Kopplingar

Tittar man på vad pojkarna säger är de inte medvetna om att superhjältarna härstammar från serietidningsformatet utan för pojkarna i årskurs tre är superhjältar något som man antingen ser på film eller i animerade serier på tv. Detta är lite oroväckande eftersom de genom

läsandet av dessa serier skulle kunna utveckla sina läskunskaper och sina språkliga kunskaper samtidigt som innehållet skulle vara något ytterst tilltalande för dem.

Däremot tycker jag inte det är speciellt märkligt att det är Spindelmannen och Batman som är pojkarnas stora favoriter med tanke på att både Batman och framför allt Spindelmannen har varit aktuella under senare år med nya biofilmer. Och i biofilmernas spår kommer även merchandise och andra reklamliknande prylar som även det lockar pojkarna och deras föräldrar till inköp av saker med motiv från filmerna, vilket gör att pojkarna hela tiden påminns om dessa superhjältar. Detta och säkert en hel del annat har lett till att den superhjälte som Knutsson menar var mest populär i Sverige för 18 år sedan, det vill säga Fantomen, inte längre verkar vara det om man ska utgå ifrån de svaren som jag fått av pojkarna i årskurs 3.

Det som jag tidigare nämner angående manskulturens behov av ”den förhårdnade kroppen” är något som är helt i linje med superhjältarnas beteende där de motverkar våldet på stadens gator utan att påvisa någon som helst svaghet, utan påvisar sina skador först när de kommit hem till sin egen frizon. Denna aspekt av superhjältarna och manlighet är något som jag tror påverkar pojkarna i deras förhållningssätt gentemot varandra. De försöker att in i det längsta inte visa sina svagheter för varandra, utan försöker snappa upp de andras svagheter för att använda dessa i försök att stegra i ranking i den interna hierarkiska rangordningen. Under min praktik under lärarutbildningen tycker jag mig ha märkt att pojkar helst inte gråter offentligt och definitivt inte i närheten av den person som har gjort att de blivit ledsna. Detta skulle kunna kopplas ihop med tankar som Sinkkonen presenterar att samhället inte räknar med att pojkar och män öppet visar sina känslor. Vilket i sin tur är en likhet med det som presenteras i tankar kring den hegemoniska mannen som en känslokall man med ett hårt yttre. I övrigt för att visa att man duger som man och ung pojke är vikten att påvisa sin handlingskraft och beslutsamhet. Även detta är beteenden som superhjältarna både behärskar och använder sig av vid flertalet tillfällen i sina försök att motarbeta de kriminella strömningarna.

Man kan säkerligen tolka det på flera sätt men jag tolkar pojkarnas vilja att ha mer våldsamheter på skolgården som ett behov av att få hävda sig inom den hierarkiska rangordningen som finns på skolgården. Nielsen och Rudberg beskriver att pojkar gärna sympatiserar med den pojke med högst rang i det hierarkiska systemet när det blir bråk mellan två pojkar. Där kan man se ett beteende där pojkarna skiljer sig från superhjältarna, det vill säga pojken stödjer den starkaste medan superhjälten hela tiden beskyddar den svage. Detta kan säkert bero på att pojkarna inte känner sig trygga i sig själva, vilket skulle kunna bevisas med det som Nielsen och Rudberg skriver om barnen i den här ålderns lite sämre

självförtroende. Nu i efterhand efter att jag gjort mina intervjuer inser jag att detta hade varit något intressant att fråga pojkarna om, men så blev tyvärr aldrig fallet.

Vidare kan det bero på att pojkarna inte vågar ställa sig emot vad den stora gruppen av pojkar tycker eftersom de inser att de inte har den fysiska och psykiska kraften att försvara sig gentemot gruppen när gruppen upptäcker att de ifrågasätter gruppens ställningstagande. Pojkarna känner antagligen med andra ord att de inte lever upp till den trygghet som

superhjälten har, vilket inte alls är speciellt märkligt med tanke på att pojkarna inte lever i en uppdiktad värld utan i en mer komplicerad värld där det ställs andra krav. Men kanske är det därför pojkarna genom våld gentemot varandra och mot andra män försöker att hitta en överman som de kan känna sig trygg hos, precis som Sinkkonen hävdar att de har behov av. Det är antagligen av samma anledning som att många pojkar som jag, som vuxen man inom skolan, mött på skolgården vi testa sina styrkor gentemot mina styrkor. Jag tolkar detta som att pojkarna har ett behov att testa vem som är starkast, därför tycker jag att det låter rimligt att pojkar känner trygghet i att hitta en överman som är starkare än vad de själva är.

Något som både pojkarna och flera av de författare jag använt mig av i forskningen vittnar om är spänningen som hela tiden finns kring superhjälten även om det är i serietidningen eller på filmduken. Spänningen blir som högst i motsättningen mellan det goda och det onda med andra ord mellan superhjälten och den onda ärkefienden. I denna motsättning kan man se likheter med svart och vit, den ena figuren är enbart god och symboliserar det goda samtidigt som den andra figuren får symbolisera det onda. Denna aspekt av superhjälten och hans värld är något som jag tror tilltalar pojkarna eftersom detta blir en strikt förenklad världsbild, där de kan gömma sig från den verkliga världen som utspelar sig i en gråskala där ingenting är så självklart enkelt som svart eller vit. Pojken får med hjälp av superhjälten ta plats i värld där

allt är enkelt på det sättet att alla har sina tydliga roller, där gott alltid är gott och ont alltid är ont. Antagligen en sådan värld som pojkarna skulle vilja att de själva levde i eftersom deras och alla andras liv skulle te sig lättare att förstå sig på och leva med.

Även fast det kan te sig relativt långsökt, eftersom de lika gärna kan handla om rädslan att bli utsatt för brott, skulle pojkarnas oro för att bli utsatta för våld av äldre elever eller av tjuvar kunna bero på en rädsla att tappa kontrollen över sin manlighet. Eller åtminstone känner rädslan för att tappa kontrollen över sin egen situation. Trots att de inte har utvecklats fullt ut till män kan det behov av kontroll över sin och andras situation, som Johansson skriver är viktig för män även vara viktig även för unga pojkar. Flera av pojkarna som jag pratade med ger svar som tyder på att de tycker det är okej att försvara sig vid sådana tillfällen, vilket går i likhet med vad svensk lag tillåter. Vilket gör det lite märkligt att man inom skolan säger att de inte ska försvara sig eller ge igen utan gå till en fröken och säga till, kanske vore det bättre att vi som vuxna inom skolan skulle försöka låta pojkarna försöka lösa problemen själva ibland. Det viktigt som pedagog att ge pojkarna andra stöttepelare för att lösa konflikter. Jag tycker att man kan ha lektioner där man försöker få upp pojkarnas ögon för de fyra punkter som Sandström skriver om. Sandströms fyra punkter är lära sig handskas med aggressioner, få ett språk att kunna förmedla sina känslor, utveckla empatikänslor och försöka få pojkarna att undvika att bli indragna i våldskulturer.

Visserligen är superhjältarna och deras värld en relativt våldsam och mörk gestaltning av den värld som vi lever i. Men vi som jobbar eller kommer att jobba med barn och unga inom skolan skulle faktiskt kunna använda oss av superhjältarna i vår undervisning. Detta eftersom superhjältarna gör saker som utgår ifrån samma riktlinjer som skolans läroplan, exempelvis så är superhjälten en person som har en stark etisk grund vilket han eller hon använder sig av när de tar sina beslut vilket är precis vad läroplanen menar att barnen ska lära sig. Vidare ska barnen lära sig att respektera andras egen värde och ta avstånd ifrån förtryck, det är även det något som superhjälten lever efter. Superhjälten står dessutom alltid på den svages sida, vilket även det är något som vi inom skolan ska lära våra elever.

Det finns visserligen nackdelar med att använda sig av superhjältar i skolundervisningen. Det första är att superhjälten inte går riktigt ihop med läroplanen när den syftar till att skolan ska motsätta sig de klassiska könsrollerna. Dessutom är som tidigare sagts superhjälteserierna våldsamma och eftersom vi ska stävja barnen till att bli del av en fredlig och demokratisk

befolkning kan det te sig märkligt att använda sig av superhjälten i undervisningen. Men samtidigt måste vi inom skolan och barnomsorgen vara medvetna om att barnen och då främst pojkar kommer att möta dessa hjältar i vilket fall som helst. Därför kan vi inom skolan lika gärna ta in hjältarna i klassrummen och diskutera och prata om dem med både pojkar och flickor. Eftersom vi ändå redan har gjort plats för de klassiska sagornas hjältar, vilka i sitt sätt inte är långt ifrån superhjältarna skulle vi lika gärna göra plats även för superhjältarna

eftersom vi genom detta kommer att väcka en och annan liten pojke som tycker att de klassiska sagornas hjälte är mesig i jämförelse med spindelmannen som han såg på bio igår. Med detta inte sagt att vi ska skrota de klassiska sagorna de behövs fortfarande.