Detta kapitel kommer att behandla hur de sovjetiska krigsfångarna organiserades i Norge och övriga Nazityskland men även deras arbete för Norges infrastruktur under Andra Världskriget.
5.1 Organiseringen
Fritz Sauckel, generalfullmäktige för arbetskraft, GBA, var den som hade ansvaret för den utländska arbetskraften om skickades till Nazityskland och till dess ockuperade områden. Han var även ansvarig för de sovjetiska krigsfångar som skickades till Norge för att arbeta. Han arbetade till en början för att förbättra levnadsförhållanden för krigsfångarna något som han sedan inte kunde fortsätta arbeta med.82
Krigsfångar som tagits av tyskar befann sig under ledning av Oberkommando die Wehrmacht, OKW, detta gällde dock inte krigsfångar som kom från luftvapnet och marinen, de skickades istället till luftvapnet eller marinen. Det var OKW som bestämde hur många av krigsfångarna som skulle skickas till Norge och var ansvariga för transporten av dem.
Norge tillhörde OKW-området som var ett ockuperat område med en ockupationsarmé i landet. Den tyska militären som var i Norge hade mycket lite inflytande. När fångarna kom till Norge var det ”Wehrmachtbefehlshaber”83 som tog över ansvaret men arbetade efter order från OKW. Det var de som gav instruktioner om hur de skulle bevakas, hur de skulle delas in och hur fördelningen av arbete skulle se ut.84
År 1944 övergick ansvaret för krigsfångarna till Schutzstaffel der NSDAP, SS. Deras chef Heinrich Himmler fick ansvaret för ”forvaringen av samtlige krigsfanger og internerte så vel som krigsfangeleire og innretninger med bevoktning.”85
82 Neerland-Soleim (2005) sid. 42
83 ibid sid. 52
84 ibid sid. 52
85 ibid sid. 54
5.2 Organisation Todt
Organisation Todt, OT, var den tyska institutionen i Nazityskland som hade ansvaret för byggverksamheten i Nazityskland och i deras ockuperade länder, de hade ansvaret för den tyska krigsekonomin.86
OT var en halvmilitär grupp, de fick sitt namn från ingenjören Fritz Todt. Han var högt värdesatt av Hitler efter hans arbete med Nazitysklands ”Westwall” som var Nazitysklands befästningsanläggning vid gränsen mot Frankrike. Han var även ansvarig för byggandet av
”Reichsautobahnen”87som byggdes mellan åren 1933-38. Innan Fritz Todt tog över bygget av autobahn var det de tyska ”Strassenwesen”88 som var ansvariga, de hade en god organisering, något som Todt behöll och som sedan blev det grundläggande i OT.89Fritz Todt utsågs till riksminister 1940 för vapen och ammunition men dog i en flygolycka i februari 1942.
Uppdraget som rustningsminister togs därefter över av Albert Speer som även blev ansvarig för OT.Albert Speer var arkitekt.90
Hur de sovjetiska krigsfångarna skulle användas bestämdes i ett samarbete mellan OT, riksarbetsministeriet och OKW. Josef Terboven den nazityska rikskommissarien i Norge hade länge försökt få sovjetiska krigsfångar till Norge för att arbeta på olika projekt. Men regeringen i Nazityskland ville utarbeta en detaljerad plan för vad de skulle kunna göra i Norge, de ville också kontrollera att de byggplaner som Terboven hade var realistiska.91
OT som var ansvariga för delegeringen av de sovjetiska krigsfångarna och förde över den polykratiska strukturen som gällde i Nazityskland till Norge. Det blev ett system där de personliga egenskaperna hos de tyska tjänstemännen och informella förbindelserna hade större betydelse än politiskt ledande ställningar.92
86 Neerland-Soleim (2004) sid. 179
87 ibid sid. 180
88 ibid
89 ibid sid. 181 f.
90 Sereny (1995) Albert Speer och sanningen sid. 45
91 Neerland-Soleim (2004) sid. 178
92 ibid
OT utförde byggarbete för krigsföremål i Wehrmachts tjänst och använde sig mestadels av utländsk arbetskraft. Efter det att Wehrmacht gick mot frontlinjen fick OT ansvaret att reparera broar, järnvägar och vägar. I Norge fick de ansvaret för att bygga en ny infrastruktur.93
Hitler hade ett personligt engagemang i genomförandet av järnvägsutbyggandet. Innan OT och OKW fick ansvaret för de sovjetiska krigsfångarnas arbetsinsats var det Hitler själv som gav order till generalfullmäktige att ansvara för detta. Men sedan fick OT ansvaret för att bygga fästningar, vägar och järnvägar i Norge. Dock var det inte enbart sovjetiska krigsfångar som utnyttjades som arbetskraft till byggprojekten i Norge. Det fanns även andra nationaliteter såsom jugoslaver och polacker men även tyska straffångar, dock bestod majoriteten av sovjetiska krigsfångar.94
År 1941 lämnade Todt fram en rapport om vad som skulle gälla för de sovjetiska krigsfångarnas insats i rustningsindustrin. Tilldelningen av de sovjetiska krigsfångarna skulle utgå från det som låg närmast Nazityskland. Oktober 1941 påpekade riksarbetsministern att det var brist på arbetskraft inom den tyska ekonomin och det skulle bli nödvändigt att använda de sovjetiska krigsfångarna på ett helt annat sätt än tidigare. De blev aktuella för arbete i de ockuperade områdena. Arbetet skulle utgå efter krigsfångarnas kunskaper och kapacitet.95
Verksamheten i Norge och Danmark administrerades av ”Einsatzgruppe Wiking”, EG Wiking.96 Huvudkontoret till einsatzgruppe låg i Oslo, och administrerade för båda länderna.97 Till denna tillhörde även transportflottan Speer som var huvudansvariga för transporten till Organisation Todt. De transporterade bland annat material till byggverksamheten. Transportflottan bestod sammanlagt av 10 000 män, med en stor del norrmän.98
93 Neerland-Soleim (2004) sid. 180
94 ibid
95 ibid sid. 183 f.f.
96 ibid sid. 188
97 Internet 1
98 Neerland-Soleim (2004) sid. 188 f.
5.3 Nordlandsbanan
I maj 1942 gav Hitler order om Wehrmachts byggverksamhet i Norge. OT fick ansvaret att bygga Nordlandsbanan, riksväg 50 (E6) samt olika fästningsanläggningar. Det byggdes även flygplatser och dockor för större skepp.99
Hitler hade planer på att det skulle byggas en sammanhängande järnväg från Mo i Rana till Kirkenes med en förbindelse till Nordreisa-Alta, något som han planerat redan 1940. Han ville bygga järnväg mellan Stavanger och Oslo. Även mellan Trondheim och Narvik för att säkra transporten till Nordfronten och samt kunna frakta malm från Kiruna. Detta trodde Hitler skulle kunna bli klart inom två år.100
År 1942 ansågs dock det viktiga projektet vara riksväg 50 mellan Lakselv och Ivalo. På Nordlandsbanan var sträckan fram till Mo i Rana redan klar och sträckan Mo i Rana - Fauske planerades vara klart 1943, men efter att general List gjort ett besök i Norge den 25 mars 1942 rapporterade att bygget av järnvägen mellan Mo i Rana till Kirkenes måste starta så fort som möjligt under Reichskommissars ledning. Det skulle dessutom byggas tunnlar där det var möjligt.101
Utbyggnaden av järnvägen krävde en omfattande arbetsstyrka. OT beräknade att det skulle behövas cirka 300 000 man för att bygga järnvägssträckan mellan Kirkenes och Fauske. År 1942 planerades det att sätta in cirka 35 000 man som skulle fördelas med 20 000 till området Kirkenes – Nyborg, 5 000 kring Nordreisa och 10 000 till området Narvik – Fauske. År 1942 skickades 6 000 sovjetiska krigsfångar för att delta i bygget av järnvägen mellan Mo i Rana och Fauske därefter skulle 500 man skickas i perioder.102
I Nord- Troms och Finnmark planerades ett bygge av järnväg från Nordreisa mot den finska gränsen över Kautokeino och Karasjok, vidare längst Tanaelva till Skippagurra, något som geografiskt skulle bli svårt på grund av stora myrområden. I inspektionen av detta område som pågick till maj – juni 1942 deltog tyska och österrikiska byggfirmor, OT-ledningen i
99 Neerland-Soleim (2005) sid. 85
100 ibid
101 ibid sid. 86
102 ibid sid. 86 f.
Oslo och OT- centralen från Berlin. Norge hade tidigare haft planer på att bygga järnväg längst kusten.103
Den största uppgiften som OT hade under byggets gång var att finna arbetskraft till de olika projekten som pågick. År 1943 startade Einsatzgruppe Wiking bygget av Nordlandsbanan, ett arbete som inte var helt problemfritt. Det protesterades emot projektet och tvärtemot Hitler som beräknat arbetet till två år, trodde de att det skulle ta fyra till sex år att genomföra projekten. Dessutom fanns det ett behov av 145 000 sovjetiska krigsfångar som skulle genomföra arbetet. Det skulle även vara problem med transporten och säkerheten i Norge, därför gick Hitler med på att de skulle börja arbetet norr om Tysfjord och arbetet mellan Fauske och Drag skulle fortsätta så fort som möjligt.104
År 1942 meddelades det att arbetet var av dålig kvalitet, en följd av den kalla årstiden och bristen på råmaterial och dålig cement, detta skapade förseningar norr om Mo i Rana. Bristen på arbetskraft var dessutom mycket hög, något som Hitler hade en lösning på. Det skulle skickas sovjetiska och jugoslaviska krigsfångar för att bygga järnvägen. Det sades att fångarna skulle få extra matransoner för att klara av det kalla klimatet.105
Byggverksamheten norr om Mo i Rana var omfattande och 1942 övertog OT anläggningsarbetet och ett flertal tyska och österrikiska byggfirmor och ingenjörer blev inblandade. Resultatet blev två långa vägar, den från Mo i Rana till Fauske som var på 173 kilometer samt den från Fauske till Drag som hade sträcka på 130 kilometer.106
Vägen från Mo i Rana till Fauske byggdes av företaget Oberbauleitung som fick 9 000 krigsfångar tilldelade från oktober 1942 till mars 1943. År 1943 var det 12 592 människor som arbetade på denna sträcka och av dessa 12 592 var 8 164 krigsfångar.107
Sträckan mellan Fauske till Drag byggdes av två norska och 18 tyska byggfirmor och det var sammanlagt 7 784 som arbetade på sträckan och av dessa var 5 515 sovjetiska krigsfångar.108
103 Neerland-Soleim (2005) sid. 87
104 ibid sid. 88
105 ibid
106 ibid
107 ibid sid. 89
108 ibid
Sammanlagt var det alltså 11 500 sovjetiska, 800 jugoslaviska och 1041 polska krigsfångar som arbetade på bygget av järnvägen mellan Mo i Rana och Finneid, dessutom var det 8 300 sovjetiska krigsfångar som arbetade mellan Finneid och Drag i Tysfjord, sammanlagt var det 21 600 krigsfångar som arbetade i dessa områden. 14 000 tyska soldater var dessutom stationerade där för att vakta och kontrollera fångarna.109
På Nordlandsbanan byggdes det en sammanhängande järnväg mellan Kirkenes med en förbindelse till Nordreisa-Alta. En järnväg mellan Stavanger och Oslo samt mellan Trondheim och Narvik skulle byggas för att säkra transporten till Nordfronten för att kunna frakta malm från Kiruna till Nazityskland. I Nord- Troms och Finnmark planerades ett bygge av järnväg från Nordreisa mot den finska gränsen över Kautokeino och Karasjok, vidare längst Tanaelva till Skippagurra. Något som skulle bli geografiskt svårt på grund av stora myrområden.110
5.4 Vägarbete och befästningar
Ytterligare en viktig uppgift som EG Wiking som arbetade under OT i Norge var att bygga, modernisera och vintersäkra vägar. Riksväg 50 (E6) var den viktigaste förbindelsen för militären och den tyska Wehrmacht. Oktober 1941 skickades de första rapporterna från OKW som rapporterade att den första arbetsinsatsen av sovjetiska krigsfångar hade kommit till Norge. Rapporten berättar att 2 600 hittills kommit och av dessa hade 2 400 skickats direkt till NordNorge. De skulle arbeta med vägbygge och att renhålla vägarna från snö.111
Hitlers order från den 13 maj 1943 innebar att riksväg 50 (E6) skulle vintersäkras till Lakselv och därifrån till Eismerstrasse eller Porsangerfjorden som den även kallades. Det innebar att riksväg 50 skulle byggas ut. Riksväg 50 var ett stort problem vintertid, något som gjorde det svårt att hålla vägen öppen för trafik. Tyskarna tyckte att det var viktigt att kunna hålla Kvænangenpasset öppet för att kunna säkra förbindelsen mellan Alta och Narvik. Stora delar av det tyska försvaret var placerade i området Kvænangen-Kirkenes för att förhindra angrepp i Porsangerfjorden och Altafjorden och därför var de strategiskt viktiga områden.112
109 Neerland-Soleim (2005) sid. 89
110 ibid
111 ibid sid. 90
112 Neerland-Soleim (2005) sid. 91
Planen med bygget var även att bygga snötunnlar längst vägen för att kunna hålla vägen öppen vintertid. Kring vägsträckan Alta-Skaidi var det cirka 2 000 sovjetiska krigsfångar som arbetade och vaktstyrkan var på 152 man. Det skulle byggas två tunnlar med en längd på totalt 13 595 meter och snöskärmar på 66 kilometer, något som var ett mycket krävande arbete med tanke på det hårda klimatet.113
Ännu ett viktigt uppdrag var bygget av Atlanthavsvallen, ett arbete som skulle fördelas mellan OT och OKH och Todt bar ansvaret för arbetet. Det skulle byggas befästningar kring hela Atlantkusten för att skydda mot angrepp, Hitler fruktade att de allierade skulle försöka angripa det ockuperade Norge. Det byggdes en enorm militär anläggning med fästningar och flygplatser.114
Det skulle även byggas bombsäkra utbåtsbunkrar i Trondheim och Bergen, den tyska marinadministrationen ansvarade för bygget av basen i Bergen medan OT fick ansvaret över Trondheim. I Trondheim skulle det sammanlagt vara 8 100 män som arbetade och innan krigets slut var det runt 800 sovjetiska krigsfångar som arbetade på ubåtsbasen i Trondheim.115
De sovjetiska krigsfångarnas arbete har varit ett stort bidrag till utbyggnaden av den norska infrastrukturen. I Norge var det ont om arbetskraft och de sovjetiska krigsfångarna kom till Norge som arbetskraft, en arbetskraft som var starkt efterfrågad.116
5.5 Krigets slut och frisläppning av sovjetiska krigsfångar
År 1944 var ett år som det började gå dåligt för Nazityskland, de förlorade allt fler slag både på väst- och östfronten. Sovjetunionen började närma sig gränsen för det tyska riket och de allierade nådde i sin tur Aachen i Nazityskland. Landstigningen av Normandie i juni 1944 var dessutom lyckad för de allierade och Nazityskland var inte längre de som dominerade i västra
113 ibid
114 ibid sid. 92
115 ibid sid. 93
116 Ugelvik – Larsen (1999) I krigens kjølvann sid. 38
Europa. Den 22 april 1945 förklarade Hitler Nazityskland förlorad kriget och den 30 april begick han och kärleken Eva Braun självmord.117
I Norge hade Sovjetunionen gått in över den norska gränsen hösten 1944, den tyska armén tvingades förflytta sig nedåt mot Narvik. Den 12 november sänkte det brittiska flygvapnet tyskarnas största krigsfartyg som fanns i Tromsö, Tirpitz. Maj 1945 besegrades den tyska armén av de allierade och den röda armén, den 9 maj 1945 blev det fred i Norge.118
På listan över de läger som fanns 1945 är det endast fem läger som är uppräknade. Det var de så kallade ”O.T. Lager”.119 Det var lägret i Bergen där 1 635 krigsfångar var stationerade, O.T. Bau D. i Bogen med 359 krigsfångar, O.T. Gruppe Wiking i Ramsund med 183 krigsfångar, O.T.- Lager i Lyngseidet med 270 krigsfångar och O.T. Lager i Djupvik med 150 krigsfångar. Dessa siffror var mycket märkliga för antalet var utan tvekan egentligen högre. De övriga krigsfångelägrena blev uppskrivna i den militära tjänstestad eller i den division de tillhört. En förklaring till att siffrorna var låga kan vara att krigsfångarna efter 1944 skickades direkt till de lägren som tillhörde Wehrmacht medan OT var de som var ansvariga för byggnadsprojekten.120
När kriget tog slut 1945 och de sovjetiska krigsfångarna skulle få åka hem var fanns det cirka 73 000 krigsfångar i Norge. Den svenska greven Folke Bernadotte var ledare för det svenska Röda Korset som hjälpte de norska myndigheterna i deras frigörelse och återsändningen av de sovjetiska krigsfångarna.121
Det var dessutom många tyska flygplan som tvingades nödlanda i Sverige i slutet av kriget 1945, tyskarna byttes mot krigsfångar, det var då främst amerikaner och engelsmän men även sovjetiska krigsfångar fick möjligheten att åka hem.122
När kriget tog slut var det cirka 26 000- 27 000 krigsfångar i Nordland fylke, 11 500 mellan området Mo i Rana och Finneid, mellan Finneid och Drag var det 8 300 sovjetiska
117 Johansson (2000) sid. 113 f.
118 Fjørtoft (1995) De som tapte krigen sid. 444
119 Neerland-Soleim (2005) sid. 94
120 ibid sid. 94 f.
121 Neerland-Soleim (2004) sid. 299
122 Bernadotte (1948) sid. 33
krigsfångar. OT hade vid krigets slut uppgett att de endast hade 2 597 krigsfångar i sina läger men andra siffror visar att det var cirka 30 000 vid frigöringen.123
Sammanlagt var det cirka 44 140 sovjetiska krigsfångar i Tromsø området, 15 058 i Oslo området, 9 394 i Trondheim området och 4 126 i Bergen området samt 3 584 i Stavanger området.124
I Norge var det socialdepartementet som tog över ansvaret för de sovjetiska krigsfångarna. De ville skeppa tillbaka krigsfångarna med hjälp av Sovjetunionen via Sverige. Men den 28 maj 1945 påbörjade den röda armén att samla in fångarna från de 400 lägren som fanns i Norge.
De skulle sändas med tåg från Narvik och det skulle skickas 800 sovjetiska före detta krigsfångar per dag men det skulle endast vara sovjetiska medborgare.125 Stalin krävde att alla invånare från sitt land skulle skickas tillbaka till Sovjetunionen. Detta gällde inte enbart från Norge utan från alla ockuperade områden i Europa. Det hade sammanlagt tillfångatagits 5,8 miljoner sovjetiska soldater, men dock var det enbart 1 150 000 av dessa som överlevde de svåra levnadsförhållanden som krigsfångarna hade.126
Den svenska Norgehjälpen tillsammans med den norska socialministern Stöstad, general Thorne, som var chef med den brittiska militärkommissionen, hade beslutat att den svenska Norgehjälpen skulle inrikta sig på att hjälpa de sovjetiska krigsfångarna som befann sig i Norge vid krigets slut. Det skulle organiseras sjukhus så att de krigsfångar som behövde sjukvård innan de åkte hem skulle få det.127
Mycket tyder på att hemkomsten till Sovjetunionen inte blev som de hade tänkt sig. Det var mycket osäkert hur mycket de olika krigsfångarna hade deltagit i den tyska krigsmaskinen och om fångarna skulle behöva straffas för detta vid hemkomsten.128
I ett tal från den 16 augusti 1941, kategoriserar Stalin alla krigsfångar som landsförrädare.
Militära ledare och officerare som övergav sig till fiende skulle ses som en ond desertör och deras familjer skulle arresteras. Problemet för den sovjetiska myndigheten var att skilja de
123 Neerland-Soleim (2004) sid. 299
124 ibid sid. 300
125 Neerland-Soleim (2005) sid. 113 f.
126 Ulateig (1985)Hjem til Stalin – Skjebnen til 83 000 russiske krigsfanger i Norge 1945 sid. 9 f.
127 Bernadotte (1948) sid. 99 f.f.
128 Neerland-Soleim (2004) sid. 113
som förrått landet och de som befunnit sig i en omöjlig situation. Men det är mycket möjligt att de hade planer på att straffa alla som gett upp mot fiende och tagits till fånga. När kriget var över 1945 krävde den sovjetiska myndigheten att Gulag- systemet skulle byggas ut för att kunna ta emot de sovjetiska krigsfångarna.129
När de sovjetiska krigsfångarna återvände till Sovjetunionen fick de en stämpel som samhällsfarliga. De blev anklagade för att ha samarbetat med Nazityskland. Efter ett kort förhör med krigsfången blev de ofta dömda till tvångsarbete under obestämd tid, men sällan under fem år. Äldre män och en del kvinnor och barn blev skickade till sina hem i Sovjetunionen.130
Fördelningen såg ungefär ut så här; 6,5 procent sändes till fångläger i norr, 14 procent till arbetsläger med uppgift att återuppbygga landet. Ungefärligen 19 procent blev inkallade till armén medan 58 procent fick åka hem.131
Den 26 juni 1951 beslöt försvarsdepartementet att en översikt av de sovjetiska gravarnas antal och fördelning skulle utarbetas. I och med detta uppgavs det finnas totalt 10 704 gravar i Norge. En mer detaljerad översikt blev klar 1968. Det var ett mer omfattande arbete och det visade att det var ungefär 11 000 sovjetiska krigsfångar som dog i Norge under ockupationen.132
Den största gravplatserna fanns i Høybuktnoen i Sør- Varanger med 1502 döda, Hestebrinken i Saltdal i Nordland med 693 döda samt Jørstadenoen i Oppland med 957 döda. Dödligheten hade legat på cirka 13 procent och var låg i förhållande till andra länder. Många sovjetiska krigsfångar dog till följd av dåliga förhållanden i deras levnadsförhållanden.133
Det har i efterhand diskuterat vilken betydelse de sovjetiska krigsfångarna hade på den norska infrastrukturen. Sammanlagt arbetade de sovjetiska krigsfångarna 227 600 arbetsdagar på Nordlandsbanan.134
129 Bacon (1994) The Gulag at War sid. 93
130 Dallin & Nicolaevsky (1948) Slavearbeid i Sovjet- Russland sid. 260
131 Internet 2
132 Neerland-Soleim (2004) sid. 414
133 Neerland-Soleim (2004) sid. 414
134 ibid sid. 413
En avdelningsingenjör vid Nordlandsbanan hade kommit fram till att de sovjetiska krigsfångarnas arbetsinsats egentligen inte utgjorde mer än 4,5 procent av ett normalt arbetsår.135Medan undersökningar från OT visade ett annat resultat. En översikt från mars 1945 uppgav att de sovjetiska krigsfångarnas arbete utgjorde mer än hälften av den nazityska arbetskraften.136
Detta är dock något som diskuteras och från norsk sida har det fruktats att ett krav om ersättning för de sovjetiska krigsfångarnas arbete skulle efterfrågas.137
År 1946 tillsattes en kommission som skulle inhämta information om de sovjetiska krigsfångarnas arbetsinsats i Norge. De skulle kartlägga deras sysselsättning och arbetsförhållanden. Denna kommission tillsattes i Norge efter påtryckningar från
År 1946 tillsattes en kommission som skulle inhämta information om de sovjetiska krigsfångarnas arbetsinsats i Norge. De skulle kartlägga deras sysselsättning och arbetsförhållanden. Denna kommission tillsattes i Norge efter påtryckningar från