Karlstads universitet 651 88 Karlstad
Estetisk-filosofiska fakulteten
Lars Svantesson
Pojkars relation till superhjältars
manlighet
Boys relation towards the manhood of superheroes
Examensarbete 15 högskolepoäng
Lärarprogrammet
Datum: 08-04-23
Abstract
In this report we will look at the reports three basic headstones superheroes, manhood and the life of boys of the age 9 to 10 years and how these parts connect togehter and how the boys react to the image of masculinity and manhood shown in the stories of superheroes. The first part the is about superheroes where the writer goes down quite deep to explore what
superheroes really are, and it seems to be more to it than what first meets the eyes. In the next chapter of the report we take a look at the type of manhood that are shown in the superhero characters. This is basically based around the hegemonistic manhood, which is the part of manhood which often is shown in movies and other media. Hegemonistic manhood is a manhood with exaggeratedly ideals of masculinity. The chapter about the boys is focused on the 9 to 10 year old boys development and their lifes, but there is also a focus towards litterature that focus on the realtionship boys have with superheroes. The report ends with a research regarding how boys react and feels about the image of masculinity and manhood shown in the superheroes stories. This report shows that the boys is touched and interested of the manhood shown in these stories, but since they meet this hegemonistic manhood more or less in every man they meet we can’t be sure that it’s only the superheroes that inspire the boys. It’s also shown that the boys wouldn’t mind to have the powers of a superhero, but they are aware of their own limitiations.
Sammanfattning
Denna forskningsrapport kommer att utgå ifrån tre huvudbyggstenar, dessa är superhjältar, manlighet och 9-10 åriga pojkars liv och deras utveckling. Rapporten kommer även att ta upp hur dessa sammanflätas och hur pojkarna reagerar och påverkas av bilden av manlighet som de blir tilldelade ifrån bilder av superhjältar. Den första delen är en relativt djupgående problematisering om vad en superhjälte egentligen är, det är tydligt att det är mer än vad man först tror. Rapportens andra kapitel tar en titt på den typ av manlighet som superhjälten symboliserar. Detta är den hegemoniska manligheten vilken vi får oss tilldelade i filmer och via övrig media. Den hegemoniska manligheten är en manlighet med överdrivna
maskulinitetsdrag. Kapitlet om pojkar är fokuserat på de 9-10 åriga pojkarna och deras utveckling och liv, det är även en fokusering på litteratur som behandlar pojkars relation till superhjältar. Rapporten avslutas med en egen forskning om pojkars relation till den
maskulinitet som superhjältarna skickar till pojkarna, och hur pojkarna påverkas av denna maskulinitetsbild. Resultatet visar att pojkarna är både intresserade och påverkade av denna typ av manlighet men eftersom de möter denna typ av hegemonisk manlighet mer eller mindre när de träffar vilken man som helst är det svårt att avgöra om det är superhjältarna som påverkar dem mest. Det är även tydligt att pojkarna inte skulle ha något emot att ha samma krafter som superhjältarna, men samtidigt visar pojkarna på att de känner till sina fysiska och psykiska begränsningar.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 4 1.1 Litteraturgenomgång ... 4 1.2 Läroplanen... 6 1.3 Syfte ... 7 1.4 Frågeställningar... 7 2.1 Problematisering... 8 2.1.1 Aktörerna... 10 2.1.2 Historisk tillbakablick ... 10 2.1.3 Actionfilm ... 11 2.1.4 Bamse ... 122.3 Reflektioner och egna iakttagelser ... 13
2.3.1 Bamse, en svensk superhjälte? ... 13
2.3.2 Superhjältar ... 14 3. Manlighet ... 14 3.1 Definiering ... 14 3.2 Manliga förebilder... 16 3.3 Män och våld... 17 4. Pojkar i 9-10 års åldern ... 18
4.1 Pojkar i ständig utveckling... 18
4.2 Fredsfostran... 20
4.3 Pojkar och superhjältar... 22
5. Metod/Genomförande ... 25
6. Resultat... 27
7. Diskussion ... 31
7.1 Tankar kring litteraturinnehållet... 31
7.2 Tankar kring undersökningen... 32
7.3 Kopplingar... 34
7.4 Avslutning ... 37
1. Inledning
När utbildningen började närma sig fasen att börja fundera på ämne till examensarbetet, var jag helt övertygad om att jag skulle fokusera min kraft och energi på att forska om någonting som hade med barn och deras relation till musik att göra. Men desto mer jag funderade på det under hösten då examensarbetet skulle skrivas, märkte jag att jag inte kunde komma på någon bra frågeställning eller exakt ämnesområde inom musiken. Väl ute på min avslutningspraktik upptäckte jag något som jag tidigare har tagit för givet och inte lagt ner någon kraft i att reflektera över, nämligen pojkarnas relation till superhjältar. Jag upptäckte under denna praktikperiod att pojkarna vid några tillfällen under raster och även under redskapsgymnastik lekte att de var superhjältar som bland annat Spindelmannen och Läderlappen. I och med detta slog det mig att det skulle vara något som vore väldigt intressant att forska kring. Eftersom superhjältar tycks vara något som pojkarna stöter på och fattar tycke för, bra mycket tidigare än att de får en personlig relation till populärkulturens musik, kändes det som ett bra ämne att forska kring och som dessutom berör min inriktning - estetiskt lärande. Superhjältetemat berör det estetiska på flera plan, dels är serierna med superhjältarna estetiska eftersom de är
tecknande och berättande dessutom ger dessa serier pojkarna idéer som de utvecklar på egen hand i sina lekar, vilket skulle kunna ses som estetiskt.
Innan jag började med forskningsrapporten var mina kunskaper kring superhjältar relativt goda, även om jag aldrig funderat i banor kring vad som kännetecknar en superhjälte.
Kunskaperna om manlighet och maskulinitet har innan rapporten varit begränsade, även mitt vetande om pojkar och deras utveckling har varit relativt låg.
1.1 Litteraturgenomgång
av en källa som kan ses som bristande i trovärdighet, det vill säga internet-uppslagsverket Wikipedia, som i detta ämne är både ytterst utförligt och verkar väldigt trovärdigt. Vad gäller övrig litteratur kring superhjältar använder jag mig av The Rough Guide to
Superheroes som är en god faktafylld introduktionsbok på ämnet. Den andra boken jag
använder är The Science of Superheroes vars förord ger en bra bild på skapandet av
fenomenet superhjältar. I övrigt har jag använt mig av en del filmatiseringar för att dra vissa egna slutsatser som inte klargörs av litteraturen. När det gäller litteratur rörande barn och då främst pojkars relation till superhjältarna finns det precis som Martin 1 menar väldigt lite forskning kring ämnet. Jag använder mig dels av Martins forskning som inriktar sig mot det etiska och moraliska kring superhjältar, använder även en artikel skriven av Knutsson som avhandlar pojkar och deras läsande av superhjälteserier. Den sistnämnda har visserligen många år på nacken men känns fortfarande aktuell.
När det gäller information kring maskulinitet och manlighet har jag använt mig av två böcker. Dels den svenska översättningen av Connells Masculinities och Johanssons bok Det första
könet?. Connell verkar vara en av förgrundsfigurerna i den moderna mansforskningen och
Johansson gör sitt för att förklara vad mansforskningen innebär och vad den kommit fram till. Valet föll på dessa böcker eftersom de tillsammans sammanknyter de viktigaste aspekterna kring maskulinitet. Kring ämnet pojkar har jag främst använt tre böcker, Sinkkonens Till små
pojkars försvar, Nielsen och Rudbergs Historien om pojkar och flickor och även vissa avsnitt
ur boken Ungdomsvåld av Sandström. Nielsen och Rudberg tar upp både pojkar och flickors utveckling på ett ganska allmänt basis, vilket Sinkkonen utvecklar mer specifikt på pojkar och även inriktar sig på att förklara pojkars uppväxt och går på djupet på problem som kan uppstå. Dessa två böcker tillsammans med det mest relevanta från Ungdomsvåld ger en bra bild av pojkarnas situation och deras utveckling.
I en sådan här diskussion ter det sig lämpligt att ifrågasätta legitimiteten hos använd litteratur. När det gäller litteraturen angående pojkarnas utveckling känner jag mig inte tillräckligt påläst att ifrågasätta vad forskare på området säger. Detsamma gäller även de böcker som jag använt på området kring maskulinitet och manlighet, där jag kan däremot säga att jag känner igen mycket av vad forskarna och författarna skriver både på mig själv, vänner och andra män som
1 Martin, Justin F. (2007) Children’s attitude toward superheroes as a potenital indicator of their moral
jag träffat på ett eller annat sätt. Vad gäller litteratur kring superhjältefenomenet har jag varit kritiskt granskande kring information och då speciellt den information som har hämtats från internet, men jag har inte upptäckt något som gör att jag skulle säga att informationen skulle vara felaktig eller missvisande. När det gäller litteraturen om pojkars relation till superhjältar skulle man kunna vara kritisk till forskningen som är gjord av Martin, men eftersom jag kunde se liknande resultat av mina egna intervjuer tycker jag att resultatet Martin kommit framtill helt klart är trovärdigt. När det gäller Knutssons forskning kring pojkars läsande av hjältesagor kan jag bara se en nackdel och det är denna undersöknings relativt många år på nacken vilket gör att viss fakta han presenterar kan vara lite missvisande.
1.2 Läroplanen
Skolans läroplan menar att svenska skolan ska påverka och stimulera eleverna till att leva efter vårt samhälles gemensamma värderingar. Detta genom att eleverna ska lära sig att ta etiska beslut som grundar sig på deras kunskaper och personliga erfarenheter. Eleverna ska även lära sig att respektera andra människors egen värde, ta avstånd från förtryck och kränkande behandling. Samt att eleverna ska lära sig att känna empati och kunskap att sätta sig in i andras situationer och även handla utifrån deras bästa för ögonen. 2 Skolan ska även bidra till att förmedla kvinnor och mäns lika rättigheter och att motverka klassiska könsroller och könsmönster. 3
Nyhetstidningen The Guardian publicerade en insändare blott tre dagar efter terrorattentatet mot World Trade Center ett brev skrivit av en mamma som sett nyhetssändningarna med sin unge son. Varpå sonen hade sagt till sin mamma, vart är Spindelmannen han skulle kunna rädda dem. När ändå inte Spindelmannen visat sig under nyhetssändningarna frågade pojken sin mor på kvällen om inte Spindelmannen fanns på riktigt. 4
2 LPO 94 § 2.1 Normer och värden
1.3 Syfte
Tanken med min forskning är att se hur pojkar i årskurs 3 reagerar på superhjältars manlighet och maskulinitet, som förmedlas till pojkarna genom serietidningar och filmer som handlar om superhjältar.
1.4 Frågeställningar
Vilka manliga och maskulina ideal hos superhjältarna är det som intresserar och fångar pojkarnas uppmärksamhet?
Vilka egenskaper hos superhjältarna är det som pojkarna finner mest intressanta och tilldragande?
På vilket sätt skiljer sig deras tankar om superhjältarna gentemot Bamse?
2. Superhjältar
2.1 Problematisering
Eftersom det finns en svårighet med att exakt definiera vad begreppet superhjälte innefattar har jag valt att problematisera vad en superhjälte egentligen är. Detta beroende på att deras karaktärsdrag, bakgrundshistorik och speciella krafter skiljer sig stort från superhjälte till superhjälte. Dessutom märks detta tydligt genom att på de punkter där de flesta superhjältar är likbördiga finns det alltid en eller flera superhjältar som agerar undantag som bekräftar regeln. Magnus Knutsson menar visserligen att superhjälten bara behöver uppfylla fyra krav för att klassas som superhjälte. Den första punkten är att de ska bekämpa ondska. Hjälten ska ha dubbelidentitet, med ett vanligt mänskligt liv vid sidan om hjältedåden. Han menar vidare att superhjälten ska ha en karaktäristisk dräkt. Som sista punkt menar han att superhjälten ska ha en eller flera övernaturliga förmågor som hjälten använder i kampen mot ondskan. 5
Riktigt så enkelt är det inte, i fall man ska tro personerna bakom artikeln om superhjältar på wikipedia som menar att det krävs betydligt mer för att definiera en superhjälte. De menar att en superhjälte lättast skulle kunna definieras som en ytterst principfast kvinnlig eller manlig hjälte (även fast de manliga är överrepresenterade) som med hjälp av övernaturliga förmågor utför hjältemässiga handlingar för den goda sakens skull. De oftast förkommande bland dessa övernaturliga förmågor är förmågan att kunna flyga, enorm styrka, förmåga att skjuta kraftiga energistrålar och kraftigt förhöjda sinnen. 6
Det finns även superhjältar, så som Läderlappen (Batman), som istället för övernaturliga förmågor använder sig av högteknologisk teknologi för att bekämpa brott. Andra superhjältar har utrustats med egensinniga vapenliknande specialiteter, exempelvis Spindelmannens (Spiderman) förmåga att skjuta spindelväv. Superhjältarna lever ofta med en stark vilja att utföra goda gärningar, trots att de genom detta utsätter sig själva för fara, samtidigt som de flesta har en hederkodex som innebär att de inte använder sig av vapen för att döda.
Superhjälten lever ofta ett normalt liv på sidan om sina hjältedåd under hemlig maskerad
5 Knutsson, Magnus (1990) Superhjältar mot superskurkar – Pojkars läsning av hjältesagor (Hämtad från
Svenska lärarförenings årsskrift 1990, sidorna 137-148)
identitet, en identitet som även är en hemlighet för de flesta personer runt om hjälten. Masken eller kostymen och namnet som hjälten bär hör ofta ihop och symboliserar superhjältens speciella karaktärsdrag och specialkrafter. Masken eller kostymen används i syfte att hålla superhjältens identitet fortsatt hemlig och skyddad, så att inte hjältens nära och kära används som mål för superhjältens fiender. 7
Trots sina styrkor har flera av superhjältarna någon form av svaghet, en akilleshäl, som gör hjälten sårbar. The Rough Guide to Superheroes nämner som exempel på detta Stålmannens (Superman) svaghet när det kommer till kryptonit, Dare Devils blindhet och att Hulken (Hulk) inte kan kommunicera när han förvandlats till Hulken. 8
De flesta superhjältar har ett nemesis eller en ärkefiende som ställer till mer problem än de övriga problemmakarna. Det är vanligt förekommande att de har en personlig vendetta till ärkefienden av en eller annan anledning. De flesta superhjältar har en ofta gömd hemlig bas eller liknande som blir deras fristad, exempel på detta är Fantomens (Phantom) döskallegrotta.
9
The Rough Guide to Superheroes lägger till några punkter som inte tidigare nämnts när det
gäller att definiera vad som gör en superhjälte. Hjälten är ofta en outsider till samhället och växer ofta upp till vuxen man eller kvinna utan nära kontakt med sina biologiska föräldrar. Exempel på detta är bland annat Stålmannen (Superman) och Spindelmannen (Spiderman). Vidare menar de att hjältens behov av att skapa rättvisa och att hämnas övergår samhällets lagar. 10
Superhjälten är, enligt wikipedia, oftast en ensamvarg som motarbetar brottsligheten och sina ärkefiender på egen hand men det finns undantag för detta ibland genom att superhjälten får hjälp av en oftast yngre hjälte (Batman & Robin), detta ses nu mer som ett försäljningsknep för att locka en yngre publik som genom exempelvis Batmans medhjälpare Robin fick någon att identifiera sig med. Vissa superhjälteserier utgår ifrån en grupp av superhjältar som samarbetar i grupp, exempel på detta är X-men och Fantastiska fyran (Fantastic four). 11
7http://en.wikipedia.org/wiki/Superhero § 2. Common traits (2007-11-14) 8 Simpson mfl (2004) (s. 17)
9http://en.wikipedia.org/wiki/Superhero § 2. Common traits (2007-11-14) 10 Simpson mfl (2004) (s.49)
2.1.1 Aktörerna
Inom superhjälteindustrin finns det två stora aktörer som publicerar och äger rättigheterna till de största och absolut mest välkända superhjältarna. Dessa två företagen är Marvel och DC Comics. Marvel började sin utgivning med Timely Comics som kom först 1939, idag
publicerar man bland annat Spindelmannen, Hulken och X-men. DC Comics var ute på banan två år före Marvel när man publicerade Detective Comics i mars 1937. Idag publicerar DC Comics bland annat Läderlappen, Stålmannen. 12
2.1.2 Historisk tillbakablick
Superhjältarna är, enligt Dean Koontz, som har skrivit förordet till The Science of
Superheroes, ett typiskt amerikanskt påfund som föds ur den amerikanska tidningsformen
”pulp-fiction” det vill säga tidningar/små böcker tryckta på papper med sämre kvalitet än andra böcker och tidningar. Dessa tidningar var riktade att underhålla amerikanska barn och tonåringar som växer upp under den första delen av 1900-talet. Tidningarna innehöll
berättelser och en del seriestripar (korta serier) i olika vida genrer från science fiction till romantik. I slutet av 1930-talet börjar det dyka upp olika typer av renodlade serietidningar med olika typer av serier i samma anda som ”pulp-fiction”-tidningarna och år 1938 ser den, som man ser det idag, första superhjälten dagens ljus i serieformat, Stålmannen (Superman). Att superhjältar är ett typiskt amerikanskt fenomen menar Koontz kan bero på den då rådande depressionen i USA. Därför behövde dåtidens unga läsa om hjältar á la den amerikanska drömmen som trotsar alla odds vare sig det är naturens enorma krafter, korrupta regeringar, eller invasioner utifrån. 13
Man kan enligt Koontz se att inspirationskällan till superhjältarna kan spåras tillbaka till äventyrsberättelser av Sir Walter Scott – skotsk 1800-tals författare som bland annat skrev Ivanhoe, gotiska berättelser av Horace Walpole – engelsk 1700-talsförfattare, Jules Vernes häpnadsväckande berättelser och sciencefictionberättelser av H.G. Wells. 14
12 Simpson mfl (2004) (s. 42-45)
I likhet med Koontz skriver skribenterna på The Rough Guide to Superheroes att inspirationskällorna till superhjältarna ligger i de klassiska litterära verk som precis har nämnts. Dessutom menar de att inspirationen är även hämtad från gammal mytologi. De ser bland annat likheter med flera berättelser ur Bibeln och andra tidiga berättelser. Exempelvis att både Moses, Jesus och Gilgamesh (som nämns mer senare) blir ivägskickade under sin barndom för att undvika att bli mördade, det är i likhet med berättelsen om Stålmannens tidiga öden. Ytterligare inspiration för superhjältarna menar man kommer ifrån tidiga serietidningars hjältar så som Tarzan, Buck Rodgers, Flash Gordon och Dick Tracy. Även tidiga biofilmer ses som inspirationskälla för uppkomsten av superhjältarna. 15
Visserligen är superhjältar något relativt nytt om man ser det rent historiskt, men superhjälteliknande berättelser, figurer och myter har funnits bra mycket längre. Redan Aristoteles beskriver superhjälteliknande karaktärer genom att beskriva dem som
exceptionella gudsliknande män med krafter och ett kunnande utöver det normala, som står ovan de moraliska normerna och den rättsliga kontrollen. ”There is no law which embraces men of that calibre: they are themselves law.” 16
Den kanske tidigaste berättelsen om en superhjälteliknande karaktär handlar om den övermänskliga kungen Gilgamesh, som regerade över staden Urduk i Mesopotamien.
Berättelsen nertecknades på lertavlor någon gång runt 3000-talet före Kristus. Berättelsen om Gilgamesh innehåller starka och tappra mäns äventyr och strider. Den innehåller både
spänning och allvar, allvaret gör sig mest påtagligt när Gilgamesh vän Enkidu dör. Efter vännens bortgång tar berättelsen upp allvarliga frågor som exempelvis vad som händer efter döden. 17
2.1.3 Actionfilm
Superhjältarnas liv i rörligt format började under 1940-talet när det gjordes tecknade
kortfilmer med Stålmannen i huvudrollen. Efter det kom både Stålmannen och Läderlappen som teveserier under 1950 och 1960-talen. År 1978 kom första riktiga långfilmen med superhjältetema, det vill säga första Stålmannen filmen som senare följdes av uppföljare. I
15 Simpson mfl (2004) (s. 15-20)
början av 1990-talet kom det flera Batman filmer och kring millenniumskiftet och tiden därefter framtill i nuläget har det dykt upp flertalet filmer med superhjältetema, några av de superhjältar som gjort entré på bioduken är X-men (2000) och Spindelmannen (2002).
Anledningen till att det under senare år har kommit flertalet superhjältefilmer beror på att med modern teknik är det lättare att producera de specialeffekter som behövs för att göra hjältarna levande på ett så verklighetstroget sätt som möjligt. 18
Steget från superhjältar till filmens renodlade actionhjältar är inte stort. Dessutom är det antagligen ett naturligt steg för de unga pojkarna att ta, när det gäller deras filmtittande, när de kommer upp i de tidiga tonåren. Filmkaraktärer så som exempelvis Sylvester Stallones boxare Rocky eller Bruce Willis Die Hard-karaktär John McClane skiljer sig inte mycket från de superhjältar som har sitt ursprung i serietidningsformatet. Både Rocky och McClane kan ses som samhällets underdogs som genom sina enorma manliga prestationer arbetar sig upp i samhällsrangen. Vilket är något som kan liknas med superhjältarnas utveckling, från att ses som kriminella av polisen till att senare ses som en god hjälpsam samhällsmedborgare som samhället inte klarar sig att leva utan. 19
Stefan Sandström hävdar att tv-tittare och filmtittare exponeras i en allt större utsträckning av våld. Detta menar han till stor del beror på att på grund av det högre utbudet av media än tidigare, är det svårare att få igenom censureringar när det gäller våld och våldsinnehåll i filmer och på tv. Han menar vidare att filmerna spelar på det som Freud menade var de grundläggande drifterna det vill säga sex och aggressivitet. Eftersom sex fortfarande är relativt tabubelagt i USA där den stora delen av filmerna som vi ser i västvärlden produceras läggs det stort krut på just våld och aggressivitet i filmerna. 20
2.1.4 Bamse
Bamse är en seriefigur skapad av Rune Andreasson och berättar sagor om björnen Bamse och hans vänner. Bamseserien är en välkänd och omtyckt serie bland barn och unga i Sverige, och har sin målgrupp främst bland unga barn upp till den tidiga skolåldern. Serien förmedlar
18http://en.wikipedia.org/wiki/Superhero § 10.1 Film (2007-11-14), § 10.3 Animation (2007-11-14) & Simpson
mfl (2004) (s. 170-172, 215-217)
19 Rocky (1976), Rocky II (1979), Rocky III (1982), Rocky IV (1985), Rocky V (1990), Die Hard (1988), Die
Hard II – Die Harder (1990), Die Hard with a vengeance (1995)
äventyrsberättelser med gott och ont, med ett mer eller mindre moraliserande innehåll.
Grundtanken som Andreasson hade när han skapade serien under 1960-talet, har han sagt, var att ”Bamse ska vara underhållande – det är huvusaken – men allt ska ha lite sensmoral. Bamse är snäll, och arbetshypotesen är att om man är snäll mot monstren blir de lite snällare.” 21
2.3 Reflektioner och egna iakttagelser
2.3.1 Bamse, en svensk superhjälte?
Med tanke på Bamses beteende tycker jag att det är legitimt att fråga sig om Bamse skulle kunna ses som en superhjälte. Det finns bra skäl för det och det finns även bra skäl som talar emot det. Fast med tanke på vad jag tidigare skrivit om superhjältar som en svårdefinierbar kategori skulle Bamse mycket väl kunna platsa i denna kategori. Det som talar för att Bamse ska ses som en superhjälte är bland annat att han får en enorm styrka igenom att han äter sin dunderhonung, det vill säga hans superkraft precis som superhjältarna. Precis som de flesta superhjältar motarbetar Bamse ondska och har en ärkefiende i Krösus Sork. Tillsammans med hans närmaste vänner Lille Skutt och Skalman skulle man kunna se likheter med
superhjältegrupper. Skalman med sin enorma arsenal med olika hjälpmedel som han förvarar i sitt skal. Lille Skutt den rädde kaninen som oftast tenderar till att vara ganska passiv när de tre vännerna åker på äventyr, har en enorm snabbhet som används när detta behövs.
Ytterligare en sak som skulle ge belägg för mina tankar att Bamse skulle vara en superhjälte är att han lever under samma hederskodex som de flesta superhjältar nämligen att han inte vill bruka våld och gör detta ibland enbart för att motverka ondska, när inga andra lösningar finns. Något som Bamse har mer uttalat än de flesta andra superhjältar är att han menar att ondska ska motverkas med hjälp av snällhet. Det som talar emot att Bamse inte skulle räknas som superhjälte är att han inte har en mänskligform utan är en björn. Men samtidigt lever denna björn på ett ytterst mänskligt sätt. Ytterligare som talar emot detta är han inte är maskerad. Trots att det finns saker som talar emot och att Bamse inte normalt ses som en superhjälte anser jag att det jag kommit fram till tyder på att man mycket väl kan räkna Bamse som en superhjältekaraktär. Av den anledningen kommer jag att använda mig av honom i mina vidare undersökningar om pojkars relation till superhjältar. Dessutom blir Bamse är ett bra
komplement till de klassiska superhjältarna, mest beroende på att Bamse lägger till ytterligare en aspekt nämligen hans tydligare moraliska ställningstagande.
2.3.2 Superhjältar
Några saker som jag själv upptäckt att mina källor har missat att ta med när det gäller definiering vad en superhjälte egentligen är, är deras enorma och rent överdrivna
kroppsformer. När det gäller de manliga superhjältarna är det ett direkt resultat av deras styrka det vill säga att de tenderar till att ha överdrivna proportioner på sin muskulatur. Denna muskulatur och styrka överdrivs även tack vare de tighta kostymer som hjältarna bär. När det gäller det kvinnliga superhjältarna är det snarare de kvinnliga formerna som överdrivs även fast deras muskelmassa också är större än vad som ter sig rimligt. Exempel på vilka kvinnliga superhjältar som kan räknas in här är bland annat Elektra, Catwoman, Supergirl. I övrigt har jag även upptäckt att flera superhjältar upplever nått under sin barndom eller uppväxt som gör att de känner sig tvingade att hämnas på ondskan. 22 Sedan skulle jag vilja påpeka den kanske mest självklara saken som är så självklar att ingen har tagit upp den på grund av sin
självklarhet, superhjältarna härstammar från början alltid ifrån serietidningsformatet.
3. Manlighet
The Rough Guide To Superheroes hänvisar till essän The Myth Of The Superman, skriven av
den italienska forskaren Umberto Eco, där han menar att Stålmannens alterego Clark Kent representerar den genomsnittlige läsaren det vill säga en grupp som inte riktigt växt ifrån sin barndom vilket han menar skulle vara mannen. 23
3.1 Definiering
Tänk dig en filmaffisch från en västernfilm från mitten av 1960-talet, exempelvis från filmen ”Den onde, den gode och den fule”, med Clint Eastwood i huvudrollen och försök påminn dig om vilket ansiktsuttryck som huvudrollsinnehavaren har. Clint Eastwoods ansikte i dessa filmer är både uttryckslöst och på samma sätt är det uttrycksfullt. Sådana ansiktsuttryck menar
Thomas Johansson ofta bärs av manliga hjältar och genom dessa ansiktsuttryck uttrycker de beslutsamhet, viljestyrka, målinriktning, disciplin och känslokontroll. Johansson anser vidare att detta är en klassisk bild av mannen och det maskulina som vi får oss tilldelade genom filmindustrin och filmens hjältar. Denna typ av man fungerar däremot inte i det moderna samhället där det krävs att män ska fungera i både arbets- och privatlivet, där det krävs att mannen klarar av att kommunicera utan att använda våld som dessa män gärna gör. Den bild som denna typ av hjältar och filmer målar upp av mannen menar Johansson är en
parodierande av gamla förlegade mansideal. Men samtidigt finns det mycket av dessa ideal kvar i samhället i övrigt och denna mansbild kallas för hegemonisk manlighet/maskulinitet. 24
Det finns visserligen en mer modern och sofistikerad mansbild, med mer jämbördiga könsroller, men den är inte lika intressant i detta avseende eftersom det är just den
hegemoniska manligheten som pojkar (och flickor) stöter på i serietidningar och filmer med superhjältar. R.W. Connell förklarar att hegemoni handlar om att en grupp försöker hävda och upprätthålla sin ledande position i samhällslivet. I och med detta, menar Connell, innebär hegemonisk manlighet/maskulinitet att samhället försöker upprätthålla mannens ställning som det ledande könet och därmed blir kvinnan underordnad mannen.25 Johansson i sin tur menar att den hegemoniska manlighetens tre stora stöttepelare är disciplin, makt och narcissism26. Dessa tre stötepelare leder vidare till den manliga kroppen, dess struktur och styrka som, Johansson hävdar, är ytterst viktig för den hegemoniska manligheten.27
Problemet med att definitioner så som manlighet och hegemonisk manlighet, menar Connell, är att det är väldigt få som lever upp till normativa standarden. Connell menar vidare att det antagligen är få som obevekligt praktiserar det hegemoniska mönstret, men däremot drar den stora majoriteten av män fördelar av den hegemoniska maskulinitetens ställning i samhället. 28 Johansson anser att den hegemoniska manligheten som innebär att män i allmänhet har större makt än kvinnor fortfarande är påtaglig i samhällsstrukturen, men minskar hela tiden och är ständigt ifrågasatt och kritiserad av både män och kvinnor. Johansson menar vidare att i och
24 Johansson, Thomas (2000) Det första könet? (s. 131-133) 25 Connell, R.W. (1999) Maskuliniteter (s. 101)
26 Narcissism – överdriven känsla av betydelse och överlägsenhet samt en förälskelse i bilden av sig själv och
den egna personligheten. (Nordstedts Uppslagsbok)
med att den hegemoniska manligheten tappar mark i samhällsstrukturen leder detta till att spännvidden mellan olika typer av män ökar. 29
Motsatsen till den hegemoniska manligheten är något som Johansson beskriver som ”den nya mannen”, denna man har i motsats till den hegemoniska manligheten en osäker och instabil bild av sin egen manlighet. Trots att den nya manligheten är en mer eller mindre motsats till den hegemoniska manligheten bygger den nya manligheten på den hegemoniska manlighetens ideal. Fast den nya mannen har utvecklat dessa ideal till att passa i ett modernt samhällsliv. Dessutom menar Johansson att denna nya manlighet bygger på samma bas som den
hegemoniska gör, det vill säga ambivalens och självdestruktivitet. Däremot lever ”den nya mannen” med mindre tydliga gränser mellan manligt och kvinnligt, och bejakar sina kvinnliga sidor på ett mer öppet sätt. Denna nya man har också enligt Johansson lättare att visa känslor och visar ett större engagemang i barn och hushållsarbete. Dessutom visar de ett större intresse av mode och vilken bild de ger av sig själva till det yttre. Precis som för den hegemoniska mannen är den manliga kroppen viktig för den ”nya mannen”. Det anser
Johansson märks genom media där män gärna visar sig mer lättklädda än tidigare och tar sig i mer kvinnliga, smekande av den egna kroppen, poser. På grund av detta har det dykt upp diskussioner kring i fall den ”nya mannen” är mer narcissistisk än den hegemoniska mannen.
30
3.2 Manliga förebilder
Thomas Johansson skriver trots att vi har fått en ”ny manlighet” som gör att skillnaderna mellan könen minskar, fortsätter massmedia och då främst actionfilmer att visa bilder av mannen som hård, tuff, tyst, (relativt) känslokall och obeveklig. I denna tysthet anser sig Johansson att se ett masochistiskt uthärdande av attacker mot självkänslan och manligheten, men i dessa filmer ses detta lidande som ett nödvändigt ont för att återupprätta det typiskt manliga. Han menar vidare att denna bild är så överdriven att den tenderar till att bli en karikatyr av det manliga beteendet.31
29 Johansson (2000) (s. 35-38) 30 Johansson (2000) (s. 53-55)
Det är inte ovanligt att i avsaknad av manliga förebilder, då främst fadern, skylls negativa beteenden som pojkarna utför på bland annat superhjältar, våldsfilmer och rockstjärnor. Men Johansson menar att då förutsätter man att pojkarnas identitet utvecklas genom imitation och man glömmer det som Johansson anser är ännu viktigare för utvecklingen och mer
oförutsägbar, det vill säga identifikationen. Där imitationen är en mer medveten och direkt handling, medan identifikationen bygger på omedvetna intryck och värderingar som individen fått med vid olika tillfällen. 32 Barnpsykiatrikern Jari Sinkkonen menar, i sin bok Till små
pojkars försvar, att bristen på en god manlig förebild kan leda till att pojken i en jobbig
situation i livet plockar till sig de sämsta sidorna hos maskuliniteten vilka enligt Sinkkonen är hårdhet, okänslighet och aggressivitet. 33
3.3 Män och våld
I serier om och med superhjältar är våldsinslagen en mer eller mindre centralpunkt av
berättandet, därför behöver vi veta lite om hur våldet egentligen fungerar i normala mäns liv. Connell menar att våld är ett medel som används av män för att hävda sin manlighet, för både sig själv och för gruppen, i bland annat i gruppstridigheter. Vidare menar Connell att
ungdomsgängsvåldet är bra exempel på hur marginaliserade yngre män hävdar sin
maskulinitet mot andra yngre män och även hävdar sin maskulinitet genom sexuellt våld mot kvinnor. 34
Thomas Johansson anser att detta våldsuttryck som män hävdar sig igenom är en maktaspekt som grundar sig i ett behov att inte tappa kontrollen. Men mycket av det manliga beteendet leder till en gradvis minskning av kontrollen, eftersom manligt beteende ofta övergår i olika former av beroendetillstånd till exempel alkoholism och arbetsnarkomani. Han menar vidare att genom våldet och den kroppsliga bestraffningen av både andra män och främst kvinnor kan mannens bräckliga identitet få en imaginär stabil identitet. 35
Under uppväxten och mognandet till att bli en man lär sig pojken, enligt Johansson, en kroppslig disciplin genom sport, militär träning och andra fysikt påfrestande arbete. Den kroppsliga disciplinen går ut på att pojken och mannen motverkar och stöter undan signaler
32 Johansson (2000) (s. 163-164)
33 Sinkkonen, Jari (1993) Till små pojkars försvar (s. 138) 34 Connell (1999) (s. 108)
om smärta som kroppen sänder till hjärnan. Johansson menar att syftet med kroppslig disciplinering är att skapa starka, viljestarka och tålbara kroppar. Den kroppsliga
disciplineringen leder sedan in i en kultur med förnekande av känslor och ett hårt yttre. 36
Robert Bly beskriver en undersökning som gjordes på ett hundra tal män. Dessa män fick med hjälp av röda remsor markera positioner på sina kroppar där de någon gång hade blivit
skadade. Det slutade med att hela rummet lyste rött. Av detta vill Robert Bly dra slutsatsen att män har ett behov av att visa upp sina skador och sin tapperhet av att övervinna de samma. 37
4. Pojkar i 9-10 års åldern
Innan mannen blir man, är han en pojke och eftersom pojkarna i undersökningen som senare kommer att beskrivas är i åldern 9-10 år, kommer detta kapitel handla om vad som händer under denna period av deras liv.
4.1 Pojkar i ständig utveckling
Från det att pojkarna fyller sex fram till att de stiger in i tonåren, menar Jari Sinkkonen att det sker viktiga processer för pojkarnas sexuella utveckling och det är under dessa år som den psykiska grunden för maskulinitet läggs. Under denna period av sitt liv undersöker pojken allt som anses vara typiskt manligt.38 Detta är något som Sinkkonen får medhåll av Nielsen och Rudberg som även de menar att under denna period i pojkens liv är det som är typiskt manligt viktigt för pojken och hans utveckling. 39
Sinkkonen anser att i hans hemland Finland är det svårare att passa in som pojke eftersom pojkar måste passa in i den stereotypa mansbilden av en man som inte visar känslor annat än i berusat tillstånd. Vidare menar han att samhället omedvetet främjar pojkars aggressivitet och ser det som en god egenskap i dagens samhälle eftersom det visar på pojkens lust att erövra och ta för sig. Personligen ser även Sinkkonen att det finns positiva aspekter med
aggressionen, han menar att den kan ses som en nödvändig livskraft som befordrar det goda.
36 Johansson (2000) (s. 50)
37 Bly, Robert (1991) Järn Hans (s. 46) 38 Sinkkonen (1993) (s. 96)
Sinkkonens exempel på detta är att kärlek behöver lite aggression för att bli bra och ger vidare ett exempel på prinsen som räddar Törnrosa, utan aggression och lite våld skulle aldrig
prinsen komma fram till slottet och rädda sin prinsessa. 40
Nielsen och Rudberg har som åsikt att barnen under den tidiga skolåldern har en sämre självkänsla än vad de har i äldre ålder. De menar att man tror att det beror på att barnen upptäcker att de inte uppfyller de krav som ställs i skolans värld, där barnen upptäcker att deras bokstäver och siffror inte ser ut som läraren menar att de ska se ut. Vidare anser Nielsen och Rudberg att det är pedagogiskt viktigt att man som pedagog lägger kraft i processen snarare än på produkten. Detta eftersom barnen ändå kommer att jämföra sig och sitt resultat med de jämnåriga kamraterna och ständigt kämpa med sin egen relativt dåliga självkänsla. 41
I övrigt hävdar Nielsen och Rudberg att pojkar har ett större behov att ifrågasätta och utmana de vuxnas auktoritet, vilket de vidare menar märks extra tydligt i skolan. En av anledningarna som författarna ser till att pojkar lättare sätter sig emot lärarna och andra vuxna i skolan och i hemmet beror på pojkarna är i behov av att ha en klar hierarkisk struktur på deras tillvaro. Ser de inte en klar och god ledare för gruppen känner de behov att ifrågasätta den ledande för att se vem det är som har störst auktoritet och bestämmer över gruppen. 42
Ove Sernhede skriver att de sidor av manlighet som pojkar finner mest skrämmande och hotfulla är makt, hårdhet och styrka. Det är även dessa attribut av manlighet som samma pojkar tycker är mest intressanta och det är just dessa attribut som pojken ivrigast strävar efter att uppnå. 43 Sinkkonen anser att när pojkar hittar sin överman, en person som visar sig vara starkare än pojken, hittar han samtidigt tryggheten. För som Sinkkonen menar trygghet får man inte av dem som är svagare än sig själv utan från dem som är starkare än sig själv. 44
För den unge pojken är gruppen av andra jämnåriga pojkar ytterst viktig, eftersom han i denna grupp har en klar position i det hierarkiska systemet inom gruppen, vilket han känner sig trygg med. Det är inte vänskapen i sig som är det viktiga, menar Nielsen och Rudberg, utan de kollektiva aktiviteterna som pojkarna utövar tillsammans. Genom att visa sin solidaritet med
40 Sinkkonen (1993) (s. 15, 20-21) 41 Nielsen & Rudberg (1991) (s. 149) 42 Nielsen & Rudberg (1991) (s. 157-158)
gruppen och främst gruppens ledare visar pojken sin grupptillhörighet. Men författarna menar att den solidariteten tyder snarare på beundran eller rädsla för ledaren istället för än en egen fri vilja att visa solidaritet. Även vid slagsmål mellan pojkar av olika hierarkisk rang inom gruppen märks denna rang genom att de övriga i gruppen tenderar till att stödja den med högre hierarkisk rang. 45
I den här perioden av pojkarnas liv, menar Nielsen och Rudberg att pojkarna tenderar till att få ett beteende som påminner om ett överdrivet och rent av karikatyr av ett maskulinitet
beteende. Pojkarna blir även mer intresserade av våld, vapen och krigshistoria. Detta menar författarna vidare är något som tenderar att oroa pojkarnas föräldrar och då främst pojkarnas mödrar. 46
4.2 Fredsfostran
Sinkkonen menar att den fredfostran som, enligt honom nämns i Socialstyrelsens
instruktionsbok på barnuppfostran, inte enbart är positivt eftersom när man fredsfostrar pojkar när de är mitt uppe i vålds och krigslekar tränger man sig in i leken och förstör. Pojkarna är ofta redan medvetna om krigets och våldets fasor efter massmedias bevakningar, Sinkkonen menar vidare att pojkarnas lekar inte handlar om dessa fasor som vuxna vid sidan om tror. Krigs och våldslekarna är lekar med en tydlig början och med ett tydligt slut, som kan börjas om när man förlorat leken. Just början och slut och möjlighet att börja om är något som Sinkkonen menar är väldigt viktigt för pojkar i den här åldern. 47
Det är av precis den anledningen som Sinkkonen anser att lagsporter och spel är bra för pojkars utveckling eftersom pojkarna får uppleva de jobbiga processerna i att förlora men sedan kan börja om igen som om inget har hänt. I lagidrotten får dessutom pojkarna fostran i att följa regler, vilket kommer göra det lättare för dem att komma in i samhället. På
träningarna möter pojken, oftast, en manlig tränare med stor kunskap och auktoritet som blir en förebild för pojken. Dessutom anser han vidare att krigslekar och leksaksvapen har blivit ett hjälpmedel för pojkar att utagera sina aggressioner och kontrollera sig själva och sina
45 Nielsen & Rudberg (1991) (s. 167, 172-174) 46 Nielsen & Rudberg (1991) (s. 206)
känslor. I och med detta menar Sinkkonen sig gå emot den tidigare normen att våldslekar skulle vara negativa. 48
Sandström i sin tur menar att fredsfostran är viktigt att föra in tidigt i barnens liv, så att barnen lär sig förstås och handskas både sina aggressioner och konflikter. Med detta tycker
Sandström inte att man som vuxen ska förbjuda varken konflikter eller aggressioner, eftersom detta sätter stopp för läroprocessen, dessa ska barnen genomleva och lära sig att förstå.
Förbjuder man däremot som vuxen barnen att använda sig av våld och därmed även konflikter och aggressioner, kommer det enligt Sandström inte leda till att barnen som vuxna kommer att bli fredliga människor utan risken finns att de blir konflikträdda och aggressionshämmade människor. Sandström menar vidare att en aktiv fredsfostran innebär att individen lär sig att konstruktivt handskas med sina aggressioner utan att ta till våld. För att det ska bli möjligt att lära sig lösa problem utan våld menar Sandström att pojkarna behöver utveckla
empatikänslor, detta är extra viktigt eftersom Sandström nämner att det stora flertalet av de som i vuxen ålder är våldsbenägna har svårt att relatera till andra människor. Pojkarna
behöver även lära sig att utveckla en symboliseringsförmåga, det vill säga att de kan utveckla sina aggressioner på ett symboliskt sätt och därmed kunna lösa konflikter genom samtal. Sandström tycker även att de behöver gränser för vad som är tillåtet och inte tillåtet när det gäller konflikter och som sista punkt nämner han även att pojkarna behöver lära sig att inte påverkas av våldskulturer och våldsideologier. Sandström skriver också att det är viktigaste i en fredlig kultur är att sprida åsikter om allas lika värde och okränkbarhet. 49
I likhet med Sinkkonen menar Sandström att pojkars fascination för leksaksvapen inte ska ses som något negativt av vuxenvärlden, eftersom de enligt Sandström genom dessa lekar och dess attiraljer lär sig att handskas med sina aggressioner. Han menar vidare att dessa lekar är symboliska och därför agerar som motpol till ett direkt utlevande av våldsimpulser. 50
I den här åldern börjar pojkarna lär sig att läsa och läser, enligt Sinkkonen, mer än gärna äventyrsböcker, vilka till sitt innehåll påminner väldigt mycket om superhjälteserierna. Dessa böcker innehåller spänning och det är lätt att urskilja det goda och det onda. Sinkkonen menar
48 Sinkkonen (1993) (s. 106-116)
även att böckerna innehåller stöd för de normer och värderingar som barnen i tidig skolålder snappar upp. 51
4.3 Pojkar och superhjältar
I likhet med pojkars krigslekar har de vuxna blivit oroliga över innehållet i pojkarnas favoritböcker. Magnus Knutsson berättar om att i början av 1900-talet så lyckades oroliga föräldrar förbjuda den amerikanska detektivlitteraturen om Nick Carter. Knutsson berättar vidare att den incidenten inte är unik utan vuxna har även efter detta varit oroliga kring vad barnens, då främst pojkarnas, litteratur har innehållit. Dessa böcker och tidningar innehåller ofta spänning, våld och ond bråd död. 52 Även Justin F. Martin är medveten om att föräldrar och vuxna inom skolan oroar sig över det våldsamma innehållet i pojkarnas litteratur, men Martin menar att superhjälteserierna som influens för unga läsare är mer komplexa än enbart som en bärare av våldsam underhållning. Med detta menar Martin att superhjälteserierna är bärare av sociala och moraliska dilemman, där läsaren får sätta sig in i andras situationer. Detta gör att läsaren får lära sig ta ställning i olika moraliska dilemman. Han har även uppfattningen att superhjälten använder sig av våld för att bekämpa och fånga superskurken som annars skulle ha använt våld mot vanliga oskyldiga medborgare. Martin skriver också att trots det utbredda våldet i serierna och filmerna med superhjältar är våldet inget som
superhjältarna i själva verket värdesätter som något gott utan det är något som dem måste använda för att motverka superskurkarna. Dessutom speglar superhjältarna, enligt Martin, en hjälte som offrar allt som står honom kärt för att hjälpa andra i svåra situationer utan att hjälten får någon vinning ut av detta. Martin skriver vidare att detta beteende att göra allt för den rätta sakens skull som superhjälten gör, kan fungera som en lärsituation för social och moralisk utveckling. 53
Justin F. Martin skriver i sin avhandling att forskare menar att lärare ska använda sig av elevernas superhjältelekar för att lära eleverna samarbete och konfliktlösning. Forskarna menar att det helt klart finns risker med superhjältelekarna att de skulle underminera allt jobb med samarbete, konfliktlösning och ökade våldstendenser. Men forskarna menar att barnen i vilket fall som helst kommer att exponeras av superhjältar i media och kommer att leka att de
51 Sinkkonen (1993) (s. 103-105) 52 Knutsson (1990)
är superhjältar och då anser forskarna, vilket de får medhåll av Martin, att man som pedagog ska använda sig av superhjältar för att öka barnens utveckling. Dessutom menar han vidare att man som pedagoger måste vara medveten om att superhjältarna har en stor influens på pojkar som både ska ses som positiv och lärorik. 54
Nielsen och Rudberg skriver att både flickor och pojkar gillar äventyrsberättelser med både sorliga och spännande inslag. De menar att pojkarna visserligen föraktar flickornas gråt och tårögdhet, men samtidigt har pojkarna bilden av sig som den ensamme och ledsamme
cowboyen som är långt, långt hemifrån helt på egen hand. Vidare tycker Nielsen och Rudberg att barnens hjältar ska vara extraordinära barn som med fenomenala medhjälpare lyckas besegra de ohyggliga faror som de möter genom berättelsen gång. De menar även att pojkar är mer intresserade av hjältar och hjältesagor än vad jämnåriga flickor är. Detta tror de beror på pojkens ständiga försök att hävda sig i pojkhierarkin genom olika former av maktkamper med andra jämnåriga pojkar. I sagorna och berättelserna ser pojkarna det okända som en möjlig fiende eller motståndare vilka pojken ser sig själv besegra. 55
Men vad är det som egentligen tilltalar pojkarna när de läser hjältesagor och superhjälteserier? Knutsson menar att berättelserna om Tarzan som tilltalar pojkar, är motsättningarna mellan natur och kultur vilket är ett tema som är ytterst relevant för pojkarna eftersom de är mitt uppe i socialisationsprocessen. Kulturen, vilken i berättelserna om Tarzan är ond, symboliseras av de vita människorna som kommer in i djungeln och dödar och förstör. Naturen symboliseras av Tarzan som med våld motar bort inkräktarna. Pojkarna i skolan måste dämpa sina inre krafter genom att vara tysta och sitta stilla. Med andra ord blir det en motsättning mellan kravet på kontroll som undervisningen i skolan kräver och de känslor och behov att uttrycka de krafter som pojken känner inifrån. Denna motsättning, hävdar Knutsson, är jämförbar med motsättningen mellan natur och kultur som finns i berättelserna om Tarzan och därför menar han att de blir så intressanta och tilltalande för unga pojkar. Knutsson menar vidare att budskapet som berättelserna om Tarzan sänder till de unga läsarna är att de ska bevara sin naturliga sida, det vill säga sitt temperament och sin kreativitet, och inte låta kulturen, det vill säga undervisningen och uppfostran, ta över. 56
54 Martin (2007)
Motsättningarna mellan natur och kultur är ett återkommande tema i flertalet
superhjälteserier. Knutsson tar bland annat upp serierna om Hulken (the Hulk) som blandar tidigare nämnda motsättning med motsättningen mellan vuxenhet och naivitet. I serierna om Hulken följer läsaren forskaren Bruce Banner, som symboliserar vuxenheten och även kulturen, som när han blir arg förvandlas till den gröna och enormt starka människoliknande monstret Hulken, som enligt Knutsson symboliserar naturen och naiviteten. Knutsson hävdar också att serierna om Hulken har mer eller mindre samma budskap som Tarzan, däremot skiljer de sig på en punkt. Hulken är en från samhället utstött varelse som varken kan
kontrollera sina känslor eller kommunicera, i och med detta sänder serierna budskapet att man måste även kunna kontrollera och styra sina inre krafter. 57
Även serierna om Stålmannen innehåller också både motsättningen mellan natur och kultur och den mellan vuxenhet och naivitet. Knutsson anser att det dock blir mer komplext i Stålmannen, eftersom privatpersonen Clark Kent till det yttre symboliserar vuxenheten men i sitt beteende snarare symboliserar en ungdomlig naivitet. Samtidigt som Kents alter ego Stålmannen till det yttre kan te sig naiv är hans beteende, enligt Knutsson, mer vuxet och moget än privatpersonen Clark Kent. Knutsson menar vidare att berättelserna om Stålmannen handlar om vad det krävs för att bli vuxen. Invävt i detta budskap får läsaren även budskapet att man måste kunna både hantera sina inre krafter, idérikedom och temperament, samtidigt som man kan hantera de yttre kulturkrafterna, kunskaper och ansvarskänsla. Serien innehåller även, som Knutsson ser det, ett värsta exempel på hur man kan bli om man inte skaffar utbildning och tar ansvar för sig själv, det vill säga den klumpiga och ständigt misslyckade Clark Kent. 58
De flesta superhjältar har en ärkefiende som gör livet extra surt för hjälten, dessa ärkefiender menar Knutsson symboliserar de svarta känslor som alla människor någonstans i sin själ. Han tycker att det bästa exemplet på detta är Joker, från Batman, som är en man som älskar att driva och skämta med sin omvärld. I sina galna upptåg kan han gå över lik för att få sin vilja igenom. I slutändan är det vuxenheten, det vill säga Batman i detta fall, som stoppar Joker. 59
57 Knutsson (1990)
Knutsson anser att anledningen till att småpojkar tycker det är så spännande med superhjältar och hjälteberättelser beror på att pojken ser sig själv i rollen som superhjälten som bekämpar superskurken. Vidare anser Knutsson att det inte bara är striden som gäller just nu precis i serietidningens värld, utan även den tid när pojken är vuxen man och måste behärska den svårbemästrade världen. I och med att superhjälten segrar tack vare kunskap, list och styrka lär sig den läsande pojken att de svåraste problem går att lösa. Som avslutning kan Knutsson se att i grunden handlar superhjältar om varje liten enskild pojke och dennes utveckling från liten pojke till en vuxen man. 60
När Olsheden och Olsson som vuxna män ser tillbaka på sina ungdomshjältar tycker de sig kunna se att hjältarna har hjälpt generationer av pojkar vidare i livet, trots föräldrar och andra vuxnas varnande ord kring dessa hjältars dåliga inflytande. Men de tycker också att det var inte seriernas hjältar eller pojkböckernas hjältar som var de farliga för unga pojkar utan det var de figurerna som auktoriteterna försökte påtvinga de unga pojkarna så som Gustav Vasa och Karl XII. Eftersom de i motsats till deras ungdoms hjältar inte var fantasieggande och aktiverande. De menar också att deras barn- och ungdomshjältar inspirerade till mycket lek, i och med detta riskerade de som unga att inte att bli passiviserade. 61
5. Metod/Genomförande
Undersökningen genomfördes på pojkar från två klasser i årskurs 3 i en stad i västra Sverige. Efter att ha haft kontakt med lärarna i dessa båda klasser fick jag godkännande att göra min undersökning. Arbetet börjades med att gå ut med information till pojkarnas föräldrar för att få godkännande att deras söner fick delta i min undersökning. I den information som jag gett föräldrarna har jag lovat att varken nämna namn på deras söner, på skolan eller på kommunen där skolan ligger. Dessutom har jag lovat de inspelade intervjuerna kommer att förstöras när arbetet är färdigställt. Bland de pojkar som blivit godkända av sina föräldrar, drog jag fem slumpmässigt utvalda pojkar från vardera klassen. Med dessa tio pojkar samtalade jag, under intervjuliknande former, angående deras syn på superhjältar. Jag samtalade med varje pojke enskilt för att de inte skulle påverkas av vad kompisen säger utan själva uttrycka hur de känner. Samtalen, som höll på mellan fem och tio minuter, gjordes i ett mer eller mindre avskilt rum i angränsning till 3:ornas klassrum. Jag valde att inte ha några specifika frågor att
60 Knutsson (1990)
jobba utifrån eftersom jag ansåg att detta skulle kunna leda till att intervjuerna blev allt för strikta och pojkarna inte skulle få ut det som fanns i deras tankar. Dessutom kändes det även riskfyllt att använda sig av strikta frågor eftersom detta kunde göra pojkarna ofokuserade och ointresserade av att sitta ner och prata. Därför använde jag mig av en mer fri struktur där pojkarna fick prata fritt och jag koncentrerade mig på att ställa följdfrågor för att komma lite mer in på djupet på det som rörde min forskning.
Orsaken till att valet föll på att göra intervjuer istället för enkäter eller observationer är enkel. Om jag hade gjort en undersökning med hjälp av enkäter ansåg jag mig inte ha möjligheten att gå på djupet och ställa följdfrågor utifrån de svar som pojkarna lämnat. En observation av pojkarnas lekar skulle visserligen ha kunnat genomföras och gett en liten del i den stora undersökningen. Men på grund av att man inte kan påverka vad pojkarna ska sysselsätta sig med under rasterna, ansåg jag att det skulle vara alltför tidskrävande utan att veta om man egentligen skulle få något som helst resultat utav observationen.
Anledningen till att jag enbart valde att forska kring pojkarnas relation till superhjältar beror på flera anledningar. Den första anledningen är att jag under raster och idrottslektioner sett pojkar som låtsats vara superhjältar, vilket är inget jag sett flickor göra och detta tyder på att pojkarna har en tydligare relation till superhjältarna. Den andra anledningen är att superhjältar är en överdriven karikatyr på den normale mannen, vilket gör det intressant att se vad
pojkarna har att säga om superhjältarnas manlighetsnormer. Den sista anledningen till att begränsa sig är att om även flickor skulle ingå i forskningen skulle den bli mycket bredare och svårhanterlig och dessutom skulle man inte ha möjligheten att gå in på djupet på samma sätt som om man koncentrerar sig enbart på pojkarna.
Upplägget på intervjuerna började med att pojkarna fick se ett papper där de fem superhjältarna Läderlappen, Fantomen, Spindelmannen, Bamse och Stålmannen var
Det bör tilläggas att jag har tidigare haft relativt stor kontakt med dessa pojkar sedan tidigare, så pojkarna känner mig och jag känner dem. Detta kan innebära vissa nackdelar samtidigt som det kan ses som positivt. Det som jag ser som positivt är att pojkarna redan känner mig och man behöver inte ta onödig tid till att lära känna varandra för att pojkarna ska våga öppna upp och berätta allt som de verkligen vill och kan berätta. Det som kan ses som negativt är att pojkarna redan känner mig som en vuxen auktoritet inom skolan, vilket skulle kunna leda till att de inte säger exakt vad de känner och tycker eftersom de inte vill att skolans övriga vuxna ska få reda på vad de har sagt.
Jag ser det som att det finns ytterligare en fara med mitt sätt att intervjua, det är att jag som intervjuare för en stor del av samtalet och därmed omedvetet lockar in pojkarna på tankar som de annars inte hade förmedlat. Johansson och Svedner menar i sin bok att det även för
utbildade intervjuare är svårt att undvika att påverka den intervjuade personen med deras egna inställningar genom kroppsspråket och sina sätt att formulera frågorna. 62 På grund av detta har jag under intervjuerna varit vaksam och gjort mitt bästa för att inte påverka pojkarna. Men det är samtidigt svårt eftersom man vid flertalet tillfällen varit tvungen att leda dem vidare med följdfrågor och helt nya frågor för att komma vidare till nya svar och ställningstaganden.
6. Resultat
Det första och kanske mest tydliga som jag upptäckte när jag intervjuade pojkarna var att de utgick från att superhjältarna var filmkaraktärer och inte serietidningsfigurer. Detta trots att bilderna var från tecknade serier med ett undantag, Spindelmannen som symboliserades av en bild tagen från någon av filmerna. ”Läsa är väl inget som jag gillar, men att se på är han (pekar på Spindelmannen)” 63
När pojkarna i början av intervjuerna fick namnge de fem superhjältarna som fanns avbildade på ett papper som de fick studera märktes det tydligt att det är ingen som har några som helst problem med Stålmannen, Spindelmannen, Läderlappen eller Bamse. Däremot kan hela fyra av tio inte namnge Fantomen, samtidigt som ytterligare två pojkar behöver längre betänketid för lyckas namnge just denna karaktär. När de sedan får välja en favorit superhjälte blir
62 Johansson, Bo & Svedner, Per Olof (2006) Examensarbetet i lärarutbildningen (s. 47)
Spindelmannen och Läderlappen överrepresenterade då hela nio pojkar av tio väljer någon av dessa två superhjältar. I pojkarnas beskrivande av superhjältarna används vid flertalet
tillfällen ord som cool och tuff. Dessa ord används bland annat när pojkarna beskriver superhjältarnas dräkter, vilka vissa pojkar tycker är både snygga och coola. ”Han har en sån cool dräkt och sånt.”64
Styrka är något återkommande i alla samtalen. ”Han har coola muskler och är cool i sin dräkt.” 65 Styrkan kommer på tal när de ska beskriva superhjältarnas attribut och egenskaper men även när diskussionerna går över i om det är viktigt att vara stark i vanliga livet. Pojkarna tycker att det är legitimt för superhjältarna att använda sig av sin styrka genom utövandet av våld i kampen mot de onda krafterna. Eftersom de menar att utan styrkan och våldet skulle de onda makterna gå segrande ur striden, eftersom i likhet med vad några av pojkarna menar att superskurkarna inte skulle lyssna på tillrättavisningar. Jag frågar en pojke om Stålmannen löser problem på samma sätt som Bamse, alltså genom att inte använda våld utan att prata. Pojkens svar är följande: ”Inte så ofta, för bovarna skulle inte lyssna. Och då är det ju skillnad.” 66
Andra egenskaper som superhjältarna besitter och som pojkarna nämner under samtalen är först och främst godheten som det krävs för att bekämpa ondskan. Denna godhet är något som det stora flertalet av pojkarna nämner. ”Ja… och så tycker räddar han andra, det tycker jag är bra.” 67 Andra egenskaper som nämns fast inte i en lika stor omfattning som styrkan och snällheten är snabbhet, smidighet, smarthet och mod. Annars nämner pojkarna i också attribut som är starkt kopplat till den eller de superhjältar de väljer att prata om. Och eftersom det stora flertalet valde antingen Läderlappen eller Spindelmannen nämns kunskapen av att kunna spinna nät och klättra vid flertalet tillfällen i koppling med Spindelmannen. I koppling till Läderlappen är det flertalet tankar kring hans prylar och då är det främst hans bil och hans bumerang som tilltalar pojkarna. Även förmågan att ta sig fram flygande är något som flera pojkar nämner och det nämns egentligen runt alla superhjältarna vare sig det gäller
Spindelmannen, Läderlappen eller Stålmannen, alla tar sig ibland fram på flygande sätt och det är något som pojkarna uppenbarligen lagt märke till och tycker är fascinerande. ”Och så
64 Intervju (Nr. 7) 2007-12-08
65 Intervju (Nr. 6) 2007-12-08 – angående Batman och hans styrka 66 Intervju (Nr. 2) 2007-12-08
flyger han, eller inte flyger men skjuter iväg något som fastnar i något som han flyger iväg med hjälp av.” 68
Det lyser tydligt igenom på pojkarna, inte kanske i vad de säger men igenom deras röstlägen och deras ansiktsutryck skickar de signaler på att de gillar att superhjälten är på det godas sida och fungerar som en polis. Samtidigt finns det några pojkar som indikerar att det tycker att det är spännande att inte ens poliserna känner till och riktigt vill veta av superhjältarna. En pojke berättar om Läderlappen på följande sätt. ”Han hjälper till att ta fast alla bovar. När polisen kommer så är han borta. Så dom får aldrig tag på honom. Och så blir han aldrig sedd. Men ändå typ snäll.” 69
När frågan kommer om det är viktigt för pojkarna att själva vara starka så svarar en majoritet av pojkarna antingen ja eller lite/ibland. När de sedan får följdfrågan i vilka sammanhang som det är viktigt för dem att vara stark svarar det stora flertalet att det är viktigt i fall de blir överfallna av skurkar eller äldre barn på skolgården. Jag frågar i slutet av en intervju, efter att ha fått svaret att det är viktigt att vara stark om man blir överfallen av tjuvar, om det är viktigt att vara stark i skolan. Pojken svarar på följande vis: ”Ibland, om några äldre försöker att gå på en. Då kan det vara lite bra.” 70 En annan av pojkarna får frågan när är det okej att slåss, vilket han besvarar på följande vis: ”Om någon försöker döda en eller något, eller om det är någon tjuv som försöker ta pengar.” 71
Även våldet är något som jag märker trollbinder pojkarna, det märks inte speciellt mycket i deras svar, utan det är något jag märker i deras stora tankegångar och deras ansiktsutryck och röstlägen när de pratar om våldet som superhjältarna använder sig av. ”Han åker ner och slår ner dom eller nått.” 72 Vidare märks det att pojkarna är drillade i den svenska skolans
”fredsuppfostran” och värdegrund, pojkarna är väl medvetna om att det inte är rätt att använda sig av våld och handförgripligheter för att lösa problem i deras vardag. Efter en livlig
diskussion om Bamses eller Spindelmannens sätt att lösa problem på, frågar jag om pojken i fråga vill lösa problemen på skolgården på samma sätt som Spindelmannen svarar han på
68 Intervju (Nr. 8) 2007-12-08 69 Intervju (Nr. 10) 2007-12-08 70 Intervju (Nr. 4) 2007-12-08 71 Intervju (Nr. 5) 2007-12-08
följande vis: ”Nä. Han är superhjälte, jag är inte superhjälte.” 73 Men trots detta lyser det igenom svaren, som flera av pojkarna ger, att de ändå lockas av att lösa problemen via bråk och att några av dem gärna skulle kanske till och med se att det vore lite mer våldsamheter ute på skolgården.
När samtalen gled över till att handla om Bamse, ändrade flera av pojkarna mer eller mindre sin attityd från att mer eller mindre se upp till superhjältarna till att de började låta smått nedlåtande gentemot Bamse. När det gällde Bamse fick jag mestadels två olika typer av svar antingen att de inte visste något om Bamse eller att Bamse var något barnsligt och löjligt. Den första reaktionen beror antagligen på att det är som dem säger att de inte har någon relation till Bamse via tidningar eller film, eller att man som intervjuare träffat en öm punkt i gränslandet mellan vad som är okej och vad som är löjligt och pinsamt. Den andra reaktionen kan
7. Diskussion
7.1 Tankar kring litteraturinnehållet
Den fakta som presenteras i litteraturdelens tre olika kapitel kan naturligtvis ifrågasättas i viss mån. När det gäller kapitlet om superhjältarna finns det precis som jag skriver i början alltid superhjältar som agerar exempel som bekräftar reglerna på hur en superhjälte skall vara. Men att superhjältar är något som även gör nerslag i andra delar av samhället än just i
underhållningssyfte tycker jag man kan se.
När Knutsson skriver om hur han ser kopplingen mellan superhjältarnas karaktärer och äventyr och det liv som unga pojkar lever, kan jag visserligen känna att det går till överdrift ibland. Men samtidigt känner jag att det naturligtvis är en generalisering han behöver göra för att påvisa vad hans undersökning har kommit fram till. Dessutom tycker jag att vad
undersökningen visar verkar rimligt, känns inte som natur kontra kultur begreppet är orimligt varken i pojkarna eller superhjältarnas liv.
Avsnittet om män och deras manlighet och maskulinitet är naturligtvis en grov generalisering av hur mannen är. Men hur skulle det se ut om man försökte skapa grupper av hur män är, där alla män skulle känna sig hemma i någon grupp? Som jag ser det skulle det antagligen vara omöjligt eller så skulle vi få en sådan stor omfattning av olika grupper att dessa grupper inte skulle fylla någon funktion eftersom de är för många. Tanken med kapitlet om män är
lyfter fram, så om det är i filmer eller om det är under idrottssändningar. Exempel på detta skulle kunna vara actionhjälten som går in i eldhärden av kulor som är riktade mot honom eller boxaren som blodig och mörbultad i hela ansiktet boxar vidare. Det är som sagt bilden den förhårdnade kroppen de unga männen möter och påverkas gör de säkerligen fast troligen inte på samma sätt och i samma utsträckning som i tidigare generationer. Det må vara att det är skrivit för snart 20 år sedan, men som Robert Bly skriver om mäns behov och villighet att visa sina skador och sår tycker jag även det tyder på manskulturens behov av ”den
förhårdnade kroppen”.
Även avsnittet om pojkens liv och uppväxt under åldern 9-10 år är generaliserat. Men det är samma problematik där, hur skulle man göra om man inte generaliserade? Då skulle man aldrig få ut en korrekt bild för den stora gruppen som helhet eftersom det hela tiden finns undantag i förhållande till normen. Även under detta kapitel finns det en del att ställa sig frågande inför. Detta anser jag bland annat att Nielsen och Rudberg menar att pojkar föraktar flickornas tårögdhet. Det är i ärlighetens namn inget som jag har märkt av under mina
praktikperioder ut bland pojkar och flickor i denna ålder. Även avsnittet om att barn i den här åldern skulle ha sämre självförtroende kan man ställa sig frågan emot. Men med tanke på att jag själv vet hur det var i den här åldern så tror jag att självförtroendet inte är på topp hos alla i den här åldern sen om den är sämre än senare eller tidigare i livet låter jag vara osagt.
7.2 Tankar kring undersökningen
Både innan och efter undersökningen kan man ställa sig frågan om inte pojkarnas svar skulle vara mer skilda och flertydiga när det gäller pojkarnas inställningar till hur superhjältarna är och hur de beter sig. Men så var inte fallet, dessa tio pojkar från årskurs 3 som jag valde att intervjua gav alla ytterst lika och fyrkantiga svar vilka presenterades i resultatdelen. Det enda som egentligen skiljer sig åt i flertalet av svaren är ordval och om pojkarna svarar på ett ingående sätt eller med några få ord. Anledningen till att de svarar lika beror antagligen på att de upplever superhjältarna på väldigt lika sätt. Det skulle även kunna bero på att jag som intervjuare har misslyckats att få pojkarna att gå på djupet i sina tankegångar, vilket jag gjorde mitt yttersta att försöka få dem att göra. Dessutom anser jag att man bör ta den här
tycker om vilket antagligen gör att det är svårt för pojkarna att se det överdrivna och märkliga i superhjältarnas beteende.
Det kan säkerligen även vara att intervjuerna kan ha skapat en maskulin vi-känsla vilket skulle kunna ha inneburit att samtalet kring superhjältarna blev det viktiga och mest meningsfulla med intervjuerna. Och att man i och med detta inte skulle kunna koppla ihop pojkarnas tankar med deras handlingar eller dra slutsatser kring deras syn på annan manlighet än superhjältarnas manlighet. Jag är medveten om denna svårighet i relationen mellan tal och handling, att allt det pojkarna säger inte behöver innebära att de i slutändan handlar därefter. Men trots att detta skulle kunna vara fallet tycker jag att det är intressant att analysera kring varför ett flertal av pojkarna svarar nästan identiskt på vissa centrala punkter. Dessa analyser kommer senare i arbetet.
En intressant aspekt av undersökningen och resultatet som jag inte hade väntat mig är att pojkarna från de olika klasserna skiljer sig märkbart mycket åt när det gäller deras
beskrivningar och deras glädje av att få prata om superhjältar. De fem första pojkarna som jag intervjuade kom alla från samma klass och ingen av dem verkade direkt brinna för ämnet, medan flertalet av de fem avslutande pojkarna som kom ifrån den andra klassen verkligen märkbart brann för ämnet och tyckte att det var jätteroligt att få prata och utbyta idéer
