VRS – Väpnade trupper i Republika Srpska.
JNA – Jugoslaviska nationella armén.
Četniker – Nationalistiska paramilitära grupper med målet att skapa ett nytt Storserbien.
2 Resić, Sanimir, En historia om Balkan: Jugoslaviens uppgång och fall, Historiska Media, Lund, 2006, s. 15–
1.3.2 Den bosniska historien & jugoslaviska mångfalden
1908 tog Österrike-Ungern officiellt över Bosnien-Hercegovina samtidigt som Storserbien bildats några decennier tidigare och som nu utgjorde en maktfaktor med sina expansiva ambitioner som föranledde Balkankrigen 1912–1913. Ett krig där osmanernas maktställning på Balkan tillintetgjordes.3 Under ett statsbesök i Sarajevo lönnmördades den österrikiska
kronprinsen Franz Ferdinand av den serbiska nationalisten Gavrilo Princip, ett attentat som benämns som starten för det första världskriget.4 Två år efter första världskrigets slut bildades
det första Jugoslavien. Bosnien - Hercegovina ingick i detta kungarike. Det första Jugoslavien var byggt på en svag grund och när andra världskriget blåstes igång med Mussolini och Hitler i spetsen var det bara en tidsfråga innan Jugoslavien blev inblandat i konflikten.5 Regionen
styrdes då av den fascistiska kroatiska gruppen Ustaša som genomförde massakrer mot icke-kroater, framförallt serber. Samtidigt utförde den serb-nationalistiska gruppen četnikerna övergrepp på muslimer. Trots att Ustaša mördade individer av annan etnicitet fanns det en positiv attityd gentemot bosniaker, som ”egentligen” ansågs var kroater. I denna rävsax började bosniska självständighetstankar att florera då man tröttnat på de förföljelser som förekom bland serberna och kroaterna. Från 1942 började dock de flesta bosniaker att ansluta sig till Titos partisaner efter den tyska ockupationen.6
Efter kriget tog Titos kommunistiska partisaner makten. Trots att läget stabiliserades upphörde inte övergreppen då Titos kommunister jagade klassfiender där bl.a. ca: 50 000 kroater massakrerades vid Bleiburg efter kriget som vedergällning mot Ustašas övergrepp under kriget.7 Under Tito bildades det andra Jugoslavien som en federation mellan nationerna
Slovenien, Kroatien, Bosnien – Hercegovina, Serbien, Montenegro och Makedonien. Religionsfrihet infördes och den etniska gruppen bosniaker erkändes.8 Tito lyckades under sin
långa tid vid makten hålla nationerna i schack, dels genom sin personkult, dels genom fokus på de yttre hoten.9 3Resić, 2006, s. 167–174. 4 Resić, 2006, s. 178–180. 5 Resić, 2006, s. 195–200. 6 Resić, 2006, s. 220–221.
7 Suppan, Arnold, “Yugoslavism versus Serbian, Croatian and Slovene Nationalism: Political, Ideological and
Cultural Causes of the Rise and Fall of Yugoslavia”. I Yugoslavia and its historians understanding the Balkan
wars of the 1990s [Elektronisk resurs], Norman M Naimark, & Holly Case (red.), s.116-139, Stanford
University Press: Stanford, Calif., 2003, s. 129.; Goldstein, Ivo, Croatia: a history, Hurst, London, 1999, s. 155.
8 Resić, 2006, s. 225–232. 9 Resić, 2006, s. 237–242.
1980 avled Tito och brickorna i federationen började röra på sig. Dessutom hamnade Jugoslavien i ekonomisk kris under 80-talet. På det religiösa planet hade en stor del av jugoslaverna sekulariserats p.g.a. Titos begränsningar av den religiösa makten. Nu tog religionen åter en stor plats bland de många nationerna.10 Den muslimska traditionen och
kulturen i Bosnien fortlevde under Tito, men de hade inget emot att kalla sig jugoslaver och hade inte heller problem med blandgifte till skillnad från vissa andra grupper i federationen.11
Några år efter Berlinmurens fall, föll även Jugoslavien år 1991.
1.3.3 Kriget i Bosnien 1991 – 1995
Efter Tito tog Slobodan Milosevic makten och släppte lös brutala krafter i grannländerna. De undertryckta serberna skulle dominera igen.12 Slovenien förklarade sig självständigt 1991,
något som bidrog till ytterligare utbrytarrepubliker.13 Kroatien gjorde detsamma och hoppet om
ett ”enat” Jugoslavien gick förlorat och kriget var ett faktum.14 I Bosnien var förhoppningen att
man skulle hålla sig utanför striderna. Hos grannarna var däremot skepsisen stor då den bosniske presidenten Alija Izetbegovic misstänkliggjordes för att vilja skapa en islam-fundamentalistisk stat. Detta skulle senare bli svepskäl för aggression, vilken negligerades av omvärlden som fått problem med islamistiska terrordåd, trots Bosniens utbredda sekularism. De interna striderna i Bosnien ökade och under 1992 hade VRS och JNA skördat civila offer bland bosniakerna. Nu var alla i Bosnien antingen serb, kroat eller muslim. Den bosniska identiteten var raderad.15 1992 invaderade VRS östra och södra Bosnien och genomförde
etniska rensningar i de serbisk-dominerande delarna av Bosnien. Det fanns en vedergällningsvilja hos serberna mot bosniakerna p.g.a. deras historiska relation till Ustaša.16
10 Resić, 2006, s. 251–256.
11 Shatzmiller, Maya. (red.), Islam and Bosnia [Elektronisk resurs] conflict resolution and foreign policy in
multi-ethnic states, McGill-Queen's University Press, Montréal, 2002, s. 14.
12 Resić, 2018, s. 28–29. 13 Resić, 2018, s. 31. 14 Resić, 2018, s. 37–38. 15 Resić, 2018, s. 78–82. 16 Resić, 2018, s. 83–87.
Sexuella övergrepp, tortyr och avrättningar var återkommande i serbernas koncentrationsläger som byggdes i samband med erövringar. VRS, under ledning av Ratko Mladić och Radovan Karadzić med epitetet: Bosniens slaktare, plöjde sig gemensamt fram genom landet.17
Våldtäkterna är något som behöver tas upp i redogörelsen av kriget. Nästan 50 000 kvinnor våldtogs under kriget. Våldtäkterna var tabubelagda och det har alltid funnits en förnedrande och avhumaniserande aspekt av våldtäkterna som syftade till fragmentisering av olika grupper på ett etniskt plan.18 Mer information om krigsbrotten nådde omvärlden som trappade upp sina
insatser i området och i mars 1994 avslutades kriget mellan kroaterna och de bosniska muslimerna. Avtalet innebar att USA blandade sig in i kriget.19 Under hösten 1994
kontrollerade serberna 70% av Bosnien. FN upprättade zoner för flyktingar att söka skydd i. Dessa blev totala fiaskon. Zonerna erövrades och FN-soldater togs gisslan av VRS, något som stämplade dem som terrororganisation.20 Milosevic började backa, dels p.g.a. sanktioner från
omvärlden, dels VRS krigsbrott i Bosnien, och inledde bojkott från Serbien mot VRS.21
Sommaren 1995 inledde Mladic en attack mot den skyddade FN-zonen Srebrenica i östra Bosnien. Området och staden skulle skyddas av FN-soldater, som snabbt retirerade vid VRS intåg.22
Strax påbörjades förflyttningen av nästan 20 000 kvinnor och barn och massavrättningar av cirka 8 300 män. Avrättningarna var dock bara toppen av isberget som ICTY beskrev det. Tortyr och totalt barbari är den regelrätta beskrivningen av folkmordet. I augusti 1995 inleddes Operation Storm och utdrivningen av serberna i Kroatien som slutligen skulle leda till Serbiens nederlag i kriget efter att Nato intervenerat. Vid freden i Dayton delades Bosnien i två entiteter: Republika Srpska som bestod av 49% av landet och övriga Bosnien 51%. Bosnien var starkast präglad av kriget och många av de flydda bosniakerna skulle aldrig återvända hem.23
17 Resić, 2018, s. 89–93. 18 Resić, 2018, s. 100–102. 19 Resić, 2018, s. 112–117. 20 Resić, 2018, s. 121–126. 21 Resić, 2018, s. 134–135. 22 Resić, 2018, s. 137–138. 23 Resić, 2018, s. 142–153.
1.3.4 Flyktingströmmen under 90-talet & den svenska skolan
Innan, under och efter kriget i Jugoslavien skedde en massiv migration från Bosnien, Kroatien och Serbien till olika delar av Europa, framförallt Sverige. Ungefär 47 000 bosnier flydde till Sverige. Utbildningsnivån var i nivå med den svenska befolkningen och efter en period av integration har det visat sig att den bosniska invandringen och integrationen varit lyckad med dels en hög sysselsättningsgrad.24 Genom 90-talets dokumentation och återberättande om
folkmord i bl.a. Nazityskland, Rwanda och forna Jugoslavien har fokus på folkmord och andra krigsbrott fått en stor roll inom historieundervisningen i Sverige. I nästan samtliga av kursplanerna för historia i gymnasieskolan finns ett centralt fokus på folkmord och resonerande kring social bakgrund, etnicitet, generation, kön och sexualitet.25 Folkmord har en viktig roll
att spela i historieundervisningen, inte minst för minoriteter i ett mångkulturellt Sverige.
24 Ekberg, Jan, ”Det finns framgångsrika flyktingar på arbetsmarknaden”, Ekonomisk debatt, nr 5, Årgång 44,
2016: s. 6–10.
25 Skolverket. Ämnesplan för gymnasieskolan: Historia. Stockholm. 2011.
https://www.skolverket.se/undervisning/gymnasieskolan/laroplan-program-och-amnen-i-gymnasieskolan/gymnasieprogrammen/amne?url=1530314731%2Fsyllabuscw%2Fjsp%2Fsubject.htm%3Fsubje ctCode%3DHIS%26lang%3Dsv%26tos%3Dgy%26p%3Dp&sv.url=12.5dfee44715d35a5cdfa92a3 (Hämtad 2020-11-19).
2 Tidigare forskning
Trots att etniska identiteter bland andra generationens invandrare i Sverige utforskats i viss utsträckning finns det ett mindre fokus på bosniaker. Istället har första generationens invandrare från Bosnien & Hercegovina studerats i merparten av tillfällena. Det kan bero på att bosnierna var den första stora vågen av migranter som inte hade något arbetsvisum under 1900-talet. Deras migration skulle också bli den största flyktingvågen på 1900-talet vilket gjorde att intresset rimligtvis växte för fenomenet och eventuella utmaningar i svensk politik. Jag har valt att avgränsa den tidigare forskningen till mina frågeställningar som fokuserar på antagonism, kollektiv identitet – och minne, historiebruk och svenska skolans hantering av folkmord i Jugoslavien. Genom sökningar i Google Scholar har jag skapat mig en bred bild av forskningsområdet. Det framgick att området blivit relevant först de senaste åtta – till tio åren p.g.a. att andra generationens invandrare fått förståelse för sin historiska identitet efter att de passerat barndomen. En del av forskningen har riktat sig mot fler grupper än bara bosniaker, men utgör ändå relevans till mitt forskningsfält. Avgränsade studier som jag ägnar mig åt har främst utförts av studenter på universitet och högskolor.
Marita Eastmond publicerade 1998 en artikel som ämnade beskriva diskurser som definierar flyktingars liv och identiteter, med fokus på bosniakiska flyktingar i Sverige. Artikeln visade att en normalisering av vardagen är högt värderat i återskapandet av ett stabilt liv i ett annat land. Normaliseringen kan vara svår att nå p.g.a. distansen mellan svensk och bosnisk kultur. En eventuell effekt av att fly utomlands är den socioekonomiska nedgången som skapar marginalisering i det nya samhället.26 Eastmond menar att det är ur dessa förhållanden som en
anknytning till hemlandet växer sig starkare. Dessutom kan en negativ attityd mot det nya värdlandet utvecklas genom att det hemlandet symboliserar en mer meningsfull livsstil. Samtidigt har Sverige stundtals homogeniserat invandrare vilket gjort att man nonchalerat värdet av den specifika gruppen bosniaker.27
26 Eastmond, Marita. “Nationalist discourses and the construction of difference: Bosnian Muslim refugees in
Sweden.", Journal of refugee studies, Vol. 11, nr. 2 1998: s. 161–181.
2014 publicerade Huma Haider en artikel med utgångspunkt i begreppet transnationalism som beskriver hur grupper som varit inblandade i övergångsrättvisa, försoningsprocesser och aktiviteter med andra grupper. Dessa aktiviteter kan uppstå genom mobilisering inom gruppen och kan underlättas genom värdlandets eller hemlandets politik. Artikeln argumenterar för att gruppens medverkan i aktiviteter kan bidra till att lindra trauman och splittringar i diasporasamhällen. Det kan resultera i resultat av rättvisa genom en ökad inkludering, sanning och framsteg i försoningsprocesser.28
Jonathan Hall publicerade 2014 en studie där han undersökte identitet, extremism och krigstrauma hos migrerade bosnier i Sverige i jämförelse med bosnier som fortfarande levde i Bosnien & Hercegovina. Studien byggde på uppfattningen om att asylsökande migranter har mer motstridiga attityder än lokalbefolkningen under och efter konflikter. Resultatet visade att asylmigration kan vara en främjande övergång som öppnar för inkluderande och försonande attityder genom att förbättra tillgången till hanteringsresurser och ge en utgång från skadliga livssituationer och minnen från hemlandet i krigstid och efterkrigstid i ursprungsländerna.29
Roland Kostić, vid Uppsala Universitet, bidrog i boken Migration in Bosnia & Hercegovina med sin artikel om bosniska migranter i Sverige. Kostić menar att teorierna inom delar av litteraturen på området framställer migranter som personer som arbetar emot fred och utveckling i sitt hemland Bosnien & Hercegovina. Studien visar att engagemanget bland krigsflyende migranter snarare bidrar till fredsbyggande i hemlandet genom remitteringar då de transnationella aktionerna består av överföringar av pengar i syfte att bygga upp landet till det bättre.30
28 Haider, Huma, “Transnational Transitional Justice and Reconciliation: The Participation of Conflict-generated
Diasporas in Addressing the Legacies of Mass Violence.”, Journal of Refugee Studies, Vol. 27, nr. 2, 2014: s. 207–233.
29 Hall, Jonathan. “Are Migrants More Extreme Than Locals After War? Evidence From a Simultaneous Survey
of Migrants in Sweden and Locals in Bosnia.” Journal of Conflict Resolution, Vol. 60, nr. 1, 2016: s. 89–117.
30 Kostić, Roland, “Exploring Trends in Transnational Practices of Conflict-Generated Migrants: Bosnians in
Sweden and Their Activities Towards Bosnia and Herzegovina.”, I Migration from Bosnia and Herzegovina, Sarajevo: University of Sarajevo, 2013: s. 35–44.
Hariz Halilović publicerade 2015 en artikel rörande minnesstunder av Srebrenica-massakern bland bosniaker i Europa, USA och Australien. Srebrenica, och den etniska rensningen som förekom där den 11 juli, har blivit en viktig minnesmärkning som bidragit till kollektiv identitet och en politisk drivkraft för många flyktingar. Massakern är inte bara en enande incident bland medlemmarna i bosniska communityn världen över utan har också gett dem ett socialt sammanhang där de kan sörja sina förluster av anhöriga och nära. Srebrenica-minnesstunderna bland bosniaker utanför hemlandet har växt till att inkludera alla delar av samhället, även icke bosniaker.31
Ivana Maček publicerade 2017 en artikel som beskrev hur känslor är avgörande för överföringen av upplevelser av våld mellan generationerna. Analysen visar hur fakta och känslor kanske överförs oförändrade, medan andra förvandlas eller går förlorade i överföringen mellan generationerna. Bruket av historia grundar sig i familjens fokus på de historiska händelserna. Maček menar att vissa känslor inte kommuniceras verbalt inom familjerna men kan ändå kommuniceras och förstås av barn. I fallstudien hade föräldrarna en idé om att skydda sina barn från tunga känslomässiga berättelser. Artikeln förklarar dock att ättlingarna ändå fångade upp smärtan och ilskan indirekt genom uppfattningen av ett Bosnien som måste lämnas och sorgen över att förlora delar av traditioner och levnadssätt.32
Niklas Ammert publicerade 2011 skriften Om vad och hur ’må’ ni berätta? som ett komplement till lärare gällande folkmordsundervisning i historieämnet. I Sverige menar Ammert att vi har ett särskilt intresse för undervisningen då vi har ett multikulturellt samhälle med potentiella erfarenheter från krigets hemskheter.33
31 Halilović, Hariz, “Long-distance Mourning and Synchronised Memories in a Global Context:
Commemorating Srebrenica in Diaspora”, Journal of Muslim Minority Affairs, Vol. 35, nr. 3, 2015: s. 410–422.
32 Maček, Ivana, “It starts to burn a little”: Intergenerational Transmission of Experiences of War within a
Bosnian Family in Sweden.”, Oral History Forum, nr. 37, 2017.
33 Ammert, Niklas, Om vad och hur må ni berätta? Undervisning om Förintelsen och andra folkmord.
Ammert förklarar att urvalet bland lärare i valet av undervisning av folkmord fokuserar på förintelsen i Nazi-Tyskland under andra världskriget, samt Jugoslavien och Rwanda. Orsaken till detta menar Ammert beror på att sentida konflikter som innebär att erfarenheter kan finnas i klassrummet. Många lärare hinner dock inte ge några tydliga orsaker till brotten utan förklarar dem kort ofta kronologiskt i samband med övriga historiska skeenden. Tidsbristen nämns som en avgörande faktor.34 Vid studiet av eleverna framgår det att förintelsen är folkmordet som
tydligast behandlats, något som stärkts av skolors besök till koncentrationsläger.35
Pirjo Lahdenperäs bok Interkulturellt ledarskap fokuserar på den multikulturella skolan som uppstått framförallt efter 1990. Lahdenperä förklarar att sammansättningen av elever är högst relevant och kan prägla hela undervisningen. Framförallt lyfter hon de interkulturella konflikter som kan uppstå. Konflikter i ursprungslandet kan följa med till den svenska skolan genom antingen reell erfarenhet eller kollektivt minne.36 Lahdenperä lyfter också rasismens betydelse
som kan triggas av elevsammansättningar och diskussioner. Utöver att följa läroplanens riktlinjer finns det också en dold läroplan som ämnar minska de etniska motsättningarna. Genom en inkluderande verksamhet med fokus på olikheter kan eleverna utveckla tolerans trots deras övriga socialisationer som kan grunda sig i strikta etniska förhållningsregler.37
Jonas Sjölander skriver i artikeln: ”Elever som subjekt och aktörer med potential – om historieundervisningens existentiella relevans”, hur betydelsen av historiebruk och existentiellt historiebruk bidrar till aktivitet och interaktion, i synnerhet inom de mångkulturella skolorna. Sjölander betonar vikten av att skapa en existentiell historieundervisning för elever som knyts till dem som subjekt. Sjölander efterfrågar att en relationell pedagogik som bygger på bilden av eleverna som subjekt. Det är i mötet med eleverna som historia blir viktigt, och det är då det kan bli meningsskapande. Sammanfattningsvis förklarar Sjölander att i arbetet mot polarisering och segregation är ett meningsskapande bruk av historia som utgår från eleverna vitalt. Sammantaget ska skolan agera som en mötesplats där vi känner igen varandra och där vi delar förståelse för varandra och historien som lett oss hit och vad som kan dväljas i framtiden.38
34 Ammert, 2011, s. 24–25. 35 Ammert, 2011, s. 52–53.
36 Lahdenperä, Pirjo, Interkulturellt ledarskap: förändring i mångfald, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2008, s.
68–73.
37 Lahdenperä, 2008, s. 92–96.
38 Sjölander, Jonas,” Elever som subjekt och aktörer med potential – om historieundervisningens existentiella
relevans.” I Drömmar och röster: en antologi om barns och ungas livsvillkor i Malmö. Anne Harju & Jonas Sjölander (red), s. 54–66. Malmö University: Department of Urban Studies, 2019.
3 Teoretiskt ramverk
3.1 Historiebruk & socialt minne
Eftersom uppsatsen ämnar lyfta betydelsen av kollektivt minne och bruket av historia som grund för antagonism, kollektivt minne och identitet är historiebruk i existentiell form viktigt i sammanhanget. Inom forskningen om historiebruk talar man ofta om olika sorters bruk där jag har valt att fokusera på det existentiella meningsskapandet.39 Meningsskapandet är när historia
bidrar till att skapa legitimering och att historiska enskildheter sätts i sammanhang där de skapar mening för både individer och grupper. Historiska berättelser skapar sammanhang och erfarenhet till en annan tid.40 Peter Aronsson lyfter betydelsen av legitimering, ett begrepp som
fokuserar på äganderätten, delade uppoffringar, strider, framgångar och gemenskapen inom den historiska sfären. Legitimering kan således utgöra identifikation för grupper i en annan tid genom att se tillbaka till andra tider i negativ och positiv bemärkelse.41
Aronsson förklarar att det finns olika skalor av historiebruk som används i syften som genererar olika typer av meningsskapande. Bl.a. går det att nämna kulturellt trauma som i synnerhet går att knyta till händelserna på Balkan. Utifrån trauma menar Aronsson att personer med reella erfarenheter helst förtränger och minns tillbaka med avsky, medan erfarenheterna i senare generationer åter kan utgöra relevans. Genom den andra generationens tillträde till kulturella trauman kan det utvecklas legitimering och uttryck av skuldkänslor för att i den tredje generationen avgöras ifall dessa trauman skall institutionaliseras som ett sorts omgivande fält av kulturell kunskap och identitet, för att senare formas till en sorts mentalitet och attityd.42 I
Jan Assmanns artikel, ”Collective memory and Cultural Identity”, beskrivs det hur kommunikativt minne som fenomen ger historia spridning inom kulturella kontexter. Han förklarar att utbytet av muntliga berättelser och kulturen bidrar till vardaglig och gemensam historia som knyter samman vissa identiteter och grupperingar.43
39 Aronsson, Peter, Historiebruk: att använda det förflutna, Studentlitteratur, Lund, 2004, s. 13. 40 Aronsson, 2004, s. 57.
41 Aronsson, 2004, s. 62. 42 Aronsson, 2004, s. 72–75.
43 Assmann, Jan & Czaplick, John, “Collective Memory and Cultural Identity.”, New German Critique, nr. 65,
Genom det vardagliga utbytet med människor med samma kultur bildas en uppfattning som påverkar mentaliteten. Att lyfta det kulturella minnet som en markör för identiteten kan minnet beskriva formen på gruppen som individen tillhör och sedermera bli en distinktion på vad man är och vad man inte är. Dessutom finns ett fokus på rekreation och vad som krävs för att det ska uppstå från det omgivande samhället. Assmann beskriver att bruket av historia i identitetssyfte bygger på utbytet av kommunikation inom ett samhälle, men kräver dock att det måste finnas ett syfte att lyfta minnet som utgör en aktualitet. För att institutionalisera dessa identiteter och kollektiva minnen är det därmed en rad olika faktorer som behöver sammanflätas för att bruket av historia ska utgöra någon relevans.44 Skolan har en roll att spela i sammanhanget då
historiebruk rent funktionellt har en viktig roll i undervisningen. Behoven av historiebruk är många, men har i uppsatsen ett tydligt existentiellt fokus, som även skolan har vad gäller folkmord. Icke-bruket av historia har samtidigt en annan roll att spela. Tystnad bidrar till okunskap och icke-bildning öppnar för glömska eller viljan att dölja kontroversiella områden. Skolans historiebruk har därför en institutionaliserande och socialiserande funktion.45
3.2 Socialkonstruktivism & socialisationsteori
Huvuddragen inom socialkonstruktivismen bygger på att alla våra sociala handlingar är en konstruktion som uppstår utifrån våra kulturer och institutioner.46 Utgångspunkten blir att
förklara människor som sammanhangsskapande varelse som konstant söker mening. Detta sammanhang blir en referensram som vi nyttjar för att förstå världen. Ramen uttrycker sig på sätt som kallas för institutioner. Dessa institutioner består av normer, grupper och andra delar av vår omgivning som dömer och uppskattar oss.47 Peter L. Berger sammanställde teorin om
den sociala konstruktionen av verkligheten på 60-talet.48 Det bör nämnas att Berger främst
fokuserat på religionsvetenskap i teorierna, men att dessa teorier ändå gör sig tillämpbara inom historia.49
44 Assmann & Czaplick, 1995, s. 129–132.
45 Karlsson, Klas-Göran & Zander, Ulf (red.), Historien är närvarande: historiedidaktik som teori och
tillämpning, 1. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2014, s. 72–75.
46 Wenneberg, Søren Barlebo, Socialkonstruktivism: positioner, problem och perspektiv, 1. uppl., Liber ekonomi,
Malmö, 2001, s. 10–11.
47 Wenneberg, 2001, s. 25–28.
48 Berger, Peter L. & Luckmann, Thomas, The social construction of reality: a treatise in the sociology of
knowledge, Repr., Penguin, London, 1991.
Inom socialkonstruktivismen finns tre begrepp som beskriver människans och samhällets samspel. Dessa är: externalisering, internalisering och objektifiering. Idén med dessa tre begrepp är att de samspelar och är en struktur som pågår konstant i den samhälleliga och mänskliga utvecklingen. Modellen bygger på tanken att människor har en vilja att forma rutiner, dessa rutiner blir sedan externaliserade, d.v.s. att de sprider sig till andra människor som inte har varit en del av processen i skapandet av dessa vanor och som sedermera normaliserar dessa vanor till institutioner. Institutionerna kan liknas med roller och vedertagna beteenden och mönster som ses som objektiva och utgör en ordning för individerna som gör att samhället fungerar. Därmed är dessa institutioner givna socialisationer som präglar individen och gruppen och blir på så vis objektiva.50
När institutionerna bli självklara för individen har de blivit objektifierade. Under en livstid präglas människan av det objektiva, d.v.s. normer och värden, och blir först när den lärt sig dessa en social produkt och varelse. För att individen ska bli denna varelse krävs det att de snappar upp roller för att hitta en identitet inom gruppen. Denna internalisering, eller förmågan att snappa upp samhällets objektiva verklighet, sker under uppväxten och kallas för primärsocialisation. Vidare tillkommer s.k. sekundärsocialisation som bygger på utbytet och internalisering av institutioner inom skolväsendet och arbetslivet. Människans flexibilitet i sammanhanget innebär att den konstant söker mening i olika miljöer och bland olika institutioner. Dessa institutioner är avgörande för hur och varför en individ formas till just den sociala varelsen. 51
50 Wenneberg, 2001, s. 70–75. 51 Wenneberg, 2001, s. 70–75
3.3 Sammanställning av det teoretiska ramverket
Eftersom jag studerar identitetsskapande och antagonism med hjälp av historiebruk utgör dessa olika ramverk en korsning som bygger på existentiell mening och meningsskapande i olika miljöer och generationer. Socialkonstruktivismen förklarar identiteter och det medföljande kollektiva minnet som socialt konstruerade vilket innebär att de är föränderliga och konstrueras vidare med tiden precis som de en gång konstruerades på Balkan.52 Genom
socialkonstruktivismen, och det faktum att människor externaliserar och internaliserar tankar och sätt att vara, går det att knyta an till historiebruk som sociala konstruktioner som ges betydelse beroende på kontexten. Historiebruket blir relevant i sammanhanget då det kan vara ett centralt element i dels identiteten, utvecklandet av antagonism och dels det som skapar institutioner, som människan i samspel med andra har konstruerat för att hitta en plats i livet och i verkligheten.
52 Hall, Patrik. “Diskursanalys av nationell identitet”. I Identitetsstudier i praktiken. Bo Petersson & Alexa
4 Metod och genomförande
4.1 Kvalitativ metod & innehållsanalys
Föreliggande uppsats är en semistrukturerad kvalitativ intervjustudie där kvalitén på svaren undersöks.53 De transkriberade intervjuerna utgör empiriskt material som öppnar för
innehållsanalys. Analysen lämpar sig väl för att studera mönster i ett större material för att få en bred bild av materialet och återkommande uttryck samt ett sätt att kvantifiera kvalitéerna av svaren under intervjuerna.54 Samtidigt utgör studiet av konstans och förändring relevans i den
bemärkelsen att respondenternas syn på identitet och antagonism i förhållande till historiebruk analyseras.55 Människan är en meningsskapande och reflekterande varelse som producerar
tankar om sina föreställningar av världen, sig själv och sin historia. Därför finns det i undersökningen också ofrånkomligen en ansats att beröra och analysera oklarheter, motsägelsefullheter och känslostyrda ställningstaganden och utsagor. Det handlar om att skapa ett nytt resultat, ur en ny målgrupp som inte tidigare studerats i särskilt stor utsträckning i Sverige.56
4.2 Intervjuerna & respondenterna
Jag har valt att intervjua två kvinnor och fyra män i åldrarna 18–25 med bosniakisk bakgrund. Samtliga av respondenterna är födda i Sverige men har föräldrar som migrerat till Sverige strax innan, efter eller i samband med kriget i Jugoslavien 1991–1995. Föreliggande studie har ett primärt fokus på ämnesrelevansen samt betydelsen av migration i Sverige och vad historia har för betydelse i skapandet av identitet. För att göra studien ytterligare ämnesrelevant ligger även fokus på historiebruk och betydelsen av den kollektiva identiteten och det kollektiva minnet som utgår från kriget i Jugoslavien.
53 Repstad, Pål, Närhet och distans: kvalitativa metoder i samhällsvetenskap, 4., [rev.] uppl., Studentlitteratur,
Lund, 2007, s. 13.
54 Boréus, Kristina & Bergström, Göran (red.), Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text-
och diskursanalys, Fjärde [omarbetade och aktualiserade] upplagan, Studentlitteratur, Lund, 2018, s. 51–52.
55 Boréus & Bergström, 2018, s. 53–55. 56 Boréus & Bergström, 2018, s. 140–142.
Eftersom uppsatsen är ett examensarbete för läraryrket tar även den didaktiska aspekten plats i form av frågor som riktar sig mot svenska skolans hantering folkmord. Jugoslavien gör sig relevant i sammanhanget då Sverige har en stor grupp första – och andra generationens invandrare från Bosnien & Hercegovina. Då arbetsområdet rör antagonism knutet till krig går det inte att utesluta möjligheten att uttryck från respondentens håll är oacceptabla. Däremot det inte är upp till mig att ta ställning. Syftet med metoden är att kunna sätta sig in i respondentens föreställningsvärld trots att direkt rasistiska och ultranationalistiska element kan förekomma som följd av krigets prägel åligger det mig som intervjuar att visa empati.57
Att visa empati innebär att förstå vad som sägs och vad som formar eventuella attityder och åsikter om sig själv och andra och är av central betydelse i denna uppsats. Empati är inte detsamma som att hålla med, men det är däremot ett nödvändigt förhållningssätt för att nå fram till det som är föremål för den kvalitativa analysen. Intervjuerna är semistrukturerades efter en mall som byggde på olika teman som låg i linje med mina frågeställningar. Mallen användes för att dels ge ett ramverk under intervjuerna, dels ge en konkretare bild av respondenternas resonemang.58
4.2.1 Urval, avgränsningar & empiri
Anledningen till studiet av den bosniakiska gruppen berodde på att den var störst och blev mer strategisk i den bemärkelsen att den öppnade för ett personligt val av respondenter som har ett förtroende för mig och min kompetens på området. Även snöbolls-metoden användes genom att jag genom personliga kontakter blev rekommenderad personer som vore lämpliga för studien.59
Urvalet av personer är strategiskt och utgår från närregionen. Anledningen till detta är att jag ägnar mig åt en uppsats med ett tidsspann på tio veckor vilket innebär att respondenterna snabbt behövde bokas in för möten och dessutom var jag tvungen att välja ett rimligt antal personer efter arbetets omfång och empirins hanterbarhet. Antalet landade därmed på sex personer.60
57 Trost, Jan, Kvalitativa intervjuer, 4., [omarb.] uppl., Studentlitteratur, Lund, 2010, s. 92–94. 58 Trost, 2010, s. 92–94.
59 Repstad, 2007, s. 61–62. 60 Repstad, 2007, s. 88–93.
Intervjumaterialet bestod slutligen av sju timmars samtal som sedan transkriberades ned till 25 sidor text som sedan analyserades utifrån frågeställningarna och efter studiet av texterna kunde sedermera teman uppstå genom de mönster som varit återkommande. Transkriberingen utfördes genom en mall som byggde på de centrala delarna av frågeställningarna. Utifrån dessa teman kunde sedan analysen genomföras systematiskt där citat valdes utifrån uppsatsrelevansen.
4.2.2 För - & nackdelar med metoden
Fördelarna med intervjustudier är deras potentiella djup och möjligheterna att skapa stora mängder empiri för analys. De lämpar sig för studiet av människor överlag i den bemärkelsen att subjektet ligger i centrum. Intervjuer erbjuder också en flexibilitet vad gäller struktur och insamling. Eftersom jag använder mig av semistrukturerade intervjuer kan materialinsamlingen likställas med en dialog. Strukturen innebär att jag kan ta frågor i farten och försöka finna respondentens nyckelfaktorer och synpunkter.61 Ytterligare fördelar med metoden är att
intervjuerna är placerade vid tillfällen som är noga utvalda. Dessa tillfällen öppnar för möjligheten att ta tillfället i akt och att göra det bästa av situationen, vilket i sin tur skapar en hög svarsfrekvens på frågorna.62
Primärt är det svårt att validera de svar som samlas in då de inte per automatik är reflektioner av sanningen. I och med att föreliggande uppsats baseras på semistrukturerade intervjuer kan variera i uppbyggnad beroende på samtalet. Det kan innebära svårigheter i tolkningen då kontexterna för samtalen varierar. Utöver dessa finns det privata aspekter att ta hänsyn till. Intervjuer kan innebära intrång i privatlivet vilket utgör en fara för den som intervjuar genom att den bedömer respondentens sätt att resonera på. Då intervjuerna genomförts via onlineverktyget Zoom kan en formell aura över intervjun hindra respondenten från att tala klarspråk och uttrycka sina innersta tankar. Onlineverktyget innebär däremot fördelen att den tidkrävande aspekten av kvalitativa intervjustudier blev mer lätthanterliga då resvägar och planering inte tar lika stor plats och ligger även i linje med de förhållningsätt som restriktionerna kring Covid-19 pandemin kräver.63
61 Denscombe, Martyn, The Good research guide: for small-scale social research projects, 5. ed., Open Univ.
Press, Maidenhead, 2014, s. 198–202.
62 Denscombe, 2014, s. 198–202. 63 Denscombe, 2014, s. 198–202.
Etiska övervägningar
I samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning finns fyra principer som ska följas i forskningsprocessen. De fyra principerna grundar sig i skyddandet av individer och är ett etiskt förhållningsätt gentemot medverkande i studier. Informationskravet innebär att den som genomför intervjuerna och studien ska informera de som berörs av studien och informera om studiens syfte och uppsåt. Samtyckeskravet innebär att varje person får bestämma om sitt deltagande i studien. Om en medverkande vill dra sig ur efter det att studien genomförts måste studien omformas i största möjliga mån. Konfidentialitetskravet innebär i sin tur att
uppgifterna till de som medverkar i studierna ska skyddas i största möjliga mån. Detta krav kringgås genom principen om anonymisering och GDPR. Nyttjandekravet grundar sig slutligen i att studien enbart får brukas i vetenskapligt ändamål och inte i exempelvis kommersiella ändamål.64
64 Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, Vetenskapsrådet, Stockholm,
5 Resultat, tematisk analys & diskussion
Orsaken till resultatets sammanförande med analys och diskussion beror på dess betydelse för förståelsen av empirin och är sammanfogat för läsarens skull. Empirin knyts samman genom de teoretiska ramverk och den tidigare forskning som föreliggande uppsats har och som utgör relevans som analysverktyg vilket öppnar för vidare diskussioner. För att göra resultatet och analysen så lätthanterlig och lättläslig som möjligt har denna struktur valts. Jag har använt pseudonymer istället för respondenternas riktiga namn i skyddssyfte. Pseudonymerna som används är Ajla, Alen, Armin, Elma, Emir, och Kenan. Dessa pseudonymer används för att könsplacera respondenterna och strukturera citaten. Utifrån mina frågeställningar har jag formulerat tre teman som utgör en ram för resultatet, analysen och diskussionen. Dessa teman är:
1. Den historiskt oförankrade identiteten 2. Den historiska antagonismen
5.1 Den historiskt oförankrade identiteten
Inledningsvis påvisar blockcitatet nedan en återkommande linje i respondenternas resonemang kring identitet. Flera av respondenterna lyfter att dilemmat med att vara barn till invandrare är att de har svårt att iscensätta historia i sig själva och där språket har en större relevans i identiteten. Däremot går det att anta att omgivningen i flera fall är avgörande i formandet av identiteten och betydelsen av historia.
[…] jag är uppväxt i Sverige. Jag växte upp i ett heterogent kvarter. Vi gjorde ingen skillnad och reflekterade inte i de banorna.65
Ajla och Emir beskriver ytterligare hur socialisationerna spelar roll. Hur det finns mer än bara etnicitet som spelar in och hur variationen och bemötandet av andra individer, grupper och institutioner formar personer.
[…] min bakgrund är mitt viktigaste element i min identitet samt språket. Jag talar bosniska med mina vänner, min familj och syskon. Men min kompiskrets är blandad.66
[…] fått höra ofta att vi är svenskar och att bosnierna i Värnamo är bosnier. Vi talar ren svenska och får höra att vi är integrerade. Tror det beror på att vi haft heterogena umgängeskretsar.67
Jag identifierar mig som svensk bosnier. Men när man väl är i Bosnien så blir man inte behandlad som bosnier där. Jag är blatte i Sverige och turist i Bosnien.68
Armin lyfter skillnaden och ambivalensen i identiteten genom beskrivningen att den inte är knuten till någon av de båda länderna. Emir och Ajla nämnde den heterogena umgängeskretsen som socialisation och institution. Det går därför att anta att det finns en öppenhet inför att låta sig formas efter sin omgivning och präglas av olika instanser med olika värden. Emir fortsätter på ett likartat sätt och förklarar att hans heterogena kretsar skapat åsikter som inte grundar sig i etnisk identifikation. Vännerna har således blivit en institution som kan knytas till socialisationsteorin om att människan formas efter sin omgivning, och de dominanta socialisationer som finns till hands.
[…] jag är bosnier och muslim. Jag skulle inte säga att jag är troende men religionen har alltid varit en del av min identitet. Jag känner ibland att när jag är i Sverige är jag inte sedd som helsvensk, och när man är i Bosnien är man inte riktigt bosnier heller.69
65 Armin, Intervju av Anton Andersson, 2020, Växjö. 66 Ajla, Intervju av Anton Andersson, 2020-11-29, Växjö. 67 Emir, Intervju av Anton Andersson, 2020, Växjö. 68 Armin, 2020-11-18.
Elma beskriver ovan ambivalensen och förklarar den genom att lyfta bakgrunden och nationaliteten utan att konkretisera känslan. Likt tidigare respondenter betonas språket och dess betydelse för identifikationen. Ambivalensen gällande identiteten finns närvarande och kriget lyfts sällan upp i sammanhanget. Språket betraktas som bärande identitetsfaktor av både Alen och Elma.
Jag blandar svenska och bosniska traditioner. Mina föräldrar var dock noga med att prata bosniska. Vi pratar bosniska med vår son för att hålla fast vid det bosniska. Språket är viktigt.70
Jag tycker att mitt band till Bosnien har växt sen jag träffade min fru vad gäller språket. Det har växt med traditioner och sånt där.71
Armin förklarar nedan hur bosniaker gjort avkall på sin bakgrund för att kunna skapa ett bättre liv. Det går att anta att han anser att historia inte är särskilt relevant i den offentliga sfären, utan snarare i periferin. Återigen lyfts också betydelsen av språket som identitetsbärande faktor och inte den historiska bakgrunden.
[…] den bosniska kulturen och identitet kommer assimileras fullständigt in i det svenska.
[…] jag vet att alla bosnier vill vara duktiga och bättre än alla andra. Bättre än allt annat i detta landet då vi ser oss som ett bättre folk. Man tror inte att man kan uppnå maximal potential utan att bli svensk på djupet.72
Armin menar att den bosniakiska kulturen kommer assimileras. Den bosniakiska identiteten har således en liten del att spela i sammanhanget, det personliga är av större vikt. Betoningen på den nya given som diasporan innebar förklarar hur kriget präglat individerna. De har lämnat det dåliga för nya möjligheter. Den metaforiska navelsträngen är svår att konkretisera men rimligtvis bygger den på att delar av den bosniakiska identiteten fick stanna kvar i på Balkan då delar av den innebar problematik i de forna länderna.
Jag identifierar mig som svensk. Jag är född och uppvuxen här. Jag kan svenska bättre än bosniska. Där vill jag säga att det tydligaste exemplet på att jag inte ser på mig själv som bosnisk.73
[…] jag har inte några bosniska egenskaper eller element i mig. Jag älskar ju landet, men jag har ingenting jag känner är ”bosniskt” eller kopplar mig dit. Jag pratar ju typ svenska med alla.74
[…] det fanns ingen återvändo, det var krig hemma så nu kör vi järnet i vårt nya land. Då kapar man en del av navelsträngen till Bosnien och blickar framåt.75
70 Elma, 2020-11-18.
71 Alen, Intervju av Anton Andersson, 2020-11-18, Växjö. 72 Armin, 2020-11-18.
73 Emir, 2020-11-15.
74 Kenan, Intervju av Anton Andersson, 2020-11-26, Växjö. 75 Armin, 2020-11-18.
Jag ska skaffa barn och jag ska bli ditten och datten här. Det är inga små grejer. Den bosniakiska identiteten är väldigt sekundär. Först och främst ska man göra rätt för sig och stärka sig själv, och vara något. Sedan kan du vara bosnier.76
Migrationen blev ett avbrott i den bosniakiska identitetsutvecklingen där historiebruk lämnades åt sidan för att hantera den nya miljön och det nya landet. De objektiva institutionerna var inte närvarande på samma sätt som i hemlandet.
Jag kommer nog aldrig se mig som helsvensk. Lite av mig är alltid därifrån. Jag har ju inget bosniskt pass. Men till 100% kommer jag aldrig bli svensk. När jag åker till Bosnien är man ju inte bosnisk för dom där nere.77
Ajla förklarar att hon upplever förändringar i attityder.
Jag märker att folk varken kan språket eller traditionerna. De bryr sig inte. Jag kan utgå från mig själv, jag är bättre på svenska än bosniska. Med tiden kommer allt att dö ut. Det är inte det viktigaste att vara bosnier. Det är viktigare att lyckas och göra rätt för sig.78
Ajla poängterar nedan att hon inte negligerar historien, men att hon personligen inte dras till den p.g.a. ilska eller vedergällning, utan snarare av empati för de hemskheter som hennes familj utsattes för under kriget.
Jag anser att den bosniska historien är viktig. Den är inte något som format mig jättemycket, men mina föräldrar, mor – och farföräldrar mycket. Jag känner empati för erfarenheterna. Kriget har alltid funnits där, men det har inte påverkat mig.79
[…] min mormor stupade i kriget, vilket självklart påverkar mamma. Det är ju i första hand. Så det finns ju klart minnen och erfarenheter av kriget.80
Kenan utvecklar tydligare kopplingar till föräldrarna. Spåren av kriget är ständigt närvarande i bakgrunden, men inte nödvändigtvis där för att legitimera identiteten. Det posttraumatiska är relevant bland de som har reella minnen, vilket kan förklara det bristande historiebruket bland andra generationens invandrare. Är det möjligtvis så att historiebruket kräver starkare institutioner än familjen för att fortleva?
Eftersom pappa var i koncentrationsläger så har han berättat en del. Mamma har pratat mer, hennes familj blev splittrad och hon lider än idag av posttraumatisk stress, som att tappa en sked - då hoppar hon till. Det förklarar mycket av deras ageranden som grundade i trauman från kriget.81
76 Armin, 2020-11-18. 77 Kenan, 2020-11-26. 78 Ajla, 2020-11-29. 79 Ajla, 2020-11-29. 80 Kenan, 2020-11-26. 81 Ajla, 2020-11-29.
Ajla drar ytterligare paralleller till hur hon indirekt förstått hur kriget påverkat familjen, något som gör det möjligt att knyta an till Mačeks forskning om barns förståelse för trauman och hur föräldrarna, eventuellt inte explicit påtalar erfarenheter. Istället snappas dessa element upp och blir tydligare ju större förståelse för kriget och de miljöer som kriget innebar.
Sammanfattande analys
Respondenterna varierar i sina resonemang kring identiteten. Ytterst lite bottnar i diaspora och kriget i Jugoslavien på 90-talet. Dessutom infinner sig en ambivalens gällande det svenska och det bosniakiska, något som stärks av resonemanget som berör omgivning och umgänge. Det går att konstatera att respondenterna förstår att generationen över dem har ett klarare minne och en tydligare koppling till kriget genom sina reella erfarenheter. Man betonar tämligen tydligt betydelsen av den bosniakiska gruppen i Sverige som kan antas ha lett till en enklare acklimatisering och förmågan att skapa ett nytt liv. Det ligger i linje med Halilovićs forskning som visar på betydelsen av sammanhang. Huma Haiders forskning visar på hur värdlandet har en viktig roll i hanterandet av trauma som ligger i linje med respondenterna som betonat en pluralism och tolerans som gjort att etnofixeringen som förekom i Jugoslavien ter sig irrelevant i Sverige. På samma sätt aktualiseras inte konflikten i fråga om bruket av historia och präglar därmed endast indirekt flyktingarnas ättlingar.
5.2 Den historiska antagonismen
Ajla inleder med att beskriva en rationell syn på sin egen historia och det kollektiva minne som hennes generation bär med sig. Bland annat uppmanar hon tydligt hur historien inte behöver att skapa antagonism, då antagonismen inte var lika påtaglig innan kriget.
Jag har inget emot några andra grupper. Jag har familj som är serber och kroater. Jag bär inte på någonting. Visst, det finns diskussioner om Srebrenica, men det är inte vanligt folks fel utan extremisternas. Man måste göra skillnad på grupperna och på individerna.82
Jag är inte särskilt intresserad av min historia när det gäller kriget, däremot den äldre historian - om kulturen och det speciellt bosniska. Jag tycker inte kriget behöver ältas. Det räcker nu.83
Samma respondent förklarar hur behandlingen av kriget nästan blivit ett försök att hålla fast vid det gamla. En uppmaning lyfts istället att det är dags att gå vidare. Det existentiella historiebruket grundar sig således inte i antagonism och att minnas det fruktansvärda, utan snarare betonas de mer finkulturella aspekterna av bosniakisk kultur och identitet.
Det har alltid varit blandat i Bosnien. Bosnienserb, bosnienkroat eller bosnisk muslim - man har alltid blandat. Det har efter kriget ha blivit så himla viktig med allt sånt. Man säger inte längre att man är bosnienserb - man är serb nu. Man är inte längre bosnienkroat - man är kroat. Trots att deras föräldrar är födda i Bosnien & Hercegovina.84
Elma fortsätter ovan på ett liknande spår. Hon negligerar betydelsen av etnicitet och ser inte syftet med att legitimera sin grupp på ett sätt som formar den till en särart. Istället lyfter hon historiska aspekter om Bosnien & Hercegovina före kriget, som ett multurkulturellt samhälle som inte fokuserade på religion eller nationalitet. Det ger intrycket av nostalgi mot hur det tidigare varit och att det nya Bosnien är förlorat.
82 Ajla, 2020-11-29. 83 Ajla, 2020-11-29. 84 Elma, 2020-11-18.
Det går att identifiera generationsöverskrivande element som bygger på en klar historisk antagonism som än idag spelar roll för den bosniakiska identiteten. Bosniakerna har inte repat sig rent historiebruksmässigt från kriget enligt vissa respondenter. Respondenterna kan inte minnas något, och de kan inte redogöra för varför de känner som de gör på ett konkret sätt. Något som ger en bild av att kriget i sig inte är av primär betydelse utan snarare den känslomässiga smärtan av konflikt, sorg och flykt.
[…] fått höra att serber är en folkgrupp man ska hålla sig undan. Man kan aldrig lita på en serb. Det har jag alltid fått inpräntat. Det finns en tydlig orsak och det är kriget. Antagonismen är den grundläggande anledningen till kriget. Jag har inte direkt umgåtts med serber och jag har väl kanske hållit mig borta från serber eftersom jag fått det till mig.85
Alen beskriver något anmärkningsvärt – att han alltid fått till sig att han ska hålla sig undan från serber. Han målar ut dem som orsaken till kriget och de ansvariga för hemskheterna hans familj och folk fick genomlida. Plötsligt blir historiebruket präglat av attityder och kommunikation. Däremot fastnar jag vid det faktum att han nämner den grundläggande anledningen till kriget. Det ger intrycket av att han greppar och kan se kritiskt på den etnofixering i historien som etablerades i kriget, men har personligen svårt att släppa sympatin.
Det är mitt stora dilemma. Mitt sunda förnuft fattar ju att man inte kan se alla som četniker, även om man är präglad och alltid vill minnas allt, i synnerhet 11 juli. Exempelvis kan bosnier vara väldigt förlåtande. Jag vill att bosnierna går vidare, men att vi aldrig glömmer. Vi får aldrig glömma vår historia. 86
Pappa var i armén med min farbror. Mamma flydde ganska tidigt och har ingen erfarenhet av kriget personligen. Det enda är att min mormor stupade i kriget, vilket så klart påverkar mamma. Det är ju i första hand. Så det finns ju klart minnen och erfarenheter av kriget.87
Elma förklarar på ett mer nyanserat sätt att det finns en ambivalens och i synnerhet en förlåtande aspekt. Hon har en underliggande antagonism, men tvingas se på saken rationellt då hon är medveten om att historien på Balkan är problematisk genom att inte vilja bidra till rekonstruering av antagonism.
[…] jag tänker inte döma en serb för vad hans föräldrar eller förföräldrar har gjort.88
Jag har inte upplevt det mina äldre familjemedlemmar och släktingar har upplevt. Jag kan inte ta ställning då jag inte har erfarenheten. Man får se det för människa för människa, inte för att de tillhör någon grupp.89 85 Alen, 2020-11-18. 86 Elma, 2020-11-18. 87 Kenan, 2020-11-26. 88 Ajla, 2020-11-29. 89 Kenan, 2020-11-26.
Fokus på individer framför gruppen blir ett återkommande tema i sammanhanget ovan och nämns av Kenan och Ajla i deras respektive intervjuer.
Det finns en bild bland bosnier att akta sig för serber. Överlag så har jag och mina vänner fötts direkt efter kriget, då levde traumat kvar. Då fick man bakgrunden. Det är folkmorden och övergreppen som är fokus, typ Srebrenica.90
Alen ger intrycket i stycket ovan om en vedertagen antagonism. Den ligger i periferin och har en funktion inom det kollektiva minne som bygger på att bosniaker skadats av serber och att man sedermera ska vara skeptisk. Det går att finna en fientlig attityd ur citatet som grundar sig i de brutalaste aspekterna av kriget.
Jag skulle aldrig umgås frivilligt med en serb. Nått växer i mig, för jag vet allt om historierna, man råkar bara dra alla över en kam. Den känslan grundar sig främst i sympati för ditt folk och din familj. Främst familjen och sedan folket överlag och vad de utsattes för.91
Vi har umgåtts oerhört lite med serber. Jag vet inte vad det beror på, kanske att det utvandrade färre serber, och att man har en underliggande antagonism.92
Alen och Emir beskriver en antagonism som betonas i berättelserna från kriget. Familjen och omgivningen hamnar återkommande i centrum som en bidragande faktor. Förståelsen för hemskheterna och sympatin för familjen är de främsta orsakerna till antagonismen. Etnofixeringen är till viss del betonad och bygger på blodsbanden till familjen. Det är relevant att se till socialisationsteorin som just bygger på vilka institutioner som präglar individen. I ovanstående fall framgår det att historiebruket används inom familjen och en förståelse för deras ärr finns, men att det inte är något som format identiteten. Kenan förklarar nedan hur han har en förståelse för traumat, men att han inte någon förståelse för varför det skulle vara relevant för honom som individ.
Jag känner inte ärren förts vidare. Mamma är lite mer dömande mot andra grupper. Speciellt serber. Men det är på grund av det hon gått igenom. Jag kan känna att jag inte kan säga till mamma att det är fel. Jag har ingen aning vad jag skulle göra om hon dödats. Jag kan dock inte säga något nu.93
Kenan fortsätter in på resonemanget om intryck som ter sig grundad i en förståelse och empati snarare än en sympati. Han håller inte med i skepsisen som han inte har någon personlig koppling till. Antagonismen har i det fallet inte förts över generationsgränserna, något som han är tydlig med. 90 Alen, 2020-11-18. 91 Alen, 2020-11-18. 92 Emir, 2020-11-15. 93 Kenan, 2020-11-26.
Jag tänker inte döma en serb för vad hans grupp har gjort. Det kan bli jobbigt. Mamma tycker på sitt sätt, och jag förstår henne och säger inget om det. Men jag står där jag står. Jag har en tydlig empati.94
Ovan fortsätter resonemanget om generationsöverskridande antagonism inte är rimligt och är något som, enligt Kenan, kräver reella erfarenheter och påminnelser. Det kollektiva minnet kan därför ha nedmonterats till förmån för integration och mångkulturella socialisationer som är starkare än bosniakiska familjeberättelser.
De äldre generationerna, de har absolut inte släppt kriget. Men yngre som jag, vi har släppt det. Men inte de äldre, för de har sitt minne. Det spelar en jättestor roll de riktiga minnena.95
Min tydligaste markör för Bosnien är att jag känner sympati för folket. Jag skulle säga annars att jag brutit mycket med Bosnien, jag har mitt efternamn. Men det är det enda typ.96
Ajla fortsätter diskutera reella minnen och för en generell tes om att de yngre har släppt kriget. En sorts acceptans av den äldre antagonismen finns där, men de värderar inte bibehållandet av densamma. Utifrån den teoretiska ramen om meningsskapande historiebruk som grundar sig i legitimeringen av identiteten används således inte trauman och kollektiva minnen som viktiga element. I Sverige har onekligen den heterogena sammansättningen och minoritetsrollen klart hämmat dess betydelse. Kenan beskriver både sin historiska ho och identitet i ett enda stycke. Sympatin är närvarande samt förståelsen för familjens trauma, men inte till kriget som helhet. Efternamnet blir en markör och förbindelse till familjen, men som inte behöver ha någon identitetsbärande effekt.
[…] man har varit försiktig och inte riktigt vetat hur man ska vara med serber. Jag har starka bilder från 12-årsåldern när man börjar fatta saker och tittar på Srebrenica-begravningar och mamma gråter och är ledsen och man började fatta hur seriös denna historien är.97
Armin tar diskussionen längre och förklarar betydelsen av påminnelser i Sverige. Han beskriver åldersaspekten som viktig i förståelsen och även den triggern som exempelvis minnesstunder av Srebrenica innebär. Empatin till familjen lyfts som en avgörande aspekt då medlemmars kollektiva minne utifrån reella minnen och trauman uttrycks genom känslor och därmed indirekt kommunikation. 94 Kenan, 2020-11-26. 95 Ajla, 2020-11-29. 96 Kenan, 2020-11-26. 97 Armin, 2020-11-18.
Vi talar sällan om kriget, vi talade mer förr. När det händer något politiskt i Bosnien. Men när tillfälle ges pratar vi om kriget. Det enda jag bryr mig om kriget är att mina föräldrar mått dåligt. Jag anser att den bosniska historien är rätt sekundär för mig. Jag påverkas mest av mina föräldrars välmående och deras historia.98
Armin konkretiserar sitt första citat genom att beskriva bosnisk historia som sekundär. Familjen är, återigen, det primära och där förståelsen ligger. Det är av stor vikt att göra skillnad på kriget överlag och familjens krig. Att familjen återkommande är av relevans för diskussionerna om det kollektiva minnet beror eventuellt på den försvagade bosniakiska identiteten och samröret i Sverige. Assimilering kan ha ägt rum och då är kriget snarare en belastning och inget reellt redskap för de bosniaker som är andra generationens invandrare.
Det finns en stor skillnad bland oss bosnier. Jag har vänner och de vill inte blanda sig. De hatar kanske inte, men de har ett agg mot Serbien som jag inte förstår. Man ser ju skillnader, men det finns de som inte bryr sig. Jag tror jag har blivit som jag blivit för att jag umgåtts blandat, och att hela min familj är blandad.99
I stycket ovan ställer sig Ajla helt oförstående till varför hon som individ ska hysa någon antagonism mot serber. Han beskriver och stärker sin egen bild av att hans heterogena umgängeskretsar aldrig lagt något värde vid etnicitet.
[…] inte så att man identifierar alla serber som četniker. Pappa pratade fritt om allt, och pratade om att de slogs mot både kroater och serber. Men väldigt stort tryck på serber. Kriget utspelade sig på olika fronter, så pappa påverkades av att slogs mot serber. Han pratar om sina skador och påminnas om serberna som sköt honom. Dumdumkulor, slog upp hela jävla sidan.100
Emir lyfter kommunikationen som viktig för förståelsen av de äldres antagonism. Kriget var ju verkligheten och inte en saga. Utöver psykiska trauman finns det fysiska sådana att hämta utifrån Emirs intervju. Hans pappa har både psykiska och fysiska trauman från kriget och har befunnit sig i korselden. Det är därför värt att fundera över varför Emir inte uttrycker någon särskild antagonism. Hans far har ju reella sår och ärr från kriget med serber. Om förståelsen för antagonism finns utifrån minnen och berättelser, varför spelar inte ett fysiskt trauma som ett ärr, en större roll?
Jag sitter inte på någon antagonism. Däremot förekommer det tydlig i familjen. Varierar stort dock, men generellt är bilden om att serber - de är dåliga och kroater är ok.101
98 Armin, 2020-11-18. 99 Ajla, 2020-11-29. 100 Emir, 2020-11-15. 101 Emir, 2020-11-15.
