NORDISK
TIDSKRIFT 2012 – HÄFTE 3
FÖR VETENSKAP, KONST OCH INDUSTRI
UTGIVEN AV LETTERSTEDTSKA FÖRENINGEN
l
Litteraturen i Norden 2011:
l
Henrik Wivel
l
Lars Bukdahl
l
Mervi Kantokorpi
l
Gustaf Widén
l
Úlfhildur Dagsdóttir
l
Anne Merethe K. Prinos
l
Birgit Munkhammar
l
Intervju med NR-pristagaren Merethe Lindstrøm
l
Tomas Tranströmers poesi
l
Bokessä om Raoul Wallenberg
STOCKHOLM
nn Ny serie i samarbete med Föreningen Nordennn
Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri utgiver under 2009 sin
hundratret-tioandra årgång, den åttiofemte i den nya serien som i samarbete med föreningarna Norden begyntes 1925. Tidskriften vill liksom hittills framför allt ställa sina krafter i det nordiska kulturutbytets tjänst. Särskilt vill tidskriften uppmärksamma frågor och ämnen som direkt hänför sig till de nordiska folkens gemenskap. Enligt Letterstedtska föreningens grundstadgar sysselsätter den sig ej med politiska frågor.
Letterstedtska föreningens och Nordisk Tidskrifts hemsida: www.letterstedtska.org
Litteraturanmälningarna består av årsöversikter omfattande ett urval av böcker på skilda områden, som kan anses ha nordiskt intresse. Krönikan om nordiskt samarbete kommer att fortsättas. Under rubriken För egen räkning kommer personligt hållna inlägg om nordiska samarbetsideologiska spörsmål att publiceras.
Tidskriften utkommer med fyra nummer. Prenumerationspriset inom Norden för 2009 är 250 kr, lösnummerpriset är 65 kr.
Prenumeration för 2009 sker enklast genom insättande av 250 kr på plusgirokonto nr 40 91 95-5. Nordisk Tidskrift för vetenskap, konst och industri, c/o Blidberg, SE-179 75 Skå.
Prenumeration kan även tecknas i bokhandeln.
För medlemmar av föreningarna Norden gäller dock, att dessa genom hänvändelse direkt till redaktionen kan erhålla tidskriften till nedsatt pris.
Tidskriften distribueras i samarbete med svenska Föreningen Norden, Hantverkargatan 33, 112 21 Stockholm. Tel 08-506 113 00. Äldre årgångar kan rekvireras från redaktionen. Redaktionen:
Nordisk Tidskrift, Box 22333, SE-104 22 Stockholm. Telefontid fredagar 10–12. Redaktionssekreterare: Fil.kand. Lena Wiklund
Besöksadress: c/o Föreningen Norden, Hantverkargatan 33, 2 tr, Stockholm. Telefon 08-654 75 70, telefax 08-654 75 72.
E-post: info@letterstedtska.org Huvudredaktör och ansvarig utgivare:
Fil. kand. Claes Wiklund, Skillingagatan 38 A, SE-646 32 Gnesta. Tel 0158-137 89 (bostaden).
E-post: info@letterstedtska.org Dansk redaktör:
Dr. Phil. Henrik Wivel, Engbakken 26, DK-2830 Virum. Tel 33 75 75 75. E-post: hw@weekendavisen.dk Finländsk redaktör:
Pol. mag. Guy Lindström, Dalvägen 3 A 4, FIN-02700 Grankulla. Tel 09-505 29 74. E-post: guylindstrom@yahoo.com
Isländsk redaktör:
Jur. kand. Snjólaug Ólafsdóttir, Vesturbrún 36, IS-102 Reykjavik. Tel 5-45 84 62. E-post: snjolaug.olafsdottir@for.stjr.is
Norsk redaktör:
NORDISK
TIDSKRIFT 2009 – HÄFTE 2
FÖR VETENSKAP, KONST OCH INDUSTRI
UTGIVEN AV LETTERSTEDTSKA FÖRENINGEN
c
Nordisk säkerhet – Nya prövningar:
c
Karin Söder
c
Thorvald Stoltenberg
c
Jan-Erik Enestam
c
Guðmundur Árni Stefánsson
c
Teija Tiilikainen
c
Carolina Vendil Pallin
c
Michael Moore
c
Bengt Sundelius
c
Grönländska val
c
Intervju med Víkingur Heiðar Ólafsson
c
Jämställdheten i Norden
c
Bokessä: Tre böcker om Berit Ås
STOCKHOLM
INNEHÅLL Artiklar
Forfatterens to ansigter. Henrik Wivel. . . . 219
Jeg risler dig, jag rinder dig. Dansk skønlitteratur 2011. Lars Bukdahl . . . 223
Romaner berättar svår historia. Den finska litteraturen 2011. Mervi Kantokorpi . . . 231
Rik utgivning i förlagsfusionens skugga. Finlandssvensk litteratur 2011. Gustaf Widén . . . 241
Island och utland: böcker på turné. Isländsk skönlitteratur 2011. Úlfhildur Dagsdóttir . . . 249
Tid for norske talenter. Norsk skjønnlitteratur i 2011. Anne Merethe K. Prinos . . . 257
Tranströmers poesi en murbräcka genom årets kompakta prosabyggen. Svensk litteratur år 2011. Birgit Munkhammar . . . 267
NT-Intervjun. Merethe Lindstrøm – overrasket NR-prisvinner. Hans H. Skei . . . 277
Att gestalta det outsägliga. Om Tomas Tranströmers poesi. Niklas Schiöler . . . 285
* * * För egen räkning och nordisk krönika Att skilja mellan politiskt och juridiskt ansvar. Þorsteinn Pálsson . . . .293
Krönika om nordiskt samarbete. Anders Ljunggren . . . .299
* * * Bokessä Vad hände egentligen med Raoul Wallenberg? Mats Bergquist . . . 303
* * * Kring böcker och människor Från en målarsyster till en annan – Helene Schjerfbecks brev till Maria Wiik. Martin Welander . . . 311
Per Ahlmark – ständigt en stridens man. Lars J. Eriksson . . . 313
Risto Ryti – presidenten som tog sitt ansvar. Henrik Helenius . . . 317
Olav H. Hauge – eit sjølvportrett frå dagbøkene? Hans H. Skei . . . 319
Sagan om SAS – och verkligheten. Bo Höglander . . . 322
Sammanfattning . . . .325
Tiivistelmä . . . 326
Register över författare omnämnda i Nordisk Tidskrifts litteraturöversikter 2012. Lena Wiklund. . . . 227
Forfatterens to ansigter 219
HENRIK WIVEL
FORFATTERENS TO ANSIGTER
En stor omdiskuteret roman i Sverige i 2011 var Kerstin Ekmans Grand final
i skojarbranschen. I romanen skriver den let forklædte forfatter satirisk og
besk om sit liv og dets fortrædeligheder, men også på et dybere niveau om den inspiration, der er drivkraften bag det hele. Således er "Grand final" ikke bare en roman, men også en såkaldt meta-roman, fordi den beskriver den inspira-tionserfaring, hvormed romaner – og i Kerstin Ekmans tilfælde – hele forfat-terskaber bliver til. Og det er ikke nødvendigvis noget kønt syn. Tværtimod, når masken rives af et menneske, blotlægges sårmærkerne.
"Grand final" handler således om det skabende samarbejde mellem to men-nesker, den ene en grim, klodset og fysisk anmassende kvinde, og den anden en smuk, æstetisk bevidst og forførende verdensdame. Den ene fra de lavere sociale lag, den anden fra de højere. De to kvinder har indgået en pagt. Den smukke Lillemor får sine skønlitterære historier fra den oformelige Barbro. Barbro befinder sig nede i fortællingernes beskidte og støjende maskinrum, mens Lillemor befinder sig oppe på den glatte overflade, hvor hun forlener energien med skønhed og offentlig iscenesættelse. Således går mange år, og et forfatterskab bliver til, hvor den ene tager æren, og den anden laver alt det hårde arbejde. Romanens intrige er fastsat til den dag, hvor Barbro truer med at bryde pagten og afsløre dobbeltspillet, og bringe den utilslørede historie om, hvordan det virkelig står til mellem de to. Og dermed tage æren fra Lillemor. Det kan kaldes en hævn, fordi Barbro pludselig stikker hovedet op fra maskinrummet og begynder at beflitte sig med den litterære mondænitet og ydre succes, der har været Lillemor til del. Og Lillemors illusion om, at hun, som der står, har ”renskrevet” Barbros beskidte fantasier, og dermed forædlet og forfinet dem til rigtig litteratur, står for fald.
Hermed er scenen sat til en fascinerende dialog mellem to stridende stem-mer, og i metaforisk forstand mellem to sider af det kunstneriske og litterære selv, hvor dobbeltspillet må vige for den faktiske sandhed, og inspirationen potentielt tvinges til ophør. For det er jo hos Kertin Ekman sådan, at når pag-ten brydes, er der måske nok en historie tilbage at fortælle, tæt ind under den faktiske virkelighed, men der er ikke egentlig litteratur, fordi litteraturen altid vil bygge på en løgn, en form for iscenesættelse, besmykkelse, og æstetisk og retorisk kraft. Vi kan ikke alle skrive som Karl Ove Knausgaard, hvis såkaldte ”autofiktion” er bundet til de faktiske forhold. Og den kamp, han synes at føre igennem seks binds minutiøs selvbiografi, er måske i virkeligheden for intet at regne i forhold til den kamp, der føres, når man som Ekman ønsker at flytte en del af skønheden uden for selvet, og skrive sig ind i menneskers hjerte med ”rigtig” litteratur.
Kerstin Ekmans intrikate greb om den litterære inspirationserfaring står hun ikke alene med i svensk litteratur, ligeså lidt som i litteraturens og kun-stens historie i det hele taget. Et angiveligt forbillede for Kerstin Ekman er jo
Selma Lagerlöf, der allerede i sin debutroman "Gösta Berlings saga" (1891)
skriver om ”selviagttagelsens underlige ånd”. Altså det forhold at der hos det skabende menneske altid er en ånd, der sidder i baghovedet og trevler ens væsen i stykker, så man aldrig kan blive et med verden og dens bevægelse, aldrig kan give sig hen umiddelbart, og til stadighed er sig smertelig bevidst om at man spiller en rolle, ser sig selv ude fra, og hvis man skal drive det til noget, må tage den hæslige selviagttagelses ånd i ed. Et af Selma Lagerlöfs forbilleder, H.C. Andersen, kaldte det i eventyret ”Snedronningen” (1845) for en splint fra troldspejlet, som fik mennesker til at se alting forkert og på vrangen. ”Forstandsisspillet” kaldte Andersen det også i eventyret, da han lod Snedronningen forføre den lille Kay, så han kom væk fra sin elskede Ida, og inde i Snedronningens isslot for altid syntes at tabe uskylden af syne.
Denne hæslige, uformelige og intrigerende figur fra de nedre regioner optræder overalt som en skyggefigur i Selma Lagerlöfs bevidsthed, og der-med i de fortællinger af stor skønhed, hun føder deraf. I "Dagbok" fra 1933 kalder den unge pubertetspige Selma hende for Marit, og lader hendes krybe ind i hendes øre, hvor hun skaber støj på linjen. I Selma Lagerlöfs store finale romantrilogi om familien Löwensköld (1925-28) hedder intriganten og den drivende kraft Thea Sundler, og hun har ikke blot meget, men stort set alt tilfælles med Kerstin Ekmans Barbro i "Grand final". Det fysiske frastødende, den tøjlesløse seksualitet, men frem for alt evnen til at få ting til at ske, og dermed historier sat i verden. I et sent essay om "Värmlands naturskönhet" (1933) dukker hun op i grænselandet mellem Norge og Sverige. På rejsen ind mod grænsen stiger en tåge op fra Selma Lagerlöfs hjerne og fortætter sig for øjnene af hende som en beskidt, bullen, tyk, fedtet og glinsende kvinde med onde øjne. En tiggerkvinde, som gør det menneske ond, som ikke giver hende, hvad hun begærer. Men for Selma Lagerlöf viser hun sig og nikker genken-dende til hende som en slags tak for, at forfatteren i så mange år trofast har båret hendes billede i sig og givet det næring. Ansigt til ansigt. Med andre ord, opretholdt den pagt, som litteraturen fødes af.
Den spanske digter Federico Garcia Lorca kaldet i et essay fra 1922 denne inspirerende kraft for Duenden. Digteren har en skytsengel over sig, en muse ved sin side, men Duenden er den dæmoniske kraft i ham eller hende, uden hvilken de to andre kræfter intet er. Det er denne kraft, Kerstin Ekman har skrevet sin "Grand final" om. Det er ikke smukt, og det skal det heller ikke
Forfatterens to ansigter 221 være. Det er sønderslidende, afslørende og ødelæggende. For det er smerteligt og farligt, men nødvendigt for forfatteren at opretholde det dæmoniske dob-beltspil. Thomas Mann lader i sit opgør med de smukke illusioner om kun-stens væsen i "Døden i Venedig" (1913) sin hovedperson, Gustav Aschenbach, tænke således om sagen: ”Det er sikkert godt, at verden kun kender det skønne værk, ikke tillige dets oprindelse, ikke betingelserne for dets opståen, thi kendskabet til kilderne vil ofte forvirre, afskrække læseren, og således ophæve virkningen af det fuldkomne”. Ja, sådan er det. Det er prisen, forfatteren beta-ler for sin inspiration og for pagten med læseren. Og vælger vedkommende at afsløre sin hemmelighed, er det ikke smukt, men grumt, som da Barbro kom-mer stikkende med den sande historie om Lillemors succes i "Grand final". Så slår det gnister, og så truer den litterære motor med at bryde sammen.
Balancen er intrikat, og det gælder om at opretholde den, hvis nydelsen skal indfinde sig, både hos den skrivende og hos den læsende.
Jeg risler dig, jeg rinder dig. Dansk skønlitteratur 2011 223
LARS BUKDAHL
JEG RISLER DIG, JEG RINDER DIG
Dansk skønlitteratur 2011
Hvis jeg skulle vælge de to mest ”nationale” digtsamlinger udkommet i Danmark 2011, ville jeg pege på Søren Ulrik Thomsens Rystet spejl, der udkom på storforlaget Gyldendal i sort hardback med titel og forfatternavn imprægneret i blåt på et firkantet spejlfelt, og Mette Østgaard Henriksens
Stikkersvin jeg fucker dig, der modsat Thomsens bog ikke har undertitlen
”Digte”, men i stedet ”og andre danske sange” og udkom på lilleforlaget Basilisk med blød ryg, et håndmalet og tegnet, poetisk-kaotisk omslag, inklu-derende en rødhals (?) og en abe og en knækket guitar, ved Rikke Villadsen.
Rystet spejl er en national digtsamling, fordi den for en poesibog har solgt helt
uhyrligt meget – dvs. en hel del mere end 10.000 eksemplarer – og derfor må sige noget om, hvad det danske folk ønsker sig af poesi, når de altså ønsker poesi. Og det, danskerne ønsker sig af poesi, er sirligt, men ikke for sirligt velformulerede elegier over den tid, der jo som bekendt går og går – for nu ikke at skjule min ironiske skepsis over alle nydelige, smagfuldt, alt for smagfuldt poetiske banali-teter, tæt strøet med dæmpet, Thomsensk umiskendelighed, signaturkitsch, som nu her ”mørkets fremkaldervæske”, som nok ikke er et billede, digteren har brugt før, men det lyder, døvende trygt, som om han har brugt det før:
”Æret være alt hvad der går langsomt:/ At rejse med toget Berlin-Moskva/ mens mejetærskernes gigantiske verdener/ stråler i tågen,/ afvente ord som, åndedræt, rislen og rust/ stille dem op på en række og så bytte rundt/ til de ligner noget man ikke har set,/ vågne i mørkets fremkaldervæske/ og ligge og vugge sig ud i lyset,/ sidde under de forblæste træer/ og tale sammen igen efter alle de år/ mens dag bliver til aften og aften til nat:/ Krydse Moby Dicks sorte skrifthav./ Men intet af dette er helt så langsomt/ at jeg kan nå at tåle/ at også dét med ét er forbi.”
Gedigent mahogni-suk! Thomsens poesi præsenterer sig som autentisk og original, men er reelt dannet, pseudo-dybsindigt kling-klang, kønt klingende efterklang af 1890’er- og 1980’er-poesi.
Stikkersvin jeg fucker dig derimod lader ikke som om, at den runger af en
nyopfundet dyb tallerken; hver af bogens tekster er helt eksplicit konstrueret, som det, der i populærmusikken hedder et mash-up, af to eller flere danske sangtekster, fra de gamle skjalde til de moderne rappere, med en af sangene som det faste melodiforlæg – noder er aftrykt i bogen – som teksten kan og bør synges efter.
Der er mange sjove sammenstød og krydsninger og en grundlæggende, smuk og ikke-polemisk accept og udfoldelse af den samlede nationale sangskat som et lige så karakterfuldt som kaotisk ekkokammer i vores hoveder og halse. Her er de tre første strofer af Østgaard Henriksens sammenmix af
den tidligt afdøde rapper eller toaster Natasjas nyklassiske nationalsang ”Gi’ mig Danmark tilbage” – hvis titelomkvæd blev stjålet af en reklamekampagne for Dansk Folkeparti, der vendte sangens inklusive budskab helt på hovedet – med fire patriotiske evergreens, ”Jeg ved, hvor der findes en have så skøn”, ”Jeg elsker de grønne lunde”, ”Kong Kristian” og ”Der er et yndigt land”; groovy integreret nationalfølelse:
”Jeg risler dig, jeg rinder dig tilbage,/ ligesom i de skønne master hvor en røg var en damp … YO!/ Jeg tumler dig tilbage,/ ligesom i de prægtig’ sale hvor en blød got var blød,/ og hvor man såed’ hvad man pløjed’.// Jeg høster dig, jeg sukker dig tilbage,/ lige-som i de milde hjelme hvor en hjerne var et spejl … YO!/ Jeg rækker dig tilbage,/ ligelige-som i de ædle brag hvor en skøn fjende var skøn,/ og hvor man dansed’ hvad man vandred’.// Jeg hører dig, jeg tyder dig tilbage,/ ligesom i de silde kyster, hvor en favn født’ en bølge … YO!/ Jeg knuger dig tilbage/ ligesom i de raske skyer hvor et blåt skib var blåt,/ og hvor man falmed’ hvad man bristed’.”
Den sidste linje er en perfekt opsummering og kritik af Thomsens natio-naldigtsamling: Poeten falmer, hvad han brister.
Nationalromanerne
Ikke helt så nemt at finde to af de ”nationale” romaner; jeg tror derfor, at jeg vælger tre. Helle Helles Dette burde skrives i nutid, der i foråret 2012, med held, blev sat op som teaterstykke af Mungo Park i Allerød, Bjørn
Rasmussens debutbog Huden er
det elastiske hylster der omgiver
hele legemet og Kasper Nørgaard
Thomsens Termostatens nat,
hvoraf den sidste i sørgelig grad forblev en hemmelighed, med kun en enkelt anmeldelse i en landsdækkende avis, mens Helles bog blev præmieret med Boghandlernes Gyldne Laurbær og Rasmussens bog med dag-bladet Informations og Testrup Højskoles Montanapris.
Hvor Rystet spejl var den ene-ste digtsamling, der solgte virke-lig mange eksemplarer – eneste konkurrent, men slet ikke i samme liga, var Benny Andersens meget glade, men også meget tynde Nu
og da, og Klaus Rifbjergs
Jeg risler dig, jeg rinder dig. Dansk skønlitteratur 2011 225 kanondigterens 80-års-fødselsdag, og af at han havde haft en virkelig inspireret uge i sommerhusets skriveanneks: ”En stol er et sted/ come rain or shine/ eller hvordan man nu vender og drejer det/ noget man sidder på og glor/ afventende halvt bevidstløst døden/ eller et digt” – er Dette burde skrives den bedste og måske eneste gode roman, der solgte virkelig mange eksemplarer (eneste kon-kurrent var Kirsten Hammanns Se på mig, der hverken var lige så meget god eller solgte lige så virkelig mange eksemplarer, mere om den nedenfor).
Og det er muligt, det kan jeg jo ikke vide, at Helle Helles roman lalle-nos-talgisk læses som et stykke hygsomt sørgmunter 1980’er-ennui, en artig, episk tvilling til Rystet spejl, men bogen er for stærk og rig til at lade sig fiksere af et så dovent blik, i stedet vil den selv fastholde blikket og lære det et og andet om kunstnerisk koncentration og litterær hypnose. Det sensationelt vilde i det tilsyneladende milde i Dette burde skrives er, hvordan Helle Helle får sine to tidsforskudte beretninger om den samme unge pige stedt i et eksistentielt limbo til at gløde så intenst i al deres cool glasklarhed. Se bare dette tekststykke, hvis hverdagsrealisme næsten ikke kan være mere deprimerende ærkedansk – ons-dagssnegl! – men sikke desperationen dirrer, med al påtrængende tydelighed:
”Jeg følte ingen rigtig glæde ved den onsdagssnegl. Jeg sad i min seng og spiste den, mens jeg kiggede i bladene fra biblioteket. Et af dem var der en artikel om faldgruber i hverdagen under overskriften Ryggen som en snegl. Der var noget galt med den sætning, men det var så mærkeligt et sammenfald, at jeg ikke kunne samle tankerne om fejlen. Jeg lavede kaffe af min mors kaffe. Jeg havde ikke mere mælk, så jeg måtte søde den godt, Om aftenen hængte jeg et stort badehåndklæde og et lagen op foran vinduerne og prøvede al mit tøj. Jeg bar spejlet fra entreen ind i stuen. Jeg lakerede mine negle og besluttede mig for en ny stil og en anden måde at tænke og gå på, jeg fik oven i købet lyst til at fabrikere et indlæg til en avis. Jeg vidste ikke om hvad.”
Bjørn Rasmussens og Kasper Nørgaard Thomsens romaner er antinationale romaner, men de er det med et sådant hvirvlende og virtuost raseri, at det i sig selv beviser, at den man tugter, elsker man – i hvert fald bliver man nødt til at elske vildt og inderligt med modersmålet for at kunne revse fædrelandet gen-nemgribende og jo helst dødeligt, spørg bare Søren Kierkegaard.
Huden er det elastiske hylster der omgiver hele legemet, som ret suverænt
hævdede sig som årets debut, er nok allermest en kærlighedsroman, en trod-sig, nævenyttig en, om den 15-årige provinsdreng Bjørns forbudte forhold til sin ridelærer, men det er den kærlighed, hvor storslået den nu end ”egentlig” var, som den voksne Bjørn af alle kræfter skriver op til en fragmentationsbom-be, der skal sprænge al homofobisk, fremmedfjendsk provinsialitet i sønder. Det er en bog, der er aggressiv på en stærkt bevægende måde og bevægende på en stærkt aggressiv måde. Rasmussens kunstneriske metode er næsten den diametralt modsatte af Helle Helles artistisk underspillede og
blufær-digt følsomme, men resulterer i lige så stor og kompromisløs sprogkunst, og Rasmussens bog har lykkeligvis ikke solgt helt få eksemplarer, flere end mange sprogkunstnerisk fattige og kompromispunkterede værker:
”Bjørn havde en anden drøm hvor han red rundt i Vestjylland, indre by og udlandet med sig selv i saddeltaksen: en pose med bakterier. For hver fortabt, forsmået og forsømt sjæl han passerede, fandt han posen frem og tilbød et styk-ke Bjørn til den forladte, fordømte, som straks efter indtagelsen blomstrede op og fulgte trop, og sådan red Bjørn videre i landskabet med en stadig voksende hale af Bjørnske skikkelser efter sig. For hvert stop de gjorde, brændte de byens flagstænger af og voldtog, lemlæstede og åd den besiddende magt. Da der til sidst ikke var mere tilbage i posen, trak Bjørn den ned over hovedet, bandt tøjlen rundt om halsen og satte sporene i siden på hoppen. De sortklædte skikkelser stod side om side i en lang række og så ham forsvinde i horisonten.”
Sølverne og visionært raseri! Ligesom i Termostatens nat, der lader sin mor-deriske, navnløse hovedperson fare forvildet rundt i de betændt danmarkshisto-riske landskaber på Als i Sønderjylland og støde ind i både en grim nationalist og meget-lidende Tine fra Herman Bangs klassiske 1864-roman, der grusomt også støder ind i hinanden; det raffinement, der gemmer sig lige under den furiøse overflade hos Bjørn Rasmussen, er helt fraværende hos Kasper Nørgaard Thomsen, han jager hovedløst frem gennem stikkende krat. En symbolsk loca-tion, der godt kan ligne en grum Danmarks-allegori, og som går igen hos både Rasmussen og Nørgaard Thomsen, er bordellet (nævnt i forbifarten, med aristo-kratisk væmmelse, i Rystet spejl), her skrammel-versionen i Termostatens nat:
”Et ægte reservat, svarer manden. For dem som ikke kan tåle staten. For dem som har indset at stafetten er lavet af benmel; en modstandslomme, en parentes, en lejrplads, for degenererede altruister, bestialske konkubiner, for afvigende husmødre, fyldige afrikanere, fjernstyrede østeuropæere, for thai-hobitter, der lever af skrin og lys og nystrøgne håndklæder, små, koncentrerede templer, rødt lys, en mening i galskaben, den sidste våbenhvile inden markedet ofrer os.”
Én kæmpestor romansø og mange romanbække små
Én kæmpestor roman var i 2011 umagen værd at læse, fordi den selv gjorde sig den fantastiske umage at kvalificere sin kæmpestorhed, Vibeke Grønfeldts fjerde og afsluttende bind i sin romanserie om landmandsdatteren Agnete Holm. Modsat de øvrige bind splintres kronologien totalt i denne beretning om de sidste 50 år af klogt stædige og ømt nynnende Agates lange liv. Pointen er også, at der ikke er noget plot, der får dette og andres liv til at hænge sam-men: der er gamle og nye relationer, og så er der øjeblikkene, det ene efter det andet, gråt eller lysende, men også de grå øjeblikke kan komme til at lyse, hvis de illumineres med omhyggelig ildhu, hvilket Grønfeldt og Agate aldrig undlader at gøre. Men derfor er romanen pænt umulig at referere,
hvil-Jeg risler dig, jeg rinder dig. Dansk skønlitteratur 2011 227 ket måske er grunden til, at den
ikke fik lov til at være den kæm-pestore litterære begivenhed, den faktisk var (og at den ikke blev præmieret med Nordisk Råds Litteraturpris, selvom det i den grad var fortjent – Grønfeldt har fået alle de danske priser, hun kan få, hvilket dybt uretfærdigt også kan være en usynlighedsfaktor). Agates bror dør for tidligt, og i en høj alder bliver hun medicinud-deler for landsbyen og manipule-rer derigennem, i bedste mening, indbyggernes humør – det er det eneste specifikke, jeg kan huske, men det er akkurat i flimmerets distinkte overflod, at romanen har sin superstyrke.
Fra samme stærke 1970’er-generation af prosaister som
Grønfeldt kommer Kirsten Thorup, der har prøvet at sælge virkelig mange eksemplarer, men vel også er holdt op med virkelig at gøre det, og som i 2011 udsendte den anderledes plottunge roman Tilfældets gud om en midaldrende karrierekvinde, der på en ferierejse møder en afrikansk pige, som det bliver hende livet om at bringe i sikkerhed i Europa. Og jep, romanen er mindst lige så tematung, som den er plottung, men begge tyngder undergraves effektivt, hinsides al opbyggelighed, af selve den akutte, opkørte eksistentielle konfron-tation og forpligtelse.
Mens jævnaldrende Henning Mortensen og en generation yngre Susanne
Staun i romanerne Slottet ved det Liguriske Hav og Hilsen fra Rexville
overgi-ver sig – og læseren – rent, men lumsk til genre-kulørte plots. Begge bøger er
sequels, og hvor Mortensen via en vidtløftig jegfortæller løser lidt op for
noir-fortættelsen i første bind, Det blanke vand, er Susanne Stauns thriller nr. 2 om retsmedicineren Maria Krause om muligt endnu mere nederdrægtigt neglebi-dende end nr. 1, Døderummet, fordi ondskaben her er ansigt til ansigt personlig, og så må jeg heller ikke røbe mere, for det gør for en gangs skyld en forskel.
Astrid Saalbachs roman Fordrivelsen om en mand med et hemmeligt liv,
der slår sit hoved og ændrer sin personlighed, kunne godt have haft brug for lidt mere af det kulørte genre-jag, som historien lægger op til, og lidt mindre vidtløftig livsfilosofi. Omvendt med Kirsten Hammanns næsten-bestseller
Se på mig, der var en slags monstrøs romantisk komedie eller blot situa-tionskomedie om to egomane unge mennesker, der udnytter og udspio-nerer og vistnok også elsker hinan-den, for hvor kunne det have været skønt, hvis der ud over den fermt overdimensionerede intim-komik var et eller andet mærkeligt eller mere radikalt umærkeligt på spil i skrift eller handling; det er trods alt forfat-teren til sande originaler som Vera
Winkelvir og Bannister, vi taler om.
Gid også Lone Hørslevs roman
Sorg og camping havde været mere
excentrisk – eller, som i hendes forrige roman Naturlige fjender, hønefuld – i stedet for så tilforladeligt velfortæl-lende om en flok mere eller min-dre stille 1980’er-eksistenser. Ikke nødvendigvis lige så excentrisk som den Finnegans Wake-kaudervælske slutning på Lars Frosts flintrende og vrængende sci-fi-anti-femi-krimi
Skønvirke, der fortjent blev
præmie-ret med Kritikerprisen, men hvorfor egentlig ikke? Bare fordi man holder af sine personer, hvilket det vil være synd at sige at Frost gør, betyder det jo ikke, at man ikke har lov eller fak-tisk pligt til at eksperimentere med en form, der genererer dem.
Som Lone Aburas gjorde i sin anden roman, der ironisk kaldte sig
Den svære toer, men var skrevet som
en leg, med nok lidt mere distance til sine lige så almindelige personer, der møder hinanden til et hundekur-sus, men en kærlig distance, og så flere skægge meta-kommentarer og
Jeg risler dig, jeg rinder dig. Dansk skønlitteratur 2011 229 -effekter som netop overskudsmarkører af glæden ved fiktionsarbejdet.
De talentfuldeste romandebutanter 2011, ved siden af uovervindelige Bjørn Rasmussen, var Asta Olivia Nordenhof og Hanne Højgaard Viemose med henholdsvis Et ansigt til Emily, der ikke kaldte sig en roman, men for søren var det, og Hannah. Nordenhofs bog var lige så kvalificeret hybrid-inderlig – breve fra og dialoger mellem hypersensitive, hjertesyge, unge mennesker – som Viemoses bog var kvalificeret skrøne-hårdkogt – en ung pige på repor-tage i Australiens yderste outback. Men lige som skæv humor blinkede frem i følsomheden i Et ansigt til Emily, slog en skær skrøbelighed igennem i glimt i
Hannah. Og så tjener de to bøger + Huden er det elastiske hylster der omgiver
hele kroppen til at demonstrere både diversiteten og sprængstyrken i den af
onde ånder så forhånede Forfatterskolelitteratur.
Poesidelta
Jeg vil gerne starte årsrevyens lyriske afsnit med at fremhæve to digtsam-linger, der originalt og snurrigt benytter sig af det meget svære, men centrale poetiske greb: Enkelhed. Veteranen Jørgen Leths Hvad er det nu det hedder og poeten, der bare kalder sig Sternbergs Stenalderdigte.
Leth har altid været enerverende, inciterende enkel og gjort en dyd af sin ked-somhed ved skrivebordet og derfra skrevet direkte om og som han kedede sig; høj-depunktet i den nye bog er en række digte om at ikke bare falde i staver foran skri-vebordet, men føle bevidstheden decideret smuldre, og om at føle sig tvunget til at rejse sig fra skrivebordet og gå ud at gå, kedsomheden terroriseret af alderdommen:
”Gå, gå, gå/ gå, gå, gå og gå/ Det er helt absurd/ og åndssvagt/ Sætter mine ene fod foran den anden/ i sandet som tynger/ Gå, gå, gå/ gå, gå, gå, gå og gå/ Det kan du lige så godt gøre/ Det kan ikke skade/ i al fald/ Du kommer fra et punkt/ til et andet/ Det er i sig selv godt/ for helvede/ Gå, gå, gå/ gå, gå, gå og gå/ Hvad er det for en leg?/ Er det dødelig alvor?/ Det kan da godt være/ men det gider jeg ikke/ være med til/ Jeg stopper her/ Gå, gå, gå/ gå, gå, gå og gå/ Ja måske/ Den knortede vej/ Fod støder mod sten/ Tæt på at falde/ Hvornår bliver det sjovt/ at at gå at gå/ Hej ko og hej ko/ Der er to, de kigger på mig/ Hvordan går det så, ko?/ Hvordan går det så, ko to?/ Flytter kroppen fra et punkt/ til et andet/ Det er meningen/ Hvor er sjælen?/ Hvor er fornøjelsen?”
Sternbergs Stenalderdigte er simpelthen digte skrevet som om, digteren var en stenaldermand, men hvis han var, ville han jo ikke skrive digte eller bare have en reflekteret bevidsthed; bogen skifter mellem sært rørende digte om det simple stenalderliv og finurlige, svimle besværgelser over umuligheden i at forestille sig samme liv, velsagtens årets bedste oversete digtsamling:
”det her er mit første/ digt skrevet i stenalderen// mest af alt har jeg lyst til at sige:/ jeg er mæt / træt / tom i hovedet// det er ikke fordi/ jeg går og forestiller mig/ at livet kan blive bedre i morgen// måske knepper jeg / spiser / får søvn// hvis det bliver koldt / regner / sner / vil jeg søge ly// nå – siger det sig selv?”
Årets vigtigste – eller måske snarere: blandt yngre (mandlige) digtere mest indflydelsesrige og dagordenssættende – oversete digt- eller tekstsamling var Forfatterskolelærer Lars Skinnebachs Øvelser og rituelle tekster. Der
også ville være blevet behandlet som sådan, tror jeg, hvis den som digterens øvrige bøger var udkommet på Gyldendal, i stedet for på mikroforlaget After Hand, i to omgange endda, først i et bittelille oplag med håndlavede omslag og fordring om at underskrive et løfte om kun at bruge penge på nødvendige fødevarer i en uge. For parallelt med Sternbergs Stenalderdigte, bare helt uden (selv)ironi, vil teksterne have os til at leve bæredygtigt igen, så klimakrisen kan undgås, hvilket resulterer i et sært mix af rituelle og rørende erindrings-gentagelser, halvhermetisk automatskrift og almindelig fakta boks-dundertale, som jeg gerne lader mig anfægte af, mens jeg stærkt håber, at dette hverken principielt eller reelt er fremtidens poesi.
Årets mest kukkede og kukkende digtsamling var Juliane Preislers
Drageånde, der var noget så sjældent fra en etableret digter og aldrig-før-set
i lige dette forfatterskab som en LYDDIGTsamling – alskens natur- og kul-turlyde omhyggeligt noteret, afbrydende sædvanlige Preislerske, lettere cute og patetiske genrebilleder, men så til gengæld også tagende AL opmærksom-heden.
Overfor tristessen, også sprogligt i Forfatterskolerektor Pablo Llambìas’ privatlivs-sonetter i Monte Lema, vil jeg stille den unge digter Chresten
Forsoms eksklusive udgivelse MANHATTAN, præmieret med Bukdahls Bet –
Den smalle litteraturpris, med afskrevet facade-skrift fra gadehjørner i New York opstillet som gadehjørner på akustisk skrivemaskine, sådan stjæler man kreativt og vitalt virkelighed!
Præmiedebutant: Olga Ravn med alt for ambitiøst betydende, men heldigvis også bare heftigt trallende Jeg spiser mig selv som lyng, der i mine øjne langt overdøvede lige så roste Julie Sten-Knudsens søvndyssende, på både kryds og tværs artige debut Hjem er en retning.
Også er der ingen vej udenom opremsning: Thomas Krogsbøls forknytte punknumre i Jeg er fluen, Thomas Bobergs satiriske dystopi i Hesteæderne
2. Den store duel, Knud Steffen Nielsens rygvendte cirkusnumre i Ordinér
nye kroppe, Janina Katz’ sarkastiske sigøjnermusik i Skrevet på polsk, Simon
Grotrians digte og bønner i Selvbinderhjertet og Domkirkeperlen.
Min yndlingsbog fra året, der gik, blev angiveligt skrevet for 2000 år siden af en ikke videre spektakulær romersk embedsmand Spurius Polluctus Virgis; Fragmenter er genrebetegnelsen og titel på Harald Voetmanns livlige ”oversættelse” af Spurius’ ungdoms- og manddoms- alderdomsskriverier, og her et fragment af et epigram:
”Lad min berette en morsom ………./ ………./ men da kykloppen kom hjem (til sin grotte) var al osteløben/ drukker af katten, som nu lå dér (ved ilden og spandt).”
Udødelige var også 2011 kun de litterære pointer, det var overladt til læse-ren at finde historien til.
Romaner berättar svår historia 231
MERVI KANTOKORPI
ROMANER BERÄTTAR SVÅR HISTORIA
Den finska litteraturen 2011
Journalisterna vill varje år hitta trender och fenomen i den nyaste litteratu-ren som kan ge intressanta rubriker. Den finska skörden av romaner 2011 gav lätt en sådan rubrik: unga kvinnor berättar om kriget. Krigsskildringar av den yngsta generationen av kvinnliga författare samlades också många gånger till berättelser. Den könsbundna rubriceringen och behandlingssättet irriterade författarna, och t.ex. Jenni Linturi gick inte med på att diskutera sitt köns betydelse för debutromanen Isänmaan tähden (För fosterlandets skull). Boken beskriver de frivilliga finländska Waffen-SS-soldaternas utbildning och strider.
Linturis roman blev med rätta kandidat för Finlandiapriset och debutan-ten, som var utled på journalisternas frågor om ”en ung kvinna och kriget”, kom fram till att t.o.m. en del av kritikernas beröm kom sig av hennes kön. Situationen avspeglar utmärkt den moderna feminismens vågdalar och speci-ellt den s.k. tredje generationen feministers tänkesätt, som avvisar könsbundna synsätt.
När det gäller motiven för den berömmande kritiken misstar sig den unga författaren lyckligtvis. Hon faller dessutom i det evigt kvinnliga undervär-derandet av sitt eget arbete. Jenni Linturis verk är nämligen en av de mest intressanta debutromanerna på långa tider, och det som väcker uppmärksam-het är inte författarens kön, utan personskildringen som bygger på en intensiv medvetandeström samt själva ämnets krigshistoriska tabu: finländarnas och tyskarnas vapenbrödraskap och den känsla av skuld som efteråt har vuxit fram av detta. Romanens berättelse sammansmälter dagens och krigstidens händelser till ett mardrömslikt trauma hos en åldrande, dement, veteran. Jämte honom ges en röst även åt en ålderskamrat som även har kämpat vid fronten i Finland, vars hjälteberättelsers glans också fördunklas vid omvärdering av krigsminnena.
En viktigare egenskap än författarens kön är överraskande nog i roma-nerna 2011 de i krigshistorien förbigångna berättelselinjer, som den yngsta generationen kvinnliga författare tar upp. Krigen har varit ett genomgående tema inom den historiskt inriktade finländska romanlitteraturen, och sättet att behandla det har starkt utformat de teman som har präglat det nationella berättandet.
I de romaner som kvinnor nu skriver träder relationen till Tyskland fram i förgrunden, både de tyska soldaterna i Finland och den ideologiskt kluvna
hem-mafronten under fortsättningskri-get. Denna på många sätt förtigna period får också röst i Katja Kettus roman Kätilö (Barnmorskan), som utspelas åren 1944-45 under det s.k. Lapplandskriget. Om de finländska krigsskildringarna från Waffen-SS är sällsynta, så har också händelserna i norra Finland fått ett knapphändigt berättande i krigsromanen. Inte ens finlän-darna känner ordentligt till detta slutskede i andra världskriget. Med Katja Kettus ord: ”Det har sagts, att Finland förde ett separat-krig tillsammans med Tyskland. Faktum är att Finland överlät hela norra Finland till Tyskland. Det är ingen angenäm tanke: Finland var bundsförvant med nazi-Tyskland.”
Kettu utvecklar i sin tredje roman, som har fått Runeberg-priset, det förtigna bundsförvantskapet till ett kärleksförhållande. En finsk botarkvinna av schamansläkt, som arbetar som barnmorska, förälskar sig häftigt i en naziofficer med tyskfinska rötter. Kärleksförhållanden mellan finska kvinnor och tyska soldater har under de senaste åren varit tema för bl.a. undersökande dokumentarister. Skammen för dessa kvinnor, som redan är i hög ålder och som valde fel, tycks inte ha vikit undan än i denna dag. Deras berättelser färgas fortfarande av en liknande skuldkänsla som de män som i tiden värvades som frivilliga i SS.
Bakom ”Kätilö” ligger en omsorgsfull mikrohistorisk undersökning, alldeles som för Jenni Linturis bok. Författarna har inte bara satt sig in i krigshistorien, utan också intervjuat åldringar, som har levt genom den skildrade tiden och händelserna, samt skaffat sig tillgång till privata brev, dagböcker och minnes-anteckningar. Dessutom finns i Kettus roman en stark, öppen kvinnohistorisk intrig. Det kaotiska kriget skildras koncentrerat ur vardagens och Lapplands civilas synvinkel. Romanens namn ”Kätilö” bryts ned till en grotesk alle-gori över kriget, när huvudpersonen följer sin älskade till fånglägret Titovka i Petsamo. Där blev barnmorskan, som var van att hjälpa barn till världen, fånge i en ohygglig industri av lidande. Hon blir tvungen att göra abort på havande kvinnor för uppgiften att anskaffa foster för nazisternas forskning.
Romaner berättar svår historia 233 Huvudpersonen i ”Kätilö” är
som kvinna avvisad i sitt eget samfund, hon är en ”röd oäkting”. Denna splittring i Finland p.g.a. inbördeskriget i – röda och vita – är en viktig historisk grundkarta också i Marja-Liisa Heinos tred-je roman Niemisen tyttövainaan
tapaus (Fallet Nieminens döda
flickebarn). Den berättar liksom romanerna av Linturi och Kettu krigshistoria, där människor som är mycket unga och har olika bak-grund blir tvungna att göra val i en värld, som de själva sist och slut-ligen ytterst litet kan inverka på.
Heinos roman återvänder till genren deckare: en ung vid fron-ten sårad polis utreder mordet på en ung kvinna som har tjänstgjort som lotta. Boken är förlagd till
årsskiftet 1941-42 i Tammerfors-trakten. Där figurerar en motståndsrörelse bland unga röda, den statliga polisen (STAPO), fosterländska lottor och ryska krigsfångar, som i början misstänks för brottet. Också Heino har en mikrohis-torisk syn på kriget: hon skildrar hemmafronten och vardagen, fånglägrens elände och lottornas tunga arbete med skötsel av sårade och hanterande av stupade. Romanen är för övrigt ett utmärkt exempel på ett stiliserat berättande, gjort på gammal, lokal tammerforsdialekt.
I alla de tre romanerna med krigsmotiv bygger det mikrohistoriska mate-rialet upp personskildringen till mentaliteternas historia på ett tilltalande sätt. Författarna är också mycket moderna genom sitt romanberättande: en thril-lermässig intrig, rentav en deckare, berättas långsamt utan att hemligheterna avslöjas, och läsaren får jobb med att ta till sig nyanserna i och aspekterna på den beskrivna världen.
Finlandiapriset togs av Rosa Liksom med romanen Hytti nro 6 (Hytt nr 6). Också den forskar om Finland och det finska i förhållande till resten av värl-den. Boken är placerad i Sovjetunionen på 1980-talet, tiden före perestrojkan. Det är berättelsen om en ung finsk studentflicka och en rysk halvkriminell, brutal och våldsbenägen man, som reser i samma tåghytt genom Sibirien, från Moskva till Ulan Bator. Konstellationen är ett drama i det slutna rummet:
två människor och två världar kommer inte undan varandra i det transsibiriska tåget. Så små-ningom kommer en kedja av små berättelser och minnen i gång, från vilken flickans och man-nens bakgrund växer fram. Med i berättelsen kommer ständigt nya människor från Rysslands stäp-per, och hela Sovjetrysslands för-fall och förnedring börjar ta form. Tåget med sina passagerare blir i Liksoms poetiska berättelse besjälat till en omvandlat levande varelse, i vilken surt, sött och salt är förenade som i ryska läckerhe-ter. De långa, detaljerade, filma-tiska katalogerna och den sorgligt vackra miljön alienerar berättelsen från den grå vardagen, men underström-men verkar ändå sann. Helheten blir ändå en förbryllande kombination av värme och elände. Den kan läsas t.ex. som en allegori över specialrelationen mellan Finlands mö och sovjetgubbstuten: där finns subordination och tvång, men också en underlig stamfrändskap, en förmåga att igenkänna den andra själens likhet. Sovjetrysslands vanvettiga systemdisciplin förenad med kor-ruption får i romanen levande ansikten ännu i Ulan Bator, där romanens berörande slutskeden utspelas. Rosa Liksom har skrivit om Sovjetunionen på 80-talet också tidigare, men denna gång har berättelsen ingenting av post-modern ironisk fjärmning eller parodi, utan romanen är skriven proppfull av sorgmodig melankoli, som är så välkänd från den ryska litteraturens stora tradition, till vilken romanens titel starkt hänvisar.
Intressant är också Eeva-Kaarina Aronens roman Kallorumpu (Skalltrumman) som utspelar sig i Finlands närhistoria, men är personhisto-risk. Den äger rum under en enda dag i november 1935 på Kalliolinnavägen i Brunnsparken i Helsingfors, i det hus där marskalken av Finland C.G. Mannerheim länge var bosatt. Centrum i romanen är fältmarskalken, men statusen för berättarjaget som förblir anonym både under den beskrivna dagen och senare ända fram till nutiden. Berättelsen om Mannerheims dag inramas nämligen av ett intressant försök att i dag beskriva marskalkens dag i ljuset av dokument och även att fördjupa den med en historisk dags rekonstruktion.
Romaner berättar svår historia 235 inbördeskriget 1918 lyfts fram genom en rörande inbyggd berättelse om en kvinna, som dagligen står utanför Mannerheims villa med en blombukett i han-den tills hon en dag försvinner. Romanen kommenterar inte alls marskalkens roll under inbördeskriget, men den visar genom hans tjänstepersonals reaktio-ner och tigande, att en kall ränna ännu på 1930-talet tudelade finländarna.
Poesins traditioner diskuteras
I början av poesiåret 2011 fördes ett ibland rentav häftigt meningsutbyte om tillståndet hos dagens poesi, då kritikern Maaria Pääjärvi skrev en artikel i tid-skriften Kritiikin uutiset (Nyheter om kritik), där hon lanserade begreppet ”lätt modernism”. Med den definierade hon 2000-talets yngre generations poesi som den goda smakens diktning, en modernism som har blivit förhärskande, där diktarjagets närvaro kännetecknas av täthet, skönhet, visualitet. En sådan lätt poesi garanterar ”läsaren och dikten ett behagligt möte, en trevlig träff”, för den undviker ”fullmodernismens” djup och filosofiska dunkel. Klara teman och resonemang gör den lättmodernistiska poesin lättläst och publikvänlig.
Bakom uttalandet ligger en motsättning mellan en avantgardistisk poesi, som upplevs som experimentell och ofta utges av små förlag, och å andra sidan allmän förhärskande poesi, som utges av stora förlag. Jämte Pääjärvi har också de andra debattörerna betonat att just boomen av prosadiktning under 2000-talets första år har fått till stånd en situation, där sättet att berätta, centre-ringen på teman och samlingsgestaltens enhet lätt garanterar ett diktpaket som bygger på att det är lätt tillgängligt och bygger på traditioner.
I början av 2000-talet utgavs faktiskt verkligt mycket berättande prosadik-ter och versbunden poesi som var knuten till ett tema eller en berättelse. Hur ”lätt” nu detta var är en smaksak, men fenomenet kan ses som ett slags reak-tion på den språkfilosofiska diktning, som hade tagit intryck av 1990-talets efterstrukturalism, som just inte hade nått någon större publik.
Den nya, unga diktargenerationens poesi under de första åren av 2000-talet fick nya läsargrupper i rörelse, och sammanslutningar som var intresserade av poesi uppstod. Poeter och deras verk presenterades i olika massmedier, inklusive damtidningar. I TV började den populära frågesporten ”Runoraati” (Diktrådet), och tröskeln för diktintresset föreföll att också generellt bli lägre.
Helhetsbilden av 2000-talets finska diktning är unik i ett litet språkområdes litteratur: omkring trehundra diktverk ser nu dagens ljus per år. I antalet ingår många skrifter utgivna på eget förlag, små- och behovstrycksaker, och de är verkligen inte alla intressanta och betydelsefulla, som de är för skribenterna. Men också försiktigt bedömt finns det ändå litterärt betydande poesi i flera tiotal verk i detta antal. Utgivningen av poesi är ett specialdrag för vår littera-tur: även om poesi inte säljs ens lika mycket som förut. Det minskar inte på entusiasternas publiceringsiver.
På sätt och vis innehåller den poetiska världen i dag både de aktiva poeterna och deras läsare. Den alltför stora inåtvändheten är dess fara. Statens och andra litteraturfinansierande institutio-ners stöd till poesin är ändå vik-tigt, eftersom det främst är fråga om en genre för unga författare. Många som har startat som poeter fortsätter med prosa och andra konstarter, speciellt i genrer mel-lan konstarterna. Vidare fungerar de som initiativtagare till nästan all betydelsefull litteraturdebatt i Finland.
På hösten 2011 publicerades en ny finsk antologi på femhundra sidor över experimentell poesi med namnet Vastakaanon (Antikanon). Som namnet visade utmanade den ovan kritiserades ”allmänt modernistiska tradi-tionen i bunden form” och dess poetiska uttrycksform. Verkets redaktörer Juri
Joensuu, Marko Niemi och Harry Salmenniemi sade att en viktig orsak till att
boken publicerades var de ”problem, som litteraturkritiken har haft med den nya finska poesin”. Den experimentella diktningen har enligt dem mottagits med beskyllningar ”nästan automatiskt om att vara konstlad, abstrakt och inkrökt”.
”Vastakaanon” innehåller 64 författares dikttexter, och de förenas alla av intresse för språket och skrivandets materialitet. Olika visuella och meto-diska utgångspunkter är för dem medel att utvidga begreppet att skriva poesi. Författarna betonar ett verks materials avstånd till den litterära offentlighetens centrum: med finns också dikter som tidigare funnits endast på nätet eller i tidskrifter, små trycksaker, och helt nya dikter.
Som dagens poesi, vilken stiger fram ur den modernistiska traditionen, har också det experimentella avantgardet i dag sin tradition i den finska poesin. Med i ”Vastakaanon” är experimentalismens gamlingar från 1960-talet som Jyrki Pellinen och Kari Aronpuro. En annan stor bakgrund till det materiella, hittade språkets poesi är den amerikanska moderna dikten av New York-skolan eller skolorna.
När man läser den utmärkta antologin kommer man gång på gång att tänka på, hur konstgjord den finska traditionen i dag är för många författare. Också
Romaner berättar svår historia 237 den experimentella poesin kan
innehålla personliga, centrallyris-ka dikter, och dessutom använder många yngre författare, som har sökt impulser från modernismen också metodiska utgångspunkter vid diktskrivandet, t.ex. ”hittat” ofta intertextuellt material.
I antologins fyra företal får den nutida poesin ytterligare belysning. Särskilt fint återger Teemu Manninen det experi-mentella skrivandets historia från antiken till våra dagar. I lju-set av hans artikel förefaller det sannolikt, att den sammansmält-ning som i 2000-talets poesi så småningom sker i metoder och traditioner, och redan efter en liten tid förefaller det onödigt att
betona skillnaderna i traditionerna. Manninen framhåller alldeles riktigt, att motsatsen till experimentalismen inte är konservatism eller klassicism, för också de ligger djupt i periferin. Nuförtiden är motsatsen till experi-mentellt skrivande uttryckligen marknadens huvudström, för litteraturen är i dag helt och hållet en kommersiell produkt. Den är helt insugen i för-fattarens identitet, eller brand. Om man nu vill vara verkligt radikal, bör man skriva anonymt, utan arvode och priser, ändra produkten till en gåva och låta författarens namn och person glömmas, skriver Teemu Manninen utmanande.
Henriikka Tavis experimentella debutsamling Esim. Esa (T.ex. Esa) fick
pri-set för ett debutarbete 2007, och den har anpri-setts vara den nutida avantgardis-tiska poesins större genombrott. Diktverket Toivo (Hoppet), som utkom 2011 och är Tavis tredje, är ett fint exempel hur en diktare, som har betecknats som experimentell, fruktbart kan förena olika traditioner genom att skriva kollage med flera metoder. Tavis verk, som fick både Kalevi Jäntti-priset och YLE:s poesipris Den dansande björnen, har hämtat inspiration från den danska Inger Christensens (1935-2009) verk ”Sommerfugledalen”. Liksom sin förebild förenar Tavi temana sorg och längtan med barndomsminnen och ett upplevel-sefyllt landskap av en fjärilsrik sommardag. Båda författarna undersöker en serie metamorfoser genom metaforer som går tillbaka på flygande insekter: hungriga larver, sorgsna puppor och de vackraste dagfjärilar.
Christensens samling som varierar sonettformen får i Tavis bok sin egen personliga tillämpning. ”Toivo” börjar och slutar med en ”Kehtolaulu” (Vaggvisa) med fyra respektive sexton versrader. Orden i dessa dikter utgörs av namnen på dessa dagfjärilar och nattflyn i en rytmiskt ljudande katalog. En översättning är omöjlig i detta fall, men det tycks vara så att åtminstone finska språkets vackraste sammansatta ord på insekter är samlade i dessa vaggsånger.
De bevingade vaggvisorna breder ut tolkningens riktning sensitivt till serier av puppor och formändringar. Henriikka Tavi skriver om besjälade generationer, farföräldrar, föräldrar och barn och om dem emellan kvarbli-vande zoner av sorg och upprepning. Behandlingen av dessa oklara områden tar vanligen en hel livstid. Döden, speciellt självmordet stiger upp till sam-lingens tunga temata. Dessa inramas dock av formförändringarnas skönhet, hoppets strålar.
En intressant poet inom den unga generationen, som också har karak-teriserats som experimentell är Tiina Lehikoinen. Hennes tredje samling, som heter Isoympyräkatu (Den stora cirkelgatan) är en riklig dukning i korsningen av fragment, aforismer och minidikter. Som diktare rör sig Lehikoinen segt på kollisionskurs mellan ren observation och överförstått språk, och just så bör man göra: lämna läsaren på sidan för att förundra sig. Men hon uppmuntrar också läsaren till att hoppa genom att skriva poesi som är rörlig, lockar till läsning och bringar idéer till ytan. Naturen är i samlingen direkt en ren läroanstalt för att iaktta och minnas, och diktaren påminner oss genast i början av samlingen om det främsta i barnets erfarenhet: ”När du ser i spegeln, minns du en ö. / Det ska du börja från, från barndomen.” Dikternas flersinnliga, upplevelsemässiga naturtillstånd är ytterst bekanta för finska läsare genom erfarenhet. Lehikoinen gör med korta drag, eller avdrag, skulle jag vilja säga, synligt, hur språkligt bundet det är att iaktta, och stöter loss från det.
Bokens fenomenologiska utgångspunkt öppnar sig småningom för läsaren och samlingens jaggestalt har här den stora fördelen, att den klokt fördelar de varierande korta dikttexterna, lär oss att ”se” dess poetik. Det finns skäl att observera detta, ty i de små- och behovstrycksakerna, som ofta är experimen-tella påträffas alltför ofta en sådan halvfärdighet och inte utvecklad framlägg-ning, som inte är avsiktlig. ”Isoympyräkatu” är förlagd av Osuuskunta Poesia (Andelslaget Poesi), samma förlag som för övrigt har gett ut ”Vastakaanon”. Poesia är ett på poesi koncentrerat utmärkt förlag, som drivs av den yngre poetgenerationen. Där utförs en samfundsmässig ateljékritik och redaktions-arbete – helt utan lön. Poesias diktverk laddas också gratis på nätet (www. poesia.fi), dvs. dess verksamhet närmar sig i hög grad idén om konsten som en gåva, inte som objekt för handel.
Aallonmurtaja (Vågbrytaren) är redan den femte diktsamlingen av Pauliina
Haasjoki. Den söker också sitt uttryck i en värld på många nivåer, men nu på
det sättet, att det som vi kallar natur i Haasjokis dikter gång på gång är en zon eller ett interregnum, där människans och världsalltets relation skisseras. Haasjoki har skrivit boken i Visby, på residenset Baltic Centre for Writers and Translators, och ön, dess stränder och vågbrytare är som en dikternas skådeplats för förvåning. Frågor om relationerna mellan kunskap, vetande och slump slingrar sig samman till ett skickligt återkommande tema om kos-mologi. I dikterna ses den avspegling av tid, minnen, psykets och kroppens problematik, till vilken människan försöker förhålla sig. Sällan träffar man på ett så fint utvecklat privat kosmos, där fysik och filosofi ens en liten tid vandrar jämsides.
Översättning från finska: Dag Lindberg
Rik utgivning i förlagsfusionens skugga. Finlandssvensk litteratur 2011 241
GUSTAF WIDÉN
RIK UTGIVNING I
FÖRLAGSFUSIONENS SKUGGA
Finlandssvensk litteratur 2011
Litteraturen på svenska i Finland har en minst sagt utsatt position. Någon kunde kanske tala om en marginaliserad konstform, som bara i enstaka fall – vi kan tänka på fixstjärnor som Monika Fagerholm, Märta Tikkanen och Kjell Westö – uppmärksammas utanför det egentliga kärnområdet. Och när finlands-svenska klassiker som Edith Södergran och Tove Jansson lyfts fram i globala sammanhang händer det inte så sällan att deras proveniens blir rikssvensk. Det tycks på många håll vara omöjligt att begripa de historiska mekanismer som gör att Finland fortfarande – åtminstone rent juridiskt – är ett tvåspråkigt land, där både finska och svenska är nationalspråk. Och att det följaktligen finns en rik kultur också på svenska, hur språkpolitiskt besvärlig situationen än ter sig. Att språkklimatet på senare år hårdnat i takt med Sannfinländarnas framgångar är ett faktum, som författare och andra konstnärer rimligtvis måste ta ställning till. Det är ingen överdrift om man påstår att svenskan i Finland på längre sikt är hotad. Inte på festtalsnivå, kanske, men som en levande del av vardagsverkligheten.
Särdraget med rika fonder och stiftelser, som öser pengar över kulturens tegar, gör att finlandssvensk kultur nästan följer ett amerikanskt mönster. Men det garanterar inte automatiskt liberalism och kulturell vidsyn. Det blev en chockad författarkår varse hösten 2011 när de sedan ett århundrade etablerade förlagen Schildts och Söderströms slogs samman. I motiveringarna talades om att två företag som länge gått med förlust i miljonklassen nu skulle förvandlas till en lönsam koncern i synergins tecken. I ett längre perspektiv skulle fusio-nen alltså innebära att man de facto räddat den finlandssvenska litteraturen. Och stor vikt lades vid läromedelsproduktionen, en allt mera svårgreppbar företeelse i nätets tid. Schildts mångårige vd Johan Johnson fick gå och som styrelseordförande i det nya förlaget tillträdde den hårdföre Kaj-Gustaf Bergh, som också leder styrelsen för den enda finlandssvenska rikstidningen,
Hufvudstadsbladet. Tidningen ägs av föreningen Konstsamfundet, som också
blir dominerande ägare i S&S, medan Schildts forna ägare, Svenska folksko-lans vänner, får nöja sig med en knappt tjugoprocentig andel.
När fusionen, hemlighållen i det längsta, var klar, utbröt en våldsam debatt. En majoritet av förlagens författare befarade att möjligheterna till publicering, inte minst inom ”smala” genrer som poesi och essäistisk, nu
sku-rits ned radikalt. Visserligen har Svenskfinland en rad små förlag, som kan ge alternativ. Men det är fråga om närmast ideella insatser, där resurserna är ytterst begrän-sade. Det är de stora förlagen i Helsingfors som svarat för de verkliga satsningarna, sporrade av konkurrensen.
Vad ska fonderna använda sina pengar till om inte till att stödja litteraturen på svenska? undrade många. Och fick tämligen non-chalanta svar av den nya förlags-ledningen. En av Svenskfinlands populäraste författare, Staffan Bruun, meddelade att han hädan-efter ger ut sina böcker på eget förlag. Tidigast om några år vet vi hur fusionens rent kulturpoli-tiska följder ska analyseras. Men en sak är klar: bilden av det fin-landssvenska kulturkapitalet som en konstens och den kulturella mångfaldens försvarare har fått en allvarlig törn. Marknadstänkandet har tagit kommandot, här som på andra håll. Utgivningen 2011 genomfördes i varje fall enligt det gamla mönstret. Det innebar att den sunda konkurrensen mellan Söderströms och Schildts fanns kvar, att många röster kom till tals både inom prosan och lyriken. Flera av den moderna finlands-svenska litteraturens största namn var aktuella med nya verk.
Två av årets främsta romaner stod för diametralt motsatta sätt att greppa verkligheten och själva
Rik utgivning i förlagsfusionens skugga. Finlandssvensk litteratur 2011 243 den litterära formen. Johan Bargums Seglats i september är ett förtätat exis-tentiellt drama på 120 sidor, medan Marianne Backléns Eldfågelns dans bildar en färgsprakande prosaväv kring danskonstens stora 1900-talsgestalter. Båda böckerna vore värda en stor läsarskara bortom de finlandssvenska begräns-ningarna.
Bargum, en kammarspelets verbale mästare, väljer en segelbåt som arena för ett laddat psykologiskt spel. Ett triangeldrama skisseras upp, två män kring en framgångsrik kvinna, med havet som fond. Här finns inslag av thriller, men det som sker anas i mellanrummen, i antydningarna. Kvar blir en osäkerhet som effektfullt kontrasteras till den detaljrika realismen i själva seglatsen.
Om Bargum hyllar asketiska berättarideal låter Backlén sin roman myll-ra av gestalter, emellanåt nästan till övermått. ”Eldfågelns dans” lyfter fram den rika ryska danstraditionen med namn som Nijinsky och Rudolf Nurejev. Dansen blir själva livets innehåll, antingen handlingen utspelas i S:t Petersburgs kejserliga salar eller i exilens utsatthet. Tidsperspektivet är brett: från Tjajkovskijs 1890-tal i ”Törnrosas” tecken till det sena 1900-talets experimentella danskonst. Backlén har en imponerande kunskap om balettens rent fysiska uttrycksmedel, men det faktiska får sällskap av en stark person-skildring. Är kärleken till dansen större än de rent mänskliga känslorna? Kan man brinna både för sin konst och sin älskade? Frågorna ställs med sällsam intensitet i den här ovanliga och rikt strukturerade romanen.
Mera förutsägbar är kanske veteranen Claes Anderssons Ottos liv, en tydligt självbiografiskt präglad berättelse som uttryckligen kallas ”en samtidsroman”. Här möter vi den forne riksdagsmannen och kulturministern som medan ålderskrämporna blir allt mera påtagliga låter minnen och intryck i nuet kor-respondera. Hans arbetsrum finns i en höghustrappa, där en annan lägenhet disponeras av en psykolog med ”gråtterapi” som specialitet. Att författaren, själv psykiater, ska lockas in i just den terapin är föga förvånande. En dag fin-ner han sig som storgråtande patient. Och gråten gör allting lättare, åtminstone temporärt.
”Ottos liv” är ingen stor roman. Men den har en sympatisk ton av mänsk-lighet, av medkänsla. Själv är Otto minst av allt något föredöme med sin notoriska otrohet och sitt spelberoende, men hans sätt att betrakta sina med-levande bygger på den djupaste humanism: ”Jag skriver mig in i kärlekens namn”. Och in i sin död, kunde man tillägga eftersom texten utmynnar i Ottos ömsinta vision av det som sker på hans egen begravning. Till och med träden utanför arbetsrummet sörjer: ”Ett efter ett släppte löven taget och dansade en stund med vinden runt sin björk innan de dalade till marken i eftertänksamma cirklar”.
självklar. En ung skribent som journalisten och författaren Philiph Teir trevar sig fram, senast i novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför fort, som lånar sin titel från en dikt av Solveig von Schoultz. Teir har en fin förmåga att antyda mysterier bakom den realistiska vardagsytan. Roande är exempel-vis storyn om en stalker som förföljer författaren och filmaren Jörn Donner. Starka i sin ironi är också novellerna från ett realistiskt återgivet Helsingfors där psykiska och sociala förskansningar plötsligt raseras och tomheten anas mitt i den skenbara tryggheten.
Bland debutanterna – än så länge rätt många – fastnade jag framför allt för
Sara Jungersten, som i Wannabe
svarade för en sprakande skildring ur en ung flickas stundom kaotis-ka perspektiv. Intressant nog till-drar sig det mesta av handlingen i Vasa, fjärran från de helsing-forsiska miljöer och kretsar som dominerar så mycket i kultur- och samhällsliv. Huvudpersonen Tove drömmer om en framtid inom teatern. Hon ska bli stjärna och är övertygad om att hon har den rätta begåvningen, trots alla mot-gångar. Jungersten är inte bara en skicklig miljöskildrare – man blir en medvandrare på Vasas gator – utan också en psykologisk berät-tare av rang. Porträttet av Tove, som lika gärna kunde förbli en ytlig spegelbild, djupnar och får till slut nästan tragiska drag. Ändå finns här en möjlig öppning till ett annat, rikare liv. Den saknas nästan helt hos en annan debutant, Marcus Prest i Pop. Det är en roman med stora språkliga och formmässiga förtjänster, en sorts enveten fokusering på det mörka och destruktiva i samspelet mellan de ungdomar som stiger fram på sidorna. Tonen är korthuggen, framslipad i staccatotakt: ”Jag ser bekymrat och sårat på henne. Hon möter min blick. Hon kan knappt stå ut med sig själv”. Men vad lär man sig av hatet och våldet? Jag har läst många romaner på senare år med liknande tema; det fyller mig med trötthet.
Då kan det ge större behållning att sjunka in i Leo Löthmans Transportflotte
Rik utgivning i förlagsfusionens skugga. Finlandssvensk litteratur 2011 245 seglats längs norska kusten under andra världskriget. Det är verkligt flyt över texten, som låter humorn spela mitt i krigets vansinne. Inte minst de dialek-talt färgade dialogerna gör läsningen till en fröjd. Löthman var helt rättvist en av dem som tävlade om Nordiska rådets litteraturpris när Åland för andra gången tilläts nominera en egen kandidat. (Men än så länge följer vi i Nordisk Tidskrifts litteraturöversikt det hävdvunna mönstret att åländsk litteratur är en del av den finlandssvenska.)
Gärna läser jag också en så välskriven thriller som Marianne Peltomaas
Och jag ska avlägsna din slagg, där hon fortsätter sviten om den vardagliga
och föga attraktiva poliskonstapeln Vera Gröhn. Särskilt spännande blir det inte den här gången. Men jag gillar allvaret och samhällsengagemanget hos Peltomaa bakom den underhållande fasaden.
Underhållande på ett annat sätt är Yvonne Hoffman, mest känd för sina ungdomsböcker men absolut värd att läsas i alla ålderskategorier. Det
förlo-rade paradiset innehåller
tretton skymningsberättel-ser, som gläntar på dörren till de mysterier som kan avteckna sig i vardagen. Man behöver inte tala om spöken, men plötsligt får den invanda tryggheten ett drag av osäkerhet. Kan vi lita på det vi ser och hör? Hur var det egentligen med den gamla kvinnan, som berättaren i tonåren jobbade hos en sommar? Vilka mörka hemligheter bar hon på? Hoffman är en suverän berättare i det lilla formatet.
Detsamma kunde fak-tiskt sägas om den origi-nelle poeten Kurt Högnäs, som efter ett halvsekels idogt skrivande nu har fått ett sent och ytterst välför-tjänt genombrott. För De
belöna-des han på Runebergsdagen 2012 med Svenska litteratursällskapets främsta utmärkelse, Tollanderska priset. Det är en märklig samling prosadikter, täta som jord och spröda som fallande regn. Ofta tilldrar sig texterna vid eller under vatten, medan blicken höjs mot stjärnor och rymd. Mellan polerna står människan i sitt ständigt föränderliga landskap, där yttre påverkningar hela tiden interfolieras av rörelser på ett själsligt plan. I klassisk poetisk analys, typ Hans Ruins ”Poesiens mystik”, talas det om hur dikten svingar sig upp mot kosmos. Det gäller i hög grad för Kurt Högnäs i hans strävan efter en alltid undflyende klarhet: ”Om avgrunden kring oss, i rummet, i det gränslösa utanför, den tar sig in i oss alla. Om de svarta djup ur vilka livsrum flyter upp, som av en händelse, och för en tid verkar återspegla dagens ljus, Om känslan av att sjunka, dånet i ens öron när man pressas samman”.
Man känner igen en dikt av Högnäs; ingen annan har hans idiom. Och det gäller också för en annan österbottning, Gösta Ågren, som i samling efter samling når alltmera fulländade resultat i den lyriska paradoxens tecken. Diktsviten I det stora hela visar Ågren på höjden av sitt skapande, en litteratu-rens filosof utan fixerad ideologi. Han är en spejare in i existensens kärnland, en rymd som avtecknar sig inom varje människa: ”Framtiden är vår enda, djupa brunn”. Vi tror oss ge upp, men får ständigt kraft att gå vidare. Varifrån kommer denna styrka?
Allt utmynnar i en saga:
Till sist är lidandet trötthet, och allt annat en lugn och tom saga, som inte behöver någon berättare.
Till sist går den brinnande hästen mot solnedgången genom spjuten av ljus och skugga, när en pojke rider hemåt. Till sist är tiden inte längre vandring. Tyst omger den vandringen.
Rik utgivning i förlagsfusionens skugga. Finlandssvensk litteratur 2011 247 Det är inte lätt för mera vardagsnära poeter att nå upp till ett så förtätat språk. Ändå kan jag ibland finna en liknande ansats hos en så realistisk lyriker som
Bosse Hellsten. Hans nya samling Solen dånar på hyllar smuts, utanförskap,
sex och fylla i William S. Burroughs och Hunter S. Thompsons anda. Det asketiska idealet är att varje dag förneka sig någonting. Det blir inte alltid speciellt övertygande dikt. Men den har ett berörande tilltal och under ytan hörs hjärtljud som får mig att lyssna:
I rönnbärsträdet vaknar någon fågel
och flyger över landskapet. Allt ser ut att vara på sin plats. Stjärnorna går ner i viken.
Till sist en bok, som låter prosaiskt och poetiskt flyta samman bortom alla konstlade genregränser: Bo Carpelans postuma roman Blad ur höstens arkiv. Han dog i februari 2011 och några månader senare nådde denna märkliga bok sina läsare. Man kan se texten som ett andligt testamente, en sammanfattning av en diktarbana som saknar motstycke i finlandssvensk litteratur.
Carpelan debuterade som Björlinginspirerad poet med samlingen ”Som en dunkel värme” 1946. Lyriken var tveklöst hans egentliga hem, men han rörde sig lika mödolöst både i prosans och dramatikens landskap. Hans roma-ner – med ”Axel” (1986) och ”Urwind” (1993) som höjdpunkter – är ofta en sorts inövning i ett poetiskt seende, där verkligheten förtätas på ett magiskt sätt. Det gäller i hög grad för ”Blad ur höstens arkiv”, skriven på ett lätt och rent språk som om döden inte fanns. Huvudpersonen Tomas Skarfelt, med klara drag av författaren, är pensionerad statistiker. Hans tillvaro har fyllts av trista fakta, men det är i dikten och musiken han lever på allvar. Långt in i ålderdomen låter han minnen och intryck av nuet mötas i en miljö som varje Carpelanläsare känner igen: en gård ute på landet där de som en gång levt anas
som skuggor i rummen. Varje scen är genomlyst, som de mål-ningar av Vilhelm Hammershøi som Carpelan så ofta återkom till. Det brukar sägas att barndomen och döden är all sann diktnings kärna. Så är det förvisso hos Bo Carpelan. Sin vana trogen låter han en liten pojke, Slanten, träda fram som den gamle Tomas bästa vän. Barnet och den gamle man-nen förstår varann på ett intuitivt sätt. Ord behöver inte utsägas, i tystnaden bor mötet.
Det ”händer” inte så mycket i ”Blad ur höstens arkiv”, om man kräver ytlig action. Men desto livligare är skeendet på ett inre plan. Carpelan beskriver dröm-mar, vattendrag, träds röster, min-nets irrgångar, förluster, aningar, ensamhet och tillfällig gemenskap. Emellanåt tillåter han sig en blinkning till en valfrändskap som Kafka, pessimisten som också kunde vara humoris-tisk. Carpelan är i många avseenden Nordens Kafka. I nästa stund hyllar han Mozart, livsglädjens musikaliska tolk. Överallt anar man kärleken till den litterära traditionen, till en romersk och grekisk diktning som aldrig upphör att inspirera.
Att läsa Bo Carpelans sista bok är vemodigt. Samtidigt bultar glädjen inom mig över att detta unika författarskap, som omspänner sju decennier, varit möjligt i den finlandssvenska kulturkretsen. Det är för sent att tala om Nobelpris, men om någon finländsk författare i modern tid varit värd den belöningen är det Bo Carpelan.
Den senmodernism som såg hans diktning födas blev en litterär guldålder, inte minst inom poesin. I dag är de språkpolitiska och kulturella förutsättning-arna så mycket sämre i ett läge där hela den språkliga verkligheten svajar. Det kan låta pessimistiskt, men frågan måste ställas: Finns det över huvud taget en finlandssvensk litteratur värd namnet om några decennier?
