I en scen får vi se Ove på vägen mellan radhusen. Han har sina blå kläder på sig och han ska gå på sin dagliga inspektionsrunda. Katten sitter mitt i bilden. Ove går mot katten och försöker skrämma iväg den och katten närmar sig då kameran och får en mer central roll och är ett tydligt attribut genom hela narrativet. Att Ove kontrollerar
bostadsområdet konnoterar åskådaren en känsla av trygghet, självsäker man och ”hem” blir en viktig punkt. Ove har kontrollbehov som gränsar till tvångshandlingar men det behöver nödvändigtvis inte vara något negativt. Åskådaren kan se det som att han har omsorg om sin omgivning och att han är engagerad, något som kan grunda sig i det faktum att hans barndomshem brann ner till grunden då grannens hus fattade eld. En annan tolkning är att Ove inte har något bättre för sig och vill känna tillhörighet. Att katten fick rampljuset konnoterar känslan av att djuret är av betydelse för
berättelsen. Katten symboliserar kärlek och omvårdnad och kan ses som en distraktion för Ove, just för att katten försöker leda bort honom från exempelvis hans
tvångshandlingar. Katten är framträdande i många scener, så även i denna, men även släpvagnen och färgen blå har saliens i den här scenen. Blå är en kall färg. Ove har blå kläder på sig, husfasaderna på den sida han står på är blå och släpvagnen är blågrå med
31 blå spännband på och det ligger även en blå detalj på gräsmattan. Att använda sig av färger och låta dem stå ut på ett eller annat sätt förekommer frekvent inom saliens (Machin & Myer 2012, s. 55).
9.3 JÄMFÖRELSE
Vi har förståelse för att en läsare och en åskådare bildar sig en egen uppfattning av hur händelser och karaktärer tolkas i boken respektive filmen. Med stöd av vårt teoretiska ramverk och vår metod kan skiljaktigheterna komma att ses som marginella.
Boken börjar med att Ove ska köpa en iPad medan filmen börjar med ett köp av blommor till Oves avlidna fru. Det som sker i början knyts det sedan samman mot närmare slutet av boken, som läsare förstår man då vad köpet av iPaden handlade om. Vilket inom ett narrativ handlar om ett infångande, det vill säga att saker händer av en anledning. Ett narrativ förklarar förändringen och kan inte ifrågasättas och det som ingår i narrativet bidrar till förklaringen (Lindgren 2009, s. 99).
Enligt Hannes Holm3 kan det vara önskvärt att filmatiseringen börjar med samma scen som i boken. Det lugnar de som har läst boken och sedan har manusförfattaren lite friare händer under resten av filmatiseringen. Men Holm ville göra filmen så tidlös som möjligt och inte signalera tydligt vilket år det är, såvida årtalet inte har med handlingen att göra. Vilket gjorde att han valde att byta ut elektronikbutiken mot en blomsteraffär då elektronik kan signalera vilket år det är. Dock när Ove besöker Sonjas grav så får vi vid flera tillfällen se vilket år hon gick bort.
I boken används ord som berättar storyn och till viss del även talar om för läsaren vad hen ska tänka. I filmen är det mer avskalat med ord och bilderna får berätta mer av handlingen och åskådaren får på det sättet skapa sin egen känsla och association utifrån egna tidigare upplevda händelser. Naremore (2000) menar att en roman är ett unikt objekt som påverkas när du mixtrar med dess form och att dess egenskaper är uttryck för dess psykologiska, andliga och moraliska innehåll (Naremore 2000, s. 19).
3 Hannes Holm, regissör och manusförfattare av filmen En man som heter Ove (2015), e-post konversation, 30 april 2021.
32 Holm4 menar att en bokälskare alltid kommer att sakna flera scener, men om filmen får med det centrala går det oftast vägen.
”Jag fastnade just för tillbakablickarna. Där fanns ett djup som var intressant och en berättelse som jag tror vi i Sverige saknar lite”, berättar Hannes Holm.
I filmen från 2015 visas tillbakablickarna som minnen, där Ove är berättarrösten till vad som händer. Att använda sig av en berättarröst kan vara en viktig narrativ funktion inom film men berättarrösten får inte överskugga det som sker på filmen utan bör fungera som ett komplement till det som visas (McFarlane 1996, s. 16). Det är smidiga
övergångar mellan nutid och tillbakablickar i filmen. Musik, kostym och upplösningen på filmkvaliteten berättar snabbt att det är i en tillbakablick vi befinner oss. Medan i romanen skriver Backman fram det i kapitlen då kapitlens namn berättar om handlingen utspelas i tillbakablickar eller i nutid. Det märks även i texten då händelserna i
tillbakablickarna beskrivs på ett lite mjukare sätt. Vår förståelse för Ove drivs av tillbakablickarna och därmed känner vi sympati för honom.
Berättartekniken skiljer sig åt mellan romanen (2012) och filmatiseringen av En man som heter Ove (2015) vilket även kan utgöra en skillnad för hur karaktärerna framställs. Ove framställs i boken som mer butter, hårdhudad, arg och aggressiv än vad
filmatiseringen ger skenet av, även om Lassgårds gestaltning av Ove framställer honom som ilsken och butter, ibland med enbart uppsyn. I filmen hörs han vissla vid några tillfällen och den känslan av lättsamhet och stillsam glädje visas inte i boken. Med tanke på Backmans (2012) tydliga placering av attribut och saliens påvisar det att det är ett aktivt val han gör att inte låta Ove sänka garden och visa glädje. Vid ett fåtal tillfällen så glimmar det till i Oves ögon och det är den form av glädjeyttring som vi som läsare serveras.
Den unga Ove framställs i filmen med mycket kroppsspråk, gester och blickar och ger en lite annan bild mot för unga Ove i boken. När det gäller blickar han sänder ut känns han osäker och hans kroppsspråk och gester gör att han upplevs som tafatt och den känslan upplevs inte alls i boken.
4 Hannes Holm, regissör och manusförfattare av filmen En man som heter Ove (2015), e-post konversation, 30 april 2021.
33 Parvaneh framställs som en kvinna med mycket tolerans och tålamod i boken. Hon reagerar på Oves beteende men sätter aldrig ner foten på samma sätt som hon gör i filmen. I filmen visar hon mer pondus och säger ifrån och visar att Oves beteende inte är acceptabelt. Romanen presenterar Parvaneh på ett mjukare sätt och hon upplevs ha en gränslös tolerans när det gäller Oves beteende. När det gäller gestaltningen av Parvaneh i filmatiseringen förstärker de yviga gesterna och hennes framtoning hennes påstridighet och den upplevs starkare än vad den gör i romanen. Vilket förstärker att vi som åskådare kan relatera till henne på ett annat sätt då hon framträder som mer mänsklig.
Karaktären Patrik upplevs som lite klantigare i boken, vilket kan ha att göra med att Backman vid flera tillfällen kommer tillbaka till händelser där Patrik har varit med om fadäser. Medan det i filmen presenteras endast en gång. Patrik framställs som en modern man i både romanen och i filmen och han figurerar oftast ute i periferin i de båda verken.
Mirsad ges större plats i romanen och det bidrar till att man får större förståelse för honom. Förståelse för honom saknas inte i filmatiseringen men i romanen har han en större närvaro vilket gör honom till en starkare karaktär. Mirsad framstår som lite blyg i romanen men inte i filmen där han snarare känns morsk. Både roman och filmatisering problematiserar inte det faktum att han är homosexuell. I både roman och filmatisering berättar han för sin pappa Amel att han är homosexuell och blir då utslängd från hemmet och får bo hemma hos Ove.
Vårdbolaget som grannen Rune ska in på är kommunalt i boken medan det är ett privat vårdbolag i filmen. Dock uttalas det i filmen att det är kommunal verksamhet men i själva verket rör det sig om ett privatiserat vårdbolag. Som Marklund (2018) menar i sin studie så kan det tolkas som en kritik mot dagens privatiseringar i välfärdssamhället. Brådskan att få in Rune på hemmet känns mer påträngande i filmen och framtoningen hos mannen med vita skjortan känns mer aggressiv och hotfull i filmen. Mannen från det privata vårdbolaget som ska hämta Rune till hemmet representerar personen från myndigheten, eller “vitskjortan” som Ove benämner honom, i nutiden.
Johan Widerberg som spelar ”vitskjortan” i filmen tolkar honom passivt aggressivt och tycks utnyttja sin makt. Trots att han är både kortare och mindre i omfång än vad Ove är känns det som att det är han som ser ner på Ove. Både med det han säger och med
34 kroppsspråket och det ger extra effekt när han är hotfull mot Ove. Ove tornar upp sig som ett berg framför honom men “vitskjortan” har ändå övertaget. I boken beskrivs han inte som kortare eller mindre än Ove och det känns heller inte lika hotfullt som det gör i filmen.
Scenen när Ove har bestämt sig för att för att dö genom att ställa sig framför tåget skiljer sig från bok till film. I boken får han ögonkontakt med lokföraren och ändrar sig och hoppar upp på perrongen i sista stund då han inte vill utsätta lokföraren för våndan att ha tagit en annan människas liv. I filmen tittar han upp mot perrongen och ser där en liten pojke som ser ut precis som han själv när han var liten och hoppar då upp på perrongen.
I boken blir det lite av en sagovändning på slutet då det i epilogen framkommer att Ove var förmögen, vilket har utelämnats i filmen.
I bokens slut dör Ove och det sista vi som läsare får höra från honom är brevet han har lämnat till Parvaneh men i filmen valde Holm (2015) att lägga till en sekvens där åskådaren får se vad som händer i livet efter detta. Ove dör, Parvaneh läser brevet han har lämnat efter sig, begravningen följer och i nästa scen vaknar Ove upp på samma tågsäte som han sov på när han först träffade Sonja. Hon sitter på platsen mitt emot och hon lägger sitt finger i hans hand som hon brukade göra. Holm5 menar att slutet i boken inte skulle fungera på filmduken och då Ove under hela filmen längtar efter att få återförenas med henne så bör biopubliken få se och uppleva att han till slut nådde fram till sitt mål och därför lade han till den scenen efter det att Ove har dött.
De flesta strykningar som skett beror främst på att filmen måste hantera tid på ett annat sätt än vad romanen behöver begränsa sig till. Exempelvis kan romanen tillåtas att upprepa sig och återberätta saker som redan har presenterats medan det i en film skulle framstå som enformigt och långtråkigt.
Det kan vara svårt att följa en bok helt och hållet och manusförfattaren och regissören Holm har valt bort en del detaljer. Exempelvis Mirsads pappa Amel, han förekommer inte alls i filmatiseringen. Det dyker upp en man på kebabstället (som är café i boken) som man skulle kunna ana är Amel men det är inget som berättas. Grannen Jimmy ges
5 Hannes Holm, regissör och manusförfattare av filmen En man som heter Ove (2015), e-post konversation, 30 april 2021.
35 större plats i boken och att han och Mirsad blir ett par och adopterar ett barn framgår inte i filmatiseringen. Grannen Anders och journalistkvinnan Lena blir ett par i boken, det framgår inte i filmatiseringen. Ove gör i ordning strömförande plåt för att lära hunden och dess ägare en läxa, det finns inte med i filmatiseringen.
10 SLUTSATS
Syftet med vår studie var att ge bättre förståelse för vad som hände med berättelsen En man som heter Ove (2012) i skriven form när den överfördes till filmen med samma namn (2015) och att undersöka vad som påverkats under adaptationen.
Genom att vi avgränsade och skapade en tydlig definition med multimodal kritisk diskursanalys med hjälp av olika begrepp och teorier inom metoden och viktiga begrepp inom adaptationsteori, narrativitetsteori och manlighetsdiskurs har vi kunnat analysera materialet i sin helhet. Den multimodala verktygslådan har varit till stor hjälp för att kunna plocka ner berättelsen i beståndsdelar och vi har då kunnat analysera både berättelse och framställning.
I vår första frågeställning frågade vi oss hur romanen En man som heter Ove (2012) berättas. Vår närläsning visar att berättelsen om den buttra och bittra 59-åringen går från depression till harmoni. Backman (2012) berättar med en tydlig närvaro i texten och han lägger in tydliga attribut och metaforer som väcker associationer. Färgen blå blir en tydlig saliens då den är ständigt återkommande. Narrativet håller en tydlig tidsföljd i pendlingen mellan presens och imperfekt och representerar en verklighetstrogen berättelse.
Hur kan man då uppfatta och tolka det man läser? Ann Steiner (2015) skriver om att det finns olika sätt att läsa och tolka texter, sätt som härstammar redan från Dante Alighieris tid (1200–1300). Det första sättet är bokstavligt läsande och det andra bildligt läsande. Att man kan beteckna litteraturvetenskap som tolkningsvetenskap har sin grund i skillnaderna mellan bokstavligt och bildligt läsande och Steiner anser att det är aktuellt än idag, då vi läser texter bokstavligt i stort sett varje dag och lägger in tolkningar i det vi läser (Steiner 2015, ss.170–171). Det har bedrivits läsforskning, receptionsforskning och forskare inom detta fält är överens om att utan någon som läser så existerar texten
36 endast som snirklar på ett papper och att läsaren är nödvändig för att det ska uppstå en mening med texten. Att se på litteratur på det här sättet har varit relevant för tolkning av läsning och de upplevelser vi får av att läsa (Steiner 2015, s. 177).
Backmans (2012) sätt att formulera sig gör att det blir lätt att tolka. Hans detaljrika beskrivningar lämnar föga åt fantasin och det ger en känsla av att nästan läsa en film då vi lätt kan associera och se det framför oss. Exempelvis hur kroken i taket är placerad mitt i rummet eller hur Ove varje morgon går sin kontrollrunda. Den här typen av semiotiska resurser gör att vi kan tolka det utifrån MCDA. Det är lätt att underskatta betydelsen av dessa resurser när man inte gör en närläsning. Att författaren ger en sådan detaljrik presentation kan även medföra att man som läsare förväntas se exakt samma händelser och detaljer i en filmatisering.
Manlighet är ett starkt tema genom hela romanen. På den ena sidan har vi den äldre, hegemoniska maskuliniteten och i mitten har vi den unga, moderna mannen och på den andra sidan har vi den homosexuella mannen som hamnar långt ner på skalan inom patriarkatet.
Som Othelia Eun-Kyoung Lee (2021) menar i sin artikel så ser vi också att det finns ett djupgående tema i romanen om gemenskap, åldrande, sorg och förlust samt en extremt envis och socialt isolerad gammal man.
Invandring lyfts fram i romanen men det utgör ingen problematisering. Däremot menar Eun-Kyoung Lee (2021) att presentationen av invandring i romanen kan användas som ett pedagogiskt verktyg och bidra till att utveckla samhället till det bättre. Något vi tycker är för vagt, i sådana fall hade det behövts en mer grundläggande skildring.
Vår andra frågeställning var hur filmen En man som heter Ove (2015) berättas och där ser vi att precis som Naremore (2000) skriver går det att göra en regelrätt adaptation där originalet följs till punkt och pricka eller så gör man en friare tolkning. Holm (2015) har i sin filmatisering försökt att hålla sig så regelrätt till originalet som det går men
tidsaspekten var problematisk att applicera i filmproduktionen. Om han skulle applicera allt i romanen skulle det kräva en underbyggd berättelse för att åskådaren ska få en tydlig förståelse, det vill säga hur A leder till B. Där kan romanen erbjuda en mer svävande känsla. Filmatiseringen ger oss pusselbitar att sätta ihop genom berättelsens gång, exempelvis det faktum att Sonja var rullstolsbunden, det förstår man inte förrän
37 en bit in i filmen. Holm håller på detaljerna för att således kunna hålla spänningen vid liv.
Filmatiseringen bygger på små och stora scener där de små scenerna kan vara att i närbild få ta del av saliens, något som är framträdande för att fånga vår uppmärksamhet, till exempel när kameran fokuserar på Oves hand som plockar upp en cigarettfimp från vägen. En stor scen i filmatiseringen kan till exempel vara när Ove står på
järnvägsrälsen vid perrongen och tåget kommer emot honom. I samma scen ser vi även människorna på perrongen vilket gör scenen till en tacksam scen att göra en konnotation på.
Anders Marklund (2018) menar i sin forskningsstudie att Ove har ett dilemma då han inte får ta livet av sig ifred och att det finns en frustration över att människor i hans omgivning inte kan utföra enklare ting. Vi kan även i vår studie se att det finns en stark frustration i Ove över att människorna i hans omgivning inte är utrustade för alla tillfällen i livet med diverse kunskap om snickeri och bilar med mera och dessutom saknar de verktygen och redskapen som behövs. Däremot skulle vi inte säga att han har ett dilemma då han inte får ta livet av sig i fred. Vi skulle snarare vilja dra det till att OM han verkligen hade velat tagit livet av sig så hade han gjort det oavsett vad som sker utanför fönstret eller vad som sker med grannarna.
Replikerna och karaktärerna är trovärdiga vilket skapar igenkänning. Musiken är
anpassad till stämning och miljö på ett sätt som förstärker intrycken och musiken har ett återkommande tema som ger emfas till det som visas på duken.
Vår tredje och sista frågeställning handlade om vad som händer med berättarspråket och gestaltningen av karaktärerna i adaptationen. Här kan vi se att det är möjligt att göra en trogen adaptation av boken En man som heter Ove (2012) och att trots att det finns ett flertal scener som skiljer sig från boken så är grundberättelsen trogen originalet. Vi ser även att det inte är möjligt att återberätta något som har hänt tidigare vid upprepade tillfällen i filmatisering, något som en roman kan tillåtas att göra. Det fungerar vid en läsning på papper, i en roman, men att få upprepningar av sådant man redan har sett är inte accepterat på en filmduk i samma utsträckning.
38 Det vi kom fram till i vår sammanfattning av analysen är att det redan i inledningen skiljer sig åt, där man som läsare respektive åskådare får två olika ingångar. Storyn tar fart på två skilda platser. Här menar Naremore (2000) att för en läsare kan detta vara besvärande då man vill att det ska vara en ren adaptation av det litterära verket. Att se på adaptation som att det är en form av översättning tenderar att värdera det litterära verket högre än det filmatiserade (Naremore 2000, s. 8). Romanens början skapar en nyfikenhet samtidigt som det känns lite oklart och det ger en känsla av att ha missat något. Filmatiseringens början är en klassisk första scen i en film och för oss som åskådare känns det logiskt.
I både boken och filmen En man som heter Ove utgör tillbakablickar halva handlingen, något som upplevs essentiellt. Som vi har nämnt innan driver inte tillbakablickarna berättelsen framåt men läsaren och åskådaren får en bakgrundshistoria som behövs för att förstå helheten. Tillbakablickarna skapar en förståelse för karaktären Ove framför allt. Eftersom tillbakablickarna tillför något för läsaren och åskådaren blir det ett narrativ i sig. Om det hade varit mer eller mindre av dessa sekvenser anser vi att det skulle ge en förändrad syn på Ove som karaktär och tolkningen skulle ha blivit annorlunda.
Ove lever kvar i ett gammalmodigt sätt att vara och han har en föreställning om hur nutida män bör vara. Det är framför allt män som Ove sätter krav på, han ifrågasätter