Kritiska röster

Baserat på det material som har behandlats i fråga om den kommunala hanteringen av urfolksrättigheter i Jokkmokk och Kiruna går det att urskilja att de kulturella rättigheterna är i hanteringens blickfång. Detta kan uppfattas som en självklar följd av den lokala implementeringen av den nationella minoritetslagstiftningen. Här aktualiseras även skiljelinjen mellan minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter som jag har diskuterat i föregående kapitel i fråga om samiska rättigheter. Sveriges kommuner förhåller sig av uppenbara själ till lagstiftning som reglerar nationella minoriteter, vilket berör samiska rättigheter. Detta skapar dock det eventuella dilemma som jag tidigare har presenterat, huruvida minoritetsrättigheter eller urfolksrättigheter ger ett starkare skydd för samiska rättigheter. Det material som gick att tillgå respektive kommun i fråga om samiska rättigheter var en aning begränsat. De kommunala policydokumenten var relativt kortfattade och berörde aktuella rättigheter på ytan vilket framförallt synliggörs i besvarandet av hanteringen av självbestämmande och delaktighet samt

rätten till mark. I samband med att både Jokkmokk och Kiruna är samiska förvaltningskommuner tillkommer det flertalet förpliktelser som de är skyldiga att efterleva.

Dessa ter sig framförallt i kontexten av det samiska språket som kommuninvånarna ska ha tillgång till i samtliga kommunala instanser. Dessa skyldigheter menar jag synliggörs i båda kommunernas hantering av samiska rättigheter på ett adekvat sätt men jag kan i vissa avseenden sakna en mer djupgående och specifik hantering av samiska rättigheter.

Baserat på en artikel från Sveriges radio som har publicerats år 2009 var det tal om att en ny gruvetablering i områden i närheten av Kiruna skulle frambringas på marker som tillämpas för renskötsel. Den berörda samebyn Laevas sade till tidningen att detta skulle komma att mynna ut i en undergång för samebyns renbetesmarker och i värsta fall även den samiska kulturen (Sveriges Radio 2009). Trots att artikeln har några år på nacken anser jag att den fortfarande är aktuell då den belyser dilemmat kring just den urfolkliga rätten till mark och etablering av gruvdrift inom samiskt territoriella områden. Denna omtalade diskussion mellan samiska rättigheter och gruvetablering har alltmer kommit på agendan.

”En gruva kan innebära hundratals jobb i krympande samhällen i glesbygden. Men mot arbetstillfällen och suget efter mineraler ställs förstörda naturvärden och risken att en kultur går om intet – samernas.” (SvD Näringsliv 2014).

I samband med att Sverige ligger i toppen vad gäller gruvnäring råder det ingen tvivel om att internationella företag inte sällan söker sig till Sveriges nordligaste delar med hopp om att inleda en ny gruvetablering. De svenska naturresurserna blir sålunda mycket attraktiva i fråga om ekonomiska aspekter då detta i sin tur genererar i bland annat ökade arbetstillfällen. En exploatering av dessa marker kan även komma att generera i förödande konsekvenser för berörda samebyar i samband med att deras traditionella marker fördärvas (SvD Näringsliv 2014). Detta har under den senaste tiden framförallt gjort sin synlig i diskussionen kring den planerade gruvetableringen i Kallak/ Gállok i Jokkmokks kommun som jag har nämnt ovan.

Den eventuella gruvetableringen i Kallak/Gállok alstrade två differentierade åsiktskolor där den ena var för en eventuell gruvetablering och den andra emot. Detta mynnande ut i ett starkt ifrågasättande av Sveriges förhållningssätt gentemot respekten för urfolksrättigheterna. Just denna situation är ett typexempel på hur kontroversiell dessa situationer inte sällan blir. Här ställs sålunda urfolksrättigheter gentemot samhällsnytta och ekonomiskt tillväxt vilket är en aspekt som inte har gjort sig synlig i uppsatsens behandlade kommundokument. Ytterligare ett

exempel som aktualiserar ett liknande dilemma är fallet med Girjas som under lång tid har befunnit sig i konflikt med den svenska staten kring just detta. Girjas sameby har åberopat sina rättigheter som urfolk genom att hänvisa till deras rätt till traditionella marker. Processen till upprättelse för samebyn har varit lång och slitsam men som tillslut resulterade i att Högsta domstolen dömde till samebyns fördel.

Dessa ovanstående händelser är två reella typfall som påvisar den problematik som kan komma att uppstå framförallt i fråga om respekten för urfolksrättigheter och då dessa hamnar i klinch med förslagsvis samhällsekonomiska intressen. Detta är även aspekter som inte får utrymme i de kommunala policydokumenten och som praktiskt taget knappt benämns. Jokkmokk och Kiruna erhåller många likheter som framförallt förankras i att båda är samiska förvaltningskommuner men även då respektive kommun har stora gruvfyndigheter. Detta mynnar således ut i det dilemma som ovan har presenterats där ekonomiska intressen ställs mot urfolksrättigheter. Baserat på respektive kommuns policydokument tycks kommunerna i fråga arbeta med att, möjligtvis inte stärka, utan snarare beakta den samiska delaktigheten och självbestämmandet i beslut som kan komma att påverka dessa grupper. Huruvida detta sker i realiteten är ytterligare en diskussion. Som ovan har presenterats återfinns det flertalet kritiska röster som menar att det samiska intresset åsidosätts till förmån för det statliga intresset vilket sannerligen synliggörs i fallet i Girjas. Anledningen till att detta frambringas i kontexten av Jokkmokks och Kirunas hantering av urfolksrättigheter hänsyftar till att belysa aspekten av kritisk granskning i förhållande till kommunernas policydokument. I samband med att Jokkmokk och Kiruna är två samiska förvaltningskommuner är det även uppenbart att de sålunda även vill framställa sig i bättre dager när det kommer till hanteringen av samiska rättigheter. Sålunda menar jag att kommunernas policydokument bör tas med en nypa salt genom att även se till de berörda grupperna som gång på gång har påvisat stora brister i Sveriges hantering av de samiska rättigheterna.