NORDEN OCH SKULDKRISEN I EUROPA
Europa skälver. Ett antal länder med skuldkris har förorsakat att hela kon- tinenten i månader haft ekonomisk kris som centralt ämne i de offentliga samtalen.
I skrivande stund gäller det inte bara EU:s ministerråd och andra institu- tioner i det organiserade politiska samarbetet, inte bara bankernas direktio- ner och mediernas verkliga eller imaginära soffsamtal. Det gäller också vid familjernas frukostbord och arbetsplatsernas kaffesamtal, inte minst i Norden. Skulderna är verkliga. Vem ska betala?
Men vad angår oss som bor i Norden Greklands affärer? Eller Italiens? Måste vi verkligen bry oss?
Politiker och intellektuella människor med insikter och samhällsansvar i andra sammanhang, har en svår uppgift nu. Hur kan den verkliga situation vi befinner oss i göras begriplig? Hur kan vi bäst utkräva ansvar hos dem som har ansvar för den situation vi nu befinner oss i? Vad blir konsekvensen av olika handlingssätt? Vilka alternativ framåt kan vi välja mellan? Ska vi försöka bygga skydd mot omvärlden? Eller ska vi söka skydd genom att samarbeta över statsgränserna?
Staterna i Norden har inte egna skuldkriser. Även Island, som för tre år sedan närmast betraktades som bankrutt, framstår nu nära nog som en trygg oas. I juni i år lyckades Island låna en miljard dollar på den internatio- nella lånemarknaden, huvudsakligen USA:s, till räntor som flera länder vid Medelhavet bara kan drömma om.
Islands tillstånd vittnar om en ekonomisk-politisk prestation. Tre av värl- dens tio största bankfallissemang inträffade i Island år 2008. Det är mycket anmärkningsvärt. Världen har mera än 7 000 000 000 människor. Endast cirka 320 000 innevånare bor på Island.
Trots bankkraschen för drygt tre år sedan räknas inte Island idag till de värst utsatta krisstaterna – även om både samhället som helhet och många enskilda människor och familjer har en tung skuldbörda som ska påverka framtiden flera år framöver.
Norges ekonomi är urstark. Somliga säger att det är inget att yvas över.
Norge har ju stora oljerikedomar. Men oljan är i många fall inte någon välsig- nelse. Flertalet oljestater har inte förmått att förena oljeutvinning med allmän välfärd, ekonomisk stabilitet och en politik som siktar på att också trygga en framtid utan väldiga inkomster från utvinning av fossila bränslen. Att styra en oljeekonomi är ingalunda enkelt. Men statsskuld är inte Norges problem.
Danmark, Finland och Sverige är alla EU-medlemmar. Men de berörs trots detta på helt olika sätt av skuldkrisen, som alls inte begränsar sig enbart till Europa. Den finns också i USA och i Europa är den ett nationellt faktum bara i ett begränsat antal stater.
Finland har euron som valuta – det vill säga samma valuta som ett antal
av de skuldkrisande länderna har. Det har ställt större krav på Finland än på övriga nordiska stater. Mest synligt har det gällt i samarbetet för att förebygga att Greklands skuldkris ska leda till en allvarlig ekonomisk kris. Men det ger också Finland större inflytande på hur den europeiska skuldkrisen hanteras – både genom att Finland som eurostat är med i beslutande sammanhang och genom att finländaren Olli Rehn är EU-kommissionens ekonomiansvarige.
Somliga tror att denna kris bara skulle påverka dem som har euron som valuta. Men det är inte bara de europeiska staterna som känner oro. Oron delas av företrädare för exempelvis USA och Kina. Och de har inte euron som valuta – men de inser att ekonomin är sammanflätad.
Ett fall för en europeisk stat skulle faktiskt påverka alla stater på samma sätt som finansföretaget Lehman Brothers fall 2008 faktiskt sände chockvågor genom hela världsekonomin.
Sverige och Danmark har inte direkt bidragit till att Grekland ska kunna
hantera sin skuldbörda med en något lättad skuldbörda – men indirekt via EU har man precis som Finland gjort det. Och Danmark och Sverige har, som Finland, bidragit med bilaterala lån direkt till Island, Lettland och Irland.
Det rör sig inte om nådegåvor. Lånen ska betalas tillbaka med en ränta som ger kreditgivarna full kostnadstäckning och en viss premie för risktagandet. Lånen har dock stor betydelse för dem som är låntagare. Om Island, Lettland och Irland skulle försökt låna på egen hand kunde de istället tvingats att ställa in betalningarna eller betala väsentligt högre räntor. Det gäller också Grekland.
Danmark, Finland och Sverige, liksom Norge som också bidrar till att ge tungt skuldsatta stater stöd, bidrar till att lätta bördan för andra stater. Men ytterst tillgodoser de också sina egna staters intressen.
De nordiska ekonomierna har alla ett stort internationellt beroende. Det relativa välståndet är starkt beroende av fungerande världshandel och pålitliga internationella finansinstitutioner. Det gäller oavsett om välståndet beror på försäljning av fisk och aluminium, olja och skeppsfart, fläsk och läkemedel, papper och mobiltelefoner eller fordonsindustri och tjänsteproduktion. I dagens globala ekonomi finns ingen stat som kan betraktas som en oberoende ö – inte ens Nordkorea. Men det gäller i synnerhet inte starkt utlandsberoende väl- ståndsekonomier som de nordiska.
Den politiska debatten kommer sannolikt allt mera att handla om hur små stater som de nordiska ska kunna hantera detta internationella beroende. Detta
har varit ett tema i alla valrörelser i Norden under senare tid. Sannolikt kom- mer denna fråga att växa sig än större.
Konflikten tycks detta år vara mest intensiv i Finland. Många bedömare tycks i vart fall mena att Sannfinländarnas relativt stora framgångar främst kan förklaras med deras EU-motstånd. Å andra sidan visade det sig efter valet helt omöjligt för det röstvinnande partiet att mobilisera stöd i en majoritet av de folkvalda för sin njugghet gentemot europeisk solidaritet. Majoriteten i Finland valde att solidariskt bistå genom europeiskt samarbete – även om de ställde särskilda krav på säkerhet för lån.
Också i andra nordiska stater leder skuldkrisen, även om den har sitt cen- trum i världsdelens mest sydliga delar, till höjd politisk konfliktnivå. I skri- vande stund hävdar företrädare för det svenska Vänsterpartiet att deltagande i EU:s stabiliseringspolitik med svenska insatser vore att bidra till utländska banker och därför inte bör ske. Företrädare för regeringen hävdar däremot att Sverige ska vara berett att göra en insats då europeisk ekonomisk stabilitet är ett svenskt allmänintresse och att stödet ska ges utan att bankägarna ska kunna sko sig på skattebetalarnas bekostnad.
I alla de nordiska länderna har relationen till EU blivit en allt viktigare poli- tisk fråga. I flera stater noteras ökat EU-motstånd och ökad skepsis mot euron och fördjupat EU-samarbete.
Å andra sidan finns det de som menar att det inte finns någon annan utväg från en väsentligt fördjupad ekonomisk kris än ett fördjupat politiskt samar- bete. Om detta skulle stämma så kommer den politiska diskursen för många år framåt att präglas av den verklighet som växer fram i skuldkrisens kölvatten.
I så fall är frågan om vår framtid ska gestaltas som ett resultat av ett sam- manbrott i det europeiska samarbetet eller om vår nordiska framtid ska vara resultatet av det fördjupade europeiska samarbete som till slut avvärjde skuld- krisen.
Somliga tror att framtiden bäst kan mötas genom bevarat eller helst förstärkt nationellt självbestämmande. Andra tror att störst inflytande kan nås genom samarbete över statsgränserna och att EU är ett viktigt instrument i den reellt existerande verkligheten i den del av världen där Norden ofrånkomligen lig- ger.
Skuldkrisen har ökat den politiska laddningen i Nordens relation till övriga Europa.