Konsumentavtal

Det nya direktivet är, enligt artikel 1.2, tillämpligt på avtal som ingås mellan konsumenter och näringsidkare, s.k. konsument-avtal. I 1994 års direktiv talas visserligen inte om konsumenter och näringsidkare utan om köpare och säljare. Dessa begrepp definieras dock i direktivet på i huvudsak samma sätt som kon-sument- och näringsidkarbegreppen definierats i andra EG-rättsakter på området. I lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende används också begreppen konsument och när-ingsidkare i stället för köpare och säljare utan att det ansetts föreligga någon saklig skillnad i förhållande till direktivet (prop.

1996/97:127 s. 19 f.).

I det nya direktivet har begreppet köpare ersatts med begrep-pet konsument. Därmed avses enligt artikel 2 f) en fysisk person som handlar för ändamål som faller utanför dennes näringsverk-samhet, affärsverknäringsverk-samhet, hantverk eller yrke. Begreppet säljare har på samma sätt ersatts av begreppet näringsidkare. I artikel 2 e) definieras detta begrepp som en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med dennes närings-verksamhet, affärsnärings-verksamhet, hantverk eller yrke samt den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning.

Defini-76

Ds 2009:57 Genomförande av det nya direktivet

tionerna av konsument- och näringsidkarbegreppen i det nya direktivet är utformade på nästan ordagrant samma sätt som motsvarande definitioner i direktivet om otillbörliga affärsmeto-der, det nya direktivet om konsumentkrediter och det förslag till direktiv om konsumenträttigheter som lagts fram av kommissio-nen under hösten 2008.

Den nya lagen ska alltså vara tillämplig på avtal mellan kon-sumenter och näringsidkare. Frågan är hur konsument- och näringsidkarbegreppen bör komma till uttryck i den nya lagstift-ningen.

Flertalet svenska lagar på det konsumenträttsliga området har ursprungligen begränsats till att gälla konsumentavtal utan att begreppet konsument uttryckligen har definierats i lagtexten.

I stället har det i lagtexten gjorts ett tillägg om att den aktuella lagen är tillämplig bara om konsumenten handlar huvudsakligen för enskilt ändamål eller huvudsakligen för enskilt bruk. Det-samma gäller näringsidkarbegreppet. Sålunda har det i lagtexten på motsvarande sätt angetts att lagen är tillämplig bara om när-ingsidkaren handlar i sin yrkesmässiga verksamhet. I takt med att nya EG-rättsakter genomförts i svensk rätt har emellertid såväl konsument- som näringsidkarbegreppet kommit att definieras i respektive genomförandelagstiftning.

I lagen (1994:1572) om oskäliga avtalsvillkor, som genomför EG-direktivet om oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal i svensk rätt, har begreppet konsument definierats som en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utan-för näringsverksamhet. Direktivets definition saknar rekvisitet

”huvudsakligen” och i stället för näringsverksamhet talas om att den fysiska personen ska handla för ändamål som faller utanför hans näring eller yrke. I sak har definitionen i lagen dock ansetts motsvara direktivets definition och de uttryck som använts i övriga lagar på konsumentområdet (prop. 1994/95:17 s. 30 f.). På motsvarande rätt definieras i avtalsvillkorslagen begreppet när-ingsidkare som en fysisk person som handlar för ändamål som har samband med hans näringsverksamhet (prop. 1994/95:17 s. 33).

Genomförande av det nya direktivet Ds 2009:57

Avtalsvillkorslagens definitioner av konsument- och närings-idkarbegreppen förekommer i bl.a. konsumenttjänstlagen (1985:617), konsumentköplagen (1990:932), distans- och hem-försäljningslagen (2005:59) och marknadsföringslagen (2008:486). De har även legat till grund för motsvarande defi-nitioner i lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende (prop. 1996/97:127 s. 19 f.).

En gemensam nämnare i definitionen av begreppet konsu-ment enligt svensk rätt är att det ska vara fråga om en fysisk per-son som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Detta innebär att lagstiftningen är tillämplig även om varan eller tjänsten till viss mindre del är avsedd att användas också till annat än enskilt ändamål. Flera andra med-lemsstater har ett motsvarande huvudsaklighetsrekvisit i sin nationella genomförandelagstiftning. Ett sådant huvudsaklig-hetsrekvisit saknas däremot i definitionerna av konsumentbe-greppet i EG-rättsakterna på det konsumenträttsliga området.

Det förekommer inte heller i Rom I-förordningen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, i Bryssel I-förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet på privat-rättens område eller i CISG. Såväl EG-kommissionen som rådet har dock i protokollsanteckningar i samband med antagandet av direktiven om oskäliga avtalsvillkor och hemförsäljningsdirekti-vet uttalat att dessa direktiv är tillämpliga också om det förelig-ger blandade syften med ett avtal, så länge det huvudsakliga syftet ligger utanför näringsverksamhet eller yrke. I doktrinen synes detta också vara den förhärskande uppfattningen rent allmänt sett.²⁹ Frågan huruvida konsumentbegreppet i EG-direktiv på det konsumenträttsliga området innefattar ett huvud-saklighetsrekvisit har ännu inte prövats av EG-domstolen och får mot den bakgrunden alltjämt anses öppen.³⁰

29 Herre m.fl. The notions of consumer and professional and some related questions.

Taskforce on Consumers and professionals, avsnitt B 1.2.3.

Herre, Konsumentköplagen En kommentar , 3. uppl. 2009, s. 62 f.

30 Consumer Law Compendium, Schulte-Nöltke, s. 713 f.

78

Ds 2009:57 Genomförande av det nya direktivet

Definitionen av konsumentbegreppet i det nya direktivet motsvarar i det närmaste ordagrant definitionen av begreppet konsument i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, det nyli-gen antagna konsumentkreditdirektivet och förslaget till direktiv om konsumenträttigheter. Som framhållits av Svenska Reseby-råföreningen talar detta förhållande för att begreppet konsument i den nya lagen definieras i enlighet med direktivets ordalydelse och att huvudsaklighetsrekvisitet tas bort samtidigt som ordet

”yrke” läggs till. Som nämnts tidigare är det dock alltjämt en öppen fråga om innebörden av konsumentbegreppet på EG-nivå innefattar ett huvudsaklighetsrekvisitet. Man kan på goda grunder utgå från att utformningen av konsumentbegreppet och dess innebörd kommer att bli föremål för överväganden inom ramen för det fortsatta förhandlingsarbetet med anledning av kommissionens förslag till direktiv om konsumenträttigheter. I avvaktan på att direktivet antagits och den allmänna översyn av lagstiftningen som då kommer att bli nödvändig talar övervä-gande skäl för att huvudsaklighetsrekvisitet behålls.³¹ Däremot bör ordet ”yrke” tas in i definitionen. Uttrycken hantverk och affärsverksamhet omfattas av uttrycket näringsverksamhet och behöver därför inte tas in i lagtexten. Begreppet konsument bör således definieras som en fysisk person som handlar huvud-sakligen för ändamål som faller utanför hans näringsverksamhet och yrke.

Frågan om det föreligger ett krav på att konsumentens huvudsakliga syfte med avtalet måste vara synbart för närings-idkaren, det s.k. synbarhetskravet, har diskuterats i olika sam-manhang. I tidigare lagstiftningsärenden har man gjort den bedömningen att så inte är fallet. Det saknas skäl att i detta sammanhang göra någon annan bedömning. Också detta är dock ett spörsmål som det kan finnas anledning att återkomma till vid genomförandet av det kommande direktivet om konsument-rättigheter eller i något annat sammanhang.³²

31 Se kommissionens promemoria den 9 oktober 2009 med anledning av förslaget till direktiv om konsumenträttigheter.

32 Herre, Konsumentköplagen En kommentar, 2009, 3. uppl. s. 64 f.

Genomförande av det nya direktivet Ds 2009:57

Den nya lagen bör även innehålla en definition av begreppet näringsidkare. Denna bör utformas på samma sätt som tidigare definitioner i svensk lagstiftning, dock också här med ett tillägg av ordet yrke. Med näringsidkare avses alltså en fysisk eller juri-disk person som handlar för ändamål som handlar för ändamål som har samband med dennes näringsverksamhet eller yrke. Det ligger i sakens natur att begreppet även omfattar anställda, agenter och liknande som handlar för näringsidkarens räkning.

Något särskilt tillägg om det behövs därför inte i lagtexten.