Intervjuer gjordes med utbildningsledare vid Juridiska fakulteten och prefekt vid Juridiska institutionen. Intervjuerna gjorde tydligt att juristprogrammet var institutionens ”flaggskepp”. Antalet platser på programmet hade utökats under en period när det var lågkonjunktur och man hade då infört programintag även på vårterminen. Som mest hade man haft ungefär 500 studenter på juristprogrammet under året. Därefter minskade antalet platser igen (dock inte till vad det var före expansionen) vilket innebar att man hade varit tvungen att i stort sett skära bort den fristående kursverksamheten. Det var denna verksamhetsdel som var flexibel och där kunde man förhållandevis snabbt justera för förändringarna i utbildningsuppdraget. Återuppbyggnaden av kursutbudet på grundnivå, efter att man ”avlövat” den fristående kursverksamheten, var vid intervjutillfället fortfarande igång genom att man sjösatt en juridisk översiktskurs (JÖK) som kördes igen. Kursen hade startat bland annat som ett resultat av diskussionerna om att studenter väljer program framför fristående kurs.
Utbildningsledare: Och detta är också resultatet utav de diskussioner som har skett eller ägt rum på områdesnivå under de senaste åren, där vi har diskuterat det som Börjesson har fått ett uppdrag om. Tendensen har varit att klasser uteslutande
går till program och att fristående kurser minskar. Och detta är vårt bidrag till att öppna upp för att man ska kunna läsa. Och då har vi också konstruerat kursen på så vis att man klumpar ihop undervisning, den går på halvfart, så att man kan ta den tillsammans med andra studier och sånt där. Så att det ska passa.
Eftersom söktrycket till juristprogrammet var högt och studenterna fick arbete efter utbildningen låg frågan om att tillåtas expandera programmet latent. Det fanns inga hinder för detta om man såg ur ett institutions-eller fakultetsperspektiv men samtidigt förstod man att det var svårt ur ett områdesperspektiv att hävda fler platser till programmet. Man framhöll att även om det var självklart att juristprogrammet var flaggskeppet och de flesta studenterna ville bli jurister, sitta ting och arbeta med traditionella juristyrken så var det viktigt att driva en verksamhet med fristående kurser. Det underlättade regleringen av ”produktionen upp till takbeloppet”. Satsningen på fristående kurser innebar strategiska överväganden.
Vad det gällde forskarutbildningen var kopplingen till grundutbildningen oproblematisk eftersom alla forskarutbildningsämnena fanns representerade på juristprogrammet.
En poäng med fristående kurs från juridikens perspektiv var den roll som kurserna fyllde som sidomeriter för juriststudenterna. För alla som var intresserade av att göra en notarietjänstgöring efter juristprogrammet behövdes i praktiken att man hade läst kurser vid sidan om programstudierna. För att få räkna kurser som en sidomerit krävdes minst 30 hp. Universitetsämnena var indelade i två olika grupper där en grupp bestod av sådana ämnen som i sin inriktning visade prov på värde för tjänstgöring i domstol och en grupp som var kurser som inte ingick i juristexamen. Den förstnämnda gruppen av ämnen gav mest poäng. Systemet ledde till, menade prefekten, att juridikstuderande var ”storkonsumenter” av kurser vid andra institutioner.
Prefekt: Men däremot så är våra studenter storkonsumenter hos andra. Man läser jättemycket fristående kurser, men man tar inte in dem i sitt …
Intervjuare: Program, nej.
Prefekt: Och inte i sin examen. Man kan. För juristprogrammet är tre år som alla måste göra, sen på avancerad nivå så kan man ta in allt möjligt annat som är på avancerat nivå och en del är inte ens avancerad nivå. Man kan läsa Företagsekonomi A och ta in det i sin examen till exempel.
Intervjuare: Det gör man inte?
Prefekt: Nej. För man vill ha det som en sidomerit. Och väldigt många vill göra notarietjänstgöring efteråt.
Det framstod som lite oklart hur väl användningen av juridikkurser för andra programstudenter vid universitetet fungerade. Försök hade gjorts med att ekonomprogrammet skulle ha ett större utbyte med juridiken men det hade inte riktigt fallit väl ut.
Samarbetet med Visby innebar genomförandet av ett grundår i juridik på Campus Gotland. De studenter som presterade bäst på grundåret gavs möjligheten att komma in på senare del (terminskurs tre) på juristprogrammet. Samarbetet som alltså delvis kopplade samman ett fristående kurspaket med programmet sågs även som viktig i ambitionen att bredda rekryteringen. Det fanns vissa hinder på vägen att övervinna, eftersom det var en skillnad i betyg hos dem som kom in på programmet direkt och hos dem som kom in via grundåret på Gotland, där den senare gruppen hade något lägre betygssnitt. Betygsskalan var också olika där programmet hade betygsstegen B, BA, AB och fristående kurs U, G och VG. Problemet var att AB var ett högre betyg än VG men genom att studenterna skrev liknande tentor och att de tentor som skrevs på de fristående kurserna var anonyma och rättades av samma lärare som bedömde programstudenternas tentor ansåg man sig ha kommit runt problemet och kvalitetssäkrat utbildningen på Gotland.
I diskussionen med prefekten framkom också den sociala funktion som fristående kurser fyllde vid universitetet. Prefekten menade att det fanns en tendens att studentmiljöerna blev mer och mer socialt homogena sett till betyg, kön och social bakgrund, vilket gjorde att kurser på andra institutioner i andra ämnen var viktiga för att den hårt meritokratiskt och socialt selekterade gruppen av studenter som juristprogrammets studentgrupp bestod av, träffade individer med andra bakgrunder och erfarenheter
Prefekt: De har ett klart och tydligt uppdrag att åklagaren ska spegla som samhället ser ut. Men vilka är det som har bra betyg? Ja, det är ju tjejer typiskt sett som kommer från en studievan [familjebakgrund].
Ett problem som institutionen brottades med och som man kämpade för att få gehör för på områdesnivå var den ojämna balansen mellan utbildning och forskning. Här hävdade man att det inte var en rättvis balans mellan utbildningsuppdrag och tilldelade forskningsanslag. Man hade haft förväntan om att få mer
forskningsanslag när man tog på sig ett större utbildningsuppdrag men ansåg att detta inte hade blivit fallet. Lärarna hade svårt att få tid för forskning när de ingick i undervisningen i så hög utsträckning, vilket försvårade att ta på sig nya utbildningsuppdrag.