Kritik och förbättringsförslag från intervjuer och fokusgrupper

redovisas är relativt spretiga och en del har redan framkommit genom de frågor som diskuterats i föregående avsnitt. Grovt sett så kan uppfattningarna delas in i att försöka fördjupa och förbättra verksamheten, att stanna upp och reflektera kring vad som från början var tanken med Familjehusen, eller i högre grad gå tillbaka till det gamla. Många ser en tydlig potential i samverkan men har olika bilder av hur det ska gå till.

Vad är det då som kan bli bättre i familjehusarbetet?

Från ledningshåll betonas överlag att den tiden som Familjehusen har funnits har gått åt till att skapa en gemensam organisation, att integrera personalgrupperna i Huset och få det interna arbetet att fungera, varför det inte funnits tid för särskilt mycket utvecklingsarbete.

Chefer för skola-socialtjänst menar att den gemensamma dokumentationen med basverksamheterna behöver utvecklas, särskilt med rektors ansvar för elevvården i och med den nya skollagen. Även handledningsgrupper för lärare anses viktigt, likaså att Familjehusen få till ”snabbare verkstad” i ärenden. Ett annat utvecklingsbehov är få föräldrar och barn att i högre grad vända sig direkt till Familjehusen, samt att skapa mer resurser till familjehuschefer och familjebehandlare på grund av deras belastade arbetssituation.

En familjehuschef uttrycker bland annat att vad som kunde utvecklas i Familjehusen är att ha en bättre öppettider och att telefontiden för rådgivning utökas, samt att samarbetet med andra aktörer behöver utvecklas. En familjehuschef diskuterar att låta någon elevvårdsgrupp gå tillbaka till rektor. En annan förbättringsåtgärd är att arbeta mer konsultativt gentemot lärarna: ”om vi hittar någon form av grundtrygghet i pedagogernas egen roll så kommer vi ha ett minskat underlag i

ärendehanteringen”. Denne chef betonar (liksom skolan) att personalen behöver komma ut till skolorna mer koncentrerat, och komma in i klassrummen mer och inte bara lyfta ut individen från skolan, behandla/samtala, och sedan lyfta in individen i skolan igen.

48

Socialförvaltningens mottagningsgrupp hoppas generellt på att det förebyggande arbetet ska kunna fås att fungera. De ser problem i kommunen med att barnen mår sämre och föräldrar som inte orkar samt ökad arbetslöshet. De menar generellt att det är synd att behöva ta till

tvångsomhändertagande när det finns ”1500 personal som jobbar med barn och ungdomar” i kommunen.

En grundläggande tanke rektorer och verksamhetschefer för fram är att elevvårdspersonalen behöver vara mer ute på skolorna. En rektor menar att man behöver gå tillbaka och inse att

Familjehusen inte blev som det var tänkt, men att det finns tillgång till mer hjälp om Familjehusen

utformas så som det var tänkt. I planeringsarbetet talades om värdegrund och strategier för att upptäcka att ett barn inte mår bra, men den biten har ”försvunnit”, vilket kan tolkas som att idén om ett gemensamt uppdrag skola-socialtjänst har tappats bort på vägen:

Sen tror jag på att vi ska ta in alla andra bitar som var med i processarbetet, vi pratade mycket om värdegrund, vi pratade strategier kring hur vi skulle tänka när vi upptäckte att det är något kring barnet som inte känns bra. Hela den grejen har försvunnit, det är bara

Familjehus. Börja om.

Det behövs få till ett samarbete med BVC; elevvårdspersonalen bör se skolan som arenan och Familjehuset som mötesplats och möjlig sammanträdeslokal; att personalen även rör sig ute på öppna förskolan och kommer nära familjerna där; att de marknadsför sina stödprogram för tidiga insatser; att verksamheten leds på ett annat sätt. Andra saker som behöver åtgärdas är att skolsköterskorna hamnat vid sidan av organisationen.

En annan intervjuperson menar att ”det är möjligt att lokalen ska finnas kvar, med öppen förskola och man har det som en mötesplats när man kommit igång med behandling med familjen, men folket ska inte sitta där”. En sak som diskuteras är också vem som ska ha ansvaret för elevvårdspersonalen, om det kan föras ut på verksamhetscheferna i skolan. Rektorer vill ha mer dialog genom EVG med personalen, och att EVG:er skulle öka kontaktytan mellan husen deras kompetens, pedagogen och skolan.

Bland socialsekreterarna handlar diskussionerna bland annat om tydligare och mer närvarande ledning och förbättrad arbetsmiljö. Någon ser det som viktigt att antingen gå vidare med tanken att arbeta i och med husen, eller har den som en renodlad mötesplats då arbetsmiljön är mindre bra. Andra tycker dock att Huset är en viktig symbol för samverkan och vill ha kvar det då det ger en viktig tillgång till grupper de behöver samarbeta med. Arbetsbelastningen upplevs dock som hög.

Bland elevvårdspersonalen finns blandade uppfattningar. Någon från elevvården på Familjehusen menar att man behöver dra i handbromsen och få stopp på tåget, backa tillbaka. Ta med det som fungerade bra förr: ”Lyft in det som var bra i teamen och kör vidare”. Någon vissa vill se Familjehusen som en organisation som mer renodlat tar hand om ”familjeproblematik” och svårare individ- och familjeärenden. Många andra i elevvården vill dock inte tillbaka till det gamla. Däremot ser flera problem med att det är svårt att arbeta med ärenden i stora personalgrupper, att ”det blir ett jättejobb att ro det här iland”. Att få stanna upp och reflektera vart verksamheten är på väg upplevs som viktigt, men är svårt att hinna med på grund av det dagliga arbetets krav.

49

Vad gäller mötestiden anses det viktigt att slippa lägga mötestid på verksamhetsfrågor för att istället få möjlighet att diskutera ärenden, barnen. Tydligare mål för hur lång tid det ska ta innan en familj får kontakt t.ex., skulle underlätta arbetet. Att få möjlighet att även arbeta mer med de mindre insatserna upplevs som viktigt. Förskollärare verkar dock mer generellt vilja ha närmare samarbete med de övriga personalkategorierna i Familjehuset.

Fältsekreterare vill helst ha kvar sin gamla åldersgrupp upp till 18 år samt hitta formerna för hur de ska verka i Huset: ”klart syfte och klar struktur så köpet jag väl det”. De ser ett stort hinder i att vara låst till en lägre åldersgrupp då många ungdomar kommer på till dem med sina problem på

gymnasiet: ”fokus ligger mer på ålder än på behov” i den nuvarande strukturen.

Vissa familjebehandlare har önskemål att komma in ännu tidigare, redan när mammorna väntar barn, ha grupper och fortsätta när barnen kommit för ökad tillgänglighet och ett öppet hus för att kunna arbeta förebyggande. En utveckling av samarbetet med BVC upplevs som viktigt, för att stötta och uppmärksamma unga föräldrar på barnets behov. Att överhuvudtaget få tanken med Skola- Socialtjänst att fungera fullt ut beskrivs som någonting svårt samtidigt men samtidigt ”stort”:

Jag tycker egentligen att det vore ju jättehäftigt om man kunde få den här (skratt)

organisationen att funka, skola-socialtjänst, det är ju en jättestor grej egentligen tycker jag, det är inte många kommuner i Sverige som har det. Utan de flesta kommuner har valt Familjecentraler därför att de tänkt att det går inte att jobba tillsammans med skolan också i samma organisation. Men om man tänker på barnperspektivet så tycker jag det är att föredra, men det är klart att det är krävande att få till det, det är tror jag det är för vilken kommun som helst. Det krävs väldigt mycket klokhet och kunskap och tillit från politiker och tjänstemän och hela den här vägen.

Sammantaget finner man från intervjuer och fokusgrupper tre olika grundattityder på hur familjehusarbetet kan utvecklas eller förändras. Även om det finns tendenser till att dessa ståndpunkter kan relateras till specifika grupper förekommer de även över professions- och organisationsgränserna: