KRÖNIKA OM NORDISKT SAMARBETE
EURO-ZONEN OCH NORDEN – FRAMTIDEN INTE GIVEN
Den politiska ordningen utmanas av genomgripande förändringar i den globa- la ekonomin. I Europa fokuseras diskussionen på utvecklingen i euro-zonen. Mest intensivt i Norden är meningsutbytet om euron naturligtvis i Finland – det enda nordiska land som övergått till denna valuta.
Inget nordiskt land är opåverkat. I den globala ekonomins tid är ingen poli- tisk enhet en ö. På Island känner sig de som länge motsatt sig landets anslut- ning till EU stärkta i sin tro på att landet bör stå utanför unionen. Nyligen framträdde å andra sidan en man- och kvinnostark grupp ur det isländska etablissemanget i ett gemensamt stöd för att fortsätta förhandlingarna fram till ett avtal om landets medlemskap i EU. Den nationella debatten förs inom en europeisk ram. Euron är ja-sidans kanske viktigaste argument för dess förord av medlemskap i EU.
I Island har centralbanken lagt fram en utförlig utredning som konstaterar att landet har ett val mellan två alternativ; antingen bibehållande av den isländ- ska kronan med en förstärkt regim till värn om denna valuta eller övergång till euron. Status quo är inget alternativ.
Det är det inte i något av de nordiska länderna. Nordens länder har en rela- tivt stabil ekonomisk situation. Men inget land undkommer konsekvenserna av den nyordning som den ekonomiska omvälvningen i världen och Europa driver fram.
Närmast i tiden ligger beslut om en bankunion inom EU. I ett första steg handlar den om ett gemensamt system för tillsyn men det kan komma att utsträckas till en gemensam insättningsgaranti och en beredskapsorganisation för att ta hand om kollapsande banker. Frågan ställs om medborgarna i Europa ska vara beredda att bära varandras (skuld-)bördor.
Finland förutsätts delta och har genom sitt deltagande i euro-zonen störst delaktighet i den beslutsprocess som avses leda fram till bankunionen. Vilket inflytande Danmark och Sverige kan få och hur dessa länders relation blir till nyordningen är oklart i skrivande stund. Och det är inte lätt att veta hur Norge och Island påverkas.
Nordea är Finlands största bank men har sitt huvudkontor i Sverige. Svenska banker dominerar eurolandet Estlands bankmarknad. Vilket regelsystem och vilken tillsyn som gäller för svenska banker är alltså knappast en angelägenhet uteslutande för Sverige. Och eftersom svenska banker utsätts för konkurrens från banker med säte inom euro-zonen berörs Sverige också därigenom av besluten inom EU på detta område.
Det finns stora skillnader i diskussionen mellan olika länder inom EU, och i vissa fall, även inom länder, när det gäller hur radikala förändringar som vi nu kan förvänta oss i Europas politiska ordning. I sådana situationer har det som regel i Norden alltid tagits initiativ för att bevara och förstärka det nord- iska samarbetet. När NATO bildades ledde det till beslut om Nordiska rådet, den nordiska passunionen, avtalen om gemensam nordisk arbetsmarknad och social trygghet etc.
När det stod klart att Danmark skulle ansöka om medlemskap i EEC och att Norge troligen skulle följa efter togs snabbt initiativ till Helsingforsavtalet för att säkra fortsatt nordiskt samarbete. När Danmark verkligen inträdde i dagens EU skapades Nordiska ministerrådet och Nordiska Investeringsbanken mm.
Det är möjligt att bankunionen i sig inte innebär en sådan nyordning att ett väl fungerande nordiskt samarbete förutsätter nya nordiska samarbetsinitiativ. Men sannolikt står vi inför väsentligt större förändringar i den europeiska ordningen än den som följer av initiativet till bankunion. Några spår mer eller mindre eurons kollaps vilket ifrågasätter EU:s förmåga att alls fungera. Andra pläderar för en politisk union med väsentligt fördjupat samarbete, några vill få till stånd en gemensam finanspolitik. Möjligen väntar oss, som ett tredje och troligare alternativ, en lång tid av beslut som efterhand förändrar sam- arbetsförutsättningarna alltmer utan att målet för samarbetet är klargjort från början.
Status quo är inget alternativ. Förutsättningarna för framtida nordiskt sam- arbete kommer utan tvekan att förändras. En vital diskussion i Norden för att bevara och helst fördjupa samarbetet behövs nu precis som i början 1950-, 1960- och 1970-talen.
Förre statsministern i Sverige Ingvar Carlsson hävdade nyligen, i samband med en diskussion om 1812 års politik, att det nordiska samarbetet är det mest framgångsrika ”regionala” samarbetet mellan en grupp länder i världen. Han uttalade oro för att detta ska tas för givet.
Det faktiska samarbetet och det ömsesidiga beroendet nordiska stater emel- lan är kanske mera omfattande än någonsin. Det gäller handel, ekonomi och arbetsmarknad och det gäller sociala relationer i miljoner familjers liv. Och det gäller nu också på ett område som säkerhets- och försvarspolitiken – länge officiellt bannlyst på Nordiska rådets dagordning.
Diskussionen om nordiskt samarbete är inte i paritet med dess betydelse för vår verklighet och därmed för vår framtid. Med de stora förändringar som vi har att vänta är det viktigt att nordiskt utbyte och samarbete inte tas för givet. Själv tror jag på att fördjupat samarbete i Norden och i Europa är angeläget. Och jag är övertygad om att där samarbete inte sker så är stort hänsynstagande till omvärlden ofrånkomligt i alla staters politik. Självvald isolering fungerar
Krönika om nordiskt samarbete 301 på ett skrämmande sätt i Nordkorea och har ingen chans som politisk strategi i Norden.
Förbättrade kunskaper om nordiska grannländer, ökad diskussion om utbytets betydelse och dialog om samarbetets framtid behövs. Det är därför välkommet att en bok som Bengt Lindroths Härlig är Norden, En reporters
uppenbarelser getts ut och dessutom valts till Föreningen Nordens årsbok.
Likaså välkommen är Bengt Sundelius´ och Claes Wiklunds Säkerheten främst,
Nordiskt samarbete efter 60 år i skriftserien "Världspolitikens Dagsfrågor"
utgiven av Utrikespolitiska institutet i Sverige.
Bengt Lindroths bok innebär inget förhärligande av Norden. Den förmedlar däremot kunskaper och ger anledning till bättre grundade reflektioner än de som uppstår till följd av förenklade schabloner om vår nordiska verklighet. Och den avslutas med ett kapitel om Norden – Bryssel – New York i vilket ingår ett litet förslag till handlingsprogram för den som vill verka för ett något dristigare nordiskt samarbete.
Framtiden är förvisso inte given. Vi blir bättre förberedda om vi tar del av diskussionen i våra nordiska grannländer. Det är exempelvis beklagligt att
Norden – Making a Difference? The Norden 2020 Project (2011) som utarbe-
tades i regi av Utrikespolitiska Institutet i Finland inte fick större genomslag i diskussionen i alla nordiska länder. Möjligen berodde det på att den publice- rades allt för nära midsommarafton...
Det som nu sker i euro-zonen är knappast kulmen på de omvävningar som dagens unga generation kommer att uppleva. Framtiden lär i större utsträck- ning bero på hur Asiens framtid gestaltar sig och på hur Europa och USA ska hantera sin minskande ekonomiska och politiska betydelse. Den digitala revolutionen har bara börjat och den sker nu i rask takt så att också tidigare utfattiga människor i självhushåll snabbt integreras i internationella ekono- miska beroenden.
Hur enskilda nordiska länder väljer att förhålla sig till den europeiska bankunionen och andra politiska reformer i kölvattnet av upplevda ekono- miska påfrestningar i och utanför eurozonen bidrar till att forma framtiden. Författare som Gunnar Wetterberg med sin bok Förbundsstaten Norden och
Klas Eklund med The Nordic Way har gett stoff till en mera djupgående dis-
kussion. Ett flitigare deltagare i debatten från ansvariga politiker och profes- sionella opinionsbildare i dagspress och tidskrifter kunde göra oss klokare och mindre beroende av beslut ad hoc till följd av utomnordiska aktörers agerande.
Vad hände egentligen med Raoul Wallenberg? 303