Innebörden av ett barnperspektiv kan vara såväl vuxnas kompetens om barns bästa som barns egna möjligheter att göra sina röster hörda. Hittills har i huvudsak de vuxnas kompetens om barn diskuterats. I följande avsnitt undersöks hur barnen själva kommer till tals och ges möjligheter att påverka de insatser de får. Framgår det av akten huruvida LSS-handläggaren träffat barnen, om LSS-handläggaren ställt frågor och om barnen besvarat frågor eller kommit med egna önskemål?
Det mest framträdande i akterna om barn under sex år är deras osynlighet. Deras funktionsnedsättning beskrivs och deras behov av hjälp redovisas, men barnet som individ och subjekt är oftast frånvarande. Den yngsta kategorin av barn har pga sin låga ålder svårt att uttrycka sig om sitt liv och sina behov och i flertalet fall kompliceras kommunikationen av funktionsnedsättningen.
Av akterna framkommer att handläggaren har träffat de yngsta barnen i 14 fall av 20. Detta har skett genom byråbesök i tre fall och hembesök i tio fall. I ett fall har handläggaren besökt barnet på förskolan. Jag utgår från att handläggaren försökt få kontakt och inkludera barnet när det varit möjligt vid dessa möten. Det är dock bara i fem av de 14 fall som mötet med barnet har gett något avtryck i akten. I ett av dessa fall är det tveksamt hur beskrivningen av detta möte ska tolkas. En handläggare som varit på besök i hemmet skriver: ”Båda barnen vill vara i medelpunkten, de klättrar omkring på mamma och pappa.”75 Frågan är vad detta tillför utredningen förutom att det framgår att barnet varit närvarande vid hembesöket.
Vid de andra fyra tillfällena beskriver handläggaren vad barnet gör. ”Under hembesöket leker XX med sin lillasyster. De leker med hans tågbana. XX tycker om tåg. Han kommer och visar olika tåg under mötet.”76 En annan handläggare beskriver barnet på följande sätt: ”Under besöket visar XX tydligt när hon blir arg på sin mamma. Hon visar också tydligt sin vilja om var hon vill sitta någonstans. När hennes pappa säger till henne att komma skakar hon på huvudet, säger ’Ne’, och tar sig till soffan.”77
Av de 22 ansökningar som avser barn 7-12 år framgår av akterna att handläggaren träffat barnen i 14 fall. I de flesta fall har det varit fråga om hembesök och i två fall byråbesök. I tre av dessa 14 fall kan jag konstatera att barnet varit närvarande, men det finns ingen anteckning som tyder på att barnet varit aktivt eller att handläggaren frågat barnet något. I en akt skriver handläggaren att ”XX kommunicerar självständigt, han har ett klart och tydligt tal. Han svarar försiktigt när man frågar honom något, och ger ögonkontakt.”78 Trots denna beskrivning finns inget noterat om vad pojken faktiskt tycker. I övriga fall är det vanligt att barnet visar handläggaren sitt rum och att handläggaren försöker få svar på frågor.
I ett fall går det att avläsa handläggarens försök att ta reda på barnets åsikter om den korttidsverksamhet hon är på. I akten står:
75 A20
76 A4
77 A16
78 B6
25
Då det inte går att kommunicera med XX på så sätt att det går att fråga XX om hon trivs på korttidshemmet har undertecknad vid tidigare utredning frågat personal om de ser några tecken på XX att hon inte trivs. Det som framkom då var att personalen inte märkt någon skillnad på XX:s humör om XX kommer hemifrån eller från korttidshemmet till barnomsorgen. XX är glad när bussen till korttidshemmet kommer och XX är glad när hon kommer från korttidshemmet.
Även föräldrarna säger att XX trivs på korttidshemmet och att XX gillar att busa då ZZ är där.79
Samma akt avslutas med
XX har inte någon kommunikation i det avseendet att det går att få ett svar på en ställd fråga från utredare, dvs att XX skulle kunnat svara och uttrycka åsikter med talat språk. Dock anser utredare att det ändå kan konstateras att XX trivs eftersom XX är glad på korttidshemmet.80
Av de 14 akter som gäller ungdomar 13-20 år framgår i elva fall att handläggaren träffat ungdomarna. I alla dessa fall utom ett framkommer också vad ungdomarna säger. De kan tala om sina intressen, vad de tycker om kontaktpersoner osv. I ett fall får en 14-årig flickas svar stor betydelse för insatsens utformning. Föräldrarna har begärt fortsatt korttidsvistelse för sin dotters räkning. Flickan kommunicerar med enstaka ord samt teckenspråk. På frågor om hur hon trivs på kortis är svaret att hon trivs bra, men hon poängterar alltid att hon bara vill vara borta en natt i taget. Föräldrarna skulle hellre se längre perioder på kortis, men här får dotterns åsikt gehör och det bestäms att hon är borta en natt i taget.81 I akten understryks också att barnkonventionen stipulerar att barn ska ha rätt att uttrycka åsikter samt att dessa åsikter ska beaktas i frågor som rör barnet.
I ett annat fall får en 16-årig flickas åsikt viss betydelse även om andra faktorer också pekar på att ansökan om bostad med särskild service för barn och ungdomar kommer att avslås.
Föräldrarna menar att de inte längre orkar med att dottern bor hemma och vill att hon flyttar hemifrån, men handläggaren föreslår andra åtgärder. Det är LSS-handläggaren som informerar flickan om den insats som föräldrarna ansökt om. ”På frågan om XX skulle vilja bo någon annanstans svarar XX att det låter trist. Hon säger att hon trivs hemma, där hon har sin dator.”82
Trots att de flesta akter redovisar vad ungdomarna sagt är det ofta svårt att veta i vilket sammanhang frågor har besvarats, vilka andra som varit närvarande vid samtalet, om föräldrarna hjälpt till att svara osv. Ungdomarnas åsikter flyter ofta ihop med föräldrarnas eller handläggarens tolkning av situationen. Ett exempel är följande beskrivning:
Undertecknad förhör sig med XX om hur hans relationer till systrarna är, varvid han säger att den i huvudsak är god men att den tidvis kan vara rätt ansträngd då han själv ej förstår varför systrarna agerar så som de gör i vardagen samt de
26
Språket och tolkningen för snarare tankarna till föräldrarnas åsikter än en 15-årig pojkes svar på en fråga om hur han trivs med sina systrar. Även Gunilla Peterson som studerat akter inom barnavården konstaterar att det inte går att urskilja hur barnets berättelser i akterna kommit till. Det är svårt att avgöra om det handlar om spontana uttalanden, om det är svar på frågor och i så fall vilka frågor som ställts.84
Barns närvaro inte alltid barnets bästa?
Förutsättningen för att barnets åsikter ska kunna lyftas fram är att LSS-handläggaren och barnet träffas (eller talas vid på annat sätt). Men en av akterna visar också tydligt att formerna för hur barn och handläggare möts är viktigt för att det ska bli ett bra möte. Ett bra möte bygger på att handläggaren talar till barnet och inte om eller över huvudet på barnet. Vid de tillfällen då barn, handläggare och vårdnadshavare träffas finns en risk att samtalet fokuserar på barnets brister mer än barnets kompetens och förmågor. Att avlyssna ett sådant samtal gynnar inte barnet.
I ett fall där barnet är sju år har föräldrarna uppenbarligen tvekat inför att barnet ska lyssna till samtalet.85 Mötet äger rum på handläggarens kontor och eftersom barnet deltar vill föräldrarna använda ett fingerat namn på barnet. Medan föräldrarna, andra professionella och handläggaren diskuterade vilket stöd som var lämpligt satt barnet och ritade. Trots försiktighetsåtgärderna tycks barnet uppfattat vad som skedde. I akten finns noterat: ”[en av de professionella] uppfattade att han lyssnade in vad som sades och troligen förstod att det tonåringarna får ett större utrymme att uttrycka sina önskemål. Från och med 15 års ålder har dessutom barnen möjlighet att själva ansöka om insatser enligt LSS, men det finns inga exempel på detta bland LSS-akterna jag har tillgång till. Det är alltid föräldrar eller god man som ansöker om insats.
Att barnen blir äldre avspeglas också genom att handläggarna ibland beskriver insatser som förberedelser inför vuxenlivet. Insatserna motiveras som ett led i frigörelseprocessen från föräldrarna. En fjortonårig flickas föräldrar ansöker om korttidsvistelse och beviljas detta med följande resonemang:
I XX:s ålder börjar barn frigöra sig från sina föräldrar. FN:s barnkonvention artikel 3 anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet och i enlighet med LSS 6 a § ska barnets bästa särskilt beaktas vid åtgärder som rör barn. Med detta i beaktande bör utredning och
27
största möjliga förutsättning för att utveckla denna och förbereda sig för vuxenlivet. Till detta hör också att ge XX möjlighet att få skapa ett eget socialt nätverk utanför familjen samt känna att XX klarar sig utan mamma och pappa.
För barn med funktionsnedsättning kan detta ibland endast möjliggöras genom att barnet beviljas annat stöd i denna process.87
En 17-årig pojke som också ansöker om korttidsvistelse får denna motivering:
Med insatsen erbjuds XX en egen arena där han kan verka utifrån hans egna förutsättningar. Han erbjuds en trygg och god miljö där han har möjlighet att växa som individ och utvecklas. XX är snart 18 år och med hans stigande ålder har han ett ökat behov av att bli självständig. XX har även ett ökat behov av att fortsätta sin frigörelseprocess från föräldrahemmet. Andra ungdomar i samma ålder lever relativt självständigt i sina föräldrahem. Att vara på korttids två helger i veckan är något som XX vill själv, därför är det något som bör uppmuntras.88
En flicka på 15 år beviljas vistelse på två läger och av akten framgår att flickan trivs och känner sig trygg där. I bedömningen skriver handläggaren: ”XX är 15 år gammal och tonåren ställer ökade krav på henne och att öka sin självständighet”.89 I målet med insatsen står också att flickan ska ges möjlighet till självständighet, liksom att familjen ska få avlastning. Likaså beviljas en 15-årig pojke kontaktperson bl a för att ”träning i sociala situationer som är viktigt inför det kommande vuxenlivet.”90
LSS-handläggarna lägger vikt vid självständighet för de äldre tonåringarna. De lägger dock mer betoning på frigörelse och självständighet än föräldrarna enligt dokumentationen.
Föräldrarna påtalar istället behov av tillsyn för att kunna yrkesarbeta, eller ledsagning och kontaktpersoner för att barnen ska kunna delta i fritidsaktiviteter. I ett fall använder dock föräldrarna behovet av självständighet och möjligheten att göra aktiviteter utan familj som argument. Det gäller en 14-årig pojke som vill åka på ett speciellt läger. Föräldrarna argumenterar:
Behöver åka på kollo för personlig utveckling och träffa ungdomar i samma ålder, samt för att frigöra sig och stärka självkänslan. Lära sig bli självständig och ta ansvar, egna beslut mm. Viktigt att få umgås med jämnåriga kamrater så han annars har svårt att hitta och träffa kompisar. Har kompisar som åker på xx-kollot. Vill vara med dem och göra roliga saker utan föräldrar. Få möjlighet att åka på läger precis som andra barn, t ex syster.91
I just detta fall så avslås dock ansökan. Handläggaren anser att eftersom han har rätt till personlig assistans har pojken redan möjlighet att åka på läger. Likaså avslås en ansökan om kontaktperson för en 15-årig pojke med motiveringen att han redan är beviljad ledsagning för
28
en fritidsaktivitet i veckan men att ”kontaktperson kan komma att bli aktuellt då XX bli äldre och därmed föräldraansvaret minskar.”92
Samtidigt som krav på föräldraansvaret ställs högt upp i åldrarna – en tolvåring kan behöva följas till fritidsaktiviteter – beviljas insatser för att stödja en frigörelseprocess hos ungdomarna med funktionsnedsättning. LSS-handläggarnas motiveringar om frigörelseprocess kommer inte från föräldrarna. Istället antar jag att handläggarna agerar utifrån ”barnets bästa” dvs en professionell bedömning om vad ungdomar behöver. I en svensk kontext tillskrivs självständighet och självbestämmande hög status, vilket avspeglar sig i handläggarnas motiveringar.93
Sammanfattning
Det framgår av de flesta akter att handläggaren träffar barnen. Däremot är det oklart vilka frågor som ställs till barnet, vad barnet svarar och hur föräldrarna agerar. När barns utsagor framkommer tycks de ofta vara blandade med föräldrars eller handläggarens tolkningar. Det är också uppenbart att äldre barn ges fler möjligheter att uttrycka åsikter, vilket är i överensstämmelse med barnkonventionen. Insatser som kontaktperson och korttidsvistelse beviljas ofta till äldre barn för att stötta deras självständighetsprocess enligt handläggarnas motiveringar.
92 C7.
93 Självbestämmande och delaktighet ingår i de funktionshinderpolitiska målen.
29