Här redogör jag för relationen mellan transhumanism och religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Några teologer som menar att det finns både utrymme och anledning för kristen teologi att ta transhumanismen på allvar och att inte bli passiva åskådare. Här tas teknologi i anspråk bland annat som ett verktyg för kristna att utöva en kristen tro, allt som kan bidra till minskat lidande, helande av de sjuka. Är vi inte som kristna ålagda att sträva mot Guds rike här på jorden, teknologi kan vara ett kraftfullt verktyg i detta.
14 Kapitel 6 – Diskussion
Här diskuterar jag det som jag kommit fram till i uppsatsen och ger med hjälp av teologen Ted Peters ett underlag för mina analys och slutsats. För Peters handlar spänningarna i relationen mellan kristen tro och transhumanism i grund och botten om vilken sorts ontologi man tillämpar. Peters hävdar att transhumanismen i regel vidhåller en naturalistisk världsbild som bland annat förnekar någon övernaturlig dimension av verkligheten. Allt som finns och är, är det som vi kan se och ta på. Jag lyfter också upp perspektiv och frågeställningar som kräver fortsatt forskning.
Kapitel 7 – Slutsats
Här besvarar jag uppsatsen problemformulering samt redogör för mina egna slutsatser med hjälp av modellen som jag presenterade i metodavsnittet. Modellen fångar upp flera
perspektiv som blivit tydliga i relationen mellan transhumanism och kristen syn på människan som Guds avbild. Transhumanismen är inte inkompatibel men kristen tro, däremot ligger spänningsförhållandet mycket vid synen på människans möjligheter att uppnå odödlighet på egen hand.
15
2. IMAGO DEI
I detta kapitel kommer jag att redogöra för begreppet imago Dei. Först ger jag en kortfattad sammanfattning av begreppets historia, sedan en redogörelse för de vanligaste tolkningarna eller förståelserna av begreppet nämligen den strukturell, relationell, funktionell och
eskatologisk.
2.1 Den kristna läran och begreppets teologi
Begreppet har en lång historia och har sina rötter i den judiska traditionen. Jag kommer först att redogöra för begreppets mest grundläggande historia. Sedan kommer jag att redovisa de olika förståelser av begreppet som varit vanliga genom kyrkans historia.
Begreppet imago Dei tillsammans med andra begrepp som skapelse, synd, försoning, offer, rättfärdighet och så vidare var en gång en stark vägledande kraft, men har idag reducerats på grund av ett sekulariserat tänkande och ifrågasätts av naturvetenskapens framsteg, menar J.
Mentzel van Huysteen. Många av dessa välkända begrepp framstår som fjärran, metafysiska abstraktioner. Tvärvetenskaplig teologi betraktar dem som utställningsföremål i teologisk idéhistoria, tanken att människan särskilt skapats till Guds avbild och att homosapiens placerats mer eller mindre i centrum av universum är särskilt ifrågasatt.43 Imago Dei är latin och betyder ʻGuds avbildʼ och är ett uttryck från den första skapelseberättelsen i Gamla testamentet. I den teologiska traditionen har det kommit att bli ett fackuttryck med växlande innebörd. Betoningen kan ligga på människans särställning i skapelsen (vårt förnuft och förmåga att behärska naturen) eller på etisk och religiös bestämmelse (helighet,
gudsgemenskap). På grund av syndafallet kan människan inte på egen hand uppnå sin imago Dei men återupprättas av Kristus.44 Det faktum att mänskligheten är skapad till Guds avbild, enligt Bibeln anses allmänt som grunden för den mänskliga naturens rättfärdighet och
värdighet. Den kristna skapelseläran anses också vara direkt relaterad till frälsningsläran.
Genom att föra Guds avbild närmare sin fulländning i ett perfekt förhållande till Gud och som kulminerar i odödligheten.45 Den bibliska texten om Adams skapelse passar in i en tradition om ”urmänniskan” en tradition som traderats och som har samband med mesopotamiska traditioner som Enuma Elish.46
43 Wentzel J. Van Huysteen, Ensamma i världen? Människans särställning inom naturvetenskap och teologi (Nora, Nya Doxa, 2006), 158.
44 “imago Dei”, Nationalencyklopedin, hämtad 2020-10-12 https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/imago-dei
45 Alister E. McGrath, Christian Theology: An introduction (Oxford, Blackwell Publishing, 2007)
46 ”Enuma Elish”, Nationalencyklopedin, ”Enuma Elish är Babyloniens skapelseepos. Kan ha tillkommit så tidigt som under Nebukadnessar I:s regeringstid på 1100-talet f.Kr.”, hämtad 2020-11-16, http://www.ne.se /uppslagsverk/encyklopedi/lång/enuma-elish
16 Människans skapelse framställs som en händelse i det förgångna och utgör begynnelsen till urhistorien, mänsklighetens historia som den framställs i 1 Mosebok blir specifikt Israels nationella historia. Textens syfte är att förklara var människorna kom ifrån och vill säga något om dess väsen. Den ”prästerliga”47 föreställningen om urmänniskan är förankrat i sin
samhällskontext, det är det kungliga bildspråket i den forna mellanöstern som lyser igenom.48 I denna urgamla berättelse är människan Guds kulminerande skapelseakt, av alla skapade väsen är endast människan skapad i Guds avbild.49 Utifrån ett nytestamentligt perspektiv är Jesus Guds avbild, det är genom honom och att vi tar del av hans liv som utgör grunden för vår möjlighet att vara mänskliga. De tidiga apologeterna uppmärksammade vikten av bilden () i grekiskt tänkande som syftade till att artikulera kristendomens anspråk på sanning.
Den intellektuella idéhistorien som format imago Dei kan kategoriseras i olika distinkta mönster. Den allmänt accepterade av dessa kategoriseringar lägger sitt fokus på en utveckling i tre faser som historiskt leder från strukturella, till funktionella, till relationella tolkningar av detta begrepp.50 Eftersom vi är skapade i Guds avbild så längtar vi efter relation med Gud, även om vi inte kan känna igen denna längtan för vad den är. På grund av synden så kan inte mänskligheten tillfredsställa denna längtan utan hjälp, en känsla av otillfredsställelse
utvecklas och blir en del av människans vanliga erfarenhet, enligt Augustinus.51
2.2 Olika förståelser av begreppet imago Dei
Kristen teologi har ända sedan den patristiska eran till vår nutid försökt hitta kärnan till vår personliga identitet genom att konstruera självet, för att göra detta har man använt sig av det bibliska konceptet imago Dei. Varje människa är skapad till Guds avbild deklarerar man med självförtroende. Och för de flesta teologerna är avbilden sammanknuten med själen, som i sin tur utgör vår identitet. Men även om imago Dei har spelat en avgörande roll i kristen
antropologi genom kyrkans historia, så har exegeter och teologer inte varit överens om vad konceptet innebär.52
David S. Cunningham menar att vår förståelse av Gud och Guds relation till skapelsen är mycket begränsad och vi behöver närma oss den med apofatisk53 reservation, vår kunskap om Gud är beroende av gudomlig uppenbarelse. Imago Dei har allt för ofta och lättsinnigt använts för att postulera de viktiga skillnaderna mellan människan allting annat, konstgjorda
distinktioner har inte varit något ovanligt i den kristna teologins historia för att separera människan från skapelsen. Människan antas vara radikalt annorlunda från djurriket eftersom de både ser annorlunda ut och beter sig annorlunda. Samma typ av distinktioner har använts genom århundrandena för att också göra dåliga teologiska bedömningar av skillnaden mellan män, kvinnor, ras, etnicitet, skillnaden mellan homosexualitet och heterosexualitet.
47 Van Huysteen, 160. Åsyftar P-källan i Gamla Testamentet.
48 Van Huysteen, 161-62.
49 Van Huysteen, 164.
50 Van Huysteen, 170.
51 McGrath, 2007, ff. 149-150.
52 Grenz, 141-42.
53 apofatisk teologi, Nationalencyklopedin, ”(av grekiska apophatikoʹs ’förnekande’), principen att Gud är bortom alla mänskliga bestämningar och att hans väsen inte kan beskrivas med mänskligt språk”, hämtad 2020-10-11, https://www.ne.se
/uppslagsverk/encyklopedi/lång/apofatisk-teologi
17 Cunningham menar att imago Dei kan användas för att beskriva den skapade ordningen och skaparens märke i den, det teologiska språket kan hjälpa oss att redogöra för de verkliga skillnaderna inom den skapade ordningen, men undvika tudelande kategorier.54 Den bibliska texten gör ingen skillnad mellan människans andliga och kroppsliga attribut, för att på så vis begränsa Guds avbild enbart till det andliga eller kroppsliga.55 Den historiska tendensen är inte nödvändigtvis ett bevis för att teologer har överskattat distinktionen mellan människan och djuren, eller att distinktionen är teologiskt olämplig. I samma grad som de som använts för att tudela människor efter kön, ras eller sexualitet.56 Gud förblir ett tillräckligt mysterium för oss så att vi inte enkelt kan peka på specifika egenskaper hos människan och säga att det är denna detalj som gör oss mest lika Gud. I vilken utsträckning någon av dem identifierar oss som skapade ”i Guds avbild” beror först och främst på den teologi vi använder för att
beskriva Gud och Guds uppenbarelse, hävdar Cunningham. 57
Paul Ramsey talar om två analogier, han noterade att den strukturella förståelsen karaktäriserade människan som Guds avbild på samma sätt som en skulptur eller tavla.
Den relationella förståelsen bör ses mera som en reflektion, en spegling av det gudomliga.58 Douglas Hall noterar att det genom den teologiska historien har funnits en iögonfallande tendens att identifiera de strukturer som imago Dei står för med de kulturella värderingar som dessa teologer varit samtida med. Samtidigt föreslår Hendrikus Berkhof att om man skulle studera hur systematisk teologi fyllt Genesis 1:26 med betydelse, så skulle man kunna skriva ett verk om Europas kulturella historia. Även om variationen och förslag varit stor har två kapaciteter varit universellt hyllade: vårt mänskliga förnuft och den fria viljan.59
2.2.1 Strukturell förståelse
Detta perspektiv ser förstår imago som något bestående av olika attribut eller kapaciteter som finns inbäddade i inom varje person, man tänker sig avbilden som en struktur inom
människan.60 Den strukturella förståelsen av imago Dei är den historiskt mest inflytelserika och klassiska. Där avbilden ses som en individuell egenskap eller förmåga som är del av den mänskliga naturen och är ofta direkt förknippad med förnuft, rationalitet och intellekt.61 Den gudomliga avbilden ses som en struktur inom den mänskliga naturen, en egenskap eller kapacitet som mänskligheten besitter. Det finns där oavsett om människan erkänner Guds existens eller inte, den konstituerar vad det innebär att vara människa och kan inte förloras.
Teologer har uppvisat en häpnads-väckande variation av åsikter om exakt vilka strukturer som markerar vår imago Dei och som konstituerar vår similitudo Dei. Det är heller inte
nödvändigtvis så att man begränsar avbilden till en enda struktur.62
54 David S. Cunningham, “The Way of All Flesh: Rethinking the Imago Dei” i Creaturely Theology: On God, Humans and Other Animals, red. Celia Deane-Drummond, et al. (London, SCM Press Editorial Office, 2009), 100-102.
55 Van Huysteen, 184.
18 Påståendet att imago Dei återfinns i människans intellekt har en imponerande stamtavla, Hall sammanfattar det långvariga inflytandet av denna förståelse:
The notion that it is human reason that constitutes Homo sapiens, God’s earthly imago, is so firmly entrenched in the conventions of Christendom that it is hardly possible for anyone who is part of the intellectual stream of our culture to read Genesis 1:26-27 without immediately and
subconsciously assuming that the ancient Hebraic author’s phrase “image of God” specifically referred to the rational capacities of the human creature.63
Även om de flesta kristna antar att denna förståelse kommer från Bibeln, så introducerades idén av de kyrkofäder som var influerade av och brottades med den grekiska filosofiska traditionen. Genom deras främjande blev idén om imago Dei som något centralt och omistligt rationellt en del av konceptet i över tusen år. Den avgörande bakgrunden för uppfattning om imago Dei var den antika definitionen av människan som det rationella djuret, så inflytelserik var denna uppfattning att kyrkofäderna i både öst och väst tog det för givet.64 En enkel
naturalistisk uppfattning stod sig inte ensam, den förstärktes av en idé med religiösa övertoner som de försokratiska filosoferna gett upphov till och som stoikerna utvecklade. Nämligen att vårt förnuft är en gnista inom den mänskliga själen vilket genom en person är delaktig i den eviga elden som föregår naturen. Även om idén om imago Dei som förnuftet varit central genom den teologiska historien, har den generellt inte stått ensam. Sedan den patristiska erans tid har även vår vilja och viljestyrka varit nära sammanlänkade med idén om imago Dei. De tidiga kristna teologerna delade inte på förnuftet och viljan utan såg dessa två som olika aspekter av den mänskliga rationaliteten som Gud hade begåvat människan med.65
En strukturell förståelse av Imago Dei kan därmed förstås som den mänskliga rationella förmågan, som här speglar Guds visdom. Augustinus hävdar att detta är den egenskap som skiljer mänskligheten från djurriket.66 Augustinus argumenterade för att människans förnuft är höjdpunkten i mänsklighetens och skapelsen, därför är det individuella mänskliga förnuftet platsen där vi bör leta efter imago Dei. Denna radikala individualism och uppenbara intellektualism betyder att svaren finns i den inre mentala världen snarare än i en personlig relation.67 Den strukturella förståelsen av imago Dei är en ontologisk förståelse, människan är bärare av den gudomliga avbilden och är som Gud eller i likhet med Gud. Avbilden utgör grunden för våra förmågor som tankar, känslor och medvetande. Gud är fundamentet som vår imago bygger på och det är genom Gud som vi får tillgång till de egenskaper som gör att vi kan förstå, lära oss och växa som människor.
63 Grenz, 143.
64 Grenz, 143-44.
65 Grenz, 144.
66 McGrath, 2007, 361.
67 McGrath, 2007, 259.
19 Kritik mot den strukturella förståelsen av imago Dei menar att den är allt för antropocentrisk, man letar inom den individuella människan för karaktärsdrag som hävdas komma från Gud.
Det är naturligtvis så, menar kritikerna att de karaktärsdrag som är mest åtråvärda av människan är de som rättfärdigas genom att hävda att de är en konsekvens av att vi är Guds avbild. Man söker dessutom oftast efter imago Dei i termer av individen isolerad från dess sociala och relationella omvärld. Att det mänskliga förnuftet, vårt självöverskridande och vår vilja ses som överlägsna bidrar dessutom till att skapa en dualism mellan kropp och sinne.
Något som kritikerna menar är skadligt för den kristna synen på vår mänskliga kropp men också inkonsekvent med den bibliska traditionen.68 Slutligen så är den strukturella förståelsen en statisk bild av imago Dei, en analogi som säger att människan äger vissa egenskaper bara för att Gud också besitter dessa. Detta lämnar mycket litet utrymme för människan att växa som similitudo Dei eller att ta ansvar för de inneboende egenskaperna.69
2.2.2 Relationell förståelse
En relationell förståelse av begreppet fokuserar på begreppet som ett verb, snarare än ett substantiv. Denna förståelse förutsätter att en relation existerar mellan Gud och människan och betraktar avbilden som en konsekvens av den relationen, människan återspeglar Skaparen.
Det handlar alltså mindre om någon egenskap som människor besitter utan snarare om något som människan gör. Paul Ramsey menar att vi bör förstå detta “as a relationship within which man sometimes stands, whenever like a mirror he obediently reflects God’s will in his life and actions”. Även om Ramsey föreslår att den relationella förståelsen går att spåra ända tillbaka till Augustinus, så fick förståelsen sitt verkliga uppsving på medeltiden på grund av
reformationen. Reformationens teologer sökte efter en annan öppning i förståelsen av imago Dei, detta sökande startades framförallt av Martin Luther.70 Luthers försök att formulera ett alternativ till den strukturella förståelsen som präglat det teologiska tänkandet fram tills reformationen orsakades av angelägenheten att återupprätta det nytestamentliga evangeliet.
Denna angelägenhet gav upphov till vad Steven Ozment har kallat Luthers mästerliga idé och som sammanfattas i sammanställningen, homo spiritualis nititur fide (den andliga personen lever av tro). Detta sammanfaller också med Luthers engagemang att formulera sin lära om rättfärdighet genom tro allena, alltså en del av Luthers förkastande av de olika förslag som medeltidens tänkare hade lagt fram om människan frälsning som åstadkommits genom att upphöja själens krafter till en form av similitudo Dei. I motsats till detta menade Luther att Kristus kommer till människor där människorna är och att frälsningen uppstår i och genom tro på Kristus. Den strukturella förståelsen av imago Dei kunde inte för Luther vara bärande för frälsningsläran och han svarade med att gå till attack emot de patristiska och medeltida
spekulationerna om Guds avbild. Om dessa egenskaper konstituerade den gudomliga avbilden, försäkrade Luther att då är också Satan skapad enligt Guds avbild, eftersom Satan också har de naturliga begåvningarna. Såsom ett minne och överlägset intellekt och en bestämd vilja, till en betydligt högre grad än vi människor har dem.71
68 Garner, 105.
69 Garner, 106.
70 Grenz, 162.
71 Grenz, 163.
20 Luther föreslog att imago Dei förlorades på samma sätt som Eden gick förlorat, precis som människorna från första början var rättfärdiga, så var skapelsen från första början den
vackraste. Men synden fördärvade allt. Så katastrofal och radikal är denna förlust att vi enligt Luthers uppskattning verkligen inte kan greppa vad imago Dei verkligen innebär. För en fallen mänsklighet är imago Dei som en förlorad skatt, allt prat om det är egentligen en längtansfull suck efter den dag då allt kommer att återställas. För Luther medför den gudomliga avbilden inte bara en kapacitet att känna och älska Gud, som det medeltida antropologin hävdade.
Snarare handlar det rätt ordning för att förnuftet och viljan ska fungera korrekt så att människan faktiskt känner och älskar Gud.72
Även om Luthers verk varit banbrytande så ägnade en annan reformator mycket mera
uppmärksamhet åt imago Dei. Enligt David Cairn så ägnade inte Johannes (Jean) Calvin mer uppmärksamhet åt begreppet än vad Luther gjorde, Calvin överträffade även kyrkofäderna i sin utveckling av begreppet enligt Cairn. Centralt för Calvins lära om imago Dei låg
utökningen av en metafor som Augustinus lyft fram tidigare, nämligen att den gudomliga avbilden är som en spegel. Idén av imago Dei som en spegel hör ihop med ett annat teologiskt tema hos Calvin ”the assertion that God’s creative intention is that the glory of the Maker shine through what is made, so that creation becomes ’the sphere of divine glory’.73
Allt som Gud skapat reflekterar gudomlig härlighet, hela skapelsen är i den meningen Guds avbild. Mänskligheten har dock en särskild plats, människan är den tydligaste spegelbilden genom vilket Guds härlighet kan reflekteras. Calvin betonade den dynamiska aspekten av imago Dei, den gudomliga avbilden handlar om det faktiska återspeglandet av Gud.
Ett dynamiskt fokus innebar också att Calvin avfärdade de traditionella distinktionerna mellan imago och similitudo. Avbilden hör inte ihop med någon substans i själen som relaterar till Gud, själen är heller inte någon form av utströmning av Gudomlig essens. Det är inte viljan eller intellektet som konstituerar vår imago Dei, även om de är en del av själen enligt Calvin.
En dynamisk förståelse av imago Dei innebar en motsvarande upphöjning av nåden som återspeglar det gudomliga. Gud är den aktiva agenten i denna process så människan kan bara uppnå sin status som Guds avbild, genom att vara vänd mot det gudomliga.74
Calvin såg, liksom Luther att syndafallet orsakat stor skada som medförde katastrofala konsekvenser för den gudomliga avbilden. Också hos Calvin är imago Dei något som människan helt och hållet har förlorat, de första människorna gjorde revolt mot den gudomliga auktoriteten. Genom misstro, olydnad och otrohet förvanskade de Guds Ord, de övergav helt enkelt den rätta relationen med Skaparen.75
En relationell förståelse ser både liknelsen och avbilden som något närvarande i alla möten och relationer, så väl de gudomliga som de mellanmänskliga. Imago Dei ses inte som en inneboende struktur hos människan eller som en uppgift vi ska prestera. Under 1900-talet formulerade både Emil Brunner och Karl Barth relationella modeller utifrån avbilden, något som Garner redogör för i sin doktorsavhandling. Brunner utgick ifrån en naturlig teologi där han använde dialektiskt av begreppen natur och nåd,
72 Grenz, 164.
73 Grenz, 166.
74 Grenz, 167-68.
75 Grenz, 169.
21 där han utvecklade ett relationellt koncept som byggde på imago Dei där den gudomliga avbilden kom till uttryck både inom naturen och nåden, den formella och materiella avbilden.
Brunners antropologi har sitt fokus hos personen Jesus Kristus, i mötet med Kristus så möter
Brunners antropologi har sitt fokus hos personen Jesus Kristus, i mötet med Kristus så möter