GDJ-fonden
En av de största donatorerna i Gävle är som nämnts GDJ-fonden, som kom till efter försäljningen av Gävle-Dala Jernväg till staten 1945. Enligt en överens-kommelse mellan Handelskammaren i Gävle och GDJ AB bildades en friståen-de stiftelse som skulle förvaltas av Hanfriståen-delskammaren. Enligt stiftelsens stadgar gäller det att främja sådana allmännyttiga ändamål i Gävleorten, som tidigare stötts av GDJ AB, att stödja institutioner eller sammanslutningar med huvud-syfte att främja Gävleortens näringsliv, och sammanslutningar till främjandet av ortens turistnäring (Tamm 2003, s. 8). Stiftelsens styrelse har tre ordinarie le-damöter och tre personliga suppleanter, som alla utses av Handelskammaren.
GDJ-fondens eller järnvägsbolagets första konstanskaffning blev statyn föreställande Gävle-politikern Per Murén, som ställdes upp vid länsmuseet 1951. Murén var en drivande kraft vid bildandet av Gävle-Dala Jernväg och det låg nära till hands för fonden att hedra honom. Två skulptörer tillfrågades och Nils Möllerbergs förslag antogs av juryn, som bestod av konstnärerna Carl Eldh och Bror Hjort (Tamm 2003, s.13).
Nästa konstverk som skänktes av fonden var Eric Grates “Gudinna vid hy-perboreiskt hav” och det första förslaget beskrivs på följande sätt:
Från början byggde idén på en båt med stäv, en kvinnofigur samt två galjonsfi-gurer med emblem vid karets avsmalnande sidor. Brunnskarets yttersidor skulle bestå av låga, olikformade fält vari skulle infällas företagssymboler. Allt skulle gjutas i brons. Två flaggstänger med kraftiga fundament på vilka reliefsymboler skulle ristas tänktes också bli en del av konstverket. (Tamm 2003, s.10)
Hela förslaget antogs enhälligt och man började arbeta för att skapa lämpliga industrisymboler. Eric Grate motsatte sig emellertid förslagen (Tamm s.10).
Han erbjöd sig att gjuta förslaget i brons för leverans i maj 1956 men tvingades meddela att konstgjuteriet kommit på obestånd och inte kunde åta sig gjut-ningen. Han föreslog att skulpturen skulle huggas i granit, vilket skulle fördyra konstverket. Kommittén gick inte med på en höjning och efter förhandlingar gick Grate med på en lägre summa, om galjonsfigurerna bortföll och han fick rätt att utföra en replik. Kommunledningen ingrep och fastslog att man gick med på konstnärens villkor och brunnsskulpturen kunde slutligen invigas i maj 1956.
Styrelsen för GDJ-fonden beskrev i förordet till ”Spår efter GDJ” fondens policy:
Utgångspunkten för fondens inköp är att föreslå kommunen en specifik skulptur som utsmyckning av en särskild plats eller byggnad.
När fonden funnit ett lämpligt konstverk presenteras det för kommunen och en mer exakt placering diskuteras. Då parterna är överens köps konstverket in och fonden förbereder en utplacering. Sockel beställs, markberedning utföres, even-tuell belysning installeras, skulpturen monteras och sedan överlämnas det helt färdiga konstverket till Gävle kommun.
Fonden söker aktivt både i Sverige och utomlands lämpliga skulpturer för place-ring i den offentliga miljön.
-Naturligtvis har fonden också diskuterat utsmyckning i tävlingsform, detta för-farande förkastades dock av styrelsen efter ‘Gudinna’-projektet, (som var en tävling). Det blev kostbart, tidsåtgången att få fram ett konstverk blev för lång och resultatet blev många gånger inte vad beställaren önskat sig. I stället valde styrelsen att förvärva redan färdiga konstverk.
-Målet för anskaffandet av konstverk till Gävle är att förse stads- och parkmiljö med konstverk av högsta internationella klass och därmed försköna staden och göra den ännu mer attraktiv för innevånare och besökare.
Konstinköpen tycks i hög grad ha styrts av styrelseordförandena. Tryggve Ahlgren nämns som initiativtagare till inköpet av den franske konstnären Michel Becks konstverk “Återföreningen”; Ahlgren hade passerat ett galleri i Frankrike där Beck ställde ut. Man hade först planer på att låta konstnä-ren utföra en skulptur för placering i Gavleån, men detta uppslag visade sig ogenomförbart. I stället fick konstnären utföra ett verk för placering i stads-trädgården (Tamm 2003, s. 48). Vid ett besök på Mallorca såg Ahlgren en skulptur föreställande en liten vallpojke och beslöt att inköpa en replik av denna (Tamm 2003, s. 62).
En annan styrelsemedlem, Carl-Eric Björkegren, fick hjälp av en god vän som ordnade ett sammanträffande med Henry Moore. Förutom fondstyrel-sens medlemmar – bl.a. Björkegren och Ahlgren – följde kommunalrådet Ture Edbom och stadsarkitekt Erik Larsson med på ett besök hos Moore i England.
Det ledde till en beställning av ett konstverk för placering på Slottstorget.
De konstverk som GDJ-fonden bekostat – hur ser de ut ur ett genusper-spektiv?
Beträffande framställningar av kvinnan och kvinnligheten kan konstate-ras att det finns flera avbildningar av den nakna, passiva kvinnan, förutom
”Gudinna vid hyperboreiskt hav” också ”Solglitter” av Milles och ”Najad” av
Peter Mandl. Den vårdande kvinnan finns representerad i ”Premiär” av Torsten Fridh och även i ”Nostalgi” (se nedan).
Temat känd man och temat man relaterad till arbetslivet finns i Murénsta-tyn. I ”Kasper”, ”Getgubben” och ”Vallpojken” finns temat man relaterad till arbete men det är fråga om lågstatusbetonade sysselsättningar. I Milles musi-cerande änglar och i Chias verk finns inte den tematiska manligheten.
Det finns ett par verk som föreställer kvinna och man, nämligen “Återför-eningen” (diskussion i kap. 1) samt ”Nostalgi” (diskussion i kap. 7). Det senare verket betonar mannen som självständig individ med distans till kvinna och barn. Kvinnan verkar vara i symbios med barnet, enligt vår analys.
De inköp som GDJ-fonden gjort har ofta varit abstrakt konst eller har av-bildat annat än människor. Förutom ”Staden vid havet” – se Bild 8 s. 25 – finns
”Tredelad vilande figur, draperad” (1976), ”Rymden”, ”Klumpen”, ”Vårläng-tan” (alla 1990) och ”Auroras seger” (1994). Men när det gäller den män-niskoavbildande konsten finns det inte några exempel på sådant som utmanar traditionella teman i den konst som fonden bekostat.
Statens konstråd
Statens konstråd är ett statligt verk som ansvarar för konstnärlig utsmyck-ning av statliga byggnader och lokaler. Rådet inrättades 1937 för att förvalta de medel som ställdes till förfogande genom det samtidiga införandet av den s.k. enprocentsregeln, det vill säga att ett belopp motsvarande en procent av byggkostnaderna skulle gå till konstnärlig utsmyckning. Rådet utses av reger-ingen och ordföranden är också konstrådets kanslichef. Konstnärsrepresentan-ter fungerar som projektledare för fast utsmyckning och som inköpare av s.k.
löskonst.
Enligt Jessica Sjöholm Skrubbes undersökning Skulptur i folkhemmet: den offentliga skulpturens institutionalisering, referentialitet och rumsliga situationer 1940–1975 beställde rådet under perioden 1937–75 ungefär 80 fristående skulpturer som placerades i den offentliga utomhusmiljön. Knappt 20 procent av uppdragen under denna tid gick till kvinnor. Fram till 1969 bestod rådets samtliga ledamöter av män och det var först efter 1965 som andelen uppdrag till kvinnliga konstnärer ökade (Sjöholm Skrubbe, 2007, s. 54, s. 87).
I vår studie har Statens konstråd svarat för fem konstverk, varav tre fram-ställer människor.
“Hoppets gudinna” från 1970-talet finns på Skattemyndighetens hus i Gäv-le. Konstnären, Roland Haeberlein, har format en halvnaken passiv kvinna med yppiga bröst vid en pelare nära husets entré. “Bordet” visar mannen som sitter vid ett skrivbord framför Skattemyndighetens lokaler i Bollnäs. “Catania”, från
1995, av Bianca Maria Barmen, vid högskolan i Gävle, visar två pojkar, en som halvligger bredvid en kaktusliknande växt och en annan pojke som står på knä.
Förebilder är enligt Skulpturstaden Gävle – en vägledning (1996, s. 20) bilder av filosofen Ludvig Wittgenstein som nioåring. Slutsatsen blir att av de tre män-niskoavbildande verken motsvarar två den tematiska genuspräglingen, naken, passiv kvinna respektive arbetande man.
Landstinget
Såväl kommuner som landsting uppmuntrades av Statens konstråd till att i hö-gre grad verka för offentlig konst (Sjöholm Skrubbe 2007, s. 55). Landstinget i Gävleborg beslöt 1969 att för varje nybyggnad för landstingsändamål avsätta en viss andel av byggkostnaderna för konstnärlig utsmyckning, i genomsnitt högst en procent. Senare utvidgades beslutet till att även gälla ombyggnader från och med 1975 (Kultur i Gävleborg, 1977).
Landstinget har bekostat sju konstverk, varav två vid Bollnäs sjukhus, ett i Söderhamn, ett i Sandviken och tre i Gävle. Två verk föreställer människor.
“Lekande barn” 1969, av Per Nilsson-Öst, finns vid Gävle sjukhus. De fyra barnen, två flickor och två pojkar, är lika stora, lika påklädda och ger ett jäm-ställt intryck. Vid sjukhuset i Bollnäs finns “Ängelen”, av Peter Linde 1996, en manlig ängel som kommer farande genom luften med en stav i handen och ger ett aktivt intryck.