AKADEMIN FÖR UTBILDNING OCH EKONOMI
Avdelningen för humanioraAv: Jenny Tonlycke Palmqvist och Malin Karlbrink
År: 2021
Handledare: Karin Lövgren Examinator: Anna Edin
Från papper till filmduk
Examensarbete, Grundnivå (kandidatexamen), 15 hp Medie- och kommunikationsvetenskap (61-90) 30 hp Kommunikationsprogrammet: Inriktning professionellt skrivande
En multimodal kritisk diskursanalys med fokus på närläsning av
Abstract
I denna uppsats analyseras berättartekniken i romanen En man som heter Ove (2012) skriven av Fredrik Backman samt i filmadaptationen En man som heter Ove (2015), regisserad och manusförfattad av Hannes Holm. Vi analyserar även centrala
förändringar dem emellan. Syftet med studien var att se hur karaktärerna gestaltades i skönlitterär text respektive film och vilka adaptationer som gjorts i överföringen mellan de olika mediegenrerna. Vidare ämnade vi att genom en kritisk ansats analysera hur attribut, saliens, konnotation och metafor förekom i berättartekniken. I uppsatsen använder vi metoden multimodal kritisk diskursanalys, MCDA. Vi har främst studerat ord i bok och bild, karaktärer, musik, ljud och klipp i film. Med hjälp av
adaptationsteori utgick vi främst från de förändringar som skett i adaptationen från bok till film men vi belyser även relevanta likheter medierna emellan. Efter analysen sker en jämförelse mellan medierna för att besvara vad som händer med berättarspråket och gestaltningen av karaktärerna i adaptationen. Vår slutsats av studien är att intriger är möjliga att överföra till en filmproduktion men att genre och medium kan ha betydelse för upplevelse och tolkning och att berättandet från romanen inte går att applicera fullt ut.
Nyckelord: Adaptation, MCDA, narrativ, roman, film, manlighet, En man som heter
Förord
Vi vill framföra ett stort tack till alla som har stöttat oss i vårt arbete med vår uppsats. Framför allt vill vi tacka vår familj som tålmodigt mött oss i alla våra tankar, stundtals även frustration, i uppsatsarbetet och som uppmuntrat oss under hela arbetets gång. Ett särskilt tack till vår handledare Karin Lövgren för all hjälp, vägledning och stora engagemang.
Slutligen vill vi tacka Hannes Holm för att han tog sig tiden att ge oss en insyn bakom kulisserna. Det har varit ett privilegium för oss att ha fått tagit del av hans tankar.
Gävle, maj 2021.
I
NNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 Inledning ... 1 2 Bakgrund ... 1 3 Syfte ... 2 4 Disposition ... 3 5 Frågeställning ... 4 6 Teoretiskt ramverk ... 4 6.1 Narrativ ... 4 6.2 Adaptation ... 6 6.3 Manlighet ... 8 7 Tidigare forskning ... 98 Material och metod ... 12
8.1 Material ... 12
8.2 Metod ... 13
8.3 Multimodal kritisk diskursanalys ... 13
8.3.1 Verktyg inom MCDA ... 15
9 Analys och jämförelse ... 16
9.1 Bok ... 16
9.1.1 Händelseutveckling ... 16
9.1.2 Upplägg och tema ... 18
9.1.3 Språk ... 18
9.1.4 Karaktärer och gestaltning ... 20
9.2 Film ... 24
9.2.1 Upplägg och tema ... 24
9.2.2 Karaktärer och gestaltning ... 25
9.2.3 Musik och ljud ... 28
9.2.4 Kostym och bild ... 30
9.2.5 Konnotation av scen (Holm 2015, tid 00.11.05) ... 30
9.3 Jämförelse ... 31
10 Slutsats ... 35
11 Vidare forskning ... 39
1
1 INLEDNING
Hamlet, Ben Hur, Den engelske patienten, Ronja Rövardotter och Män som hatar kvinnor. Vad har dessa titlar gemensamt? Bortsett från att de är kända filmtitlar så är de alla baserade på böcker (IMDb 2021). Filmer kan upplevas med många olika känslor men alla är inte medvetna om att filmer ofta är baserade på böcker. Genom en sökning på Google ”movies based on books” kommer det upp ungefär 1 020 000 000 resultat (Google u.å).
Men vad är det då som sker med innehållet i en bok när den adapteras från det skrivna ordet på pappret till att hamna i rörelse på en bioduk? Vi analyserar vad som kan ske vid en filmadaptation. Genom en kritisk ansats vill vi öka förståelsen med hjälp av
multimodal kritisk diskursanalys, MCDA, där vi främst fokuserar på attribut,
konnotation, metafor och saliens. Jämförelsen mellan bok och film utgår främst från vad som skiljer de båda verken åt, men även de likheter som finns mellan dem kommer att belysas. Detaljer som förändrade filmens berättande kommer att belysas och vad filmadaptionen resulterade i genom förändring, behållande och strykningar. I vår studie analyserar vi gestaltningen av centrala karaktärer där vi går närmare in på hur karaktärer och persongalleri har förändrats mellan boken En man som heter Ove (2012) och filmen En man som heter Ove (2015).
Det finns fallstudier inom filmadaptation och då fokuseras det främst på hur det stilistiskt berättas i film och den litterära förlagan får inte samma utrymme inom forskningen. Vi ser även att det finns ett tomrum i forskningsstudier vad beträffar skeendet med gestaltning av karaktärer och persongalleri när en bok blir till film.
2 BAKGRUND
Boken En man som heter Ove (2012) skriven av Fredrik Backman handlar om en änkeman på 59 år som lever i ett radhusområde. Oves fru Sonja gick bort i cancer ett halvår innan berättelsens början. Sonja var Oves hela värld och när hon dog så slutade även Ove att leva. Ove får sparken efter 40 år på arbetsplatsen på grund av
2 när han inte längre får göra rätt för sig i samhället. Det i kombination med sorgen efter Sonja gör att han bestämmer sig för att ta självmord. En familj flyttar in i
bostadsområdet och de stör Oves ständiga försök att ta livet av sig. Ove blir till slut en del av deras familj och känner att han har en anledning att fortsätta leva då han fyller en funktion i deras vardag, i deras liv, precis som de också gör för honom.
Fredrik Backmans roman En man som heter Ove (2012) toppade 2016 New York Times bästsäljarlista. Romanen låg på listan i 47 veckor. Den har översatts till 43 språk (Andersson 2017). Även filmatiseringen av En man som heter Ove regisserad av Hannes Holm har gjort succé. Filmen har fått tre guldbaggar och den har även
nominerats till två Oscar och det gjorde att Hollywood fick upp ögonen för filmen och man vill göra en amerikansk version av den (SF Studios 2015). Filmen har kommit att bli en stor framgång även internationellt och har sålts till över 50 marknader, däribland Japan, Frankrike och Sydkorea (Kaage 2017). Det gör att vi intresserar oss för att studera verket närmare och se vad som sker i filmadaptationen och vad som påverkas i den. Vi vill förstå vad det är med boken och filmen som lockar publiken. Finns svaret i berättandet eller är det historien i sig som gör det? När en författare lyckas fängsla läsaren med gestaltning av karaktärer och miljöer, kan den känslan då överföras till filmduken? Efter att vi har satt oss in i studien utifrån våra frågeställningar kan vi tydligare fördjupa vår analys och se vad som sker i de olika delarna.
3 SYFTE
Syftet med denna uppsats är att analysera vad som händer med romanen En man som heter Ove (2012) när den överförs till filmen med samma namn (2015) och att
undersöka vad som har påverkats under adaptationen. Vi har i vår analys fokuserat och tolkat vad som händer med berättelsen utifrån närläsning av berättelsen i två
medieformat. Genom att studera boken och filmen är vårt syfte även att se vad som sker med gestaltningen av de olika karaktärerna i överföringen från bok till film och vad som driver berättelsen framåt. Blir karaktärerna mer komplexa i det skrivna ordet än i en filmatisering? Vilken betydelse har specifika attribut och hur används ljud, musik, färg, vinklar och klippning i filmen? Hur används text och talat språk för att förmedla
3 Förändras karaktären genom att vi som läsare inte längre kan skapa egna bilder och associationer? Vad händer med berättelsen?
Målet med vår kvalitativa undersökning är inte att generalisera på andra liknande exempel och utifrån det kunna dra allt över samma linje, utan genom en noggrann närläsning undersöka hur teoretisk insikt kan nyttjas i denna studie. I vår studie sker inte bara en analys av boken En man som heter Ove (2012) och filmen En man som heter Ove (2015), utan vi gör anspråk på att tolka och skapa förståelse för adaptationen. Det gör att vi som studerar materialet måste ha förståelse för både det skönlitterära
berättandet och berättandet i filmen samt anamma en aktiv tolkningsprocess som underbyggs med exempel och genom det bygger upp en transparens. Just detta sätt att arbeta kan inom vetenskapen möta kritik (Moberg & Ekström 2019, ss. 73–74). Genom att noggrant dokumentera och strikt följa det teoretiska ramverket som anges
eftersträvar vår studie att visa hur vi har gått till väga för att dra våra slutsatser som ger läsaren möjlighet att ta ställning till vår tolkning.
Vi valde att studera boken En man som heter Ove (2012) därför att det är en svensk roman som har fått stor uppmärksamhet världen över vilket gjorde att vi blev
intresserade av att studera den närmare. Även filmen En man som heter Ove (2015) har rönt stora framgångar och vi blev nyfikna på vad det är som sker i filmadaptationen och vad som kan påverka den. Vad sker när den skrivna scenen i en litterär handling
presenteras på film?
4 DISPOSITION
I de första fyra kapitlen presenteras inledning, bakgrund, syfte samt disposition. I det femte kapitlet presenteras frågeställningarna för uppsatsen. I kapitel sex lyfter vi fram det teoretiska ramverket där vi presenterar teorier om adaptation, narrativ och
manlighet.
Tidigare forskning, material och metod redogör vi för i kapitel sju och åtta. Vi
4 I kapitel nio presenterar vi en analys och jämförelse mellan boken och filmen En man som heter Ove där vi bland annat beskriver händelseutveckling, teman och gestaltning som följs av en slutsats i kapitel tio.
Kapitel elva består av förslag till vidare forskning och följs av kapitel tolv där litteraturförteckning presenteras och det är således det sista kapitlet i uppsatsen.
5 FRÅGESTÄLLNING
Vi valde boken och filmen En man som heter Ove utifrån att vi tidigare läst boken och sett filmen. Det är en berättelse som har kallats för både humoristisk och sorglig av kritiker (Poellinger 2015). Utifrån att det ofta diskuteras huruvida en filmatisering följer ett originalverk, och om det är positivt eller negativt, ville vi genom vår studie göra en djupare ansats till att förstå vad som skedde i filmadaptationen av vald titel. Genom att endast studera en bok och en film kan vi med våra frågeställningar gå in djupare i vår studie. Här nedan presenteras våra frågeställningar.
• Hur berättas romanen En man som heter Ove (2012) skriven av Fredrik Backman?
• Hur berättas filmen En man som heter Ove (2015), manusförfattad och regisserad av Hannes Holm?
• Vad händer med berättarspråket och gestaltningen av de centrala karaktärerna i adaptationen?
6 TEORETISKT RAMVERK
6.1 NARRATIV
Narrativ handlar om berättande. Det är vanligt att observera olika uttryck inom olika medieformat, exempelvis bok, film och tv, med hjälp av dess narrativ.
5 genrer inom det narrativa berättandet och det finns inte heller några gränser mellan fiktion och verklighet. Narrativ räknas som ett av de större textuella tillvägagångssätten för att representera verkligheten. Det är skillnad mellan berättelsen i sig, det vill säga historien som står nedskriven, och själva berättandet, narrativet, det vill säga hur det gestaltas. Den historia som kommuniceras, vad som sker och på vilket sätt, är
berättelsen. Narrativet kan bli helt annorlunda beroende på i vilken kontext det berättas, även om händelserna och karaktärerna i berättelsen är de samma (Lindgren 2009, s. 97). Vi ser narrativ som en relevant teori för vår studie då vi analyserar och jämför
berättandet i de två medieformerna bok och film.
Göran Bolin skriver i Mediernas språk (2008) att böcker ofta inleds med meningar som vill locka läsaren och påkalla uppmärksamhet (Bolin 2008, s. 40).
Inledningen fungerar som ett sätt för läsaren att lokalisera genren för boken och ger läsaren en aning om vad hen kan förvänta sig (Bolin 2008, s. 40).
Varför ska man då analysera en berättelse? Ett argument är att vi kan lära oss om berättelsens verkningskraft och på ett djupare plan se hur en berättelse anspelar på ett samspel då ett berättande inte existerar i ett tomrum utan får en betydelse genom exempelvis samspel med andra texter, litterära som audiovisuella (Bolin 2008, s. 42).
Precis som Bolin (2008) skriver i Bildspråk och berättarform (2008) så kan det vara särskilt intressant för den samtida medieforskningen att utforska den tekniska utvecklingen av medierna. De kan bidra till uppkomsten av nya sätt som de kan
organisera sig på och bidra till nya sätt att framställa berättelser och texter (Bolin 2008, s. 42).
6
6.2 ADAPTATION
Vi har använt oss av James Naremore (2000) och Brian McFarlanes (1996) teorier om adaptation.
Adaptation handlar om överföring och anpassning. Själva termen adaptation används ofta för att beskriva hur man kan få förståelse för en bok utan att läsa den och istället uppleva storyn i form av att se den på film eller att uppleva den på en teater (Naremore 2000, s. 1). Adaptation handlar om anpassning mellan olika medier, ofta från bok till film. Det är vanligt förekommande med en jämförelse mellan de båda medierna, litteraturen kontra filmen, originalet kontra kopian och finkultur kontra populärkultur (Naremore 2000, s. 2). Det går att göra en regelrätt adaptation där boken följs till punkt och pricka eller så går det att göra en relativt fri adaptation där filmen kan sägas vara inspirerad av en litterär förlaga (Naremore 2000, s. 7). Vi ser denna teori som relevant för vår studie då vi analyserar vad som händer med berättarspråket och gestaltningen av centrala karaktärer när boken En man som heter Ove (2012) anpassades till film.
Filmgenre som kulturell modell är uppskattad men inte inom samma sfär som litteratur, de talar inte riktigt samma språk. Naremore (2000) föreslår en bredare definition av begreppet adaptation och att fler ska involveras, det vill säga en större publik, den kulturellt intresserade akademiska världen och även reklambranschen (Naremore 2000, s. 10).
Efter en publikundersökning som David Selznick (1940) utförde så visade det sig att många inte hade läst klassikern Jane Eyre av Charlotte Brontë (1847) och i sådana fall så behövde inte den litterära förlagan följas troget medan många i undersökningen hade läst Borta med vinden av Margaret Mitchell (1936) och Rebecka av Daphne DuMaurier (1938) och då ansågs textuell trogenhet vara viktigare (Selznick 1940 se Naremore 2000, s. 12).
7 filmatiseringen inte överensstämmer med originalet men de fortsätter ändå att se filmer som har en litterär förlaga. Åsikterna kan ha att göra med att när man läser en bok så skapar man sina egna bilder av hur det ser ut medan filmen visar det för en. Kanske publikintresset för filmatiseringen ibland bottnar i en önskan i att se hur boken “ser ut”, att jämföra bilderna som läsaren har skapat för sig själv med de som visas på filmduken (McFarlane 1996, s. 7). Att föreställa sig hur något ser ut genom att läsa om det i en roman är inte alls samma sak som att få upplevelsen presenterad i en filmatiserad version och det är den största skillnaden mellan dessa två (McFarlane 1996, s. 4).
McFarlane (1996) anser att adaptation i stort sett handlar om att ersätta en illusion av verklighet med en annan och att syftet, med en filmatisering av ett litterärt verk till exempel, är att erbjuda en perceptuell upplevelse som överensstämmer med den konceptuella som uppnåddes vid den första erfarenheten med verket (McFarlane 1996, s. 21). Han menar här att läsaren erbjuds en förnimmelse när hen ser filmen som förhoppningsvis samstämmer med upplevelsen från den första kontakten med verket, det vill säga boken i detta fall.
Den största diskursen inom adaptation har att göra med trohetsfaktorn, det vill säga om adaptationen fångar känslan med dess förlaga (McFarlane 1996, s. 8).
När det handlar om bok som har blivit till film upplever publiken ibland det som att filmen har manipulerat narrativet från originalet. Förväntningar på att karaktärer och händelser ska upplevas som i boken uppfylls kanske inte till fullo och det kan ha att göra med att narrativet i de två olika medierna skiljer sig åt och publiken kan ha svårt att urskilja vad som är möjligt att överföra till film från bok och vad som inte riktigt
fungerar (McFarlane 1996, s. 12).
8
6.3 MANLIGHET
En diskurs som är tydlig i både romanen (2012) och filmatiseringen (2015) En man som heter Ove är manlighet. Den unga, moderna mannen i Patrik mot den äldre, kompetenta mannen i Ove. Oves definition av vad som gör en man överensstämmer inte med Patriks och Backman (2012) skriver fram olika definitioner av vad som kännetecknar en man. Genusforskning strävar bland annat efter att begripa hur människans uppfattningar om världen skapas och det bedrivs forskningsansatser för att förstå hur vi skapar och formar kön (Hirdman & Kleberg 2015, s. 9). Carl Jung (1953) forskade i det feminina uti mannen och han menade att den feminina sidan hos mannen hade skapats utifrån den enskilde mannens levnadshistoria och av en kvinnobild som syntes klichéartad och nedärvd (Jung 1953 se Connell 1999, s. 27). Män och kvinnor har förväntningar på sig som är kopplade till vilket kön de har, könsrollen (Connell 1999, s. 39). Helen Hacker (1957) skriver i artikeln The new burdens of masculinity att den manliga könsrollen under 50-talet fick mer uttrycksfulla sidor. Männen skulle bli mer känsliga men samtidigt stå stadigt på jorden (Hacker 1957 se Connell 1999, s. 40). Att ha internaliserade könsroller sågs bidra till att sociala funktioner kunde fungera, god psykisk hälsa och jämvikt i samhället (Hacker 1957 se Connell 1999, s. 41).
Det finns visioner om att maskuliniteten borde omformas men det har ofta inte blivit något av det då det tycks finnas en visshet i samhället att det är omöjligt för en man att förändras. “Äkta” maskulinitet anses vara medfödd i mannens kropp. Detta har använts som argument vid våldshandlingar då med hänvisningen att deras lust inte har gått att kontrollera eller att de har en genetisk åtrå efter våld (Connell 1999, s. 69).
9
7 TIDIGARE FORSKNING
Svenska filminstitutet gjorde 2016 en undersökning som omfattade personer mellan 15– 74 år och som såg på film minst en gång per år, där andelen som kände till filmen En man som heter Ove var 94% (Svenska filminstitutet 2017). En man som heter Ove har lästs av många och sålts i miljontals exemplar (Ericson 2017).
Det har gjorts en hel del forskning när det gäller En man som heter Ove (2015) främst när det gäller filmatiseringen. Vi kommer här att ta upp tre forskningsartiklar där En man som heter Ove (2015) har studerats ur olika perspektiv. Två av de forskare som vi lyfter fram har på liknande sätt jämfört filmatiseringen av En man som heter Ove (2015) med andra likvärdiga filmer och hur de framställs gentemot dagens samhälle. De har även tittat på hur den svenska välfärden framställs i filmatiseringen.
Anders Marklund (2018) presenterar i sin studie No country for old men: utopian stories of welfare society’s shortcomings in A Man Called Ove and The 100-Year-Old Man (2018), synen på välfärden i berättelsen och hur berättelsen gör anspråk på att inte förlita sig på välfärden och hur det blir en seger mot välfärdsstatens missvisande försök att ta hand om sina medborgare. Han menar att Oves granne Anita, som är i en tvist med vårdföretag och således myndighet, ser sig hellre beroende av grannar och vänner än att behöva förlita sig på välfärden och den privatisering som sker inom vården (Marklund 2018, s. 50).
10 György Kalmár (2020) analyserar tre filmer i sin studie Angry Old Men in Post-Crisis European Cinema (2020). Filmerna är Tyrannosaur (Paddy Considine 2011), Daniel Blake (Ken Loach 2016) och A Man Called Ove (Hannes Holm 2015). Kalmár (2020) uttrycker att åldrande vita män, som tidigare tillhörde den hegemoniska majoriteten av samhället, skildras som desorienterade och frustrerade över den snabba tekniska utveckling som sker. Han anser att tidigare filmatiseringar främst skildrar unga
människor då de förlitar sig på den sevärdhet som en ung kropp kan utgöra. Han menar att det patriarkala arvet lever vidare och att det finns en koppling till att yngre män ses som huvudrollsinnehavare just för att det i allmänhet betyder mer passion för åskådaren och således tas emot bättre men att filmer under 2000-talet utmanar den unga
huvudrollsinnehavaren allt mer utan att det behöver vara komedi. Kalmár (2020) menar att förändringen av huvudkaraktärens ålder påverkas av sociala förändringar och
välfärden, då publiken blir allt äldre samt att det finns en aspekt att skildra för de äldre när de kommer in i 2000-talet med all den teknik som florerar och problematiserar för de äldre (Kalmár 2020, ss. 27–29).
Kalmár (2020) har undersökt närmare hur åldrande representeras i samtida europeiska filmer. Han menar att ålderdomen aldrig har varit ett av filmens favoritämnen att skildra. Han uttrycker även att framställningen av Ove ger en annorlunda syn på frågan angående åldrande, vita män i Europas snabbt föränderliga 2000-talssamhälle (Kalmár 2020, s. 28).
Kalmár (2020) reagerar på skildringen av äldre män mellan kris och åldrande i filmerna och menar att en viktig aspekt av den kris som dessa äldre vita män står inför härrör från deras sociala status och begränsade känsla av aktörskap. Kalmár (2020) skriver att det blir en känsla av en fysiskt vikande modern värld, men ändå med en känsla av att sociala störningar finns där, så som isolering, förlust av socialt och ekonomiskt värde, känslomässig sårbarhet och förödmjukelse. Det är delvis den mer allmänna känslan av sociala synpunkter som gör döden till ett viktigt motiv i filmatiseringarna. Han menar även att filmatiseringarna visar på en föränderlig värld som inte längre är
tillmötesgående, bekväm eller hemliknande för dessa män som känner sig fördrivna, försummade och inte kan förstå digitaliseringen. Samtidigt menar han att Ove går från att vara destruktiv i sitt handlande till att bli mer produktiv (Kalmár 2020, s. 51).
11 boken En man som heter Ove (2012). Hon menar att det finns ett djupgående tema i boken om gemenskap, åldrande, sorg och förlust samt en extremt envis och socialt isolerad gammal man i Sverige. Ett viktigt undertema enligt Eun-Kyoung Lee (2021) är hur invandringen presenteras och hur den kan utveckla samhället till det bättre. Hon menar att vuxenutveckling och åldrande tenderar att inte få så mycket plats i dagens mediesamhälle och att denna bok kan vara lämplig att använda som pedagogiskt
verktyg då romanen kan ses som lättläst och särskilt engagera unga vuxna. Eun-Kyoung Lee (2021) skriver att exempelvis databutiksscenen i början av boken kan vara en bra illustration av vad åldrande människor måste gå igenom i och med digitaliseringen. Eun-Kyoung Lee (2021) menar vidare att bokens innehåll av teman där den osannolika alliansen mellan äldre vuxna och unga invandrare kan användas som utbildning och fortbildningsmaterial exempelvis inom äldreomsorgen. En begränsning som presenteras är att det är det vita manliga perspektivet som lyfts fram och att röster från de unga immigranterna saknas. En styrka hon finner är att genom omvandling av Ove som karaktär så hjälper hans berättelse läsaren att märka sina egna fördomar på ett icke hotande sätt, vilket är vad hon anser stärker boken (Eun-Kyoung Lee 2021).
Det som är gemensamt för dessa tre forskare är att de har fokus på välfärdssamhället. Kalmár (2020) närmar sig digitaliseringen och hur äldre män påverkas av den i sin studie men han går inte närmare in på hur digitaliseringen i övrigt skildras i berättelsen.
Dessa studier fokuserar på äldre män och ålderdom men i En man som heter Ove så presenteras en person som är Oves raka motsats, den unga moderna mannen. I kapitel 9 presenterar vi mer om den moderna mannen.
12 Lamb to the slaughter för tv och den var en bokstavlig adaptation av Roald Dahls novell (1953) (Naremore 2000, s. 7).
8 MATERIAL OCH METOD
8.1 MATERIAL
Vi har studerat samtliga kapitel i boken En man som heter Ove (2012) och i filmen En man som heter Ove (2015). Vi har utgått från boken och sedan på jämförbart sett analyserat filmen för att kunna jämföra innehållsanalyserna dem emellan. Att vi valde just En man som heter Ove (2012) har främst att göra med att det är en bok och en film (2015) i svensk regioch vi anser att det behövs mer forskning i det ämnet något som även Hannes Holm1 menar att det finns en avsaknad på och som han stöter på i sitt arbete inom filmbranschen. Det finns många recensioner av En man som heter Ove, både på bok- och filmformatet, men det finns ingen forskningsstudie som går in på djupet av filmadaptationen av verket.
Vi har varit i kontakt med Hannes Holm då vi var intresserade av att få ta del av hans synpunkter kring adaptationen. Hans synpunkter ligger inte till grund för resultatet utan snarare har de bidragit till att ge oss ett bredare synfält, än om vi endast hade utgått från redan färdigt material. Holm har godkänt att vi använder vår korrespondens med honom via e-post i vår studie.
Med tanke på den begränsning i form av tid och utrymme som förhöll sig så har vi inte kunnat gå in i varje scen för att berätta hur vi analyserade. Både bok och film studerades mycket noggrant och efter närläsning av boken och djupstuderande av filmen skrev vi en råanalys på både bok och film. Vi var tvungna att välja bort en stor del av
råmaterialet då det skulle ha tagit upp ett alldeles för stort utrymme och vi hade då inte kunnat fördjupa oss i materialet i samma utsträckning.
1 Hannes Holm, regissör och manusförfattare av filmen En man som heter Ove (2015), e-post
13 Vårt fokus har varit att analysera centrala karaktärer, scener och sekvenser som tydligt påvisar utmärkande drag av berättelsen.
8.2 METOD
Denna undersökning har genomförts med en multimodal kritisk diskursanalys där vi med hjälp av adaptationsteorin har undersökt vad som händer när en bok blir till film och vad vi som läsare/åskådare faktiskt ser samt vad som skiljer dem åt. Genom en innehållsanalys har vi gjort en närläsning av boken och studerat filmen grundligt. Vi har kodat centrala teman och tittat efter hur språket används samt vad som sker från scen till scen. Vi har tittat på hur texten beskriver det som sker genom exempelvis vändpunkter och gestaltning. Vi har även studerat filmen djupgående och antecknat grundligt och kodat teman och språk utifrån en råanalys och sedan har vi med vårt material jämfört bok med film.
8.3 MULTIMODAL KRITISK DISKURSANALYS
Den multimodala kritiska diskursanalysen, MCDA fortsättningsvis, lämpar sig i första hand för att analysera exempelvis film och bok som vi kommer att göra i detta fall. Något som kännetecknar en sådan analys är de olika element som involveras i
14 Från den kritiska lingvistiken utvecklades under 1980- och 1990-talet den kritiska diskursanalysen, CDA. Något som forskarna Norman Fairclough, Teun van Dijik och Ruth Wodak bidrog till (Eriksson & Machin 2019, s. 256).
Gemensamt för CDA och MCDA är att begreppet diskurs används på ett mer
samhällsvetenskapligt vis, där diskursen handlar om föreställningar och ett sätt att förstå förhållanden i samhället, det vill säga hur vi förstår olika sociala praktiker som
involveras i våra dagliga liv. Föreställningar som ofta framstår som uppenbara och självklara men där kopplingen mellan diskurs och social praktik är grundläggande för diskursbegreppets användning (Eriksson & Machin 2019, s. 258). Sedan slutat på 1990-talet har MCDA vuxit fram ur CDA för att idag utgöra ett eget betydande forskningsfält menar Eriksson och Machin (2019).
När det gäller att synliggöra det som inte är uppenbart vid en första anblick är MCDA ett bra kunskapsperspektiv att använda sig av. Där ligger fokus på hur makt upprätthålls i samhället, något som även kan innefatta ett ställningstagande för de som missgynnas på olika sätt, exempelvis kan man utföra MCDA-studier inom rasism (Eriksson & Machin 2019, s. 259). Inom MCDA menar man att all form av kommunikation är maktutövning och att det handlar om att definiera verkligheten (Eriksson & Machin 2019, s. 260).
Termen multimodalitet kan ses som ett antal meningsskapande aktiviteter som genomgår snabba förändringar i det samtida kulturella sammanhanget, det vill säga MCDA är inte en enda princip eller endast en metod utan det är en multifunktionell verktygslåda där ett verktyg inte finns endast för ett syfte (Baldry & Thibault 2005, s. xv).
Med multimodal diskursanalys som verktyg kan forskning ske kring textens grad av komplexitet och genom det kan vi yttra oss hur det kulturella värdet formas, det vill säga om det är insiktsfullt eller intetsägande konstruerat och det kan hjälpa oss att granska vår analys (Bolin 2008, s. 42).
15 MCDA valdes som metod då den passar det syfte vi har med vår studie för att ta reda på vad som sker när bok blir film och vad som sker med berättelsen och karaktärerna och hur de kan komma att skilja sig åt. Ett alternativ till vår valda metod hade varit att välja CDA, kritisk diskursanalys, men denna metod hade begränsat oss till endast det
språkliga materialet vilket hade gjort att det visuella hade uteslutits från vår studie.
8.3.1 Verktyg inom MCDA
Vi har främst tittat på metafor, konnotation, attribut och saliens.
En metafor är en outtalad jämförelse som används frekvent i samhället (Gripsrud 2011, s. 222). Människor tenderar att jämföra ting med andra ting för att förstå dem och metaforer kan påverka denna förståelse. Metaforer förekommer i dagligt tal och ses som en viktig komponent i hur vi förstår verkligheten och de har även en ideologisk
betydelse. De metaforer som blir accepterade och “tas upp” i samhället kan påverka hur vi förstår världen, hur vi tänker om den och även hur vi organiserar våra samhällen när det gäller institutionerna som vi bygger och hur vi agerar överlag. Metaforer kan också vara ett sätt för människan att koordinera sina upplevelser då vi kan förstå och uppleva världen genom de metaforer som är kulturellt erkända. Metaforer kan användas för att belysa en viss del av ett fenomen, samtidigt som en annan del kan döljas (Machin & Mayr 2012, ss. 163–164).
Konnotation handlar om vilka idéer och värden som kommuniceras utefter det som representeras, vilka tankar och associationer som kan väckas när en bild iakttas. Abstrakta bilder kan föda uppenbara konnotationer och kontexten inom var bilden används kan också ha betydelse. En bild på en moder och ett barn till exempel kan väcka olika associationer beroende på var den är placerad. Samtidigt så associerar människan olika och där kan den som publicerar bilden och vill få fram en viss känsla hos publiken välja motiv som de är övertygade om att publiken förstår på det sätt som avses (Machin & Mayr 2012, ss. 50–51).
Attribut kan kommunicera idéer, värden och diskurs. Även det minsta objekt kan ha en stor betydelse. Det kan vara vad som syns på ett skrivbord, små detaljer i
16 Saliens betyder att något är framträdande och det är ett uttryck för när vissa funktioner i en konstruktion används för att fånga uppmärksamhet och på så sätt skapa mening. Det finns olika sätt att skapa saliens. Bland annat genom att använda kulturella symboler (till exempel ett stetoskop runt en hals för att signalera att hen är läkare), storlek (till exempel för att indikera rankning), färg (till exempel för att skapa kontrast, värme eller kyla), ton (till exempel att använda ljus eller mörker för att skapa effekt) och fokus (till exempel att överdriva detaljer och samtidigt då förminska något annat) (Machin & Mayr 2012, ss. 54–55).
9 ANALYS OCH JÄMFÖRELSE
9.1 BOK
9.1.1 Händelseutveckling
Ove är en 59-årig principfast änkeman som inte är rädd att värna om sig och sitt. Han är snabb att påtala om någon bryter mot förbud (kör bil inne i bostadsområdet till exempel) och han har sina rutiner, sina sysslor som han genomför varje dag såsom att gå en inspektionsrunda i området.
Han framstår som bitter, butter och ibland ganska argsint i sin kontakt med andra människor, framför allt med de som bor nära honom.
Ove vill inte leva längre. Förlusten av Sonja och att han blev av med jobbet gör att han dels känner att han inte gör någon nytta i samhället längre, dels vill han inte leva utan Sonja och han bestämmer sig för att han ska dö.
Han besöker Sonjas grav rutinmässigt och pratar då med henne och det är där man först får se en annan sida av Ove. Man förstår att det finns mer än bara ilska och fasthållande av principer i honom.
När Parvaneh och Patrik flyttar in i området med sina två barn och ett tredje på väg så råkar de backa in i Oves postlåda och det blir upptakten till en förändring för Ove. Ove vill ta livet av sig och varje gång han försöker ta sitt liv så blir han avbruten på ett eller annat sätt.
17 lika länge som Ove och Sonja. Sonja och Anita har alltid varit vänner men för Ove och Rune har vänskapen varit lite på och av. Framför allt på grund av deras val av bilar. Ove kör Saab och Rune Volvo och BMW. Handlingen pendlar mellan presens och
imperfekt, då i form av tillbakablickar. I tillbakablickarna får man en förståelse för varför Ove är som han är.
Katten figurerar också i berättelsen. Den dyker upp utanför Oves dörr en dag och Ove tar hand om den.
Två unga killar, Adrian och Mirsad, har en stor del i handlingen. Ove hjälper Adrian med en cykel och Mirsad är hans kompis och han är homosexuell. Mirsads pappa Amel vet inte om att Mirsad är homosexuell och när han berättar för pappan att han är
homosexuell så slänger han ut honom och Ove låter honom då bo hos honom.
Ove för en kamp mot byråkrater, män från kommun eller landsting i vita skjortor och han känner sig maktlös inför dem men han slutar inte kämpa.
Trots sin aggressiva framtoning så har han ett stort hjärta och hjälper grannarna med det ena och det andra.
Enligt vår tolkning så känner Ove att han är behövd och att vara behövd tycks ge honom att syfte att leva en dag till och en dag till och han slutar försöka ta livet av sig. Han tycks hitta en mening med livet igen tack vare grannarna som står honom nära. Framför allt Parvaneh. Vi tolkar det som att Parvaneh blir som det barn han aldrig fick och hennes barn blir som hans barnbarn. Ove föddes med ett hjärtfel, hans hjärta är för stort, bokstavligt och bildligt talat, och det leder till att han får en hjärtinfarkt och läkaren ger honom allt från några månader till några år kvar att leva.
18
9.1.2 Upplägg och tema
Berättandet utspelas i presens med många tillbakablickar. Ibland sträcker
tillbakablickarna sig långt bak i tiden, ibland några timmar. Tillbakablickarna består av ungefär hälften av bokens innehåll. Dessa återblickar driver inte berättelsen eller karaktären framåt men som läsare får man en förståelse för Oves resa och berättelsen upplevs mer trovärdig.
Bokens struktur är upplagd med 39 korta kapitel. Oftast börjar kapitlen med nutid för att sedan gå tillbaka en bit i händelseutvecklingen och sedan får man följa fortsättningen mot slutet av kapitlen.
Kapitlens namn är informativa och ger läsaren en ordentlig inblick i vad det kommer att handla om härnäst. När handlingen utspelas i nutid heter det exempelvis En man som heter Ove går en inspektionsrunda i kvarteret medan återblickarna benämns med exempelvis En man som hette Ove och ett par av farsans gamla fotspår.
Första kapitlet börjar i nutid och händelsen som sker då kommer det sedan tillbaka till i kapitel 38. Från andra kapitlet och fram till kapitel 38 så rör det sig om tre veckor innan det som händer i kapitel ett.
Ibland är det väldigt snabba kliv och i tillbakablickarna avverkas många års händelser under några få rader på vissa ställen.
Boken är inte berättad i ett jag-perspektiv utan det är en berättarröst. Vår analys ledde oss fram till att det är Ove själv som står för berättandet och tankarna men enligt vår tolkning så är det även Sonja som berättar på några ställen, bland annat på sidan 156 (Backman 2012).
Boken avslutas med en epilog där läsaren får följa med in i framtiden och se vad som händer med alla karaktärerna.
Vår analys har visat att de teman som behandlas i boken är kärlek, sorg, död,
homosexualitet, etnicitet men framför allt manlighet, ensamhet, gemenskap och familj
9.1.3 Språk
”Ove är 59 år gammal. Han kör Saab. Han är typen av man som pekar på folk han inte gillar lite sådär som om de var inbrottstjuvar och Oves pekfinger var en
19 (2012). Vi tolkar att en nyfikenhet kan väckas hos läsaren med denna inledning. Varför är det relevant vilken bil han kör? Spelar hans ålder någon roll och vem är denna man som går runt och pekar på människor likt en låtsaspolis? Bolin menar att genom att fånga läsaren tidigt i inledningen sugs läsaren in i textens egen värld vilket skapar ett upplevelserum för läsarens egen fantasi. Därav är inledningen något som många författare lägger stor omsorg på att utforma (Bolin, 2008, 40). I En man som heter Ove (2012) så lägger inledningen grunden till att läsaren underförstått vet att det är inom en humoristisk genre som romanens verk rör sig.
Backman skriver konkret. Meningarna är ofta korta och kärnfulla. Till exempel när Ove reflekterar över hur olika han och Sonja var: “Han var en man av svart och vitt. Och hon var färg. All hans färg” (Backman 2012, s. 45). Då han pendlar mellan nutid och dåtid så drivs handlingen sakta men säkert framåt och han håller kvar läsaren, håller kvar spänningen och hans sätt att formulera sig gör att det aldrig känns långsamt eller ”tråkigt”. Det kan vara svårt att lägga ifrån sig boken då Backman är skicklig på att fängsla läsaren.
Backman berör med sina formuleringar. Trots att genren är humoristisk presenterar han drastiska vändningar med frågor av allvar så som att finnas i en gemenskap, att vara behövd vilket både engagerar och berör.
Redan från första sidan så får man en klar bild av vem Ove är. Framför allt i början får man känslan av att han är arg, bitter, butter och då blir det extra kraftfullt och rörande när Backman låter läsaren se den andra sidan av Ove. Som när han står vid Sonjas grav och pratar med henne, letar efter orden och sparkar i den frusna jorden (Backman 2012, s. 41). Nästan som en käftsmäll, med en enda mening.
20 metaforen inte humoristisk och skämtet faller platt.
Gestaltningen gör att Backman låter läsaren pendla i känsloregistret. Formuleringar kan börja beskrivande för att sedan bli roliga så att man skrattar högt för att meningen därpå djupdyka ner i det sorgliga så att skrattet fastnar i halsen. Som när Sonja ligger på sjukhuset efter bussolyckan i Spanien. Ove blir frustrerad och arg då personalen anser att hon bör sättas på ett hem och han slänger en av Sonjas skor efter sköterskorna. Sedan får han gå och fråga om någon såg var den tog vägen och då skrattar Sonja för första gången sedan olyckan. När Ove hör henne skratta igen så känns det som om hans hjärta, hans för stora hjärta, får plats att slå igen (Backman 2012, s. 210).
Ibland lägger Backman in moderna företeelser som det känns som att Ove kanske inte borde känna till och det blir ibland tydligt att det är berättarrösten, möjligen Backman själv, som figurerar. Som när katten har fått strumpor efter att nästan ha förfrusit i snön och Backman skriver att katten ser ut som om den tänkte fota sig själv med mobiltelefon och lägga ut bilden på sin blogg (Backman 2012, s. 179). Det blir ofta den typen av beskrivningar, ”som om…”.
Katten ges mycket plats i berättelsen och framstår som klok och lite av en räddare i nöden för Ove. Katten är ett tydligt attribut och sättet den framställs på konnoterar omvårdnad, relationer och den får Ove att bejaka sina “kvinnliga” sidor. Vi tolkar det som att Backman vill att vi ska förstå att Ove behöver bejaka sina känslor.
Även Parvaneh, Patrik och deras barn och grannen Jimmy, Adrian, Mirsad, Rune och Anita distraherar och förhindrar Ove att ta livet av sig. Förutom att de stör honom, bokstavligt talat, när han ska till att ta livet av sig, så hjälper de honom att hela tiden skjuta på det då Backman beskriver det som att han måste finnas kvar, han hittar en mening med livet igen. Det är inget som skrivs explicit utan Backman väver in det så att det växer fram på ett finurligt sätt som gör att vi som läsare känner oss tacksamma för varje respit Ove ges.
9.1.4 Karaktärer och gestaltning
21 Vi har studerat samtliga karaktärer i romanen men för att kunna göra en djupare studie så valde vi att koncentrera oss på de centrala karaktärerna Ove, Parvaneh, Patrik och Mirsad, då de är centrala för våra frågeställningar.
Dialogerna i boken känns verklighetstrogna. Det är en hel del versaler och utropstecken, speciellt när Ove pratar. Det ger en känsla av liv och rörelse, och det går lätt att
föreställa sig stämningen.
Backmans gestaltning gör att läsaren får uppleva det som händer, vad personerna tänker och känner utan att skriva det rakt ut. Till exempel när Ove står vid Sonjas grav: “Han står kvar tyst och snurrar på vigselringen på fingret” (Backman 2012, s. 42).
Backman skriver även målande med metaforer på många ställen. Till exempel när Sonja skrattar: “Hennes skratt överrumplar honom. Som om det var kolsyrat och någon hällt upp det för snabbt och det nu bubblade över alla bräddar” (Backman 2012, s. 68). Att ett skratt bubblar kan ses som en död metafor. Döda metaforer är outtalade metaforer som har funnits så länge att man inte reflekterar över att det är en metafor (Gripsrud 2011, s. 222). Ibland beskriver Backman väldigt tydligt och ibland får man dra egna slutsatser. Det blir extra tydligt när Ove som framstår som butter och bitter använder kroppsliga uttryck. När han knyter sin ena hand i fickan till exempel. Det förekommer både i dåtid och i nutid och det är väldigt uppenbart med tanke på situationen att det är ett uttryck för hans ilska (Backman 2012, s. 120). Det han säger till Sonja när han besöker hennes grav blir extra kraftfullt just för att det kommer ifrån honom, Backman har verkligen lyckats bygga upp karaktären på ett sådant sätt att det krävs väldigt lite för stor effekt hos läsaren. Till exempel när Ove gör något vänligt mot någon. Gestaltningen av det buttra har då satt sig hos läsaren och det vänliga beteendet blir en oväntad överraskning.
22 av andra, att ha kontroll.
Det ligger mycket värme i Backmans gestaltning, inte bara av Ove utan även av de andra huvudpersonerna. Backman blåser liv i en stereotyp i framställningen av Ove även om hans tankar och hans beteende ibland faller utanför ramarna. Till exempel, han är principfast och laglydig men när det kommer till “vita skjortorna” och byråkratin så utmanar han regelverket och kan inte finna sig i att beslut som tas gällande honom själv och de han håller av är korrekta utan han överklagar, om och om igen. Samtidigt som byråkratin skapar en känsla av maktlöshet så tar Ove ändå makten genom att gå emot byråkratin, han protesterar. Backman gör Ove till en man som känner sig orättvist behandlad av de som har makt i samhället. Ibland är företeelser inte märkbara vid en första anblick och MCDA riktar in sig på att visualisera det som inte alltid är uppenbart och metoden med fokus på olika element hjälper oss att analysera på djupet. Genom att analysera med hjälp av MCDA kan det som ibland tas för givet eller är underförstått lyftas fram, och då riktas uppmärksamheten mot de som är maktutövare i samhället. Ofta riktas fokus mot grupper som anses behandlas orättvist i samhället (Ekström & Johansson 2019, s. 259).
Ove gestaltas som en rejäl man med ett stort hjärta bakom den bittra ytan och hans handlingar mot de människor som kommer i hans väg beskrivs på ett känslosamt sätt. Till exempel när Ove övningskör med Parvaneh och hon blir stressad när hon får motorstopp och bilen bakom börjar tuta. Ove går ut och sliter ut föraren ur bilen och skäller ut honom. Tillbaka i bilen säger Ove till Parvaneh: “Du har fött två barn och ska spotta ur dig ett tredje. Du har kommit hit från ett främmande land och har säkert flytt från krig och förföljelser och alla möjliga helveten. Du har lärt dig ett nytt språk och skaffat dig en utbildning och försörjning och håller samman en familj av uppenbara oduglingar. Och det är då banne mig om jag så här långt har sett dig vara rädd för ett enda skit här i världen” (Backman 2012, s. 244). Här lyfter Backman fram
immigrantens betydelse, något som Othelia Eun-Kyoung Lee (2021) i sin studie ansåg saknades.
När Ove pratar med Parvaneh och Patriks barn så framställer Backman Ove ibland som ett barn själv. Till exempel när han ska läsa saga för dem på sjukhuset:
23 -Gjorde jag inte alls, säger Ove.
-Jo, säger treåringen.
-Här görs inga jä... här görs inga röster! säger Ove.
-Du är inte vidare bra på att läsa sagor, noterar sjuåringen.
-Du kanske inte är vidare bra på att lyssna på dem! invänder Ove” (Backman 2012, s. 129).
Parvaneh kommer från Iran och framställs som en kvinna med ett stort hjärta och en hög röst. Hon lagar persisk mat och bakar persiska kakor och ger till Ove. Hon svarar emot Ove och nästan tvingar sig på honom. Backman låter deras relation växa fram mest tack vare Parvaneh som inte ger sig. Det framställs ingen problematik i romanen när det handlar om att umgås med människor från en annan etnisk bakgrund. Som läsare kan det upplevas som att han finner Parvaneh lite påträngande då han ofta snäser åt henne när hon visar sin omsorg om honom. Hennes omsorgsfulla och lite framfusiga
framtoning kanske har att göra med hennes kultur, men därmed inte sagt att han i grund och botten finner hennes sätt att vara som negativt.
Patrik är en modern man. Han kan inte benämna verktyg rätt, kan inte klättra på stegar, inte backa med släpvagn, förstår inte hur man luftar element och så vidare. Dessa saker som enligt Ove är vad som gör en man. Det är endast ett fåtal män som håller måttet enligt den normgivande standarden inom den hegemoniska maskuliniteten (Connell 1999, s. 103).
På sidan 22 får vi möta Patrik för första gången: “Han har stickad kofta och
kroppshållning som någon med uppenbar kalciumbrist”. Redan där får man en bild av honom som inte för tankarna till en rejäl man. Han har då kört ner släpvagnen i Oves rabatt och vid nästa försök att backa den rätt så kör han in i Oves brevlåda.
Patrik är snäll, artig och drar sig inte för att be om hjälp om han saknar verktyg eller redskap. Han arbetar som IT-konsult vilket både Ove och Parvaneh skakar på huvudet åt när han berättar det för Ove (Backman 2012, s. 68). Han är en social familjefar som inte är praktiskt lagd.
24 däremot gestaltas som en konservativ invandrare med värderingar som känns förlegade, utifrån det svenska samhällets värderingar. Hegemoni anknyter till kulturell
överlägsenhet och inom den konstruktionen kategoriseras definitionen av manlighet. I dagens samhälle dominerar heterosexuella män och homosexuella män underkastas (Connell 1999, s. 102). När Mirsads pappa slänger ut honom för att han är homosexuell och han får bo hemma hos Ove så går han upp och gör i ordning frukost till Ove och katten. Vi ser det som att han vill göra rätt för sig, förtjäna sin sovplats, visa sin tacksamhet till Ove.
9.2 FILM
9.2.1 Upplägg och tema
Filmen utspelas i presens med tillbakablickar. Vissa av tillbakablickarna sträcker sig långt tillbaka i tiden och vissa inte lika långt tillbaka. Några av dem pågår länge medan andra endast en kort stund. Tillbakablickarna utgör ungefär hälften av filmen och de dyker ofta upp vid Oves självmordsförsök. Även om tillbakablickarna inte driver berättelsen framåt så får man som åskådare en förståelse för och en förklaring till varför Ove är som han är.
Förutom det man ser på skärmen så läggs Oves röst in lite här och där. Ibland är det långa monologer och ibland blandas Oves berättande med dialogen. Det underlättar förståelsen av karaktären Ove och det är ofta ironiskt och kan locka till både skratt och gråt.
Förutom att det är tillbakablickar långt tillbaka i tiden så förekommer det även korta tillbakablickar, som när de är på sjukhuset till exempel, med clownen. Barnen är själva när Parvaneh kommer tillbaka efter att ha hälsat på Patrik, Ove har blivit utslängd och i tillbakablicken får man reda på varför.
Dialogerna känns trovärdiga och det är ofta högljutt, framför allt mellan Ove och
25 Det finns flera teman i filmen och de går igen från boken, de är beständiga. Kärlek, sorg, död, homosexualitet, etnicitet men framför allt manlighet, ensamhet, gemenskap och familj.
9.2.2 Karaktärer och gestaltning
Redan i filmens första scen möter vi Ove, filmens huvudperson, spelad av Rolf
Lassgård. Han befinner sig på en blomsteraffär, har en ”gubbkeps” på sig och går med målmedvetna steg fram mot ett ställ med färdiga buketter. Hans klädsel, inklusive gubbkepsen, ger ett starkt intryck av att han är en äldre man. 45 sekunder in i filmen försöker en kvinna gå före honom i kön och han är snabb med att säga till henne att kön börjar bakom honom. Redan där får man en känsla för vilken typ av karaktär han är. En man som är väldigt principfast. Det fortsätter sedan när han ska betala sina blommor då han sätter i gång en diskussion med kassörskan om priset på buketten han har valt. Lassgård ger en bild av Ove som på många sätt överensstämmer med karaktären i boken. Gestaltningen av det bittra i Ove, missnöjet, ilskan men samtidigt de mjuka sidorna, det kärleksfulla i Ove som ofta visar sig i hans handlingar förmedlas utan omsvep.
Gestaltningen av Ove är relativt rakt på. Ove muttrar för sig själv, pratar högt, gastar och gormar. Han är en handlingens man. Till exempel när Sonja berättar att han ska bli pappa så rusar han iväg direkt för att snickra ihop en vagga. Samtalsforskning om kvinnor och män visar att det finns skillnader på vad de pratar om och hur de pratar om det. Män talar oftare om konkreta händelser och specifika föremål medan kvinnor föredrar att prata om relationer, känslor och människor (Hirdman & Kleberg 2015, s. 75). Hans framtoning, framför allt den yttre, signalerar att han är äldre än 59 år. Han känns mer som en 59-årig man som mannen var på 60-talet, lite som att han är placerad i fel tidsepok. Dagens 59-åriga man går generellt inte i träskor och “gubbkeps”. Hannes Holm (2021) valde i sitt filmskapande av Ove att inte göra honom så ”ung” som Fredrik Backman (2012) tycks eftersträva i romanen. ”På film är det svårt att tycka synd om en ung gubbe, samtidigt ville jag att det skulle kännas att det gått lång tid. Därför gjorde jag Ove äldre så vi kunde se tiden som passerat i hans ansikte”, säger Holm2. Vi anser
2 Hannes Holm, regissör och manusförfattare av filmen En man som heter Ove (2015), e-post
26 att åskådare tolkar det som visas i bild och då behöver man kunna associera till en äldre man för att, som Holm även säger, kunna få en medkänsla. Samtidigt skapas en konflikt då dagens 59-åringar inte ser lika åldrande ut som en 59-åring gjorde på exempelvis 60-talet.
Filip Berg spelar den unga Ove och gestaltar honom som en osäker och lite rädd person, framför allt med blickar och kroppsspråk. När han ryter i eller säger något med emfas så säger ögonen något annat. Då Lassgårds gestaltning inte alls känns likadan så kan vi tänka oss att år av att tvingas kuva sig för myndigheter gör en människa hårdhudad.
Parvaneh spelas av Bahar Pars och hennes roll i filmen är stor. Hon gestaltas lite som familj för Ove redan från början. Hon svarar emot honom, visar att hon inte går att sätta sig på. Samtidigt håller hon ibland med honom, mot sin man, Patrik. Till exempel när Patrik misslyckas med att backa med släpvagnen. Hon gestikulerar yvigt och tar plats och är tålmodig samtidigt som hon ifrågasätter Oves beteende.
Tobias Almborg spelar Patrik och han ger en bild av karaktären som är i samklang med bokens karaktär. Patrik figurerar som ett bihang till Parvaneh och ges inte någon större plats. Han är en person som står i centrum när det händer någonting, exempelvis när han backar in i Oves postlåda eller när han ramlar ner från en stege och sedan fokuseras det på det som händer därefter. Karaktären Patrik hamnar i skarp kontrast till karaktären Ove. Patrik är en ung, modern man som inte behärskar verktyg och redskap medan Ove är praktiskt lagd och har all kunskap som behövs för att lufta ett element till exempel. De är varandras motpoler.
Mirsad spelas av Poyan Karimi. Framtoningen är lite uppkäftig, som när Ove säger att han inte får några tjejer när han har målade ögon och Mirsad svarar att det kanske inte är en tjej han vill ha. Samtidigt är han försynt, som när han har lagat frukost till Ove och undrar om han får hänga på under den dagliga kontrollrundan. Mirsad framställs som empatisk, omhändertagande och han har en feminin framtoning.
27 pallen. I kroken i taket precis ovanför pallen hänger ett blått rep som utgör en skarp kontrast mot de beigea och bruna möblerna. Repet ser inte ut att höra hemma där. Som vi skrivit tidigare så handlar saliens om att låta en speciell del vara framträdande och repet ger en sådan känsla, även färgen blå som sticker ut på flera ställen i filmen. Bland annat repet är blått, Oves jackor är blå, hans bil är blå, halva bostadsområdet är blått, Patriks skjorta och byxor går i blått, locket på Oves matlåda är blått, Anita har en blå påse, locket till en grill är blått, Sonja har en blå klänning, lilla Ove har en blå skjorta, arbetskläderna på järnvägen är blå, gardinerna inne i tåget är blå, Oves pappas cykel är blå och miljön på hans arbetsplats går i blått. Här tolkar vi att Holm försöker tala till åskådarens undermedvetna för att frekvent koppla an till Ove.
Miljön är enkel men det känns dramatiskt då allt är tyst och stilla, som om något snart ska hända. Samma känsla infinner sig när Ove plastar in väggar och golv för att skydda dem från blodet som kommer att stänka när han ska skjuta ihjäl sig. Han sitter då på en stol, det är plast överallt runt omkring honom och han sitter i vita kalsonger och ett vitt linne och andas häftigt med geväret framför sig.
När Ove är på kyrkogården och pratar med Sonja vid graven så är talet sakligt och han berättar om vad som har hänt i grannskapet, ungefär som att hon står levande bredvid honom. Det blir extra effektfullt med tanke på hans annars så aggressiva framtoning. Speciellt när han säger att han saknar henne.
Det pendlar mellan allvar och humor. Framför allt när Ove försöker ta livet av sig. Musiken tystnar, tiden går men han blir ständigt avbruten av att det händer något precis när han ska till att komma till skott. För att i nästa scen anspela på något humoristiskt.
Radhusområdet ser ut som ett klassiskt radhusområde med identiska hus på rad och små trädgårdar. Möbler, tavlor och prydnadssaker inne hos Ove och även hos Anita och Rune för tankarna till 70-talet. Bilarna de kör i tillbakablickarna är bilar från den tiden. Tågen ser ut som de gjorde på 70-talet.
28 Rune har mest suttit och tittat i tomma intet de gånger han förekommit i bild men när Ove pratar om att han från vårdföretaget gav sig av på en gång och att det var bättre på deras tid, då folk slogs för sina principer, så vänder Rune sitt ansikte mot Ove. Ove ler endast med ögonen till en början för att sedan låta leendet sprida sig över hela ansiktet och Rune ler på samma sätt.
Parvaneh gestikulerar vilt med hela kroppen. Hon visar på många sätt att hon tycker om Ove, hon kramar honom, tar hans hand, smeker honom i pannan och använder
överhuvudtaget mycket kroppsspråk.
Blickarna förmedlar känslor, till exempel när Ove tittar på Parvaneh och Patriks nyfödda pojke eller när Ove och Nasanin ser på varandra i samförstånd.
Blicken i Oves ögon när han pratar med Sonja vid graven signalerar att han lättar på den manliga garden och visar känslor. Han släpper fram sin feminina sida vilket han hade svårt för medan hon levde. Till exempel på bussresan när han får känna barnet sparka för första (och sista) gången. Han blir rörd och smiter undan på toaletten, vill inte visa tårarna för Sonja. Här är Ove gestaltad som en stereotyp av en man född på 50-talet, då man som man inte skulle visa känslor öppet, framför allt inte gråta.
9.2.3 Musik och ljud
Musiken interagerar fint med det som visas på filmen. Den stör inte eller tar över på något vis utan den förstärker intrycken från det som visas. En melodislinga spelas i början och den återkommer i olika teman under hela filmen. Stillsam, stämningsfull, instrumental musik med mycket stråkar. Ibland ligger musiken kvar i bakgrunden medan de pratar. Den återkommande slingan går ibland i moll och ibland i dur, beroende på vilken sinnesstämning man som åskådare förväntas vara i. Under
sekvenserna när Ove försöker ta livet av sig i början är det knäpptyst. När han försöker gasa ihjäl sig i bilen slår han på radion och låten som hörs är Always on my mind med Willie Nelson.
29 När Ove planerar att skjuta sig slår han på radion i sovrummet där katten ligger (för att katten inte ska reagera när skottet går av) och låten som spelas är Var är tvålen? med Povel Ramel. Samma låt spelades tidigare i filmen under en tillbakablick med Ove och hans pappa.
När Oves pappa blir påkörd av tåget och dör så är musiken dramatisk.
När Parvaneh och Patrik precis har flyttat in så har de fest samma kväll och det spelas utländsk musik som hörs ända in till Ove som i ett försök att stänga ljudet ute sätter en kudde mot örat.
Ett piano och en harpa spelar i bakgrunden när Ove och Sonja äter middag på restaurang.
När Ove får känningar åt hjärtat hörs det lite spridda toner som låter olycksbådande. När de är i Spanien spelas det semestermusik, Forever and ever med Demis Roussos. När bussolyckan inträffar hörs det bara några spridda pianotoner. När olyckan är ett faktum är det bara en massa höga, krasande ljud. Ett bussdäck kommer studsande när Ove ligger blodig på marken utanför bussen och studsandet är det enda som hörs tillsammans med Oves ansträngda andning. När han går mot bussen kommer
pianotonerna tillbaka och stråkar tillkommer, pianotonerna kommer mer frekvent och musiken går sedan helt över i stråkar. Stråkarna fortsätter även i nästa scen som utspelas på sjukhuset.
Under tillbakablickarna spelas det tidsenlig musik. Då det representerar 70-talet så spelas bland andra Var är tvålen? med Povel Ramel och Din skugga stannar kvar med Lill Lindfors.
30 tvångsmässiga beteende. Även förlust och sorg var viktiga ämnen för Ove och även för filmens narrativ i stort.
9.2.4 Kostym och bild
Ove är 59 år och Rolf Lassgård som spelar honom fick sminkas i två timmar varje inspelningsdag för att ”bli” Ove (Nyhetsmorgon 2015). Ove är tunnhårig, lite blek och rynkig.
Kläderna i tillbakablickarna är tidsenliga, likaså frisyrer och smink.
Förutom kläderna som förstärker när handlingen är tillbaka på 70-talet så känns det som om det lagts ett filter på kameralinsen och filmkvaliteten upplevs som lite omodern.
Det förekommer både halvbild, helbild och närbild under filmens gång och närbilderna blir extra effektfulla då Ove försöker ta livet av sig. Framför allt när han försöker hänga sig och det inte är någon musik, det enda som syns är hans ansikte och det enda som hörs är hans andning.
9.2.5 Konnotation av scen (Holm 2015, tid 00.11.05)
I en scen får vi se Ove på vägen mellan radhusen. Han har sina blå kläder på sig och han ska gå på sin dagliga inspektionsrunda. Katten sitter mitt i bilden. Ove går mot katten och försöker skrämma iväg den och katten närmar sig då kameran och får en mer central roll och är ett tydligt attribut genom hela narrativet. Att Ove kontrollerar
bostadsområdet konnoterar åskådaren en känsla av trygghet, självsäker man och ”hem” blir en viktig punkt. Ove har kontrollbehov som gränsar till tvångshandlingar men det behöver nödvändigtvis inte vara något negativt. Åskådaren kan se det som att han har omsorg om sin omgivning och att han är engagerad, något som kan grunda sig i det faktum att hans barndomshem brann ner till grunden då grannens hus fattade eld. En annan tolkning är att Ove inte har något bättre för sig och vill känna tillhörighet. Att katten fick rampljuset konnoterar känslan av att djuret är av betydelse för
berättelsen. Katten symboliserar kärlek och omvårdnad och kan ses som en distraktion för Ove, just för att katten försöker leda bort honom från exempelvis hans
31 blå spännband på och det ligger även en blå detalj på gräsmattan. Att använda sig av färger och låta dem stå ut på ett eller annat sätt förekommer frekvent inom saliens (Machin & Myer 2012, s. 55).
9.3 JÄMFÖRELSE
Vi har förståelse för att en läsare och en åskådare bildar sig en egen uppfattning av hur händelser och karaktärer tolkas i boken respektive filmen. Med stöd av vårt teoretiska ramverk och vår metod kan skiljaktigheterna komma att ses som marginella.
Boken börjar med att Ove ska köpa en iPad medan filmen börjar med ett köp av blommor till Oves avlidna fru. Det som sker i början knyts det sedan samman mot närmare slutet av boken, som läsare förstår man då vad köpet av iPaden handlade om. Vilket inom ett narrativ handlar om ett infångande, det vill säga att saker händer av en anledning. Ett narrativ förklarar förändringen och kan inte ifrågasättas och det som ingår i narrativet bidrar till förklaringen (Lindgren 2009, s. 99).
Enligt Hannes Holm3 kan det vara önskvärt att filmatiseringen börjar med samma scen som i boken. Det lugnar de som har läst boken och sedan har manusförfattaren lite friare händer under resten av filmatiseringen. Men Holm ville göra filmen så tidlös som möjligt och inte signalera tydligt vilket år det är, såvida årtalet inte har med handlingen att göra. Vilket gjorde att han valde att byta ut elektronikbutiken mot en blomsteraffär då elektronik kan signalera vilket år det är. Dock när Ove besöker Sonjas grav så får vi vid flera tillfällen se vilket år hon gick bort.
I boken används ord som berättar storyn och till viss del även talar om för läsaren vad hen ska tänka. I filmen är det mer avskalat med ord och bilderna får berätta mer av handlingen och åskådaren får på det sättet skapa sin egen känsla och association utifrån egna tidigare upplevda händelser. Naremore (2000) menar att en roman är ett unikt objekt som påverkas när du mixtrar med dess form och att dess egenskaper är uttryck för dess psykologiska, andliga och moraliska innehåll (Naremore 2000, s. 19).
3 Hannes Holm, regissör och manusförfattare av filmen En man som heter Ove (2015), e-post
32 Holm4 menar att en bokälskare alltid kommer att sakna flera scener, men om filmen får med det centrala går det oftast vägen.
”Jag fastnade just för tillbakablickarna. Där fanns ett djup som var intressant och en berättelse som jag tror vi i Sverige saknar lite”, berättar Hannes Holm.
I filmen från 2015 visas tillbakablickarna som minnen, där Ove är berättarrösten till vad som händer. Att använda sig av en berättarröst kan vara en viktig narrativ funktion inom film men berättarrösten får inte överskugga det som sker på filmen utan bör fungera som ett komplement till det som visas (McFarlane 1996, s. 16). Det är smidiga
övergångar mellan nutid och tillbakablickar i filmen. Musik, kostym och upplösningen på filmkvaliteten berättar snabbt att det är i en tillbakablick vi befinner oss. Medan i romanen skriver Backman fram det i kapitlen då kapitlens namn berättar om handlingen utspelas i tillbakablickar eller i nutid. Det märks även i texten då händelserna i
tillbakablickarna beskrivs på ett lite mjukare sätt. Vår förståelse för Ove drivs av tillbakablickarna och därmed känner vi sympati för honom.
Berättartekniken skiljer sig åt mellan romanen (2012) och filmatiseringen av En man som heter Ove (2015) vilket även kan utgöra en skillnad för hur karaktärerna framställs. Ove framställs i boken som mer butter, hårdhudad, arg och aggressiv än vad
filmatiseringen ger skenet av, även om Lassgårds gestaltning av Ove framställer honom som ilsken och butter, ibland med enbart uppsyn. I filmen hörs han vissla vid några tillfällen och den känslan av lättsamhet och stillsam glädje visas inte i boken. Med tanke på Backmans (2012) tydliga placering av attribut och saliens påvisar det att det är ett aktivt val han gör att inte låta Ove sänka garden och visa glädje. Vid ett fåtal tillfällen så glimmar det till i Oves ögon och det är den form av glädjeyttring som vi som läsare serveras.
Den unga Ove framställs i filmen med mycket kroppsspråk, gester och blickar och ger en lite annan bild mot för unga Ove i boken. När det gäller blickar han sänder ut känns han osäker och hans kroppsspråk och gester gör att han upplevs som tafatt och den känslan upplevs inte alls i boken.
4 Hannes Holm, regissör och manusförfattare av filmen En man som heter Ove (2015), e-post
33 Parvaneh framställs som en kvinna med mycket tolerans och tålamod i boken. Hon reagerar på Oves beteende men sätter aldrig ner foten på samma sätt som hon gör i filmen. I filmen visar hon mer pondus och säger ifrån och visar att Oves beteende inte är acceptabelt. Romanen presenterar Parvaneh på ett mjukare sätt och hon upplevs ha en gränslös tolerans när det gäller Oves beteende. När det gäller gestaltningen av Parvaneh i filmatiseringen förstärker de yviga gesterna och hennes framtoning hennes påstridighet och den upplevs starkare än vad den gör i romanen. Vilket förstärker att vi som åskådare kan relatera till henne på ett annat sätt då hon framträder som mer mänsklig.
Karaktären Patrik upplevs som lite klantigare i boken, vilket kan ha att göra med att Backman vid flera tillfällen kommer tillbaka till händelser där Patrik har varit med om fadäser. Medan det i filmen presenteras endast en gång. Patrik framställs som en modern man i både romanen och i filmen och han figurerar oftast ute i periferin i de båda verken.
Mirsad ges större plats i romanen och det bidrar till att man får större förståelse för honom. Förståelse för honom saknas inte i filmatiseringen men i romanen har han en större närvaro vilket gör honom till en starkare karaktär. Mirsad framstår som lite blyg i romanen men inte i filmen där han snarare känns morsk. Både roman och filmatisering problematiserar inte det faktum att han är homosexuell. I både roman och filmatisering berättar han för sin pappa Amel att han är homosexuell och blir då utslängd från hemmet och får bo hemma hos Ove.
Vårdbolaget som grannen Rune ska in på är kommunalt i boken medan det är ett privat vårdbolag i filmen. Dock uttalas det i filmen att det är kommunal verksamhet men i själva verket rör det sig om ett privatiserat vårdbolag. Som Marklund (2018) menar i sin studie så kan det tolkas som en kritik mot dagens privatiseringar i välfärdssamhället. Brådskan att få in Rune på hemmet känns mer påträngande i filmen och framtoningen hos mannen med vita skjortan känns mer aggressiv och hotfull i filmen. Mannen från det privata vårdbolaget som ska hämta Rune till hemmet representerar personen från myndigheten, eller “vitskjortan” som Ove benämner honom, i nutiden.
