Som framgår av Tabell 1 finns för varje kontrakt information om ett antal egenskaper hos de 285 grupper som ingår i materialet. Det finns också annan information i det underlag som Trafikverket tillhandahållit som kan användas för att med ekonomisk- statistiska metoder pröva olika hypoteser om vad som påverkar upphandlingskostnaden. I avsnitt 5.1 formuleras ett antal sådana förhandsuppfattningar medan avsnitt 5.2
innehåller en redovisning av resultaten av dataanalysen. 2.5.1 Hypotesformulering
En första hypotes är att kostnaden ökar med storleken på upphandlingen; ju fler kvadratmeter, desto mer kostar varje upphandling. Det är emellertid också möjligt att kostnaden inte ökar proportionellt mot gruppens storlek, dvs. att det finns
stordriftsfördelar. Kostnaden per kvadratmeter blir i så fall lägre ju fler kvadratmeter som ingår i en grupp.
Från två och i enstaka fall ända upp till åtta anbud har lämnats i varje upphandling. En vanlig hypotes är att ju fler anbud som lämnas, desto lägre blir kostnaden för
beställaren. Anledningen skulle vara att antalet anbud speglar graden av konkurrens om varje kontrakt.
Endast ett tjugotal av de totalt 285 grupperna är totalentreprenader medan övriga
grupper är utförandeentreprenader. Det är inte helt klart vad denna skillnad i beteckning betyder i just den här tillämpningen. Samtliga kontrakt baseras således på en
mängdförteckning, något som inte skulle användas med en ”renlärig” totalentreprenad. Här testas därför hypotesen att kostnaderna påverkas av entreprenadformen utan förutfattad mening om det är total- eller utförandeentreprenaden som är billigast att använda.
Cirka en tredjedel av alla upphandlingar innebär att entreprenören ska genomföra ett enda objekt. Mera vanlig är att en grupp innehåller flera objekt och en grupp kan innefatta ända upp till 31 objekt. En förklaring till att flera objekt upphandlas i en och samma grupp är att man inom ett avgränsat område ska genomföra flera, var för sig relativt små och likartade beläggningsåtgärder. Om en entreprenör kan tillgodogöra sig stordrifts- eller samordningsfördelar genom att samtidigt genomföra många smärre projekt kan detta bidra till en lägre kostnad för beställaren. Det finns också upphand- lingar som omfattar ett betydande antal projekt avseende samma typ av åtgärd, exempelvis tankbeläggning, i samma län. Också detta skulle kunna tolkas som en möjlighet att tillgodogöra sig samordningsfördelar. I detta är avståndet mellan de ingående objekten relativt stort, men å andra sidan krävs inget asfaltverk, dvs. ställkostnaden är inte så stor.
Det är emellertid möjligt att upphandlingar som omfattar många objekt påverkar kostnaderna i motsatt riktning. Ett skäl kan vara att färre anbudsgivare har kapacitet att delta i stora upphandlingar, något som kan tänkas minska konkurrensen och öka kostnaderna per upphandling. En annan risk är att man – utan att detta är avsiktligt, inkluderar flera objekt som ligger långt från varandra i en och samma grupp. Detta kan bidra till högre transportkostnader jämfört med om ett mindre företag har asfaltverk nära de olika platser där arbetet ska utföras. Det är mot denna bakgrund inte uppenbart vilka förutfattade meningar som kan finnas om kostnadskonsekvenserna av antalet projekt per upphandling.
Kontrakten upphandlas i sex olika regioner. Som framgått av Tabell 2 finns tydliga skillnader i genomsnittskostnaden mellan de sex regionerna. Det är emellertid inte möjligt att dra några säkra slutsatser om den ena regionen är mer effektiv än den andra med detta som underlag. Skälet är att man samtidigt måste analysera flera tänkbara förklaringar till vad som påverkar kostnaderna samtidigt som ”hemvisten” för upphandlingen utgör en tänkbar förklaringsvariabel.
Det är emellertid möjligt att i analysen testa hypoteser om skillnader i kostnad per region. I tekniskt hänseende innebär det att en dummyvariabel används för alla regioner utom en. På så sätt jämförs kostnadsnivån i fem av regionerna med motsvarande nivå i den sjätte; här används region Väst som jämförelseregion. På motsvarande sätt jämförs kostnaden för halvvarma beläggningar och tankbeläggningar med kostnaden för varma beläggningar.
2.5.2 Resultat
Tabell 3 innehåller resultatet av den regression som analyserats på grundval av tillgänglig information. Innan regressionen körts har både vänster- och högerled i ekvationen logaritmerats. Detta är ett vanligt knep som bland annat också innebär att koefficienterna kan tolkas som elasticiteter på det sätt som utvecklas vidare i analysen nedan.
(Justerat) värde på R2 är 0,498 vilket innebär att variationen i de förklaringsvariabler som används förklarar ungefär hälften av variationen i kostnader. Utan att dra några större växlar på detta testvärde kan man konstatera att det torde finnas ytterligare variabler som är betydelsefulla för att förklara hur stor kostnaden för en beläggnings- upphandling blir.
För att ta ställning till resultaten i tabellen måste man bestämma sig för med vilken grad av säkerhet man vill dra slutsatser, dvs. vilken grad av statistisk signifikans som väljs. Det räcker således inte med att observera ett värde på en koefficient, man måste också vara rimligt säker på att det inte är slumpen som resulterat i just det värdet.
Det är uppenbart att ju större variationen, mätt som standardavvikelse, är kring medelvärdet, desto sämre är precisionen eller säkerheten i skattningarna. Genom att beräkna kvoten mellan koefficient och standardavvikelse får man fram ett standardmått i form av t-värde på sannolikheten för att en koefficient är signifikant, det vill säga att det finns skäl att ”lita på” beräkningen. I det som följer tolkas alla skattningar som har ett högre (absolut) t-värde än 1,96 som statistiskt signifikanta. De koefficienter som har lägre värden är det inte möjligt att göra några tolkningar av.
Stordriftsfördelar: Man kan börja kommentarerna av resultaten genom att konstatera
att konstanten i Tabell 3 indikerar förekomsten av en ställ- eller minimikostnad för beläggningsprojekten. Koefficientvärdet för m2 i Tabell 3 är 0,56. Eftersom denna regression avser en logaritmerad kostnadsfunktion innebär detta att en ökning av storleken på kontraktet – antalet m2 – med 10 procent skulle öka kontraktskostnaden med 5,6 procent. Detta visar att det finns en betydande grad av stordriftsfördelar i genomförandet av beläggningskontrakt vilket också är en tanke som ligger till grund för Trafikverkets utformning av förfrågningsunderlaget. Vi återkommer till en diskussion kring dessa observationer i förhållande till vad som nedan sägs om antalet objekt i varje grupp i avsnitt 5.3.
att antalet anbud på ett kontrakt ökar från 3 till 4, dvs. med (4/3=) 33 procent.
Koefficienten anger då att kontraktskostnaden ökar med (0,33*0,45=) ca 15 procent. Detta är ett mycket anmärkningsvärt resultat och pekar i motsatt riktning mot vad som finns anledning att anta.
Tabell 3: Regressionsresultat samband mellan logaritmen av anbudssumma och logaritmen av ett antal förklaringsvariabler. 285 observationer. Justerat R2=0,498
Koefficient (elasticitet)
Standardavvikelse t-värde
Konstant 9.65 0.47 20.69
Log m2 0.56 0.04 14.38
Log antal anbud 0.45 0.15 2.94
Log antal objekt per grupp 0.12 0.05 2.27
Dummy År, 2012=0 0.07 0.09 0.72
Dummy region Mitt 0.38 0.12 3.14
Dummy region Norr 0.52 0.11 4.99
Dummy region Stockholm 0.13 0.12 1.14
Dummy region Syd -0.12 0.09 -1.27
Dummy region Öst 0.32 0.11 2.87
Dummy halvvarma beläggningar 0.38 0.05 6.96
Dummy tankbeläggningar -1.05 0.07 -15.10
Det är svårt att göra en rimlig tolkning av detta resultat. En möjlig förklaring är att de som förbereder och lämnar ett anbud inte vet hur många anbud som kommer att lämnas. Detta är i själva verket en egenskap hos en upphandlingsprocess med slutna anbud, dvs. det är enbart via ett olagligt samarbete mellan anbudsgivarna som dessa kan ha kunskap om konkurrensgraden i förväg.
Utöver att beräkna sina egna kostnader för att genomföra ett uppdrag tvingas man därför spekulera hur många konkurrenter man kan komma att ha. Skälet är att antalet
anbudsgivare kan vara av betydelse för vilket anbud som lämnas; ju fler förväntade konkurrenter, desto större konkurrenstryck och desto större anledning att hålla nere sitt anbud. Den förhandsbedömning – den gissning – som görs kan avvika från antalet anbud som faktiskt lämnas. Om så är fallet finns en skillnad mellan det vi observerar – antal bud som lämnats – och det som anbudsgivarna trodde när de förberedde anbudet. Detta kan påverka utfallet av den analys som görs.
Vi har också fått del av en observation som säger att somliga anbudsgivare lämnar in ett anbud som inte syftar till att vinna ett kontrakt utan till att få information om vilka anbud som lämnats. Om så är fallet har antalet lämnade anbud inte så mycket att säga om det faktiska konkurrenstrycket.
En annan typ av förklaring till icke förväntade resultat är att det i analysen saknas information av betydelse för det som ska förklaras, dvs. vad som förklarar kostnaden för upphandlingar. Analysen baseras på information om hur stor varje upphandlad grupp är, antal lämnade anbud etc. Frågan är därför om det finns andra skillnader mellan
upphandlingarna och dess förutsättningar som är viktiga för att förstå utfallet men som det saknas information om: det vi tror är 285 observationer av underhållsbeläggningar som väsentligen är av samma natur, inkluderar i själva verket förhållanden som
genererar betydelsefulla skillnader mellan projekten. Frågan saknar av naturliga skäl ett svar. Avslutningsvis är en tänkbar förklaring att observationen, dvs. att fler anbud höjer slutkostnaden, är korrekt och att marknaden i fråga verkligen fungerar på detta sätt.
Antal objekt: 67 grupper avser ett enda objekt medan övriga grupper innehåller två och
fler objekt; de tre största innehåller 24, 27 respektive 30 objekt. Den statistiskt signifikanta koefficienten för antalet objekt i Tabell 3 är 0,12. Om en upphandling i genomsnitt innehåller 5 objekt och man ökar detta till 6, dvs med (6/5=) 20 procent skulle kostnaden öka med (0,2*0,12=) 2,4 procent. Innebörden är att grupperna idag innehåller allt för många objekt. Denna observation behandlas också i den övergripande diskussionen om stordriftsfördelar i avsnitt 5.3.
Prisnivå: Man kan i bakgrundsmaterialet se att kostnaden per m2 är 90 kr 2012 och 85 kr för 2013. Ingen omräkning av kostnaderna har gjorts eftersom kostnaderna i
samhället som helhet (dvs. konsumentprisindex) legat nästan konstant. För att
undersöka om genomsnittskostnaden har förändrats på ett statistiskt signifikant sätt har observationer för år 2013 åsatts värdet 1 medan observationer för år 2012 har värdet 0: t-värdet för dummyvariabeln ”år” ligger långt under gränsvärdet 1,96 vilket innebär att kostnadsnivån inte förändrats på ett signifikant sätt mellan åren.
Skillnad mellan regioner: Västra regionen används som jämförelseregion i analysen
och för övriga regioner anger koefficienten om kostnaderna är högre eller lägre än i region Väst. (Absolutvärdet av) t-värdet för region Stockholm och region Syd är lägre än 1,96. Det innebär att man inte kan observera några statistiskt signifikanta
kostnadsskillnader mellan dessa tre regioner.
Region Öst, Mitt och i synnerhet Norr har positiva och signifikanta koefficientvärden. Det innebär att kostnaderna i dessa regioner är större än i de tre övriga regionerna. Innebörden av de koefficientvärden som anges i tabellen är att kostnaden är 46 procent högre i region Mitt, 68 procent högre i region Norr och 38 procent högre i region Öst jämfört med de tre övriga regionerna.7 Den högre kostnaden kan inte bero på skillnader i kontraktstorlek, antal budgivare eller antal delprojekt i varje kontrakt eftersom dessa aspekter redan hanterats. Vad skillnaden i övrigt beror på går emellertid inte att säga.
Beläggningstyp: Slutligen är också koefficienterna för dummyvariablerna halvvarma
beläggningar och tankbeläggningar statistiskt signifikanta. Eftersom dessa jämförs med den varma beläggningen visar resultaten att halvvarma beläggningar är 46 procent dyrare och tankbeläggningar 65 procent billigare än de varma beläggningarna. Som redan noterats genomförs ofta mer omfattande åtgärder i samband med de objekt som avser en halvvarm beläggning. Återigen är det viktigt att konstatera att den högre
respektive lägre kostnaden inte beror på skillnader i kontraktstorlek, antal budgivare etc. eftersom dessa aspekter redan hanterats.
Entreprenadform: Några få av projekten har upphandlats som totalentreprenader
medan huvuddelen av kontrakten avser utförandeentreprenader. Effekten av denna aspekt är inte signifikant och har inte tagit med i den slutliga regressionen.
2.5.3 Stordriftsfördelar
Det finns avslutningsvis skäl att diskutera vilken tolkning som ska göras av förekomsten av stordriftsfördelar mot bakgrund av att koefficienterna för kvadratmeter och antal objekt åtminstone vid ett första påseende tycks dra åt olika håll. Man kan börja ett sådant resonemang med utgångspunkt för att normen för de jämförelser som görs avser varma beläggningar i region Väst; detta är den region och den beläggningstyp som valts ut som norm. Koefficienten för konstanten innebär att ställkostnaden, dvs. kostnaden innan man över huvud taget kommit igång är (e9,65=) knappt 16 000 kronor. Med tanke på att kostnaden för det vinnande anbudet under 2013 i genomsnitt låg på 10,6 miljoner kr är detta en mycket låg ställkostnad.
De 34 grupper i materialet som upphandlades detta år hade en genomsnittlig storlek på 186 000 m2. Den koefficient för m2 som redovisas ovan innebär att ökningar och
minskningar av grupperna med 10 procent ökar respektive minskar kostnaden med cirka fem procent. Samtidigt innehöll varje grupp i genomsnitt 5,5 objekt. Koefficienten för antal objekt per grupp anger att man skulle spara pengar på att minska antalet objekt i varje grupp.
Eftersom fler objekt uppenbarligen innebär mer beläggningsyta framstår detta som en motsägelse. En möjlig tolkning är emellertid att man inte tillräckligt väl lyckas lägga in objekt i respektive grupp som ligger ”tillräckligt nära” varandra. Enstaka objekt skulle exempelvis kunna skapa långa transportkostnader. Om det hade varit möjligt att upp- handla detta objekt separat eller tillsammans med andra objekt kanske transportkost- naden, och därmed anbudskostnaden kunna bli mindre.
Det finns avslutningsvis skäl att också fundera på konsekvenserna av stordriftsfördelar för anbudsgivarnas agerande. Vid ett anbudstillfälle där en anbudsgivare har möjlighet att lämna flera anbud, och om det finns stordriftsfördelar i att vinna många anbud, finns en betydande osäkerhet om vilka kostnader man kommer att ha för att genomföra ett eller flera uppdrag.
Exempel: Anta att tre grupper är ute på upphandling, vardera med en storlek på
100 000 m2. En anbudsgivare vet att kostnaderna per m2 är 70 kr om hen vinner ett enda kontrakt, att kostnaden är 65 kronor med två kontrakt men 60 kronor om hen vinner alla tre kontrakten. Frågan är därför vilket anbud som ska lämnas. Med det högre anbudet är sannolikheten maximalt stor för att tjäna mycket, men sannolikheten för att vinna ett kontrakt som lägst, och vice versa.
Det finns egentligen inga lärdomar att dra av detta enkla exempel än att osäkerheten ökar ju mera betydelsefulla stordriftsfördelarna är.