Intervjuer gjordes med en av utbildningsledarna vid Fakulteten för utbildningsvetenskaper och med prefekten vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier. Dominansen av lärarprogrammen över fristående kurs var för ledningen ett faktum som hängde nära samman med det uppdrag från regeringen vad gällde lärarutbildningen som fakulteten och indirekt institutionen hade.
Obalansen mellan program och fristående kurs beskrevs av prefekten som något som var svårt att åtgärda. Det handlade om att klara av att leva upp till nya prestationskrav och där expansionen av lärarutbildningarna innebar en stor utmaning. Eftersom söktrycket varit lågt till lärarutbildningen under en längre tid hade situationen med en press på att öka antalet utbildade fått konsekvensen att man nu tvingades betala tillbaka medel på grund av underprestation. Prefekten underströk att man inte heller lyckats med att uppfylla prestationen vad gäller studenter som läste fristående kurs vilket innebar att det var svårt att utöka denna del av verksamheten.
Prefekt: Vår absolut största utmaning är att vi inte uppfyller våra prestationer, alltså våra krav på oss. Det gäller både kurser och program.
Situationen hade lett till att man försökte tänka ut nya kurser, och idéer fanns om att öppna upp vissa populära kurser för studenter utanför lärarprogrammen. Det fanns en förhoppning om att sommarkurser med ett attraktivt innehåll som ledarskap exempelvis kunde vara ett sätt att råda bot på underprestationen.
Utbildningsledaren beskrev att expansionen av lärarprogrammen skett under hennes år vid universitetet och att detta inneburit att mer och mer handlade om att klara av att leva upp till prestationerna kopplade till lärarprogrammen, vilket inneburit att det blev mindre utrymme för de fristående kurserna. Utbildningsledaren framhöll att det hade varit roligt om det hade funnits möjlighet att utveckla tvärvetenskapliga kurser inom universitetet i större utsträckning.
Parallellt med att lösa problemet med underprestationer handlade verksamheten om att försöka arbeta långsiktigt med att leverera god utbildningskvalitet. Den långsiktiga planeringen var dock svår eftersom lärarutbildningarna led av en ryckighet genom styrningen uppifrån med nya krav på utexaminerade lärare från regeringen. Att bygga upp en utbildning med god kvalitet krävde resurser och när rekryteringen av studenter sviktade var det svårt att upprätthålla kvaliteten eftersom resurser drogs in. Prefekten ansåg att en satsning på kvalitet var vägen att gå för att göra utbildningen konkurrenskraftig. Andra ingredienser i stärkandet av utbildningen som han såg framför sig var en satsning på internationalisering, stark forskning och utvecklande av samarbetet med så kallade partnerskolor. En idé var också att försöka göra lärarutbildningarna bredare så att studenter som såg en framtid i yrken med ledarskap som ett inslag (men som inte nödvändigtvis behövde vara läraryrket) skulle kunna lockas av utbildningarna. En nyckel var att stärka ledarskapsmomenten inom programmen.
Även om de fristående kurserna utgjorde en mindre del av verksamheten på institutionen och fakulteten så var det en utbildningsdel som man värnade om.
Prefekt: Jag tycker att fristående kurser behövs för att stärka området så att man kan locka personer som kanske läser annat, andra program, och blir intresserade av vårt område, utbildningsvetenskap, och de här olika ämnena vi har. Jag tycker att det är jätteviktigt.
Också utbildningsledaren framhöll vikten av att ha ett levande kursutbud både vid institutionen men även vid Uppsala universitet i stort. Uppsala universitet erbjöd det största ämneslärarprogrammet i Sverige och det såg utbildningsledaren som ett resultat av den bredd av ämnen och kurser som fanns vid universitetet.
Detta möjliggjorde stor valfrihet för lärarstudenterna att kombinera ämnen. Utbudet av kurser vid universitetet var mycket viktigt för ämneslärarprogrammets ställning i Uppsala.
Utbildningsledare: Ja, jag tycker det är roligt att vi kan erbjuda ett så brett utbud. Och det är också en … Vi är ju det största ämneslärarprogrammet och det tror jag beror på det, att vi har en så oerhörd bredd. Och där vi också har.[…] Och det tror jag dels beror på att vi har en sån enorm bredd, men också på att vi har en stor valfrihet. Så att man väljer inriktning mot svenska och sen kan man välja vilket annat ämne man vill, och det är ganska ovanligt, ändå.
En stor del av kursverksamheten handlade om lärarfortbildning där behovet var mycket stort vilket gjorde att fokus riktats mot denna del av verksamheten enligt utbildningsledaren. Prefekten poängterade att institutionen haft stor kursverksamhet som innefattat utbildning av handledare ute på skolor som skulle ta emot lärarstudenter, en verksamhet som inte gett några resurser eftersom denna typ av kurs inte gick genom antagning.se-systemet. Handledarkursen var poänggivande men gav alltså inte några resurser vilket hade inneburit svårigheter för institutionen.
Konklusioner
Föreliggande studie handlar om hur studenter och utbildningsansvariga vid åtta institutioner inom vetenskapsområdet för humaniora och samhällsvetenskap vid Uppsala universitet ser på högre utbildning med ett särskilt fokus på förhållandet mellan fristående kurs och program.
Först behöver vi dock erinra oss att utbildningsutbudet ser väldigt olika ut vid de studerade institutionerna. Institutioner inom fakulteter som den Språkvetenskapliga, den Teologiska och den Historisk-filosofiska hade betydligt högre andelar studenter i fristående kurs än Juridiska institutionen och Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier, som återfanns vid fakulteter där stora och tunga yrkesprogram, juristprogrammet och lärarprogrammet, helt dominerade utbildningsutbudet. Det fanns även intressanta skillnader mellan institutioner inom en och samma fakultet. Filosofiska institutionen hade ett betydligt mer mångfacetterat kursutbud än Historiska institutionen, som huvudsakligen erbjöd 30 hp-kurser inom historia från A- till C-nivå. Även Institutionen för nordiska språk hade ett brett kursutbud. Vid de båda samhällsvetenskapliga institutionerna, den Nationalekonomiska och den Statsvetenskapliga, var fokus på terminslånga kurser i huvudområdena.
Dessa skillnader till trots har många teman i intervjuerna varit återkommande och liknande mellan institutionerna, medan andra har skilt sig åt och varit specifika för de olika utbildningsplatserna inom universitetet. Nedan konkluderas först sådant som var lika för att sedan gå över i förhållanden som skilde sig åt.