forskning
I slutstadiet av studien synliggörs paralleller med ett sociokulturellt perspektiv på lärande, vilka kommer lyftas fram nedan och avsnittet avslutas därefter med kopplingar till tidigare och aktuell forskning inom området.
5.1 Sociokulturellt perspektiv på lärande
Socialisering är den kärnkategori som framkom i empirin och detta är den främsta och mest betydelsefulla effekt lärare och rektor ser utifrån sin organisation. Genom att nyanlända elever får vara i ett sammanhang och tidigt bli en del av klassen, skapas en samhörighet och delaktighet mellan skolans samtliga elever. Lärarna upplever att de nyanlända elevernas språkutveckling i svenska intensifieras och att de tidigare lär sig att läsa av koder och förstå skolkulturen. Detta ligger väl i linjer med hur Roger Säljö (2000), utifrån en sociokulturell teoriram, beskriver lärandet som en ständigt pågående process och som förändras i samspel med omgivningen. Tillsammans med övriga elever på skolan får de nyanlända eleverna möjlighet att utveckla nya kunskaper och
färdigheter genom att mötas i kommunikation och interaktion. Själva mötet gör lärandet till ett deltagande i en social aktivitet snarare än en individuell kognitiv prestation, där lärande sker via gruppens konstruktion och processande av kunskap (Säljö, 2000).
Utifrån ett sociokulturellt perspektiv på lärande kan språket ses som en social företeelse som utvecklas genom aktiv interaktion i de sammanhang individen ingår (Vygotskij, 2001). Språkets roll för kunskap- och tankeutveckling har därmed en specifik betydelse i detta perspektiv, då individens deltagande i olika sammanhang bidrar till utveckling av olika förmågor. Just ett aktivt deltagande är, enligt Vygotskij (2009), den enskilt
viktigaste förutsättningen för att elever ska få möjligheter att utveckla tankar, kunskaper och språk. Lärarens förhållningssätt blir därför viktigt för elevens språk- och
kunskapsutveckling, vilket ställer höga krav på rektor och pedagogerna i de skolor som placerar nyanlända elever direkt i klass, då eleverna befinner sig på olika språknivåer och har hunnit olika långt i sin svenska språkutveckling. Detta sociala samspel erbjuder dock unika lärandemöjligheter i det sociala och kulturella sammanhang eleverna
befinner sig i. Sandwall (2013) skriver att just den sociala interaktionen anses ha en medierande funktion, som gör att eleven presterar bättre i ett socialt sammanhang. Samtidigt förutsätter lärandet ett aktivt deltagande i interaktionen med andra, vilket ställer krav på att den nyanlända eleven vågar kommunicera på sitt nya språk, vilket i sin tur ställer krav på en stödjande omgivning.
I den organisatoriska modell skolan skapat, ges stöd till de nyanlända eleverna främst i resurscentrum i form av studiehandledning och svenska som andraspråk. Detta ligger i linje med begreppet scaffolding som Bruner (2006) myntat och som definieras som att läraren tillfälligt stöttar upp elevens lärande till dess att det växt sig så starkt att det inte behövs längre. Stöttningen fokuserar på kunskapsprocessen och att läraren anpassar sin hjälp till den kunskapsnivå som eleven befinner sig i. Vygotskij (2001) använder den proximala utvecklingszonen som centralt begrepp och han menar att för att lärande ska ske behöver de uppgifter eleven ska lära ligga på en nivå som utmanar eleven och här behöver eleven stöd av läraren, eller någon som vet mer t ex. genom kamratsamverkan, då barn lär bättre tillsammans med andra som kan mer inom något område. Säljö (2000) beskriver detta stöd som kommunikativa stöttor, med vilket han menar att ge struktur åt problemet och förutsättningar för lärande.
5.2 Tidigare och pågående forskning
Sökningen av tidigare forskning som rör nyanlända elever har främst genomförts via databasen Libris genom att använda följande sökord; nyanlända elever, flerspråkighet, invandrade barn, sent anlända, förberedelseklass, introduktionsklass, introduction of immigrant children och newly arrived students at school.. Flertalet av de rapporter som publicerats och som rör nyanlända elever är skrivna av Skolverket, Skolinspektionen eller SKL och räknas därmed inte som forskning, men innehållet i dessa är likväl relevant. En annan viktig källa till tidigare forskning är Vetenskapsrådets
forskningsöversikt om nyanlända elever i den svenska skolan, som utkom 2010. Nihad Bunar, som fick uppdraget att sammanställa översikten, konstaterar att området är underforskat och uppmärksammar att endast ett fåtal studier direkt undersöker organisationen kring mottagandet och introduktionen av nyanlända elever. Han drar även slutsatsen att det är ”svårt att komma med några tvärsäkra slutsatser om vad forskningen kommit fram till och belagt i detta sammanhang” (2010). Forskning visar att de olika variationerna, i kombination med avsaknad av policydokument, riskerar nyanlända elevers rätt till en likvärdig skolgång (Matthews, 2008; Pinson & Arnot, 2009).
I stora drag finns det två organisatoriska modeller, där den vanligaste är att placera nyanlända elever i introduktionsklass och den andra är att direktintegrera nyanlända elever i ordinarie verksamhet (Nilsson & Axelsson, 2013). Det råder delade meningar om vilken av organisationsformerna som är mest effektiv, då båda formerna har för- och nackdelar. Det går inte utifrån den forskning som finns i nuläget, att dra en generell slutsats kring vad som är att föredra; undervisning i introduktionsklass eller
undervisning i vanlig klass (Bunar, 2010). En stor samstämmighet finns dock bland forskare när det gäller framgångsfaktorerna för undervisning av nyanlända elever, där kompetens, flexibilitet och höga förväntningar, lyfts fram som nyckelfaktorerna. Helst ska detta ske i en kombination med att alla som arbetar med nyanlända elever har kunskap om hur andraspråksinlärning går till (Axelsson & Norrbacka Landsberg,1998; Lindberg, 2009; Sjöqvist & Lindberg, 1996). Att få till en god samverkan är enligt Hajer & Meestringa (2010) en av de viktigaste förutsättningarna för nyanlända elever att nå en åldersadekvat språk- och kunskapsutveckling i alla ämnen.
De som förespråkar direktintegrering är att denna organisationsform inte bara gynnar nyanlända elever, då språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt främjar samtliga elevers kunskapsutveckling i ämnen, samt fördelen med att de nyanlända tidigt får ta del av undervisning i skolans samtliga ämnen (Ekermo, 2005; Gröning, 2006). Genom att inte särskilja eleverna, utvecklas en delaktighet och samhörighet för varandra och man undviker den kritiska övergången mellan introduktionsverksamheten in i ordinarie verksamhet.
Det finns internationell forskning som beskriver och analyserar olika typer av organisationer av introduktion av nyanlända elever. Deborah Short´s (2002) har genomfört en studie i USA och som fokuserar på de olika program som tillämpas i landet; det är dels ett s.k. introduktionsprogram, vilket ges i en separat klass på en ordinarie skola och där möjlighet till interaktion med övriga elever ges. Det finns även ett helt program som ligger utanför den reguljära skolan i vilket de nyanlända eleverna kan fullfölja sin utbildning. Short (2002) lyfter fram nödvändigheten med en snabb övergång till ordinarie verksamhet för att motverka segregation och framhäver viktiga framgångsfaktorer i arbetet med nyanlända elever; ett starkt ledarskap i kombination med en klar vision och systematiskt kvalitetsarbete.
Cristina Permisan och José Fernandez (2007) beskriver i en studie hur introduktionen för nyanlända organiseras i Madrid, där eleverna går i s.k. ”transitional classrooms” i sex månader. Under denna tid ordnas aktiviteter i ordinarie klass varje vecka med syftet att motverka segregation. De båda forskarna ser risken med denna organisation och förespråkar att eleverna integreras i klass från början, då vissa skolor stämplas som invandrarskolor, dessutom finns det en vinst om alla skolor erkänner värdet av andra kulturer (Permisan & Fernandez, 2007).
intervjuer med rektorer och skolchefer, men även på pedagogiska aspekter och
elevernas språkutveckling. De två övriga studierna fokuserar på studievägledarnas roll och arbetssätt och elevers upplevelse av introduktionstiden direkt i klass eller i
förberedelseklass (Curie, 2014-05-19).
Nilsson & Axelssons (2013) delstudie visar att övergången till de ordinarie klasserna är den svaga länken i nyanländas skolgång. De beskriver hur professionellt
förberedelseklasserna anordnas med utbildade svenska som andraspråkslärare som samarbetar med modersmålslärare/studiehandledare och hur trygga eleverna känner sig där, men att pedagogerna i de ordinarie klasserna inte har samma kunskap om de nyanländas lärande vilket gör att ämnesundervisningen inte anpassas efter de nyanländas behov. Skillnaden mellan den mindre klassen och undervisningen i den ordinarie klassen med kan därmed bli för stor och riskerar att leda till social isolering.
Både svensk och internationell forskning lyfter fram tryggheten som den stora fördelen med att placera i introduktionsklass men att detta samtidigt riskerar att skapa isolering och segregation. Samtidigt kan placering direkt i klass leda till ett socialt utanförskap, då klasserna är större och läraren inte alltid hinner med att ge den nyanlända eleven den uppmärksamhet som krävs. Som kontrast till den etablerade forskningen, bidrar denna studie till ett alternativt sätt att se på introduktionen av nyanlända. Där tyngdpunkten är att genom tidig socialisering, i kombination rektors tydliga ledarskap och skolans förhållningssätt, en tydlig stödorganisation och att alla elever som ses som en tillgång. Under näskommande kapitel fördjupar jag detta resonemang.