"Idén är bra..." : en genomlysning och uppföljning av Familjehusen i Motala

”IDÉN ÄR BRA…”

EN GENOMLYSNING OCH UPPFÖLJNING

AV FAMILJEHUSEN MOTALA

Mats Pellbring

Marie Gustavsson

Innehåll

Innehåll ... 2

1. BAKGRUND ... 5

1.1 Uppdraget och rapporten... 5

1.2 Tillskapandet av Familjehusen i Motala ... 6

1.3 Intern uppföljning av Familjehusprocessen ... 9

1.4 Motala kommun är inte en ö - nationella satsningar och ideologiska strömningar ... 10

1.5 Samverkan skola – socialtjänst: kunskapsöversikter och forskning ... 12

1.6 Förebyggande arbete – erfarenheter och forskning ... 15

1.7 Något om den nya skollagen ... 17

2. METOD: EN GENOMLYSNING ELLER EN UTVÄRDERING? ... 19

2.1 Datainsamling och analys ... 19

2.2 Etikfrågor ... 20

2.3 Metoddiskussion – brister och förtjänster med genomlysningen ... 21

3. UPPLEVELSER OCH ERFARENHETER AV FAMILJEHUSEN ... 23

3.1 Vägen fram: upplevelser av planeringsarbetet och uppstarten... 23

3.2. Förväntningar på Familjehusen ... 26

3.3 Syn på Familjehusens mål: synpunkter på målen och olika tolkningar ... 27

3.3.1 Bilder av målen ... 28

3.3.2 Uppfattning om måluppfyllelse ... 29

3.4 Två kulturer som ska mötas: ”Italien och Afghanistan”? ... 31

3.5 Familjehusens relation till basverksamheterna: skola och socialtjänst ... 35

3.6. Synpunkter på arbetsformer och organisation i Familjehusen ... 39

3.6.1 Allmänna synpunkter på arbetsformer och organisation i Familjehusen ... 39

3.6.2 Arbetsmiljön på Familjehusen ... 41

3.6.3 Ärendehantering ... 42

3.7. Synpunkter på organisation, ledning och chefskap ... 44

3.8 Kritik och förbättringsförslag från intervjuer och fokusgrupper ... 47

3.9 Synpunkter från besökande föräldrar i Familjehusen ... 49

4 DISKUSSION ... 53

4.1 Idén är god… och välförankrad politiskt ... 53

4.2 Betydelsen av omorganisationen inom Bildningsförvaltningen ... 53

4.3 Förankring, kommunikation och samsyn ... 54

4.5 Allmänt om mål och målen för Familjehusen ... 56

4.6 Förebyggande arbete – hjälp i tidigt skede eller ”när det redan brinner” En tankemodell ... 58

5 REFERENSER OCH BILAGOR ... 61

Referenser ... 61

Bilagor ... 63

Bilaga 1 Intervjuguide till Familjehuschefer ... 63

Bilaga 2 Intervjuguide till verksamhetschefer Skola-Socialtjänst ... 65

Bilaga 3 Intervjuguide till fokusgrupper Familjehus ... 67

Bilaga 4 Intervjuguide till rektorer och verksamhetschefer skola ... 68

Bilaga 5 Intervjuguide mottagningsgruppen socialtjänsten ... 69

Bilaga 6 Missivbrev webbenkät ... 70

5

1. BAKGRUND

1.1 Uppdraget och rapporten

Hösten 2010 kontaktades Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet av Motala kommun med en förfrågan om att genomföra en genomlysning och uppföljning av

Familjehusen i Motala. Efter samtal med kommunen kring uppdragets omfattning inleddes ett arbete som under vårterminen 2011 utförts av fil dr Mats Pellbring, som rekryterades från avdelningen för sociologi, Institutionen för beteendevetenskap och lärande, och fil dr Marie Gustavsson, Centrum för kommunstrategiska studier.

De frågeställningar som bildat utgångspunkt för genomförandet av genomlysningen/uppföljningen är följande:

1) Hur fungerar samverkan på Familjehusen? Vad fungerar bra och vad kan förbättras, för att uppnå målen?

2) Hur ser Familjehusens relation till basverksamheterna (skola samt socialtjänst) ut? Vad har basverksamheterna för förväntningar på Familjehusen? Vad fungerar bra och vad kan förbättras i denna relation?

3) Vilka uppfattningar har brukarna (föräldrar/barn) om Familjehusens service? Vad fungerar bra och vad kan förbättras?

Genomlysningen bygger främst på beskrivningar av upplevelser och synpunkter från de skilda parter som arbetar i, eller i relation till, Familjehusen (metoderna för genomlysningen är beskrivna i kapitel 2 i rapporten). Förutom intervjuer och fokusgrupper har vi också gjort en genomgång av dokument kring processen som ledde fram till familjehusen, samt en mindre webb-enkät till besökande

föräldrar på familjehusen och telefonintervjuer med föräldrar. Arbetet går att se som en uppsamling av ståndpunkter och upplevelser av Familjehusen. Ett värde av genomlysningen är att ställa olika ståndpunkter och upplevelser mot varandra. Dessa resultat kan användas i syfte att utveckla arbetet med Familjehusen i den riktning som kommunen sedan uppfattar som mest önskvärd.

Rapporten inleds med en beskrivning av processen som ledde fram till familjehusen. Därefter försöker vi sätta Motala kommuns arbete med familjehusen i relation till den nationella kontexten innan vi kommer in på delar av den kunskapsbildning som sedan tidigare är känd kring samverkan och förebyggande arbete. Det mest omfattande kapitlet kring upplevelser och erfarenheter av familjehusen bygger på de intervjuer och fokusgrupper som genomförts. Varje del i detta kapitel inleds med en kursiv sammanfattning. Avslutningsvis diskuteras resultaten i relation till tidigare kunskapsbildning på området.

6

1.2 Tillskapandet av Familjehusen i Motala

Familjehusen i Motala invigdes i början av 2010 och har därmed i fysisk form inte funnits så länge. Vägen dit har ett antal centrala hållpunkter:

 Studieresa till Strömstad, mars 2007

 Politiskt förankrat utvecklingsarbete, beslutades om i april 2007

 Ett omfattande processarbete inleddes, start oktober 2007

 Medel från myndigheten för skolutveckling beviljades under år 2008, inom ramen för Nationell satsning på samverkan kring barn som far illa eller riskerar att fara illa

 Beslut om tillskapandet, juni 2008

 Gemensam organisation, september 2009

 Invigning av familjehusen, januari 2010

Tanken om samverkan mellan social- och bildningsförvaltningarna har en historia som går längre tillbaka i tiden i Motala, och flera försök har gjorts att genomdriva samverkansarbete. I början av 2000-talet formulerades i Motala kommun ett förslag med tre alternativa organisationsformer för samverkan med skola, fritid och omsorgsstyrelsen (SFO-styrelsen), men tanken på en samlad verksamhet fullföljdes aldrig.

Under våren 2007 beslutade politiker från bildningsnämnd och socialnämnd i Motala om ett

utvecklingsarbete för att stärka samverkan mellan förskola, skola, fritid och socialtjänstens barn- och ungdomsdel. Beslutet hade bl.a. föregåtts av en studieresa till Strömstads kommun där den

gemensamma organisationen mellan skola och socialtjänst studerades. Pengar för utvecklingsarbete söktes under 2008 från Myndigheten för skolutveckling, inom ramen för satsningen Samverkan kring barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. Motala kommun var en av kommunerna och fick 800 000 kr i projektmedel. (Motala kommun, 2008)1 _{Betoningen i lagstiftningen på att alla som} arbetar med barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa har en skyldighet att samverka var också en motivation till arbetet med Familjehusen. (Motala kommun, 2008a, Bilaga 1)

Skapandet av Familjehusen föregicks av ett omfattande processarbete där intervjuer genomfördes med personalgrupper i basverksamheterna. Processledarna arbetade med frågan från april 2007 till juni 2008. Processledarna arbetade med att ta fram visioner om vad samverkan skulle resultera i, samt förde diskussioner med andra aktörer om hur den mer konkret skulle gestalta sig. Rektorer och chefer inom socialtjänst, bildning och Fritid satt med i en referensgrupp i processarbetet, som träffades vid nio tillfällen. Processen redogjordes för politikerna vid 3 dubbel-AU-sammanträden. (Motala kommun, 2008a)

I processarbetet besöktes 30 kommunala verksamheter som haft ett riktat uppdrag för att arbeta med barn som far illa eller riskerar att fara illa i Motala kommun, och en diskussion fördes med dem kring deras uppfattning om samverkan mellan skola-socialtjänst och hur den skulle kunna se ut. Processledarna träffade över 200 personer där synpunkter samlades in om hur man vill ha samarbeta mellan förskola, skola, fritid och socialtjänst. Det hävdas att flertalet av personalen som intervjuats har varit positiva till processen med få undantag. Kontakter togs även med en rad icke-kommunala aktörer, myndigheter och organisationer. Dessutom besöktes andra kommuner med inspirerande

1 _{Motala kommun är en av de kommuner som listas med deltagande projekt i rapporten Erfarenheter av}

7

och ”lyckade” samverkansprojekt för att dra lärdomar. En stor inventering av vilka resurser som har uppdrag att arbeta med barn med särskilda behov inom bildnings- och socialförvaltningen

genomfördes också. 5 tematiska arbetsgrupper bildades vilka behandlade: rutiner och god

kommunikation; mötesplatser; resurser; värdegrund; samt målformuleringar och uppdrag. (Motala kommun, 2008a).

Det är tydligt att det fanns förhoppningar kring en nystart i samverkansarbetet mellan socialtjänst, skola, fritid och BVC/MVC. Framgångsfaktorer för en fördjupad samverkan som diskuterades var bl.a. ”gemensamma mål”, ”ingen äger frågan mer än någon annan”, ”*samarbete mellan+ jämbördiga parter” och att ”gemensamma möten förhindrar vanmaktsprojektioner och pajkastning”

(Slutrapport, 2008, bilaga 5). Skrivelsen kring processarbetet avslutas med en förhoppning om att det skall finnas en känsla ”av en gemensam målsättning och syfte med arbetet för barn och ungdomar i Motala trots alla ’kulturkrockar’ som uppstår”. (Motala kommun, 2008a)

Resultat av processarbetet var bland annat att resursträffar utformades, där personer och kompetenser som kan bli del av handlingsplanen runt ett barn för att ge rätt hjälp ska samlas.

Modellen framtogs med Strömstad kommuns resursträffar som förebild. En handbok togs fram vilken redogjorde för skolans, fritids och socialtjänstens uppdrag samt hur samverkan kring barn som far illa eller riskerar att fara illa ska ske. Värdegrund, mål och strategi för personal togs också fram. Den gemensamma värdegrunden beskrivs på följande sätt:

”Vi anser att föräldrar har det yttersta ansvaret för sina barn och deras tillvaro, men har rätt till stöd när de behöver det. Vi utgår i vårt arbete från övertygelsen om allas möjligheter till en positiv utveckling. Vi som arbetar med barn och ungdomar samverkar för barn och ungdomars bästa. Vi anser att alla barn ska ha samma förutsättningar till stöd; i hemmet, på fritiden och i skolan. Vi ser vikten av att alla barn och ungdomar har en fungerande skolgång och är trygga, vi reagerar och agerar vid första tecknet på att ett barn kan fara illa.” (Motala kommun, 2008a, Bilaga 16)

De tre målen för samverkan skola-socialtjänst, och i förlängningen för Familjehusen, som skrevs fram var: hjälp i tidigt skede, barnet i fokus och helhetssyn.

Det är tydligt i slutrapporten rörande processarbetet att det fanns en strävan att samverkan och samverkanstanken även skulle omfatta basverksamheterna. Idén om Familjehusen samt om en organisation som samordnar Familjehusen och vissa övriga delar inom bildnings- och

socialförvaltning (Skola-Socialtjänst) var således bara ett resultat av processarbetet. Skapandet av resursträffar, inventeringen av resurser som har ett särskilt uppdrag för barn med särskilda behov, en handbok för all personal som arbetar med barn som far illa eller riskerar att fara illa, underlag till handlingsplan, mål och strategier var ämnade att integreras i basverksamheterna och ge uttryck för den samsyn och samverkan som eftersträvades.

En tydlig politisk viljeriktning att föra samverkansarbetet framåt och en uppfattning att

samverkansarbetet gick för långsamt uttrycktes av verksamhetsledningen för skola och socialtjänst i Motala. (Motala kommun, 2008a, Bilaga 1). Ett uttryck för den gemensamma viljeinriktningen är att organisationen har haft dubbel-AU som politisk styrning, vilket innebär att politiker från bildnings- och socialnämnderna gemensamt ansvarat för organisationen. Målsättningen för det fortsatta arbetet beskrevs som att ”samla specifika resurser och kompetenser kring barn som far illa, eller

8

riskerar att fara illa, i en sammanhållen verksamhet *…+ senast årsskiftet 2008-2009” (Motala kommun, 2008a, s. 11).

Familjehusen beskrevs som en strukturerad samverkansform, som skulle kunna innefatta samverkan

mellan MVC, BVC, förskola, skola, fritid och socialtjänst. Deras arbetssätt beskrevs som att arbeta förebyggande men även erbjuda riktat stöd. Tanken var att Familjehusen skulle ha en naturlig kontakt med alla familjer i området och erbjuda en bekant miljö med personal som byggt upp förtroende mellan sig och föräldrarna. Familjehusen skulle relatera till samverkan skola/socialtjänsts formulerade mål som bakgrund: hjälp i tidigt skede, helhetssyn, barnet i fokus. Tanken var vidare att sköterskor inom MVC/BVC skulle arbeta tillsammans med pedagoger och socialarbetare i en öppen verksamhet. En socialsekreterare skulle vara anställd vid socialkontoret och fungera som

kontaktperson mellan Familjehusens personal och socialkontorets. Tanken var också att fritidsledare och närpolis skulle knytas till Familjehuset, men vara anställda i sina grundverksamheter.

Ungdomshälsan skulle å sin sida ta ett större ansvar för ungdomar 16-24 år. (Motala kommun, 2008a)

Familjehuset ska vara ”en mötesplats för medborgare och personal, inte ett nytt kontor där

sittplatser är det centrala” (Motala kommun, 2008a, s. 24). Förslaget var att inrätta Familjehus i fyra områden som motsvarade vårdcentralernas upptagningsområden: Brinken, Marieberg, Lyckorna, Borensberg. Familjehusen föreslogs ingå i en nyinrättad central enhet med två chefer. En tanke som fördes fram var att det i varje hus skulle finnas en samordnare som hade till uppgift att samordna den dagliga verksamheten, ansvara för ärendeflödet och ärendeingång samt representera Familjehuset och dess verksamheter i olika sammanhang.

Dokumentet som beskriver förslaget på att tillskapa Familjehusen (Motala kommun, 2008b) beskriver dessutom att två verksamhetschefer skulle tillsättas för den centrala gemensamma organisationen Skola-Socialtjänst. I dokumentet beskrivs att diskussioner med landstinget ännu inte hunnit äga rum, även om det antas att eftersom personal inom BVC och landstinget uttryckt sitt intresse för Familjecentraler borde de även vara intresserade av en dialog om Familjehusen. Uppdelningen av verksamheten gjordes i två områden: ett område med förebyggande arbete och tidiga insatser vilket innefattar Familjehusen och ett med omfattande, långsiktiga insatser till familjer/barn med stora problem. I konsekvensbeskrivningen betonas att det är viktigt med en central styrning av verksamheterna i Familjehusen för att förhindra att kulturer som är för olika byggs upp.

I förslaget som beslutet om inrättande av husen utgick från var tanken att fyra Familjehus skulle inrättas. Dessa skulle bygga på vårdcentralernas områden för att underlätta samverkan med framför allt barnhälsovården. Men diskussioner kring samverkan med Landstinget kom inte till stånd. Den geografiska fördelning som senare blev faktum bygger istället på skolområdenas indelning. Tre Familjehus öppnades formellt i januari 2010: Brinken, Borensberg och Varamon.

9

1.3 Intern uppföljning av Familjehusprocessen

I en internt gjord uppföljning (Motala kommun, 2008c) från oktober 2010 anser

verksamhetscheferna för Skola-Socialtjänst att efter två års arbete är uppdraget ”fortfarande inte är integrerat med basverksamheterna, trots det uppdrag som gavs till alla parter…och trots den omfattande information som getts till olika mottagare”. De beskriver att samverkan

Skola-Socialtjänst för många fortfarande enbart innefattar Familjehusen och att det ”råder en alltför stor okunskap om vårt uppdrag och vårt arbetssätt”. De menar också att uppdraget starkt påverkats av att bildningsförvaltningen samtidigt genomförde en stor omorganisation och ett kraftfullt sparbeting, vilket präglat synen på uppdraget från skolans sida. De upplever att det finns förväntningar om att Familjehus ska ta över de uppdrag där personalresurser minskade/försvann i basverksamheterna. De menar att uppdraget är vidgat utöver basverksamheternas traditionella uppdrag och skriver att nedskärningar trots detta har skett i Skola-Socialtjänst.

Tillgångar som nämns för verksamheten är bl.a. ett starkt politiskt stöd samt ”kunnig, uthållig, nyfiken och tålig personal” och samlokalisering av ledningen. Vad gäller förbättringsområden skrivs det är viktigt att arbeta med att dagens ”vi och dom” övergår i ett gemensamt ”vi”, vilket gäller Skola-Socialtjänst samt relationerna till skolans basverksamhet, socialkontoret samt Lotsen, samt att klargöra gränssnitt mellan verksamheterna. Det kan tolkas som att samsynen kring uppdraget upplevs svag då man skriver att ”Alla måste utgå från en positiv inställning och dialog om svårigheter och gemensamt söka lösningar istället för att klaga på varandra” (Motala kommun, 2008c, s.3). Tillgängligheten beskrivs som god. Däremot beskrivs att merparten av uppdragen kommer från skolan, inte från direkt sökande av föräldrar. Man har under perioden fått pengar från Länsstyrelsen för att utveckla förebyggande program: ICDP, stödgrupper för barn och ÖPP; man vill senare utveckla SET, TonårsCOPE.

Framgångar med Familjehusarbetet beskrivs i att de tydligt spridit sitt budskap till allmänheten. Öppna verksamheten gör att Familjehusen marknadsförs effektivt till föräldrar och förskola. Integrationsförskolan Galaxen beskrivs som framgångsrik. De fysiska Familjehusen har haft stor betydelse för att närma personalgrupperna till en gemensam grupp: de flesta i husen bedöms känna en vi-känsla och har arbetat med teambuilding.

När det kommer till utveckling beskrivs resursträffarna som leds av utbildade koordinatorer som framgångsrika, men det anses också viktigt att skapa vägar för att få föräldrar och barn att själva få direktkontakt med Familjehuset. Utveckling av samverkan med BVC och andra aktörer behöver utvecklas.

En rad frågor eller förbättringsområden att arbeta med beskrivs:

 Bland annat beskrivs det som viktigt att tydliggöra gränssnitt mellan Socialkontorets mottagningsgrupp och Familjehusen, och undersöka ett gemensamt bedömningssystem för verksamheterna.

 Socialtjänsten behöver tydliggöra sitt uppdrag/sina instrument för skola och förskola: förhoppningar måste harmoniera med vad socialtjänsten faktiskt har möjlighet att utföra och därmed minska frustration och negativ kritik.

 Familjehuscheferna har olika förutsättningar i sitt arbete på grund av stora skillnader i vilken personalmängd respektive chef ansvarar för.

10

 Det beskrivs som viktigt att klargöra vilket elevsamordnares och resurspedagogers uppdrag innebär.

 Ett gemensamt registrerings- och dokumentationssystem implementeras hösten 2010, vilket man hoppas ska leda till mer säkra uttalanden kring arbetsmängd och hur man ska styra resurserna.

 De olika yrkeskategorierna arbetar med en större mängd ärenden än tidigare.

Behandlingssekreterarna har en hög arbetsbelastning vilket gör det viktigt att avgränsa inflödet och avgöra vad som är husens uppdrag, och att skilja på barnets/familjens behov och skolans behov.

 Skolpsykologerna gör tester och utredningar men gör väldigt litet behandling.

 Samverkan med fritid saknar en tydlig struktur.

1.4 Motala kommun är inte en ö - nationella satsningar och ideologiska

strömningar

Samverkan för att förebygga att barn far illa eller riskerar att fara illa har uppmuntras från

regeringshåll och på senare år har lagstiftningen skärpts kring krav på samverkan. Arbetet med att skriva fram Familjehusen tog fart i samband med Regeringens satsning 2006 på ”Samverkan för barn som far illa eller riskerar att fara illa”. Detta har en längre bakgrund men ett viktigt underlag i sammanhanget är Socialstyrelsens arbete med att ta fram en strategi för samverkan på området, vilket i sin tur bygger på propositionen ”Stärkt skydd för barn i utsatta situationer” (prop.

2002/03:53). Med stöd i propositioner utkom strategidokumentet Strategi för samverkan – kring

barn som far illa eller riskerar att fara illa (Myndigheten för Skolutveckling, Rikspolisstyrelsen &

Socialstyrelsen, 2007), vilken kan ses som en uppmaning till kommunerna att samverka i dessa frågor, tillsammans med diskussioner om hur samverkan praktiskt kan och bör gå till.

I strategidokumentet skrivs de övergripande målen fram:

 Barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa ska få hjälp i ett tidigt skede av en ogynnsam utveckling, på individ- eller gruppnivå.

 Barnet eller den unge ska få stöd och skydd från samhället utifrån en helhetssyn.

 Barnet (i vissa fall det ofödda barnet) eller den unge ska vara i fokus.

Vi känner igen målen i de som satts upp för Familjehusen: Hjälp i tidigt skede, Helhetssyn och Barnet i fokus.

Motala kommuns initiativ till och utveckling av Familjehus som en samverkansform främst mellan skola och socialtjänst är en ambitiös satsning. Det är viktigt att komma ihåg att samverkan mellan skola och socialtjänst inte är något som enbart Motala kommun intresserar sig för. Utvecklingen av familjehusen är ett svar på signaler från nationell nivå om behov av stöd till barn och ungdomar och deras föräldrar som uppmärksammas i samhället i stort. Det är inte heller ett nytt fenomen.

Sedan slutet av 1960- och början av 1970-talet har detta varit en uttalad ambition från såväl hälso- och sjukvården som den kommunala barnomsorgen och socialtjänsten (se exempelvis SOU 1965:49; SOU 1972:26; SOU 1972:27). I lagstiftningen för både socialtjänsten och hälso- och sjukvården uppmanas verksamheterna att samarbeta. Inom socialtjänstlagstiftningen är det till och med en skyldighet att samverka. Från 1990-talet har det arbetats med utökad samverkan och i viss mån även

11

integration av verksamheter. Trots att samverkan och samarbete förespråkas, ofta som både mål och medel, är det inte alltid tydligt vad som avses. Det finns helt enkelt olika nivåer av samordning, samverkan, samarbete etc. Samverkan tas mer eller mindre för givet som något gott. I tidigare forskning och i ett otal utvärderingar har det framkommit att samverkan så gott som alltid är svårare och mer tidskrävande än väntat. Det är dessutom är resurskrävande. (Hjortsjö, 2005; Danermark et al. 2009)

Något senare har fokus i den nationella debatten förskjutits från ”barn som far illa eller riskerar att fara illa” till att främst lyfta betydelsen av det generella föräldrastödet. 2009 lanserade regeringen Nationell strategi för ett utvecklat föräldrastöd: En vinst för alla. Tanken med detta var att främja barns och ungdomars hälsa – framför allt den psykiska hälsan. ”Målsättningen med ett universellt förebyggande föräldrastöd är att via föräldrar främja barns hälsa och positiva utveckling och maximera barnets skydd mot ohälsa och sociala problem” (Regeringskansliet, 2009). Det

övergripande mål som lyfts fram i den strategin är: Alla föräldrar ska erbjudas föräldrastöd under barnets uppväxt (0–17 år).

Det skrivs även fram tre delmål:

 Ökad samverkan kring föräldrastöd mellan aktörer vars verksamhet riktar sig till föräldrar.

 Ökat antal hälsofrämjande arenor och mötesplatser för föräldrar.

 Ökat antal föräldrastödsaktörer med utbildning i hälsofrämjande metoder och universella evidensbaserade föräldrastödsprogram.

Det är tydligt hur dessa mål också har avfärgats i arbetet med Familjehusen i Motala. Vi kan därmed se en glidning från fokus på barn som far illa/riskerar att fara illa till en verksamhet som riktar sig med stöd till alla föräldrar. Arenaperspektivet är tydligt – att Familjehusen ska vara öppna och fungera som en mötesplats för föräldrar. Vi ser också hur intresset för strukturerade manualbaserade föräldrastödsprogram har ökat, särskilt för program som är evidensbaserade.

Det är möjligt att tala om en evidensrörelse som har pågått inom olika fält under det senaste årtiondet med ett tydligt uppsving sedan 2008 då En evidensbaserad praktik inom socialtjänsten till

nytta för brukaren (SOU 2008:18) publicerades. Staten folkhälsoinstitut, som fördelade medel för

utveckling kring föräldrastödssatsningen har varit drivande när det gäller lanserandet av universella evidensbaserade metoder inom föräldrastödsområdet.

I dagens debatt 2011 har begrepp som den ökade segregationen mellan bostadsområden och barnfattigdom fått ett allt större intresse. Det kan ses som positivt att även de ekonomiska och sociala strukturerna uppmärksammas mer då det länge varit stort fokus på individfaktorer. Förändringen i fokus är tydlig också i språkbruket och det är inte någon slump att vi nu allt oftare talar om att ”investera i barn och ungdom”.

Med denna korta sammanfattning över de senaste årens tydliga fokus på samverkan kring barn och unga – men med skiftande strömningar av tankar och idéer – vill vi dels peka på hur Motala kommun är en del i ett större sammanhang. Dels att de mål som en gång skrevs fram i ursprungsdokumenten för Familjehus med stor sannolikhet i praktiken har förändrats. Detta har betydelse för resultaten av genomlysningen av Familjehusen ska förstås och värderas.

12

1.5 Samverkan skola – socialtjänst: kunskapsöversikter och forskning

Samverkan är ett växande forskningsområde, även om en stor del av forskningen består av utvärderingar/fallstudier som empiriskt studerat specifika samverkansprojekt (Danermark och Kullberg år 1999). Vi har stött på en rad rapporter under resans gång varav vissa har kommit till användning och andra har bidragit med idéer till t.ex. enkät och intervjuguider. Maria Hjortsjö (2005) beskriver arbetet med att utveckla en Familjecentral i den fiktiva kommunen Yby. Sjöberg Backlund (2002) beskriver utvecklingen av Råd och Stöd i Håbo kommun, där en relativt långtgående

samverkan mellan socialtjänst och skola etablerades. Andra exempel inkluderar utvärderingen av Familjehuset i Huddinge (Andersson Holmer et al., 2003). Utvärderingar och sammanställningar av samverkansarbete har också gjorts i en rad rapporter från t.ex. Skolverket under 2000-talet. Nedan kommer huvudsakligen några nedslag att göras i litteraturen om samverkan, och några ”lärdomar” som presenterats om förutsättningar för samverkan på ett generellt plan att redovisas. Dock bör det sägas att många författare menar att det är svårt att föreskriva ”universella recept” för god samverkan, då samverkan också formas av den unika kontexten i varje samverkanssammanhang: Mekanismer + Kontext = Resultat. (Danermark och Kullberg, 1999) Mycket av litteraturen kring samverkan bygger på utvärdering och forskning kring samverkan i projektform, vilket inte är fallet med Familjehusen i Motala, något som vi vill påpeka är viktigt att hålla i minnet.

Danermark & Kullberg (1999) skriver att samverkan å ena sidan har blivit en nödvändighet inom många områden, men att den samtidigt genererar en rad problem som måste bearbetas. Dessa problem uppstår utifrån de grundläggande skillnaderna inom regelverk, kunskaps- och

förklaringsmodeller samt organisation hos de samverkande. Många av dessa skillnader kan inte påverkas på lokal nivå, inte heller nationellt på kort sikt. Nyckeln till framgångsrik och långsiktig samverkan ligger i att lära sig leva med skillnaderna.

Författarna menar att orsakerna till att samverkan blir ett allt mer utbrett fenomen är att

välfärdsstaten heterogeniseras och decentraliseras med allt mer av ramlagstiftning vilket skapar en variationsrikedom i organiseringsformer. Samtidigt sker en allt större

specialisering/professionalisering/renodling av olika välfärdsområden. Allt fler områden förs över till kommunen, vilket leder till att deras ansvar också diversifieras och innefattar allt fler områden. Samverkan är således inte längre enbart en effektivisering av verksamheter, utan en nödvändighet för att aktörerna ska kunna utföra sina åtaganden. (Danermark & Kullberg 1999)

Samverkan som sker i projektform får sällan lyckade resultat, då den tenderar att överleva så länge pengar ges för projektet men sedan avta. Även om samverkan tillkommer för att lösa problem

genererar den också problem. Dessa kan inte undvikas. Ofta är tanken att det huvudsakligen är

psykologiska och kulturella problem som måste överbryggas, och man tänker sig gärna att en samlokalisering som innebär fysisk närhet och grannskap mellan professionerna ska kunna överbrygga avstånden. (Danermark & Kullberg 1999)

Lärdomar som gjorts om samverkan är bl.a. följande: (Westrin, 1986, citerad i Danermark & Kullberg, 1999, s. 36):

 Vagt formulerade samverkansförsök gör att syftet blir svårt att bryta ned till konkreta

mål som är nödvändiga för att orientera sig i verksamheten.

 Att det är viktigt att man vid starten har en gemensam utgångspunkt och gemensamma referensramar

13

 Att en gemensam metod finns för att utveckla samarbetet. Att mål, principer och etiska förhållningssätt diskuterats noga innan verksamheten påbörjas

Faktorer som upplevs gynna samverkan hävdas vara:

 att verksamheterna är organiserade i gemensamma distrikt

 att huvudmanna- och funktionsgränser är bestämda; att verksamheterna är lokaliserade

till ett gemensamt hus

 att den administrativa och den politiska ledningen samt finansieringen av verksamheten är samordnade

 satt samverkan innefattar alla nivåer i organisationerna som ska samverka

 att man lyckas åstadkomma ett lagarbete vilket alla berörda organisationer är delaktiga i

 att man bedriver gemensamma utvecklingsprojekt och håller gemensam fortbildning för all personal

 att det finns ekonomiska incitament eller en tvingande lagstiftning. (Danermark & Kullberg , 1999, s. 56-57)

Författarnas centrala tes är att det i nästan alla samverkansprojekt finns ”problemmekanismer” som är svåra att komma undan. Projekt som lyckas nå resultat med samverkan har istället en närvaro av motverkande krafter till problemmekanismerna – ”projektmekanismer” som kan parera eller uppskjuta de grundläggande problemen med samverkan, t.ex. goda sociala relationer mellan den verksamma personalen och på styrande nivå eller goda lokalmässiga förhållanden. Att ha en smidighet och fasthet i projektledningen kan t.ex. vara viktigt. Att arbeta i projektform kan ha fördelen att man ser den nuvarande ansträngningen som temporär och att den leder till ett framtida mål med förbättrade arbetsvillkor och måluppfyllelse. En annan faktor har varit att projektet fått extraordinära resurser, dels ekonomiskt och dels haft engagerade projektledare, ”eldsjälar”. De påpekar dock att dessa faktorer inte löser samverkansproblemen på längre sikt, och att det därför ställer stora krav på de medverkande att vara medveten om problemmekanismerna och ständigt söka finna projektmekanismer som kan motverka hindren. (Danermark & Kullberg, 1999)

Danermark, Englund, Germundson & Lööf (2009) beskriver i en formativ utvärdering hur sjuttio projekt inom ramen för samverkan kring barn som far illa eller riskerar att fara illa beskriver sitt samverkansarbete före och efter att arbetet har satts igång. Samtliga projekt har, liksom Motala, fått medel från Myndigheten för Skolutveckling. Det kan vara positivt att få en bild av hur andra

samverkande projekt upplever problem och möjligheter för att sätta de egna erfarenheterna i perspektiv.

Något som i jämförelse med andra projekt beskrivna i ovan nämnda utvärdering är att det funnits ett tydligt politiskt stöd för samverkan i Motala. En tydlig politisk förankring uppges saknas i många av de studerade projekten (Danermark et al., 2009)

Förbättringar inom projekten upplevs framförallt ha skett inom området kunskap. Såväl barn som föräldrar upplevs också ha fått möjlighet att komma till tals tidigare i processen, barnen har fått hjälp tidigare och barnet har fått hjälp ur ett helhetsperspektiv eftersom man kunnat samordna sina insatser. Samtidigt har projekten dock uppvisat endast marginella förbättringar eller inga förbättringar alls inom områdena resurser, förankring och kommunikation.

14

De begrepp som Myndigheten för Skolutveckling lyfter fram som faktorer för att lyckas i samverkan är Struktur, Styrning och Samsyn. Danermark et al. (2009) fångar ”de tre S:en” på följande sätt i sin utvärdering av projekten: Styrning – förankring och regelverk; Struktur – målformulering, resurser, kommunikation, organisation och dokumentation; Samsyn – synsätt och kunskap.

Mer konkret redovisas dock att många av dessa sjuttio projekt inte har utvecklat konkreta och mätbara mål i nämnvärd utsträckning trots tillskottet av resurser för samverkansprojekt. ”Mycket få rapporterar att mätbara kriterier för samverkan tagits fram” (Danermark et al., 2009) Samtidigt beskrivs att kunskap och förståelse för varandras arbete lyser med sin frånvaro, delvis beroende på brist på tid och mötesplatser för samvaro och utbyte av information. Dock uppfattar man i flera projekt att kunskaperna om varandras verksamheter har ökat och att grundläggande begrepp har diskuterats så att man i högre grad fått en gemensam referensram, vilket skett i relativt stor omfattning i projekten. Det vanligaste hindret som nämndes bland projekten var brist på resurser. Relativt vanliga hinder som nämns är också organisatoriska hinder och hinder i synsätt samt bristande förankring och kunskap.

I fem projekt som på olika sätt bedömts som framgångsrika i sitt samverkansarbete berättar ledning och verksamma i organisationen om hur de uppfattar struktur, styrning och samsyn. Gällande styrning beskriver de ”framgångsrika” projekten att stödet från den administrativa ledningen varit viktigt och centralt, vilket också gett en oproblematisk förankringsprocess (även om stödet från den politiska ledningen inte alltid varit lika starkt); att man har en engagerad ledning som enar

verksamheterna och att det finns en samstämmighet genom hela samverkansorganisationen samt att alla tar ansvar för samverkan; att man upplever att man har beslutanderätt/mandat i olika frågor. Gällande struktur uppger man att man fått en ökad tydlighet och bättre struktur samt att man börjat definiera gemensamma begrepp, att man har samma språk; att samverkan resulterat i ett mer effektivt resurs- och kompetensutnyttjande; att man fått mer effektiva mötesstrukturer; att man tilldelas en rimlig mängd tid för att kunna samverka. Gällande samsyn uppges att tidigare okunskap och fördomar om varandra som verksamheter och professioner ersatts med förståelse av vad man t.ex. kan göra och inte kan göra, lärande av nya metoder och nya perspektiv, en ökad professionell tilltro och självkritik samt att ”vi-och-dom”-känslan försvinner; att kommunikationsvägar till andra parter blir smidigare och att man fått en högre grad av ”lösningsfokusering” (man söker konsensus och inte skiljelinjer mellan verksamheterna). (Danermark et al., 2009)

Många upplever också att tidsfaktorn är viktig: det behövs tid för att starta upp och förankra projekten och att ”man ofta ställer orealistiskt höga krav på att se snabba resultat av

samverkansaktiviteter”. Ett annat problem som vissa projektdeltagare lyfter är att samverkan ofta riskerar ”att bli en ’plus-uppgift’ ovanpå en redan ansträngd arbetssituation”. (Danermark et al., 2009, s. 44).

Bilderna man har av varandra påverkar också hur samverkan faller ut. I både Danermark et al. (2009) och Germundsson (2011) redovisas en associationsstudie av hur lärare och socialsekreterare

uppfattar varandra. Det är tydligt att socialsekreterarna har en betydligt mer positiv bild av lärarna och deras uppdrag och kompetens än omvänt.

Boklund (1995) menar, med stöd av sin egen och andras forskning, att samverkan fungerar bättre om den gynnar och utnyttjar yrkesgruppers olikheter än om yrkesgrupper behöver utveckla

15

samordnat sätt och i en dialog. Det är viktigt att verksamheterna synliggör de professionellas olika funktioner.

Tre komponenter som varit framgångsrika i samverkansarbete relaterat till skolan:

 Multikompetenta team: samordnade insatser med olika professioner

 Koordinator för samhällsinsatserna: att barn och familj ska kunna vända till en kontakt (lots, samordnare, spindel) som kan samordna insatserna i ärendet

 Coach: en person som kan ge barnet individuellt stöd, formulera och följa upp mål för barnet (Skolverket, 2010)

BBIC (Barnets behov i centrum) är ett bedömnings- och dokumentationsverktyg som sägs ha bidragit till en förbättrad kommunikation mellan socialtjänst och skola och ett mer enhetligt språk mellan dem. Att tidigare involvera föräldrar har också inneburit att man snabbare kunnat konstatera att barnets behov inte varit förknippat med specifika problem i hemmet. Metoderna innebär att fokus flyttas från ”samverkan” till målet för samverkan.

1.6 Förebyggande arbete – erfarenheter och forskning

Både när det gäller samverkan och förebyggande arbete finns en enorm tilltro till båda dessa begrepp. Det är vanligt att man talar om samverkan som både mål och medel när det gäller

förebyggande arbete. Men samverkan är också svårt och resurskrävande. Det har visat sig i tidigare forskning och utvärderingar att det ofta tar längre tid än man tänkt sig och krävt mer resurser. När det gäller förebyggande arbete för barn och ungdomar hänvisas ofta till Folkhälsomålen. Dessa är organiserade i 11 målområden. Riksdagen antog 2003 regeringens proposition Mål för folkhälsan (Prop. 2002/03:35). I den nya folkhälsopolitiken tas utgångspunkten för målen i hälsans

bestämningsfaktorer (Dahlgren & Whitehead, 1991). Övergripande gäller syftet att skapa

förutsättningar för jämlik och jämställd hälsa genom sektorsövergripande arbete. Inom varje målområde berörs flera politikområden. Det betyder att samverkan förutsätts för att uppnå folkhälsomålen. Det tredje målområdet är det som är aktuellt i rapporten Trygga och goda

uppväxtvillkor. Tanken är att i barndomen grundläggs människors fysiska och psykiska hälsa. Alla

barn bör därför ges så goda uppväxtförhållanden som möjligt för att göra dem mindre sårbara för påfrestningar och hälsorisker. Det har även en demokratiaspekt och handlar om att värna om allas lika värde och skapa förutsättningar för jämlik hälsa.

Enligt vad nationella folkhälsokommittén (SOU 2000:91) lyfte fram kan nära hälften av barns ohälsa förklaras av de omständigheter under vilka familjen lever. Föräldrarnas sociala och ekonomiska villkor påverkar barnen. Föräldrarna blir därför en viktig måltavla för samhällets insatser som ska gynna barnen. Den generella välfärdspolitiken lyfts fram som en garant för att inga barn ska lämnas utan stöd. Det påpekas att:

Man kan aldrig i förväg veta vilka barn som behöver störst insatser, även om samhället har ett särskilt ansvar att satsa mer på områden där man vet att många barn är utsatta. Med en generell politik som riktas till alla barn, fångas också lättare de barn upp som av olika skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling – och dessa barn kan finnas i alla miljöer (SOU 2000:91, s 92).

16

Trygg anknytning mellan barn och föräldrar och att barn behöver bli sedda och bekräftade är behov hos barn som lyfts fram. Förskola och skola är viktiga aktörer på området liksom mödra- och barnhälsovården.

De särskilda målgrupper som pekas ut är:

 Barn i ekonomiskt och socialt utsatta bostadsområden

 Barn med olika funktionshinder, koncentrationsproblem och läs- och skrivsvårigheter

 Barn till invandrare

 Barn till föräldrar med missbruks- eller psykiska problem

 Småbarnsföräldrar

I En förnyad folkhälsopolitik (Prop. 2007/2008:110) skrivs särskilt angelägna målgrupper fram och den första gruppen som lyfts är Barn, unga och deras föräldrar.

Landstinget i Östergötland och kommunerna i Östergötland har tagit fram folkhälsopolitiska program i samma anda som de nationella. Goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar har på länsnivå lyfts upp som det främsta målet. Enligt det här synsättet blir barnets tidiga år och kvaliteten på

vuxenkontakter betydelsefulla både i familjen och i relation till förskola och skola. Goda

uppväxtvillkor för barn och ungdomar ses som en investering för god hälsa och livskvalitet även senare i livet. Det har tagits fram en folkhälsorapport för Motala kommun 2010. I den påpekas att barns och ungdomars psykiska hälsa har försämrats och ett viktigt arbete med att förebygga detta är metoder för föräldrastöd, samt att andra viktiga arenor att arbeta med är förskola och skola

(Folkhälsorapport Motala 2010, s 21).

Vad som är tydligt i resonemangen om förebyggande arbete är att ohälsa bör förebyggas och att vissa barn trots allt betraktas som speciellt utsatta och som därmed tillhörande en riskgrupp. Inriktningen är mer eller mindre alla familjer och barn samtidigt som det betonas att det gäller att tidigt fånga upp dem som har särskilt stora behov. Det finns i diskussioner kring förebyggande arbete vanligtvis en spännvidd mellan de generella insatserna till barn och barnfamiljer och de mer riktade insatserna till de som uppfattas har störst behov, det vill säga ses som en riskgrupp.

Inom preventionsforskningen och hälsoforskningen har man tidigare arbetat med de skilda nivåerna utifrån begreppen: primär-, sekundär- och tertiär prevention. Under de senare åren har man alltmer gått över till att istället tala om universell, selektiv och indikativ prevention. Universella insatser riktas till alla, selektiva insatser riktas till grupper som definieras som riskgrupper och indikativa insatser är individuella insatser vid manifesta problem. Avsikten bakom förändringen av ordval är att visa på förändrat fokus från ett tidsförlopp till att istället lyfta olika målgrupper.

Bing (2003) försöker i sin bok om barn och folkhälsa att nyansera risk- och riskgruppsbegreppet och skriver om förebyggande arbete utifrån termerna högrisk- och befolkningsstrategi (någon som även kallas den preventiva paraxoden). Ett exempel hon visar på är gruppen unga fångar, som på flera sätt är en högriskgrupp. Tittar man på gruppen visar det sig att 95 % av dessa vuxit upp med ensamma mammor, vilket då skulle kunna ses som en riskfaktor. Å andra sidan är det så att 97 % av alla barn till ensamstående mödrar kommer att leva sina liv laglydigt. Vissa yrkesgrupper, exempelvis

socialarbetare, uppmärksammar och arbetar med barn som far illa, genom akut arbete inriktat på att tillgodose barnets behov av vård och omsorg. När inte resurserna inom socialtjänst och barnpsykiatri räcker till för att alla ska få den hjälp de behöver uppstår frustration. Det kan leda till att de

17

förebyggande insatser som förespråkas utgår från en högriskstrategi. Det vill säga insatserna inriktas på en liten grupp som förefaller mest viktig att nå. Det finns som Bing påpekar problem med detta och hon hänvisar till svenska studier som visar att många av de barn i en liten grupp vilka identifierats som ”riskbarn” kommer senare att ha normaliserats utan insatser. Istället kommer andra som inte identifierats som riskbarn tidigare att ha kommit till. Storleken på gruppen ”riskbarn” kommer därmed att vara ungefär den samma, men många individer har i själva verket bytts ut.

Det är viktigt att ha insikt om att det förs skilda resonemang kring insatser och förebyggande arbete exempelvis utifrån vilken profession man tillhör. Detta får konsekvenser när samverkan ska ske med andra yrkeskategorier. Tidigare användes exempelvis begreppet förebyggande inom socialtjänsten för att beteckna ”förebygga omhändertagande”.

En viktig del av preventivt arbete i samverkan handlar om att identifiera skydds- och riskfaktorer (Skolverket, 2010). En fungerande skolgång och skolframgång ger i sig ett starkt skydd mot framtida problem. Forskning från bl.a. Stockholm Birth Cohort Study redovisas i Socialstyrelsens Social Rapport 2010 och visar att det finns ett samband mellan skolprestationer och barns senare utveckling. Bra prestationer i skolan skyddar mot generationsöverföring när det gäller bidragsberoende. En särskild problematik är kopplingen mellan beteendeproblematik och skolprestation. Dessa uppträder ofta samtidigt utan att det är helt klart vad som orsakar vad. (Socialstyrelsen, 2010).

1.7 Något om den nya skollagen

Familjehusen är främst en samverkan mellan skola och socialtjänst. Dessa har i grunden skilda uppdrag och skilda regelverk. Som visats i tidigare forskning och utvärdering, inte minst i den utvärdering som gjordes i samband med den nationella satsningen på Samverkan kring barn som far

illa eller riskerar att fara illa (Danermark et al. 2009) att regelverken har stor betydelse för

samverkan. När nu en ny skollag har antagits är det väsentligt att analysera vad det kan ha för betydelse för organisationen av Familjehusen.

Den nya skollagen (SFS 2010:800) antogs 2010 och kommer att börja gälla från och med 1 juli 2011. I denna har vissa förändringar gjorts som eventuellt skulle kunna ha betydelse för det samverkans arbete mellan skola och socialtjänst som utvecklats i Motala kommun. Vi vill lyfta några punkter som kan vara särskilt betydelsefulla. I kapitel 2, Huvudmän och ansvarsfördelning, tas upp bland annat roller och ansvarsfördelning:

Rektorn och förskolechefen beslutar om sin enhets inre organisation och fattar i övrigt de beslut och har det ansvar som framgår av särskilda föreskrifter i denna lag eller andra författningar.

Rektorn och förskolechefen får uppdra åt en anställd eller en uppdragstagare vid förskole- eller skolenheten som har tillräcklig kompetens och erfarenhet att fullgöra enskilda ledningsuppgifter och besluta i frågor som avses i första stycket, om inte annat anges (SFS 2010:800, Kap. 2, § 10).

Samt den i sammanhanget viktiga frågan om och elevhälsa:

Elevhälsan ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Elevernas utveckling

18 mot utbildningens mål ska stödjas.

För medicinska, psykologiska och psykosociala insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator. Vidare ska det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. (SFS 2010:800, Kap. 2, § 25).

Skolverket (2011 a) skriver att begreppet ”tillgång till” är valt för att möta lokala behov och förutsättningar. Det är huvudmannen, kommunen, som beslutar om hur mycket personal som ska omfattas och vilken kompetens dessa ska ha.

Ytterligare en aspekt att ta hänsyn till är rektorernas ansvar när det gäller behov av utredning för särskilt stöd. Elevers rätt till stöd för att klara målen skrivs fram i lagen och när det gäller behov av utredning skrivs rektors ansvar tydligt fram: ”Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds” (SFS 2010: 800, Kap 3, § 8). Vidare är det rektor som ytterst beslutar om åtgärdsprogram för en elev. Rektors beslutanderätt har utvidgats. I Skolverkets vägledning till hur skollagen ska tolkas förtydligas än mer rektors ansvar för elevens hela pedagogiska situation inklusive särskilt stöd. (Skolverket, 2011 b) Detsamma gäller för området trygghet och studiero.

Även när det gäller förskolan har förskolechefens ansvar förtydligats, inte minst när det gäller behöv av särskilt stöd. Rätten till delaktighet för barnets vårdnadshavare i utformningen av stödet skrivs också fram. (SFS 2010:800, Kap 8, § 9)

19

2. METOD: EN GENOMLYSNING ELLER EN UTVÄRDERING?

Det har från olika håll framförts önskemål om en utvärdering. Vårt uppdrag har i avtalet kallats för en

uppföljning och en genomlysning. Dessa begrepp kan dock sorteras under vad som övergripande går

att kalla för utvärdering. Utvärderingar ses ofta felaktigt som något som görs enbart i kontrollerande syfte mot de mål som en gång sattes upp för en verksamhet. Men en utvärdering kan se ut på många olika sätt och användas i flera syften. Det kontrollerande syftet är redan nämnt, men en utvärdering kan också användas för att utveckla och främja en verksamhet eller i ett lärande syfte. Definitionerna kring utvärdering är många. Gemensamt är dock två steg:

1. att införskaffa, systematisera och redovisa kunskap om verksamheter och insatser, samt 2. att värdera denna kunskap mot en tydliggjord referensram.

En viktig aspekt i utvärderingssammanhang är att värdera den insamlade kunskapen mot en tydlig

referensram. Värderingsarbetet startar vanligtvis hos den/de som samlar in kunskapen – men det är

viktigt att det inte stannar där. För att få funktion i en utvärdering, dvs. att den ska leda till utveckling och förbättring av en verksamhet, behöver mottagaren fortsätta detta värderingsarbete.

Vi som forskare kan värdera mot exempelvis mål, mot olika intressenters uppfattningar och/eller mot tidigare forskning. Som mottagare av rapporten kan förvaltnings- och politisk ledning fortsätta värderingsarbetet mot exempelvis vidare visioner på området.

2.1 Datainsamling och analys

Material har huvudsakligen samlats in genom fokusgrupper samt enskilda intervjuer med personer som arbetar i och relation till Familjehusen. Enskilda intervjuer och parintervjuer har i genomsnitt varat i c:a 90 minuter. Fokusgrupperna har i genomsnitt varat i c:a 2 timmar per grupp. Materialet från samtliga intervjuer och fokusgrupper har transkriberats och sammanfattats, vilket resulterat i en stor mängd skriftligt material.

Ledningsnivå: Skola-Socialtjänst samt Familjehus

1 Parintervju samt 2 enskilda intervjuer med familjehuscheferna; 1 parintervju med verksamhetschefer för Skola-Socialtjänst.

Basverksamhet: skola 2 Fokusgrupper

Basverksamhet: socialtjänst 1 Parintervju

Familjehuspersonal 4 Fokusgrupper

Besökande föräldrar på Familjehusen 1 Webbenkät + 4 telefonintervjuer

Närpolis 1 E-postintervju

Mer detaljerat så har på ledningsnivå de två familjehuscheferna intervjuats samt de två verksamhetscheferna för Skola – Socialtjänst.

I Familjehusen har representanter från samtliga personalkategorier intervjuats i fyra fokusgrupper: representanter från socialsidan på Familjehusen i en fokusgrupp (behandlingssekreterare samt fältsekreterare), samt representanter från bildningssidan/elevvården uppdelat i tre fokusgrupper från de tre Familjehusen (skolsköterskor, resurspedagoger, resurspedagoger tal och språk,

20

elevsamordnare, psykologer, förskollärare, kuratorer samt skolläkare). Det bör dock betonas att samtliga individer bland familjehuspersonalen inte har kunnat komma till tals. Det hade inte varit möjligt med tanke på personaltätheten att intervjua samtliga medarbetare inom de tidsmässiga ramarna som projektet getts – vi har dock strävat efter att någon representant från samtliga personalgrupper ska ha deltagit i intervjuerna. I några fall där en yrkesgrupp inte har kunnat delta i fokusgrupp har kompletterande intervju skett via e-post.

I basverksamheterna har på bildningssidan tre rektorer från F-6-skolor, fyra rektorer från 7-9-skolor i Motala kommun, två förskolechefer samt verksamhetschefer för de tre sektorerna intervjuats. Dessa delades upp så att rektorer för F-6, förskolechefer samt en verksamhetschef samlades i en

fokusgrupp. I den andra fokusgruppen samlades rektorer för 7-9-skolor samt två verksamhetschefer. Den sista intervjun gjordes med två representanter för Barn-och ungdomsmottagningens

mottagningsgrupp (Socialtjänsten).

I intervjuer och fokusgrupper har relativt omfattande intervjuguider använts (Bilaga 1-5), vilka haft funktionen att dels vara minnesstöd för intervjuaren och dels att säkerställa att de teman som varit relevanta för genomlysningen diskuteras. I praktiken har många av de teman som vi velat ställa frågor kring diskuterats spontant, vilket inneburit att vi kunnat bocka av flera teman och frågor utan att behöva ställa många av frågorna explicit.

Både dokument och intervjuer har analyserats med vetenskaplig systematik främst genom meningskoncentration och sorterats i kategorier och teman (Taylor & Bogdan, 1998; Kvale & Brinkmann, 2009).

2.2 Etikfrågor

I webbenkäten till föräldrar har anonymitet garanterats genom att individen svarar via dator. Inga löpnummer har funnits på dessa enkäter (vilket är brukligt vid pappersenkät för att öka möjligheten att skicka påminnelser till de som ej svarat): vi har således inte kunnat knyta svaren till något namn eller någon adress över huvudtaget. Däremot har det funnits ett moment i enkäten där den svarande uppger om man kan tänka sig bli kontaktad per telefon för en mer utförlig intervju, och då uppger namn och telefonnummer. Det har tydligt betonats i enkäten (se Bilaga 7) att sådan medverkan varit helt frivillig, och fyra sådana telefonintervjuer har genomförts. De besökande föräldrarna har inte utsatts för någon påverkan att svara på enkäten, däremot har besökare på Familjehusen fått ett missivbrev (se Bilaga 6) där en länk ges till webbenkäten tilldelat sig av familjehuspersonalen vid besök på Husen.

Vad gäller intervjuer och fokusgrupper har det betonats att man inte kommer att identifieras som

individer utan som ”personalkategori”. Vi har också beskrivit att vi inte är intresserade av att knyta

resultaten till enskilda personer, men däremot kan det vara viktigt att särskilja vilka grupper som tyckte vad. Vi har informerat om att materialet enbart ska användas till att besvara undersökningens syfte och frågeställningar, och att enbart vi forskare har tillgång till inspelningar och transkriptioner från intervjuerna. Vi betonade också i intervjuerna att deltagarna inte skulle känna press att berätta mer än de själva önskar, och informerade om att de givetvis har rätt att låta bli att besvara eller kommentera en fråga om man inte önskar det.

21

2.3 Metoddiskussion – brister och förtjänster med genomlysningen

Genomlysningen har genomförts under en relativt kort period. Det har med nödvändighet medfört att vi gjort prioriteringar. Vissa av dessa prioriteringar kan i backspegeln ses som felaktiga. I

efterhand beklagar vi att vi inte tidigare kom igång med att samla in brukares erfarenheter och synpunkter. För att ha möjlighet att hinna samla in och bearbeta enkätdata från familjer som besöker Familjehusen skapades en webbenkät som lades ut på Familjehusens sida att besvara. Dock fick vi synpunkter i efterhand på att det troligen var svårt för många föräldrar att svara på en sådan, och att en pappersenkät med möjlighet att ställa frågor till en närvarande ansvarig hade varit bättre. Vi fick inte heller många svar på enkäten, men fick en begränsad inblick i hur brukare uppfattar

verksamheten genom öppna frågor samt genom genomförande av fyra telefonintervjuer (se avsnitt 3.10).

Intervjuer och fokusgrupper gav rika och fylliga svar på de frågor som vi ställde, och genererade en mycket stor mängd material. Att genomföra intervjuerna blev i sig en slags läroprocess där en tydligare bild av Familjehusen, deras tillkomst, arbetsätt och relationerna till basverksamheterna växte fram under undersökningens gång. Vi upplever att genomförandet av intervjuerna gick relativt problemfritt, och framförallt att de personer som kommit till tals många gånger upplevt det positivt att få uttrycka sin mening, alternativt sett det som berikande att få reflektera tillsammans i grupp. Vi har också flera gånger blivit tillfrågade vilka som kommer få ta del av dessa resultat, och man har ibland haft frågor om ens egna synpunkter kommer att bli synliga och tydliga i rapporten. Det är alltså många som velat att deras åsikter ska komma till användning och att deras synpunkter ska lyftas till beslutsnivå.

Även om intervjuerna nästan genomgående uppfattats som innehållsrika och är en tänkbar brist i denna genomlysning att det varit svårt att ta tillvara på det rika material som har framkommit. Genomlysningen innebär att ett slags helhetsgrepp tas på familjehusarbetet, vilket innebär att vi samlat data från många olika professioner och grupper, från ledningsnivå till basverksamhet. Det har också varit en bredd i omfattningen på de ämnen som diskuteras. Vi har försökt lyfta de teman som uppfattats som viktiga i intervjuerna, samtidigt som vi är medvetna om svårigheterna att presentera en bild som precis alla kan känna igen sig i och vara nöjda med. Vår ambition har varit att ge en så bred och rättvisande bild som möjligt av olika erfarenheter av och uppfattningar om Familjehusen och dess verksamheter.

Det finns en annan dimension kring genomlysningen som handlar om i vilken utsträckning en utvärdering ger ”funktion” eller inte – det vill säga hur den tas emot. Externa utvärderare från ett universitet har förutsättningar att kunna uppfattas som objektiva, men risken finns också att dessa kan avfärdas för att de inte fullt ut kunnat förstå vad verksamheten går ut på och allt som görs. ”Det där visste vi redan” är en annan fallgrop för användningen av resultaten. Med nödvändighet bör det vara så att mycket av det som framkommer i genomlysningen redan är känt. Det finns dock ett värde i att lyfta fram det redan kända – det behöver inte vara allmänt känt av alla involverade. Det är något av en balansgång mellan att lyfta fram det som redan är känt för att skapa förtroende och igenkänning i materialet för genomlysningen mot att det som skrivs uppfattas som trivialt.

Uppfattningen att utvärderarna tagit den andra sidans perspektiv kan också bli en anledning att inte ta till sig resultaten. Danermark och Kullberg (1999, s.20) beskriver hur de i sin utvärdering fick möta påståendet att deras utvärderingstolkning speglade någon av de andra myndigheternas perspektiv.

22

När den berörda myndigheten läste rapporten hävdade den å andra sidan att rapporten speglade den motsatta myndighetens intressen. Detta är något som vi också har stött på. Det bör dock betonas att vi inte har valt att ta någon enskild grupps perspektiv i denna genomlysning, och ansträngt oss för att belysa så många av de ståndpunkter som kommit fram som möjligt.

23

3. UPPLEVELSER OCH ERFARENHETER AV FAMILJEHUSEN

I detta kapitel beskrivs upplevelser av att arbeta i Familjehusen samt basverksamheternas och den administrativa ledningens uppfattning om Familjehusen utifrån olika aspekter. Vissa av temana glider in i varandra varför en del upprepningar kan förekomma. Varje avsnitt inleds med en kursiv ingress som sammanfattar de viktigaste slutsatserna från avsnittet.

Vid direkta citat namnges intervjupersonen som ”IP” för att man inte ska kunna knyta en enskild individ till ett uttalande. Om flera personer talar i samma citat benämns de ”IP1”, ”IP2”, ”IP3” o.s.v. oavsett vem det är som talar i varje citat, bara för att markera att det är olika personer som gör inlägg. Om inte så uttryckligen anges nämns inte heller vilket Familjehus ett särskilt uttalande kommer ifrån. Det är generella beskrivningar av hur Familjehusarbetet fungerar som är i fokus, och därför har vi inte tagit större hänsyn till skillnader mellan Familjehusen.

3.1 Vägen fram: upplevelser av planeringsarbetet och uppstarten

Hur svarade förväntningarna i processarbetet mot vad som sedan hände i verkligheten, i det politiska beslutet och i den konkreta organiseringen av det fortsatta arbetet med barn som far illa eller riskerar att fara illa? Även om familjehusorganisationen redan är etablerad och idéerna på olika sätt implementerade är det värdefullt att diskutera hur ledningen, basverksamheterna och

familjehuspersonalen upplever planeringsfasen och sin delaktighet i den.

Ledningen för Skola-Socialtjänst beskriver tillkomsten av Familjehusen som i stor utsträckning ett politikerinitiativ som drevs av inspiration från besöket i Strömstad kommun. Det starka politiska stödet för Familjehusen ses som något positivt, även om öppnandet av dem blev något ”påskyndad” och politikerna ville inviga tidigt då det fanns en stark tilltro till idén.

Familjehuschefer påpekar att ”från början [i processarbetet] fanns ju inte Familjehusen som tanke”, då diskuterades samverkan skola-socialtjänst mer allmänt. En familjehuschef påpekar att

bildningspersonalen (elevvården) blev lidande i processen: ”skolans personal vart ju överlyfta så *visar med händerna+ datum, över…”. Det fanns information till personalen som skulle beröras av beslutet men när det skulle bli en organisation av det hela så var många inte beredda: ”den dagen man började prata organisation då, då tror jag människor på olika sätt upplever att de inte varit med”. Familjehuscheferna menar också att det funnits olika förutsättningar att föra de här samtalen i bildningsorganisationen respektive i socialtjänsten.

24

En familjehuschef menar att förändringen ha borde förberetts bättre, t.ex. genom att låta elevvårdspersonalen söka sina tjänster till Familjehusen. Ute på skolorna ser t.ex. pedagogerna fortfarande familjehuspersonalen som sina ”gamla kolleger” och gör inte skillnad på deras nya arbetsuppgifter och de gamla. Man gick inte heller in i organisationen med ”klara ekonomiska förutsättningar”, organisationen tillskapades inom budgetram samtidigt som skolan hade ett kraftfullt sparbeting, vilket påverkat formandet av Husen.

Socialförvaltningens mottagningsgrupp upplevde processarbetet som spännande, och upplevde stora förväntningar på att en rad samarbetsproblem skulle lösas och att dörrar skulle öppnas. Samma känsla fanns i arbetsgrupperna i processarbetet, en nyfikenhet, längtan och ett intresse att samverka. Själva organisationen Skola-Socialtjänst reducerades dock till enbart Familjehus, vilket inte var tanken. De menar att man ”i en övergångsperiod hade behövt utöka ramarna, det går inte att göra inom befintlig budget tror jag”. Det blev istället blev en ”tummetott” som ”man förväntade sig

massor av”.

Flera rektorer och verksamhetschefer uttrycker viss frustration över att de fick lämna synpunkter under förarbetet, att de ”fick tycka en massa” men inte fick någon återkoppling. En rektor

kommenterar att det var svårt att mäkta med att ha synpunkter på planeringsarbetet samtidigt som skolan genomgick en större organisationsförändring. Vidare finns en upplevelse att ”det där gick ju väldigt snabbt när vi gick från abstrakta till konkreta hus. Och där tror jag vi inte riktigt hängde med någon av oss”. En rektor understryker att tanken inte var att Familjehus skulle bli en fysisk byggnad utan att det i planeringsarbetet talades om ”abstrakta hus”, och att personalen flyttat in i Husen där ”istället för att ha [dem] på arenan”.

En rektor beskriver en ”jättestor förväntan” över tidigt förebyggande arbete och närmande till socialtjänsten i processarbetet: ”äntligen skulle skola och soc komma samman”. En annan rektor upplevde att ”andemeningen var ju god, att kulturerna skulle närma sig varandra”.

En förskolechef säger att denne hade relativt stora förhoppningar kring samarbete med BVC. Det fanns förväntningar om att skola-socialtjänst skulle närma sig varandra och att man skulle hitta barnen i tidiga åldrar i planeringsstadiet. En förhoppning fanns att det skulle bli enkelt att nå både BVC och myndighetssida på socialtjänsten, att ”alla de här svåråtkomliga sakerna skulle bli lite enklare”.

Det finns vidare en upplevelse av personalminskning på elevvårdssidan på grund av att ”lite andra saker smögs in också”, som utbildningar och andra uppdrag, ”och helt plötsligt var det inte 100%-iga tjänster längre”. En upplevelse är att man ”sög personalen från skolan och gjorde något helt nytt vid sidan om”. En vidare kritik är att skolpersonalen inte var med i någon process innan Familjehusen skulle öppna, ”utan det skulle börja SÅ”.

Socialtjänstpersonal på Familjehusen hade också stora förväntningar på samverkan skola-socialtjänst. En familjebehandlare upplever att de kunde varit med och påverkat mer vid intervjuerna i

planeringsarbetet, men ställer sig frågande till varför pedagogerna hamnade utanför planeringsprocessen som en perifer grupp, något som har lett till samverkansproblem idag:

”Men vi hamnar tillsammans som är socialarbetare inom skola och socialtjänsten i samma kärna, och pedagogerna utanför som mer perifera grupper, och de har inte alls varit med i

25

processen. Och det är idag vi är så himla beroende av att de ska förstå, att vi ska dela samma språk och så. Och det gör vi ju inte.”

De betonar också i att de i högre grad var med i förändringsprocessen från början, medan elevhälsan inte ”varit med på resan överhuvudtaget”. De upplever att de blivit intervjuade om sina önskemål, men att de efter det inte var med så mycket i planeringsarbetet. Dock upplever de sig bättre

informerade än pedagogerna och den elevvårdande personalen. De upplever att de hade ett stort

uppdrag att föra in det sociala perspektivet, och det förebyggande arbetet med barnet i fokus, samtidigt som de var få personalmässigt i jämförelse med elevvården. Bildning och socialtjänst i Familjehuset ”…var inte synkade kan man säga när vi startade för fem öre” säger en

familjebehandlare, vilket kopplas till omorganisationen på bildningssidan som var starkt ifrågasatt. De menar att de fick lida av omorganisationen, att sedan mötas i den processen.

De uttrycker också det är synd att BVC, som det andra benet i det förebyggande arbetet, inte varit med mer i processen. En socialsekreterare understryker även att Fritid borde varit med och fått en större plats, eftersom man är beroende av att ”jobba med positiva krafter” och ”hitta friskfaktorer” i familjehusarbetet.

Frågan om betydelsen av de fysiska husen diskuteras också i fokusgruppen. I början var det inte säkert att man skulle ha lokaler, utan att man skulle bygga upp en organisatorisk samverkan: ”nånstans i processen började man prata om levande hus, befolkade hus, men det var inte det från början”. En intervjuperson ställer frågan: ”och vad tänkte man, vad innebar det?”.

Bland elevvårdspersonal i Familjehusen uttrycks att mycket borde ha varit klart redan innan

Familjehusen öppnade: ”det var så jädra bråttom att starta, och det kändes som jag uppfattade det väldigt halvfärdigt”. En person uttrycker det också som problematiskt att det skulle startas en ny organisation utan några nya resurser sköts till, samtidigt som uppdraget ”reellt har vidgats” med både med de gamla elevvårdsuppgifterna och det förebyggande arbetet:

…så det är nåt nytt som ska göras, men det får helst inte kosta nånting. Vi ska jobba här och nu, och så ska vi tänka förebyggande * …+ Vi ska tänka tidig upptäckt i yngre åldrar och tidigt i riskbeteende. Och tänka långsiktigt samtidigt som vi ska vara här och nu. Det är ju svårt att få till det när man inte får mer resurser.

Några i elevvården uppfattar perioden innan familjehusverksamheten drog igång som ett ”vakuum” med relativt litet information till den berörda personalen som skulle börja arbeta i Familjehusen. Elevvårdspersonal som är mer kritiska till processarbetet menar att ”ingen från fältpersonal fanns över huvudtaget med i referensgrupperna. Det var bara rektorer och förvaltningschefer hela vägen”. Här används uttryck som att ha blivit ”inkastad” i verksamheten och en brist på kommunikation i uppstarten beskrivs: ”vi kom till ett dukat bord så att säga”, ”vi var med plötsligt, ingen visste nåt”, ”…så var man bara med i nånting fast man förstod inte vad”. De upplever att rektorerna inte orkade med att informera de gamla elevvårdsteamen på grund av den stora omorganisationen som pågick samtidigt.