Vilken bild framträder, om vi gör en övergripande jämförelse mellan orterna?
Kan en gruppering ske med avseende på den offentliga konstens genuspräg-ling, trots att antalet verk varierar mellan dem?
Det är uppenbart att Sandviken utmärker sig genom den människoframstäl-lande konstens starka och stabila manliga genusprägling i kvantitativ bemär-kelse: mannen synliggörs i betydligt högre grad än kvinnan och detta synliggö-rande förstärks med tiden. Påfallande är också att den tematiska manligheten satt sin prägel på konsten; alla tre temana är väl tillgodosedda. Konstens bild av kvinnan motsvarar temat den nakna, passiva kvinnan, med undantag för ett verk. Även i Bollnäs finns en konsekvent manlig genusprägling i betydelsen synliggörande av män och osynliggörande av kvinnor. Likaså är den tematiska
genuspräglingen stark. Det handlar om temana arbetande man och känd man samt om kvinnan som omsorgsgivande och passiv. Inga avvikelser finns.
I Gävle är denna konst också i hög grad manligt genuspräglad: betraktaren möter över huvud taget mest manliga gestalter. Den tematiska genuspräglingen är stark och relativt stabil: manlighetens teman upprepas under hela perioden och detsamma gäller kvinnlighetens teman. Men några avvikelser finns, den mest gränsöverskridande från 1940-talet.
Även Hudiksvalls konst är trogen manlighetens tre teman och arbetslivet skildras uteslutande genom avbildningar av män. Kvinnan framställs som na-ken och passiv eller vårdande. Dock finns en tidig avvikelse – från 1930-talet.
Hofors konst motsvarar temana för kvinnligheten och manligheten genom verk från 1960-, 1970- och 1990-talet; den arbetande mannen, den passiva, nakna kvinnan och kvinnan som mor. ”Kärnfamiljen” framträder och manlig självständighet markeras i konsten. Det finns emellertid en tematisk avvikelse från 1960-talet.
De få verken i Söderhamn har en manlig genusprägling såtillvida som det finns betydligt fler framställningar av män än av kvinnor. Bilden av mannen är den arbetande mannen. De två framställningar av kvinnan som finns, från 1950- respektive 1970-talet, avviker från kvinnlighetens teman. Även i Ljusdal synliggörs mannen i högre grad än kvinnan. Men för övrigt är genuspräglingen inte konsekvent. Mannen framställs visserligen som arbetande och kvinnan som vårdande, men ett par verk har svag genusprägling, bilden av kvinnan som naken och passiv saknas och det finns avvikelser. Genom två verk från 1990-talet överskrids den tematiska genuspräglingen.
Detta försök till rangordning av orterna med hänsyn taget till synlighet och osynlighet, tematisk genusprägling och inslag av avvikelser eller överskridan-den utpekar två poler: I Sandviken och Bollnäs är synliggörandet av mannen och osynliggörandet av kvinnan samt de traditionella temana för kvinnlighet och manlighet starkast. I Söderhamn och Ljusdal är dessa teman svagast.
Kapitel 10. Spegel, gravsten eller spjutspets?
Efter den resultatredovisning som hittills gjorts är det möjligt att ta upp den tredje huvudfrågeställningen som handlar om den offentliga konstens förhål-lande till tiden och den föränderliga verkligheten. Hur förhåller sig konsten till den förändring som skett under 1900-talet i Sverige beträffande relationerna mellan könen och den officiella könsideologin? Vilka variationer finns det med avseende på detta förhållande?
Vi återknyter nu till den beskrivning som gavs i kapitel 1 och som hand-lade om de förändringar i könsrelationer och könstänkande som samhället ge-nomgått under den period undersökning gäller. Dessa förändringar beskrevs som en utveckling mot mer jämställda relationer och mot en upplösning av en del tidigare förhärskande tankar om kvinnligt och manligt. Det ”husmorskon-trakt” som på flera sätt präglade den tidigare delen av perioden har successivt brutits ner, vilket inneburit en förändring av relationerna mellan könen liksom av tänkandet om kön.
Denna utveckling beskrevs i viss mån också i det förra kapitlet, där en del data om könsstrukturer redovisades. Särskilt inom arbetsliv och politik har markanta förändringar skett. Ökningen av kvinnors förvärvsarbete resulterade i ungefär lika många kvinnor som män i arbetskraften vid slutet av seklet. I likhet med män har kvinnor således sedan flera decennier haft utbildning och arbetat i ett yrke. Inom politiken tog utvecklingen fart ungefär från mitten av seklet och bland de jämställdhetsreformer som infördes fanns lagen om delad föräldrapenning. Även om utvecklingen här gått med snigelfart, kan vi konstatera att 1970-talet politiskt – ideologiskt stod för ett tänkande som såg kvinnan och mannen som likvärdiga vårdare och försörjare.
Frågeställningen om den offentliga konstens förhållande till dessa föränd-ringar i det svenska samhället kan nu diskuteras mer systematiskt genom att relatera analysresultaten till de tre hypoteser som vi formulerat. Som nämnts säger spegelhypotesen att konsten speglar sin samtid. En skulptur som till exem-pel avbildar människor i någon sysselsättning speglar sin samtid om sysselsätt-ningen har en motsvarighet i verkligheten vid samma tid som verket placeras
ut. Enligt gravstenshypotesen, däremot, blickar konsten tillbaka. Ett konstverk kan berätta om en verksamhet som vid tiden för verkets tillkomst helt, el-ler nästan helt, upphört. Det kan föreviga en situation elel-ler en händelse som tillhör det förflutna eller det kan hylla en avliden person för en betydelsefull gärning. Slutligen säger spjutspetshypotesen att konsten blickar framåt. Exem-pelvis kan ett konstverk ifrågasätta samtiden genom att ge betraktaren bilder som bryter mot invanda föreställningar eller traditionella strukturer. Det kan utmana genom att ge uttryck för fenomen i vardande eller på ett eller annat sätt överskrida samtida förhållanden och föregripa framtiden.