De samiska urfolksrättigheterna- skyldigheterna som Sverige glömt bort: En granskning av Sveriges förpliktelser gentemot det samiska urfolket

Teologiska institutionen Vårterminen 2021

Examensarbete för masterexamen i mänskliga rättigheter 30 högskolepoäng

De samiska urfolksrättigheterna-

skyldigheterna som Sverige glömt bort

En granskning av Sveriges förpliktelser gentemot det samiska urfolket

Författare: Johanna Dahlström

Handledare: Carl-Henric Grenholm

Abstract

The Sami people is an indigenous group in Sweden that has historically been treated badly by the Swedish government. Forced relocations, colonization and cultural assimilation are examples of actions which the Swedish government has applied on the Sami people. Even though some believe that the state discriminations against the Sami people by the state are in the past, the Swedish government still to this day is criticized for how they handle the rights of the indigenous people.

Based on the criticism that the Swedish government constantly receives regarding the respect of indigenous rights and specifically Sami rights, this essay aimed to examine the state’s obligations against these rights by doing a critical text analysis. The first aim of this study was to present the obligations that Sweden has agreed on by international conventions, specifically through United Nations Declaration on Indigenous Rights (UNDRIP). The second purpose was to examine how these obligations were implemented in two municipalities in Sweden, Jokkmokk and Kiruna. The third and last purpose of the study was to critically review the management of these three rights by the Swedish government applying a theoretical framework based on Will Kymlicka’s theory on minority rights and Seyla Benhabib’s theory on multicultural and deliberative democracy. The study shows that both Jokkmokk and Kiruna needs to improve their management of indigenous rights specifically regarding the right to self- determination and the right to land.

Keywords: Sami rights in Sweden, indigenous rights, UNDRIP, cultural rights, right to land,

self-determination, minority rights, Jokkmokk, Kiruna.

Förord

Jag vill börja med att tacka den norrbottniska vårsolen för all den energi som den omedvetet har bidragit till under dessa rådande omständigheter.

Men sedan vill jag framförallt rikta ett stort tack till min handledare Carl-Henric Grenholm för all den vägledning, inspiration och kloka råd som han har givit mig under uppsatsskrivandets gång, tusen, tusen tack!

Johanna Dahlström

Uppsala, 23 maj 2021

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 1

1.1 Problem och syfte ... 2

1.2 Forskningsfrågor... 3

1.3 Material ... 4

1.4 Metod ... 4

1.5 Teori ... 6

1.6 Tidigare forskning ... 6

1.7 Disposition ... 8

2. Det samiska urfolket ... 9

2.1 Samer som nationellt urfolk ... 10

2.2 Den samtida situationen ... 11

2.3 ILO 169 och en samisk sanningskommission ... 13

3. Minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter ... 15

3.1 Kultur och mångkulturalism ... 15

3.2 Gruppdifferentierade rättigheter ... 18

3. 3 Deliberativ demokrati ... 20

3.4 Minoritetsrättigheter eller urfolksrättigheter? ... 21

4. Sveriges förpliktelser gällande upprätthållandet av samiska rättigheter... 24

4.1 Mänskliga rättigheter är en statlig skyldighet ... 24

4.2 FN:s urfolksdeklaration: UNDRIP ... 25

4.3 Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter ... 27

4.4 Självbestämmanderätt, rätten till mark samt kulturella rättigheter ... 28

5. Lokal implementering av samiska rättigheter i Jokkmokk och Kiruna ... 31

5.1 Samisk förvaltningskommun ... 32

5.2 Rennäringslagen ... 32

5.3 Jokkmokks kommun ... 33

5.3.1 Kulturella rättigheter ... 33

5.3.2 Självbestämmande och delaktighet... 34

5.3.3 Rätten till mark ... 34

5.4 Kiruna kommun ... 35

5.4.1 Kultur ... 36

5.4.2 Självbestämmande och delaktighet... 36

5.4.3 Rätten till mark ... 37

5.5 Kritiska röster ... 37

6. Urfolksrättigheterna måste tas på allvar ... 40

6.1 Vad bör göras och hur ska detta genomföras? ... 41

6.2 Konklusion ... 43

Källhänvisning ... 45

1. Inledning

I de nordligaste delarna av Norge, Finland, Ryssland och Sverige återfinns de samiska territorierna som innefattar dessa länders urfolk. Det samiska urfolket besitter en egen kultur som omfattar flertalet varierande språkdialekter vilka historiskt sett har utsatts för assimileringspolitiska handlingar som har resulterat i kulturella skiftningar av det som en gång var (Aiko- Puoskari 2009, 218). År 2007 antogs Förenta nationernas deklaration om ursprungsfolkens rättigheter The United Nations Declaration on the Rights of Indigenous Peoples (UNDRIP) med syfte att agera som ett universellt ramverk för mänskliga rättigheter inom kontexten av urfolksrättigheter (United Nations Department of Economic and Social Affairs 2004). Urfolksdeklarationen bör uppfattas som en vidareutveckling av FN:s universella deklaration om de mänskliga rättigheterna då dess väsentliga syfte är att formulera och upprätthålla en miniminivå av urfolksrättigheter på nationell nivå, vilka i synnerhet behandlar aspekten av självbestämmande och delaktighet (Sametinget 2017). Trots att FN:s urfolksdeklaration inte är av juridiskt bindande karaktär ska Sverige och resterande medlemsländer förhålla sig till dess stadga i fråga om politiska aktioner, påvisar Landspartiet svenska samer. Dock tillgodoräknas deklarationen som internationell sedvanerätt vilket till viss del resulterar i en juridisk bundenhet. Allt som allt ska deklarationen i samtliga kontexter accepteras då den inbegrips och är en del av FN:s universella deklaration om mänskliga rättigheter (Landspartiet svenska samer 2019).

Enligt FN:s permanenta forum för ursprungsfolk (United Nations Permanent Forum on Indigenous issues) innebär urfolksrättigheter följande:

• Self- identification as indigenous peoples at the individual level and accepted by the community as their member.

• Historical continuity with pre-colonial and/or pre-settler societies

• Strong link to territories and surrounding natural resources

• Distinct social, economic or political systems

• Distinct language, culture and beliefs

• Form non-dominant groups of society

• Resolve to maintain and reproduce their ancestral environments and systems

as distinctive peoples and communities. (United Nations Permanent Forum on

Ovanstående lista lyfter sålunda de specifika rättigheterna för urfolk vilka kan sammanfattas genom kulturell kunskap och utövande, självbestämmande samt politiskt deltagande. Det sistnämna hänsyftar till urfolks politiska delaktighet i kontexter som direkt berör dem vilket allt för ofta kritiseras genom att stater inte åtlyder detta. Detta har följaktligen resulterat i att urfolk ideligen arbetar med att få sina rättigheter som just ursprungsfolk respekterade. Som ovan ytterligare har påvisats innehar urfolk inte sällan ett kulturellt arv som hänvisas till dess traditionsenliga marker. Marken är en väsentlig faktor för urfolkets kollektiva identitet och ska därför inte försummas (United Nations Permanent Forum on Indigenous Issues 2004). Den territoriella och kulturella förbindelsen är av största vikt även för de svenska samerna, framförallt i förhållande till överlevnad av den kollektiva identiteten samt territoriell markanvändning som förankras i den samiska kulturen.

1.1 Problem och syfte

Sedan år 1977 har den samiska befolkningen tillgodoräknats som ett urfolk i Sverige (Sametinget 2020) och sedan 2011 har den samiska minoriteten benämnts som ett folk i svensk lagstiftning. Detta har även inneburit att de samiska rättigheterna har kommit att innefattas under FN:s urfolksdeklaration (Amnesty International 2017). De samiska rättigheterna skyddas ytterligare genom Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter sedan år 2000, vilket har kommit att implementerats och reglerar den nationella lagstiftningen i Sverige.

I samband med att Sverige ratificerade ramkonventionen åtogs även flertalet skyldigheter att skydda och stärka de nationella minoriteternas rättigheter (Regeringskansliet 2018). Trots detta har Sverige, flertalet gånger kritiserats gällande efterlevnaden av ramkonventionen och respekten för nationella minoriteters rättigheter, inte minst i fråga om samiska urfolkrättigheter.

Den kritik som har riktats mot Sverige innefattar framförallt den samiska rätten till politiskt inflytande och självbestämmande i samband med ratificering av urfolksdeklarationen samt rätten till mark (Amnesty International 2017). I samband med att Sverige har mottagit flertalet kritiska påpekanden i förhållande till samiska rättigheter, uppstår vidare en fundering gällande den reella implementeringsprocessen av konventionstexterna på lokal nivå.

Sametinget som är den svenska instansen för beslutsfattande för samiska frågor menar att det

samiska självbestämmandet tycks ha fallit mellan stolarna, inte bara i Sverige utan även i andra

nordiska länder som Norge och Finland. De påvisar således flertalet brister inom kontexter som

behandlar samisk inverkan och beslutsfattande vilket i sin tur är problematiskt då den samiska

självbestämmanderätten är ett fundament i den internationella folkrätten likväl som i den

nationella lagstiftningen (Sametinget 2016). I samband med FN:s rasdiskrimineringskommittés (CERD) granskning från november 2020 som specifikt behandlar etablering av gruvverksamhet inom territoriella områden där renskötsel bedrivs, fastslår granskningskommittén att Sverige bryter mot artikel 5 i CERD. Bevekelsegrunden till kommitténs uttalande, anspelar på att gruvnäring inte bör etableras på marker som tillämpas för urfolkets kulturella utövande (CERD 2020, s. 4). Sammantaget återfinns flertalet kritiska aspekter av den urfolksrättsliga implementeringen på lokal nivå, då Sverige återkommande mottager kritik av granskningskommittéer i fråga om just detta.

I uppsatsen kommer jag att redogöra för olika infallsvinklar av urfolksrättigheter i Sverige och framförallt den problematik som inte sällan uppstår kring den lokala implementeringen av samisk delaktighet och självstyre. Uppsatsens första syfte är att undersöka och kartlägga Sveriges skyldigheter gentemot det samiska urfolket baserat på aktuella folkrättsliga dokument och traktater. Det andra syftet är att undersöka implementeringsprocessen av Sveriges åtaganden på lokal nivå vilket genomförs i två svenska kommuner. Uppsatsens tredje och sista syfte är att ge konstruktiva förslag till hur staten bör gå tillväga för att lokalt respektera och förhålla sig till urfolksrättigheter på lokal nivå.

1.2 Forskningsfrågor

I uppsatsen kommer jag att behandla tre forskningsfrågor som respektive kopplas samman med uppsatsens syften. Studiens första syfte är att undersöka statens skyldigheter gentemot det samiska urfolket i samband med undertecknande av folkrättsliga dokument och deklarationer, vilket mynnar ut i följande frågeställning;

- Vilka skyldigheter har den svenska staten i fråga om respekten för och upprätthållandet av samiska rättigheter?

Genom att en stat ratificerar internationella traktater som har i avsikt att befrämja, i detta fall, urfolksrättigheter som vi har sett i uppsatsens första frågeställning, tillkommer inte sällan en problematik i samband med den lokala anpassningen. Uppsatsens andra frågeställning blir följaktligen;

- Hur yttrar sig Sveriges förpliktelser gentemot urfolksrättigheter på lokal nivå framförallt i

fråga om kulturella rättigheter, självbestämmande och delaktighet samt rätten till mark?

I samband med besvarandet av de ovanstående frågeställningarna ämnar uppsatsen belysa och framförallt frambringa eventuella förbättringar vad gäller uppbärandet av urfolksrättigheter, Uppsatsens tredje och sista frågeställning är således;

- Hur bör man gå tillväga för att på ett adekvat sätt respektera och förhålla sig till urfolksrättigheter när dessa ska implementeras på en lokal kontext?

1.3 Material

Det primärmaterial som tillämpas för uppsatsen är framförallt FN:s urfolksdeklaration (UNDRIP) samt till viss del Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter med anledning till att det är dessa traktater som Sverige har ratificerat. Dessa har i avsikt att agera som hjälpmedel för att besvara frågeställningen gällande Sveriges skyldigheter gentemot den samiska minoriteten. Vidare tillkommer det material från svenska regeringen som ska agera stöd till uppsatsens andra frågeställning, det vill säga hur Sverige förhåller sig till dessa skyldigheter och hur dessa har format den nationella politiken. För att kunna analysera hur de samiska rättigheterna yttrar sig på lokal nivå tillkommer material som presenterar den kommunala implementeringen i stärkandet av dessa rättigheter. De två kommuner som granskas i uppsatsen gällande den lokala tillämpningen är Jokkmokk och Kiruna och material kommer sålunda att inhämtas från respektive kommunsida. Slutligen tillkommer tillämpningar av FN:s granskningsrapporter att presenteras i fråga om efterlevnaden och respekten för samiska rättigheter. Det sekundärmaterial som tillämpas i uppsatsen är framförallt tidigare forskning som har publicerats inom ramen av samiska rättigheter i Sverige.

1.4 Metod

Uppsatsens metodologiska tillvägagångssätt sker genom en textanalys av det insamlade

materialet. Då väsentliga delar av uppsatsens material är av politisk och juridisk karaktär

kommer det analytiska tillvägagångssättet genomföras, i de fall som krävs, genom en kritisk

granskning. Uppsatsens texttolkning kommer följaktligen förhålla sig till vetskapen om att olika

texter även har olika syften vilka påverkar dess utformning. Det material som tillämpas är av

olik karaktär i fråga om dess olika syften då vissa av uppsatsens materialkällor har i avsikt att

agera som en påverkansgrad för ett politiskt beslut alternativt beskriva och uttrycka åsikter och

värderingar om uppsatsens specifika ämne (Grenholm 2006, s. 201). Genom att ständigt vara

medveten om vad texten och textförfattaren vill förmedla i uppsatsens analytiska arbete,

återfinns en önskan om att faktiskt förstå textens syfte (Grenholm 2006, s. 203). Detta är ett

väsentligt förhållningssätt i den stundande uppsatsen då den behandlar frågor som i vissa

avseenden kan uppfattas som politiskt laddade och vissa fall även kontroversiella när det kommer till rättighetsfrågor. För att kunna besvara uppsatsens frågeställningar kommer sålunda ett teoretiskt ramverk att tillämpas som grundar sig i Will Kymlicka och Seyla Benhabibs teorier om rättigheter. Baserat på dessa teoretikers ansatser tillkommer det en diskussion där jag går i dialog och uppmärksammar diskrepansen mellan minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter.

Jag kommer att genomföra en rimlighetstolkning där jag använder mig av kontextkriteriet och generositetskriteriet. Kontextkriteriet innebär likt dess benämning indikerar, att tolkningen förhåller sig till dess omkringliggande kontext. Tolkningen bör sålunda genomföras med beaktning till textens kontext snarare än separat, för att skapa en uppfattning om ett större textsammanhang. En problematik som kan komma att uppstå är att texter kan inneha varierande innebörd beroende på dess textsammanhang. I sådana fall kan kontextkriteriet komma att vara behjälplig i dess tolkning (Grenholm 2006, s. 239). Vidare innebär generositetsprincipen att texttolkningen är förnuftsbaserad vilket skapar en tolkning som är baserad på en generös och legitim uppfattning av textförfattarens bevekelsegrund. Denna texttolkning skapar utrymme till att kritiskt granska och till viss del även ifrågasätta det behandlade materialet (Grenholm 2006, s. 240). Generositetstolkningen tillämpas således i uppsatsen framförallt i textbearbetningen av berörda konventionstexter samt behandlingen av uppsatsens teoretiska avsnitt. I samband med att uppsatsens fundamentala materialkällor likt ovan har presenterats är av politisk eller juridisk karaktär är det av vikt att inneha en systematisk tolkning av dessa materialkällor, detta förklaras genom följande citat från Carl-Henric Grenholms bok Att förstå religion- Metoder för teologisk forskning.

”En strukturanalys av det större textsammanhang i vilket satsen ingår och en överblick över författarens övriga produktion är en förutsättning för förståelsen av enskilda utsagor och enskilda termer i den text som analyseras” (Grenholm 2006, s. 239).

Således kommer uppsatsens texttolkning att ske genom en kombination av generositet och

kontexttolkning samtidigt som tolkningen förhåller sig till textens allomfattande struktur vilket

ger utrymme till att kritiskt granska den text som behandlas. Det kritiska förhållningssättet

kommer framförallt att tillämpas i uppsatsens avslutande frågeställning och mer specifikt i det

konstruktiva besvarandet av hur den lokala implementeringen av urfolksrättigheter bör se ut.

1.5 Teori

En framstående tänkare inom ramen av minoritetsrättigheter är Will Kymlicka som ofta tillämpas inom studiet av nationella minoriteter genom hans bok Multicultural Citizenship: A liberal Theory of Minority Rights. Inledningsvis påvisar Kymlicka en assimileringspolitik som historiskt har implementerats gentemot nationella minoriteter vilket har inneburit förödande konsekvenser för flertalet minoritetsgrupper. Vissa grupper har utsatts för en direkt diskriminering i fråga om ekonomiska aspekter men även politiska rättigheter (Kymlicka 1996, s. 2). Kymlickas teori om minoritetsrättigheter är sålunda av relativt bärande karaktär för uppsatsen i och med att han belyser hur minoriteters, i vissa fall, särskilda rättigheter bör förhålla sig i det multikulturella samhället vilket mer genomgående presenteras i uppsatsens tredje kapitel.

Tillsammans med Kymlicka kommer ytterligare Seyla Benhabibs teori kring multikulturalism och deliberativ demokrati att tillämpas och behandlas från hennes bok The Claims of Culture:

Equality and Diversity in the Global Era. Detta skapar en intressant distinktion mellan dessa två teoretiker i samband med deras relativt olikartade infallsvinklar på multikulturalism.

Benhabibs presentation av deliberativ demokrati är ytterligare av vikt i bearbetningen av rätten till delaktighet i fråga om samiska rättigheter. De teoretiska ramverken har i avsikt att agera som hjälpmedel för att närmare förstå och bilda en uppfattning om nationella minoritets och urfolksrättigheter i ett pluralistiskt samhälle vilket framförallt tillämpas i uppsatsens avslutande kapitel.

1.6 Tidigare forskning

I och med ratificering av FN:s urfolksdeklaration (UNDRIP) tillkommer ett flertal specifika rättigheter för urfolk Ragnhild Nilsson presenterar dessa rättigheter i hennes artikel “The Consequences of Swedish National Law on Sámi Self-Constitution—The Shift from a Relational Understanding of Who Is Sámi Toward a Rights-Based Understanding” från 2020.

Urfolk har rätten att praktisera sina kulturella traditioner utan att bli utsatt för en extern

assimilering. Den interna självbestämmanderätten menar Nilsson är en fundamental rättighet

för det samiska folket (Nilsson 2020, s. 293). Frågan om den samiska självbestämmanderätten

aktualiserar ett dilemma mellan individuella och kollektiva rättigheter i samband med

individens rätt att tillhöra ett urfolk samt den kollektiva rättigheten att fastlägga sin

grupptillhörighet (Nilsson 2020, s. 296). Nilsson menar ytterligare att ett fundamentalt dilemma

som tillkommer genom tillhörighet till samiskt urfolk, framförallt i Sverige, innebär en ständig

kamp om att få sina rättigheter respekterade. Detta har varit påtagligt i fråga om rättigheter som berör rennäring vilket hon beskriver genom följande.

” The policy of the Swedish state toward the Sámi has been aimed at deliberately trying to limit the number of Sámi that are able to exercise their customary rights within the traditional Sámi area through the Reindeer Herding Act. According to the Act only those who work with reindeer herding have the right to use the traditional Sámi lands for grazing, hunting and fishing. The Sámi response to this policy has largely been to try to find new ways of organizing Sámi society in order to meet this loss of rights. disseminating knowledge, norms and values, the arguments gradually changed by becoming more rights-based.” (Nilsson 2020, s. 304).

Sammantaget påvisar Nilsson att de samiska rättigheterna som deklarerats i UNDRIP historiskt sett många gånger har kränkts av den svenska staten. En problematik som är tydlig än idag vilket hon menar kan grunda sig i okunskap kring den samiska kontexten gällande självbestämmanderätt (Nilsson 2020, s. 306).

Ulf Mörkenstam är ytterligare en framstående forskare inom fältet av urfolksrättigheter och specifikt samiska rättigheter. Likt många andra tänkare påvisar han det tillsynes nyfunna engagemanget gällande just dessa frågor vilket sålunda även har avspeglats både på den nationella och internationella politiska arenan. Han ställer sig dock undrade till dess faktiska politiska effekter i och med att dessa folkrättsliga och internationella konventioner ska anpassas till inomstatligt och lokal kontext. Han behandlar detta i artikeln ”Organised hypocrisy? The implementation of the international indigenous rights regime in Sweden” från 2019 där han kritiskt granskar implementeringsprocessen av internationella instrument som berör urfolksrättigheter. Både UNDRIP och ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk menar han är de verktyg som har kommit att sätta agendan för urfolkspolitiken vilka agerar som verktyg för att säkerställa dessa rättigheter. Mörkenstams avsikt är således att analysera denna problematiska vågskål mellan respekten för urfolksrättigheterna i och med ratificering av dessa konventioner och dess faktiska effekt. Han ställer sig frågande till hur stater anpassar den nationella politiken till urfolksrättigheter i förhållande till institutionella och rättsliga frågor.

Likt många andra materialkällor påvisar han att Sverige har kommit att kritiseras av FN:s

rasdiskrimineringskommitté ett flertal gånger i fråga om statlig exploatering av samiska marker

vilket i grund och botten är statliga aktioner som inte går i enlighet med urfolksrättigheter (Mörkenstam 2019, s. 1718).

Sålunda påvisar Mörkenstams artikel att det återfinns ett flertal kritiska aspekter av den lokala implementeringen av folkrättsliga traktat i fråga om urfolksrättigheter i Sverige vilket han menar är förankrat i implementeringsprocessen.

” I have specifically analysed the indigenous rights regime in Sweden, but I believe that organised hypocrisy is characteristic for indigenous politics in many democratic nation- states in which indigenous peoples live: talk, decisions and action are clearly decoupled (or counter-coupled). With the emerging international indigenous rights regime endorsed by Sweden and other democracies, this gap between talk, decisions and action has been magnified. “(Mörkenstam 2019, s. 1732).

1.7 Disposition

Uppsatsens är disponerad på följande sätt med det första kapitlet som behandlar uppsatsens inledande del. Kapitel två har i avsikt att agera som grund för besvarandet av de tillskrivna forskningsfrågorna genom ett bakgrundavsnitt som berör både den historiska samt den samtida situationen för samer i Sverige. I kapitel tre presenteras uppsatsens teoretiska utgångspunkter som framförallt har sin tyngd i Will Kymlickas teoretiska ansats om minoritetsrättigheter.

Utöver detta tillkommer ytterligare Seyla Benhabibs version av multikulturalism att bearbetas i uppsatsens teoretiska avsnitt.

Kapitel fyra besvarar uppsatsens första frågeställning gällande Sveriges skyldigheter och förpliktelser i samband med ratificering av folkrättsliga traktater som berör urfolksrättigheter.

Kapitel fem behandlar uppsatsens andra frågeställning och presenterar sålunda hur den lokala

implementeringen av de statliga skyldigheterna ter sig i två utvalda svenska kommuner vilka är

Jokkmokk och Kiruna. I uppsatsens sista kapitel, tillika kapitel sex behandlar jag studiens

avslutande frågeställning genom att presentera konstruktiva förslag gällande hur man bör gå

tillväga för att respektera och implementera urfolksrättigheter på lokal nivå. Detta kapitel

avslutas även med en kort konklusion som sammanfattar uppsatsens framkomna resultat.

2. Det samiska urfolket

År 2017 då den svenska filmen Sameblod hade premiär på den svenska bioduken kom även Sveriges koloniala historia gentemot den samiska urfolket att alltmer uppmärksammas. Filmen synliggör inte enbart hur den svenska statens människorättskränkningar gentemot urfolk tagit form, utan den frambringar ytterligare flertalet aspekter av den samiska identitetspolitiken.

Sameblod skildrar den rasbiologiska forskningen som hade sitt centrum i Uppsala under tidigt

1900-tal. Den skildrar även det utanförskap som detta kom att medföra och den påvisar

framförallt hur statligt förtryck kan komma att te sig på minoritetsgrupper (Svenska

Filminstitutet 2017). I samband med Sameblods skildring av samiska förhållanden i det

historiska Sverige kom samiska rättigheter att uppmärksammas genom att ytterligare hamna på

samhällsagendan. Den 23 januari år 2020 kom att bli en minnesvärd dag framförallt för Girjas

sameby men även för stora delar av den samiska befolkningen. Sedan 2009 har Girjas sameby

befunnit sig i konflikt med den svenska staten gällande bestämmanderätten kring den mark som

samebyn har nyttjat i flertalet år. Efter elva år fick samebyn upprättelse genom Högsta

domstolens domslut som påvisade vikten av den samiska ensamrätten som regleras i

internationell lagstiftning. Girjas sameby har sålunda genom domstolens domslut ensamrätt att

upplåta jakt och fiske som genomförs på rennäringsområdet (Svenska Dagbladet 2020). Det så

kallade Girjasfallet kom likt filmen Sameblod att bidra till att samiska rättigheter alltmer kom

att ta plats på den samhälleliga arenan. Detta medförde även att Sveriges förhållningssätt

gentemot mänskliga rättigheter alltmer kom att diskuteras. Mänskliga rättigheter i Sverige

regleras inte enbart genom internationella överenskommelser som exempelvis

Europakonventionen, rättigheterna återfinns även i den nationella lagstiftningen och mer

specifikt i den svenska grundlagen. Sålunda ska den svenska förvaltningen genomsyras av just

mänskliga rättigheter genom samtliga instanser, stat, kommun och regioner (Regeringskansliet

2018). Baserat på FN:s granskningsrapport av kommittén för avskaffande av rasdiskriminering

från 2018 påvisas att den nationella lagstiftningen inte är ett tillräckligt skydd för de samiska

rättigheterna inom ramen av samiskt territoriella områden (CERD 2018, s. 3). Kommittén

frambringar ytterligare att det rapporteras kring regelbundna hatbrott gentemot det samiska

urfolket (CERD 2018, s. 3). Trots att Sverige i ett flertal aspekter tror sig respektera de

mänskliga rättigheterna, påvisar den ovanstående granskningsrapporten att detta inte alltid är

fallet.

2.1 Samer som nationellt urfolk

Som redan har nämnts, kom den samiska minoriteten att erkännas som ett nationellt urfolk i Sverige år 1977. Detta kom sålunda att innebära ett visst utökat skydd för samiska rättigheter vilket inte enbart förankrades i den nationella lagstiftningen utan även genom de internationella traktater och deklarationer som reglerar urfolksrättigheter (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 2008, s. 5). I och med att samiska rättigheter regleras i den internationella folkrätten som urfolksrättigheter, tillkommer det ett utökat rättighetsskydd i fråga om självbestämmande och rätten till land. Anledningen till att samiskt självbestämmande och rätten till land har ett starkt rättighetsskydd förankras i den historiska kontexten av dessa landområden som har nyttjas av samiska grupper för utövande av sin kultur. Den historiska kontexten i förhållande till samisk markanvändning präglas ytterligare av en stor problematik för den samiska befolkningen vad gäller att nyttja dessa landområden till rennäring, fiske och jakt och åtskilliga gånger kom detta att innebära en samisk tvångsförflyttning (Motion till riksdag, 2018/19: 393).

Den svenska historiken kring samiska rättigheter är allt förutom angenäm och denna uppsats har i avsikt att förhållandevis kortfattat introducera läsaren för denna. Sveriges hantering av de samiska rättigheterna är alltmer komplex och detaljerande är det som presenteras i denna uppsats. Under sekelskiftet mellan 1800–1900-talet kom den svenska politiken rörande samer att präglas av en segregationspolitik baserat på rasbiologiska grunder. Denna diskrimineringsgrundade politik kom att bidra till ett flertal förödande konsekvenser för det samiska urfolket vilka grundade sig på att stigmatisera samerna från majoritetsbefolkningen.

Rättigheter fråntogs de samiska grupper som inte bedrev renskötsel och samiska barn förbjöds

att gå i den nationella folkskolan (Motion till riksdag, 2018/19: 393). Detta kom sålunda att

förändras i takt med att de samiska markerna kom att bli offer för den kolonialiseringsprocess

som ägde rum av den då så kallade, Lappmarken. Marken som både ägdes och brukades av

samiska grupper kom att exploateras till förmån för den accelererande gruv- och kraftindustrin

vilket bidrog till en samisk tvångsförflyttning (Samer 2008). Den samiska historian är lång och

innefattar flertalet viktiga händelser och vändpunkter. I samband med industrialiseringen kom

de samiska rättigheterna att kränkas alltmer än innan vilket förankrades i den ökade

markexploateringen av samiska marker. Den samiskt traditionella marken kom att exploateras

för bland annat gruvetableringar och vattenkraft vilket mynnade ut i en drastisk påverkan för

de samiska rättigheterna. Detta blev framförallt tydligt i fråga om den samiska äganderätten till

sina marker. Rennäringen ansågs enbart generera i problem då järnvägar och ytterlig

infrastruktur kom att etableras i takt med industrialiseringens framfart. Detta medförde även att det tillkom renbeteslagar som fråntog samerna sina befogenheter i fråga om självbestämmande och rätten till mark vilka påverkar samernas ställning än idag (Populärhistoria 2020). De renskötande samerna förlorade sina rättigheter kopplat till den traditionella marken och tvingades att betala för att bruka den mark som traditionellt alltid varit deras (Samer 2021).

Kolonialism, segregationspolitik och rasism har följaktligen historiskt präglat Sveriges hantering av de samiska rättigheterna. Kolonialismen har gjort sig synlig genom statligt övertagande av mark som traditionellt har brukats framförallt för den samiska rennäringen. Det samiska urfolket har sålunda försatts i ett liknande dilemma som urfolk runt om i världen då de haft tillgång till land med inte en egen stat. Mer specifikt har den statliga kolonisationen gentemot den samiska befolkningen inte enbart inneburit ett maktövertagande förankrat i de samiska territoriella markerna, det har även kommit att innefatta en form av ojämn maktfördelning och assimilering. I slutet av 1800-talat arbetade den svenska staten med en så kallad, ”försvenskningspolitik” som hade i avsikt att främja det svenska nationsbygget. Detta innebar sålunda att den samiska befolkningen tvingades assimileras in i den svenska normen som inte hade utrymme för den samiska kulturen. Detta mynnade ut i en utbildningspolitik präglad av segregation vilket bidrog till att man gjorde skillnad på vem som var same och inte (Levande historia 2021). Sveriges historiska hantering av samiska rättigheter är allt annat än moraliskt klanderfri vilket fortfarande gör sig synligt i den samtida situationen för det samiska urfolket.

2.2 Den samtida situationen

”Samerna är utsatta när de utövar sina rättigheter som urfolk och uttrycker sin samiska identitet. Det är oroväckande att det i samhället sker en normalisering av hot och hat riktat mot samer.” (Sametinget 2021).

Ett viktigt organ inom den samiska politiken är Sametinget som är en statlig myndighet samt

ett folkvalt parlament som innehar uppgifter att arbeta för att stärka de samiska rättigheterna i

Sverige (Sametinget 2021). Myndigheten och parlamentet påvisar den diskriminering som

urfolket i Sverige både historiskt men även fortfarande faller offer inför. Sametinget publicerar

löpande granskningar och artiklar över den svenska statens hantering av den samiska

minoriteten. Flertalet av sametingets granskningar påvisar att det fortskrider en systematisk

diskriminering gentemot den samiska befolkningen i Norden. I samband med det rättsliga skifte som tillkom år 1977 då samer kom att skyddas av urfolkslagstiftning tycktes en positiv förändring gällande samiska rättigheter vara vedertaget. Enligt den rapport som Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har publicerat år 2008 gällande diskriminering av samer tyckes detta internationella rättighetsskydd inte vara tillräckligt. Rapporten hänvisar till Peter Johanssons bok Samerna- ett ursprungsfolk eller en minoritet? En studie av svensk samepolitik 1986–2005 där han menar att samernas klassificering som urfolk år 1977 inte resulterade i det urfolksrättsliga ramverk som det hade i avsikt att göra. Problematiken i detta menar Johansson, föreligger i att samernas rättigheter har kommit att regleras genom nationellt minoritetsrättsliga principer istället för internationell urfolksrättsliga riktlinjer. Detta har sålunda resulterat i att det samiska folket har avisats sina rättigheter som urfolk då de istället har medräknats i den nationella minoritetslagstiftningen vilket har inneburit att rätten till självbestämmande och rätten till mark som är grundrättigheter för urfolk, har fallit mellan stolarna (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering 2008, s. 22).

Baserat på granskningar som har genomförts av FN:s kommittén för avskaffande av rasdiskrimineringar från 2018, ansågs den svenska lagstiftningen gällande samiska rättigheter inte vara tillräcklig i fråga om samiskt samtycke i förhållande till utvinning av naturresurser samt den samiska rätten till territoriella marker (CERD, 2018, s. 3–4). Åtskilliga granskningar har genomförts inom ramen av samiska rättigheter och inte sällan kritiseras Sveriges hantering av rättsliga skydd för specifika urfolksrättigheter (Naturskyddsföreningen 2021).

”Svenska regeringen vill gärna se sig som en global fanbärare för mänskliga rättigheter och som ett föregångsland på miljöområdet. Men samers rättigheter respekteras inte. Svenska staten har ofta bestridit dessa rättigheter, senast i rättsprocessen mot Girjas sameby. ” (Naturskyddsföreningen 2021).

Den samtida kontexten gällande kränkningar av samiska rättigheter uppstår inte sällan i fråga

om exploatering av samiska landområden som tillämpas för utövande av olika näringsformer

(Naturskyddsföreningen 2021). Svenska naturvårdsverket utförde ett arbete mellan 2016–2019

med avsikt att främja de samiska rättigheterna framförallt i fråga om renskötsel och samisk

kultur, samt utformandet av samråd, inom ramen av naturreservat och nationalparker

(Naturvårdsverket 2020). Baserat på frambringade av ovanstående avsnitt blir det tydligt vilka

samiska rättigheter som aktualiseras i fråga om den nationella och lokala implementeringen av

urfolksrättsliga traktater. Den samiska självbestämmanderätten, rätten till land samt rätten att utöva sin kultur är tre fundamentala rättigheter som Sverige inte tycks upprätthålla fullt ut.

Således kommer dessa tre rättigheter att vara till grund för uppsatsens stundande analysarbete.

2.3 ILO 169 och en samisk sanningskommission

Som har presenterats tidigare har Sverige mottagit mycket kritik för sin hantering av minoritetsrättigheter och framförallt i fråga om urfolksrättigheter. Sverige tilldelas inte sällan kritik av bland annat FN och Europarådet gällande respekten av dessa rättigheter. Sametinget menar att detta förankras i de samiska rättigheterna till land och vattendrag vilket genom en ratificering av ILO 169 hade kommit att mynna ut i nya krav på de svenska markrättigheterna (Sametinget 2018). Genom en statlig ratificering av konventionen om urfolk och stamfolk tillkommer ett flertal skyldigheter för staten i fråga. Likt FN:s urfolksdeklaration (UNDRIP) och Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter påvisar konventionen vikten av att respektera och förhålla sig till urfolksrättigheter. Dessa är, likt ovan även har presenterats, bland annat rätten till utövandet av sitt kulturella arv, delaktighet i beslutsfattande samt bevarande av den traditionella miljön (Kommittédirektiv 1997:103).

” Enligt konventionen skall ursprungsfolkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor erkännas. Åtgärder skall vidtas för att skydda deras rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem. Regeringarna skall vidare vidta åtgärder för att identifiera den mark som traditionellt bebos av dessa folk samt inrätta lämpliga förfaranden inom det nationella rättssystemet för att ta ställning till anspråk på mark från berörda folk.”

(Kommittédirektiv 1997: 103).

Riksdagens kommittédirektiv från 1997 påvisar att den främsta anledningen till att Sverige har

valt att inte ratificera konventionen beror på att landet inte skulle komma att uppfylla

skyldigheterna som detta skulle medföra gällande samisk äganderätt och besittningsrätt till den

territoriella marken (Kommittédirektiv 1997:103). I samband med att Sverige har valt att inte

ratificera ILO 169 tillkommer det sålunda flertalet kritiska infallsvinklar gällande statens

förhållande och attityd gentemot de samiska rättigheterna. Diskursen är kontroversiell i flertalet

avseenden och den aktualiserar även ett ifrågasättande gentemot den svenska statens verkliga

agerande i fråga om urfolksrättigheter. I samband med Sveriges rapportering gällande

efterlevnaden av de mänskliga rättigheter till Universal Periodic Review påvisar regeringen att

de har vidtagit flertal åtgärder för att stärka de mänskliga rättigheterna i landet. Rapporten

påvisar att den svenska staten arbetar för att framförallt stärka det samiska självbestämmandet och inflytandet (Sveriges radio 2019). Ytterligare skriver regeringen följande:

“16. Regarding ILO Convention No. 169 on indigenous and tribal peoples, the Government will work towards ratification. However, ratification of the Convention is ultimately a question for the Riksdag to decide.” (Regeringskansliet 2019, s. 6).

Vidare finns det en aspekt som är intressant att frambringa i fråga om svenska statens hantering av samiska rättigheter, en samisk sanningskommission. Baserat på ett pressmeddelande från arbetsmarknadsdepartementet och kulturdepartementet från 2020 yrkade sametinget på en etablering av en samisk sanningskommission, vilket regeringen bejakade. Sametinget tilldelades ekonomiska medel för att inrätta en förankringsprocess inför den kommande sanningskommissionen. Förankringsprocessen har i avsikt att agera som en inledande fas inför etableringen av sanningskommissionen genom att öppna upp för dialog hos den samiska befolkningen.

”Sametinget kommer att leda en dialog med den samiska befolkningen - berörda individer, grupper, föreningar och organisationer - för att informera och förankra processen för den kommande sanningskommissionens arbete och därigenom skapa så goda förutsättningar som möjligt för en sådan sanningskommission.” (Regeringskansliet 2020).

En fundamental orsak till denna förankringsprocess spelar in på sanningskommissionens framtida förankring hos den berörda parten, det vill säga det samiska urfolket. Kommissionens syfte är att uppmärksamma de statliga kränkningar och övergrepp som den samiska befolkningen har utsatts för (Regeringskansliet 2020). Genom att lyssna till och sammanställa samiska historier om de statliga övergrepp som historiskt har ägt rum ämnas sanningskommissionens teman att utformas. Detta innebär följaktligen att det är det samiska urfolket som formar den stundande sanningskommissionen baserat på egna erfarenheter.

Regeringen menar ytterligare att det är av fundamental vikt att belysa och sprida kunskap om

det samiska urfolkets historiska kontext (Sametinget 2020).

3. Minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter

Detta kapitel har i syfte att ge en förståelse för korrelationen mellan minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter i en samhällelig kontext. Kapitlet kommer att frambringa en alltmer djupgående förståelsen gällande varierande förhållningssätt gentemot minoritetsrättigheter och sålunda mer specifikt samiska rättigheter. Jag kommer följaktligen att tillämpa filosofens Will Kymlickas teoretiska ramverk kring just minoritetsrättigheter då han behandlar dessa rättigheter på ett stringent och skickligt vis i sin studie Multicultural citizenship: A Liberal Theory of Minority Rights. Tillsammans med Seyla Benhabibs filosofi om multikulturalism och identitetspolitik kommer uppsatsens teoriavsnitt att utvecklas till en förståelse av minoritetsrättigheter i ett majoritetssamhälle baserat på bland annat kulturell identitet. Det följande teoriavsnittet kommer sålunda genomsyras av en kombination av Will Kymlickas teori om minoritetsrättigheter, Seyla Benhabibs teorier om deliberativ demokrati och identitetspolitik samt min personliga tolkning av urfolksrättigheter. Därav kommer kapitlet inledningsvis att behandla Will Kymlickas teori gällande minoritetsrättigheter för att sedan behandla Seyla Benhabib som teoretiskt sett skiljer sig från Kymlickas utgångspunkt. Detta mynnar sålunda ut i en diskussion gällande diskrepansen mellan minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter där jag till viss del ställer mig frågande till verkningsgraden av Kymlickas teoretiska ansats specifikt i fråga om skydd för urfolk.

3.1 Kultur och mångkulturalism

För att vidare kunna förstå vikten av kulturella minoriteters roll i den samhälleliga kontexten skapar Kymlicka en förståelse för begreppet multikulturalism och kulturell pluralism. En övergripande aspekt av kulturell pluralism innebär en behandling av nationella minoriteter i förhållande till majoritetssamhället. Mer specifikt innefattar denna aspekt nationella minoriteters kulturella arv inom majoritetssamhällets kulturella ram. Gruppernas kulturella arv och utövande skiljer sig ofta från majoritetssamhället vilket sålunda mynnar ut i en önskan att upprätthålla ett visst självbestämmande och autonomi över sin kultur (Kymlicka 1996 s. 10).

Fenomenet multikulturalism är mångfacetterat och kan ges i många olika tolkningar. Kymlicka

hänvisar multikulturalism till nationella och etniska skiljelinjer vilka han menar är

grundansatserna till ett lands kulturella pluralism. Varierande kulturer är liktydigt med

varierande nationer och medlemmar, vilket följaktligen innebär att ett lands multikulturalism är

beroende av medborgarnas kulturella tillhörighet (Kymlicka 1996, s. 18). Det uppstår inte sällan

ett dilemma då liberala demokratier ska förhålla sig till statens multikulturalism inte minst i

fråga om implementering av sådana moraliska principer. Moraliska principer i detta sammanhang innebär sålunda statens förmåga att bemöta minoritetsgruppernas rättighetsåtaganden. Urfolks specifika rättighet att utöva och praktisera sin kultur regleras i flertalet aktuella folkrättsliga traktat. Bevekelsegrunden till detta är att många ursprungsfolk innehar en specifik kultur vilket har kommit att skapa ett dilemma i fråga om vördandet av denna rättighet i samband med att minoritetsgrupperna ett flertal gånger har kommit att bli marginaliserade och i vissa fall påtvingade en annan kultur. Kymlicka påvisar dilemmat genom att frambringa den kamp som många urfolksgrupper ständigt tvingas pådriva, rätten till att utöva sin kultur.

” While indigenous peoples do not want modernization forced upon them, they demand the right to decide for themselves what aspects of the outside world they will incorporate into their cultures, and many indigenous peoples have moved toward a more urbanized and agricultural lifestyle. And they demand the right to use their traditional resources in the process.” (Kymlicka 1996 s. 104).

Kymlicka presenterar även Jeremy Waldrons bevekelsegrund gällande moderna kulturer.

Waldron menar till skillnad från Kymlicka att det är omöjligt att skilja på differentierade kulturer på grund av att dessa innehar en ständig influens mellan varandra (Kymlicka 1996, s.

102). Sålunda menar Waldron att nationella minoriteter som besitter en viss kultur bör avskiljas från samhälleliga influenser vilket Kymlicka bemöter med en viss skepsis. Det går att urskilja situationer där ledare för minoritetsgrupper har i avsikt att isolera sig från majoritetssamhället för att skydda sin kultur för externa influenser men han menar att det inte existerar en verksam korrelation mellan kulturell isolering och ett kulturellt bibehållande (Kymlicka 1996 s. 104).

Kymlicka menar sålunda att det är av väsentlig vikt att upprätthålla en kulturell tillhörighet för att säkerställa individers identitet vilket kan genomföras genom att tillämpa gruppdifferentierade rättigheter (Kymlicka 1996, s. 106).

Tillskillnad från Kymlickas uppfattning gällande kulturella rättigheter bidrar Seyla Benhabib

till en intressant diskrepans i fråga om detta. Likt Jeremy Waldron påvisar, instämmer Benhabib

gällande kulturers dynamiska process. Hon menar sålunda att kulturer ständigt befinner sig i en

förändringsprocess vilket sålunda innebär att kulturer påverkas och formas av externa

influenser.

“Culture has become a ubiquitous synonym for identity, an identity marker and differentiator. Of course, culture has always been the mark of social distinction. What is novel is that groups now forming around such identity markers demand legal recognition and resource allocations from the state and its agencies to preserve and protect their cultural specificities. Identity politics draws the state into culture wars. Accordingly, the very concept of culture has changed.” (Benhabib 2002, s. 1).

Seyla Benhabib presenterar i hennes bok The Claims of Culture: Equality and Diversity in the Global Era flertalet av de aspekter som Kymlicka även behandlar. Benhabibs bok behandlar multikulturalism, deliberativ demokrati samt kulturella dilemman framförallt förankrat i samhällets minoritetsgrupper. Likt ovanstående citat påvisar, är ens kulturella tillhörighet väl förankrat i ens individuella identitet vilket dels är ett resultat av den sociala konstruktivismen som genomsyrar Benhabibs bok. Kulturella skiljelinjer är sålunda ett resultat av social konstruktivism vilket är av vikt att ha i beaktning i samband med att kulturer analyseras och studeras (Benhabib 2002, s. 5). Multikulturalism menar Benhabib går att likna vid avgränsade grupper eller kulturer som samexisterar trots att det återfinns inom tydliga begräsningar och ramar. Sålunda bör mänskliga kulturer betraktas som dynamiska skapelser inom dess kulturella gränser. Detta kan ytterligare komma att skapa ett dilemma för de kulturella individerna i fråga om kulturell klassificering. Klassificeringen mellan ”vi” eller ”andra” bidrar till en viss strid för erkännande och respekt för individer inom och utanför den kulturella ramen. Detta leder i sin tur till att både grupper och individer tvingas kämpa för att uppnå ”respect, self-worth, freedom and equality while also retaining som sense of selfhood” (Benhabib 2002, s. 8).

Kymlickas och Benhabibs uppfattning av kultur skiljer sig i stor omfattning från varandra.

Benhabib anser att Kymlickas teori genomsyras av en liberal och priviligierad infallsvinkel i fråga om kollektiv identitet och ytterligare identitetsbärande faktorer (Benhabib 2002, s. 59).

Likt ovan har presenterats hänvisar Benhabib inte sällan till den sociala konstruktivismen vilket resulterar i att hon ytterligare kritiserar Kymlickas gemensamma grundsats för reglering av offentlig och privat sfär. Benhabib förkastar sålunda denna grundansats genom att påvisa att sociala institutioner förankras i både kulturella och strukturella faktorer (Benhabib 2002, s. 59).

Kulturer bör inte uppfattas som en homogen massa där dess samtliga medlemmar innehar

analoga preferenser och värderingar. Kulturer bör istället förstås genom dess medlemmars

olikheter och berättelser som ständigt befinner sig i en förändringsprocess där kollektiva

3.2 Gruppdifferentierade rättigheter

Kymlicka presenterar tre fundamentala gruppdifferentierade rättigheter som han menar är viktiga i fråga om förhållandet mellan statens agerande gentemot minoritetsgrupper. Dessa tre rättigheter är; självbestämmanderätt (Kymlicka 1996, s. 27), polyetniska rättigheter (Kymlicka 1996, 30) samt särskilda representationsrättigheter (Kymlicka 1996, s. 31) vilka kommer att presenteras i följande avsnitt.

” Minorities and majorities increasingly clash over such issues as language rights, regional autonomy, political representation, education curriculum, land claims, immigration and naturalization policy, even national symbols, such viable answers to these issues is the greatest challenge facing democracies today.” (Kymlicka 1996, s. 1).

Ovanstående citat är ett utdrag ur Will Kymlickas studie som påvisar den övergripande problematik som inte sällan uppstår i samtliga samhällskontexter. I västvärlden menar han att konflikter ofta uppstår i fråga om rättigheter för flyktingar, nationellt urfolk samt ytterligare minoritetsgrupper vilka samtliga är kontextuellt beroende. För att kunna förstå eller behandla sådana konflikter krävs det kunskap i dess bakomliggande historik vilket är av största vikt för att ytterligare kunna analysera den eventuella situationen. Kymlickas avsikt är att frambringa en liberal grundansats ifråga om minoritetsrättigheter (Kymlicka 1996, s. 2). Kulturella minoritetsgrupper har under lång tid utsatts för fruktansvärda övergrepp som liknas vid massutvisning och folkmord. Ytterligare minoritetsgrupper har tvingats assimileras till det homogena majoritetssamhället genom förbud att utöva sin kultur och i vissa fall har även grupperna fråntagits sina politiska rättigheter (Kymlicka 1996, s. 2). Kymlicka presenterar tre gruppdifferentierade rättigheter som han anser är av bärande karaktär i fråga om upprätthållandet och respekten av minoritetsrättigheter, vilka presenteras här nedan.

“1. Self‐government rights. In most multination states, the component nations are inclined to demand some form of political autonomy or territorial jurisdiction, so as to ensure the full and free development of their cultures and the best interests of their people. At the extreme, nations may wish to secede, if they think their self‐determination is impossible within the larger state. “(Kymlicka 1996, s. 27).

Självbestämmanderätten för nationella minoritetsgrupper är förankrad i den internationella

folkrätten och innefattar sålunda ett brett utrymme för tolkning och tillämpning (Kymlicka

1996, 27). Ett hjälpmedel för att gruppernas självbestämmanderätt ska respekteras menar Kymlicka är genom en federal uppdelning som kan komma att innebära en möjlighet för dessa grupper att agera utan involvering av majoritetssamhället. Federalism uppfattas sålunda som ett redskap för att minoritetsgrupper specifika rättigheter ska respekteras (Kymlicka 1996, s. 28).

Detta leder oss sålunda in på minoritetsgruppers polyetniska rättigheter vilket han förklarar genom följande utdrag:

“2. Polyethnic rights. As I noted earlier, immigrant groups in the last thirty years have successfully challenged the ‘Anglo‐conformity’ model which assumed that they should abandon all aspects of their ethnic heritage and assimilate to existing cultural norms and customs. At first, this challenge simply took the form of demanding the right freely to express their particularity without fear of prejudice or discrimination in the mainstream society. It was the demand, as Walzer put it, that ‘politics be separated from nationality—as it was already separated from religion’ (Walzer 1982: 6–11).” (Kymlicka 1996, s. 30).

Likt ovanstående utdrag presenterar, påvisar de polyetniska rättigheterna vikten av kulturellt utövande. De nationella minoritetsgrupperna har sålunda rättigheten att utöva sitt kulturella arv utan rädsla för majoritetssamhällets eventuella begräsningar vilka kan ske i form av politisk eller ekonomisk diskriminering (Kymlicka 1996, s. 31). Den sista gruppdifferentierade rättigheten innefattar aspekten av representation för minoritetsgruppen.

” 3. Special representation rights. While the traditional concern of national minorities and ethnic groups has been with either selfgovernment or polyethnic rights, there has been increasing interest by these groups, as well as other non‐ethnic social groups, in the idea of special representation rights.” (Kymlicka 1996, s. 32).

Det är av största vikt att minoritetsgrupper tillgodoses sina rättigheter i fråga om politisk

representation vilket historiskt sett har påvisats vara en bristande faktor med en tydlig

underrepresentation av andra grupper än majoriteten. Detta har sålunda skapat en ojämn

representation som inte avspeglar samhällets pluralism i fråga om ytterligare grupper

(Kymlicka 1996, s. 32). Sammantaget påvisar Kymlicka relevansen av samspelet mellan dessa

tre rättigheter i en modern demokrati som inte sällan överlappar varandra. Han frambringar ett

exempel förankrat i rättigheten för särskild representation samtidigt som de har rätt till ett visst

presentation av nationella minoriteters rättigheter påvisar Benhabib att dessa grupper innehar specifika gruppdifferentierade rättigheter vilket framförallt förankras i dess historiska rättighetsfråntagande som nationella minoriteter har tvingats uthärda. Hon menar sålunda att dessa gruppdifferentierade rättigheter är vedertagna, speciellt i fråga om politisk legitimitet.

Benhabib är en stark företrädare för deliberativ demokrati, vilket ytterligare kommer att presenteras i kapitlets nästkommande avsnitt. Den politiska legitimiteten är sålunda av väsentlig vikt vilket innebär att samtliga politiska beslut måste fattas genom medgivande hos berörda parter, i detta fall, nationella minoriteter (Benhabib 2002, s. 63).

” However, it is no longer the distinctiveness of societal cultures and the differences between their cultures that permit us to make such claims, but rather it is claims about justice, about democratic inclusion and exclusion that justify our disparate treatment of groups.” (Benhabib 2002, s. 63)

3. 3 Deliberativ demokrati

Uppsatsens teoretiska utgångspunkt vore inte komplett utan Seyla Benhabibs teoretiska infallsvinkel gällande deliberativ demokrati. Då ovanstående avsnitt har haft i avsikt att presentera olikartade uppfattningar gällande kulturella utformningar framförallt baserat på Will Kymlicka och Seyla Benhabib kommer detta avsnitt att kortfattat presentera deliberativ demokrati.

“Democracy, in my view, is best understood as a model for organizing the collective and public exercise of power in the major institutions of a society on the basis of the principle that decisions affecting the wellbeing of a collectivity can be viewed as the out come of a procedure of free and reasoned deliberation among individuals considered as moral and political equals. Certainly any definition of essentially contested concepts like democracy, freedom, and justice is never a mere definition. Such is the case with the above definition.

“(Benhabib 2002, s. 105).

Benhabib förespråkar den deliberativa demokratiformen snarare än aggregativa former av

demokrati då hon menar att den sistnämna inte lyckas uppbringa den kollektiva identiteten eller

ekonomisk välfärd (Benhabib 2002, s. 105). Politisk legitimitet menar hon innebär att politiska

beslut har fattats genom att berörda parter har blivit hörda och intressena har presenterats. Detta

innebär att dessa beslut har fattats genom offentlig deliberation av jämlika medborgare

(Benhabib 2002, s. 106). Den deliberativa demokratin skapar offentliga metoder som präglas

av utrymme för dialoger inom civilsamhället och dess individer vilket förutsätter möjlighet till deltagande (Benhabib 2002, s. 114). Demokratimodellen innefattar dels en rättslig aspekt som skapar utrymme för statligt ingripande i fråga om multikulturella diskussioner samt ett alltmer normativt perspektiv som innefattar samhällsdialoger. Det fundamentala målet är inte att uppnå en form av konsensus utan tyngden menar hon sålunda ligger i själva processen som bör ha präglats av deliberation och delaktighet (Benhabib 2002, s. 115).

Uppsatsens teoretiska ansats kommer framförallt att tillämpas i studiens slutliga frågeställning som har i avsikt att normativt besvara hur man bör gå tillväga för att urfolksrättigheter ska respekteras på lokal nivå. Både Kymlicka och Benhabib kommer sålunda att vara av största vikt i behandlandet av denna frågeställning då respektive författare belyser arbetet kring urfolksrättigheter. Min teoretiska utgångspunkt gällande befrämjandet och respekten för urfolksrättigheter har kommit att landa i vikten av självbestämmande och delaktighet i berörande beslut likt Kymlicka påvisar. Jag menar ytterligare att Benhabib till viss del kan svara på hur detta praktiskt bör ske. Den deliberativa demokratiprocessen är en idealtyp som skulle kunna medföra ett främjande för urfolks fundamentala rättigheter. Delaktighet och självbestämmande skulle i en sådan process vara intressen som förhoppningsvis kommer upp till ytan i beslutsprocesser där samiska intressen är av vikt. Detta kommer således att mer djupgående diskuteras och appliceras i kapitel sex.

3.4 Minoritetsrättigheter eller urfolksrättigheter?

Distinktionen mellan minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter är intressant att ha i beaktning inom diskussionen av befrämjandet av samiska rättigheter. Som har presenterats i uppsatsens andra kapitel påvisar Peter Johansson i sin bok Samerna- ett ursprungsfolk eller en minoritet?

på denna skiljelinje. I sin studie påvisar Johansson att det tycks återspeglas ett visst generellt

mönster gällande urfolks uppfattning om sin kollektiva tillhörighet. Han menar sålunda att

grupperna inte sällan vill betraktas som just urfolk snarare än etniska minoriteter. En

fundamental anledning till detta är de specifika rättigheter som detta sålunda medför i samband

med klassificering som ursprungsfolk. Dessa rättigheter är som ovan även har presenterats

framförallt rätten till den traditionella marken samt rätten till självbestämmande. Johansson

menar även följande:

” Erkännandet av att det finns viktiga distinktioner mellan ursprungsfolk och minoriteter, har ursprungsfolk slagits för på både nationella och internationella politiska arenor under de senaste decennierna. De har också varit relativt framgångsrika i denna kamp inom FN och FN-relaterade organ, även om konkreta resultat i form av önskade självstyren och egna territorier vanligen låter vänta på sig.” (Johansson 2008, s. 99).

Distinktionen mellan urfolk och minoritet är ytterligare av vikt att belysa i samband med att det ofta uppstår en diskussion gällande de olika begreppens definitioner. Generellt tycks begreppen inneha ett flertal likheter i fråga om dess definiering, bland annat då både minoriteter och urfolk skiljer sig från majoritetssamhället, inte sällan på kulturella grunder. Trots detta finns det några viktiga skiljelinjer som gör att urfolk skiljer sig från minoritetsgrupper. Dessa är som tidigare nämnt den territoriella anknytningen som ursprungsfolk inte sällan innehar samt en historisk kontext präglad av kolonisation vilket i sin tur mynnar ut i rätten till självbestämmande (Johansson 2008, s. 109). Dilemmat kring skiljelinjen mellan definitionen av minoritetsbefolkning eller urfolk skapar ytterligare en problematik i den internationella rätten.

Det återfinns två olikartade diskurser i den internationella rätten gällande minoriteter och urfolk vilket mynnar ut i att respektive grupp innehar separata rättighetsområden. Minoritetsdiskursen behandlar framförallt kulturella rättigheter vilka åsyftar på bevarande av språk, kultur och religion vilket även ursprungsdiskursen till viss del behandlar. Dock tycks diskursen kring urfolk alltmer behandla landrättigheter och självbestämmande i och med att urfolk anses vara ett folk (Johansson 2008, s. 143). Detta medför sålunda att det är olika rättigheter som aktualiseras beroende på vilken grupptillhörighet en grupp tycks inneha.

Denna markanta åtskillnad mellan minoritet och urfolk blir sålunda intressant att diskutera i

relation till de svenska samerna. Jag ställer mig sålunda en aning undrande till Will Kymlickas

teoretiska ansats kring minoritetsrättigheter specifikt i fråga om urfolksrättigheter. Kymlicka

diskuterar inte sällan urfolksrättigheter genom att belysa den kulturella aspekten som en

bärande faktor för urfolksrättigheter. En aspekt som är av fundamental vikt i fråga om respekten

för urfolksrättigheter men som kanske inte är tillräcklig. Som Johansson presenterar skiljer sig

minoritetsrättigheter och urfolksrättigheter från varandra genom flertalet faktorer som ovan har

nämnts. Rätten till mark anser jag är av bärande faktor i fråga om urfolksrättigheter vilket i sin

tur även medför att kulturella rättigheter aktualiseras i samband med att den territoriella marken

erhåller ursprungsfolkets kulturella arv. Sålunda ställer jag mig enig med Johansson som

påvisar att ursprungsfolkets rättigheter bör regleras genom urfolkslagstiftning som innefattar

rätten till territoriella marker. Att urfolkets kulturella sammanhang är av stor vikt att belysa i fråga om respekten för urfolksrättigheter råder det inget tvivel om, jag menar snarare att detta inte är tillräckligt. Jag menar snarare att respekten för urfolksrätten till territoriella marker och självbestämmande bör beaktas i en allt större grad.

Slutligen väljer jag att kort diskutera Kymlickas och Benhabibs varierande syn på kultur. Som ovan har presenterats innehar Kymlicka en till viss del individualistisk syn på kulturella kontexter, inte enbart genom att han anser att urfolksrättigheter framförallt är kulturellt betingade och även den rättighetsaspekt som framförallt bör beaktas i fråga om urfolksrättigheter. Kymlickas tillika konservativa syn på kultur hamnar i klinch med Benhabibs infallsvinkel som snarare belyser kulturers dynamiska process. Även i detta sammanhang ställer jag mig en aning villrådig till Kymlickas teoretiska ansats om att det krävs ett upprätthållande av den kulturella tillhörigheten för att säkerställa individers identitet. I samklang med Benhabib uppfattar jag kulturer som dynamiska vilket jag även menar är oundvikligt i dagens samhälleliga kontext. Detta innebär dock inte att kulturer är oviktiga, snarare tvärt om.

Kulturella förändringar bör snarare uppfattas som en del av den samhälleliga dynamiska

processen vilket bidrar till att kulturer ständigt förändras. Respekten för den samiska kulturen

är av största vikt att beakta i fråga om urfolksrättigheter men det måste genomföras i ljuset av

rätten till territoriella marker och självbestämmande för att urfolksrättigheter ska respekteras.

4. Sveriges förpliktelser gällande upprätthållandet av samiska rättigheter

Uppsatsens första frågeställning är att analysera Sveriges skyldigheter gentemot det samiska urfolket i fråga om urfolksrättigheter. Sålunda har detta kapitel i avsikt att primärt besvara denna frågeställning. Jag väljer dock att inleda kapitlet med ett övergripande avsnitt gällande statligt ansvar och skyldigheter i samband med ratificering av folkrättsliga internationella traktater.

“Indigenous peoples have the right to the full enjoyment, as a collective or as individuals, of all human rights and fundamental freedoms as recognized in the Charter of the United Nations, the Universal Declaration of Human Rights and international human rights law.”

(UNDRIP 2007, art 1).

4.1 Mänskliga rättigheter är en statlig skyldighet

Mänskliga rättigheter är som vedertaget, en del av folkrätten och blir sålunda bindande då stater

väljer att signera och ratificera dessa konventionstexter. FN:s allmänna deklaration om de

mänskliga rättigheterna är ett exempel på en konvention som sammanbinder stater genom

sedvanerätt i och med statlig ratificering. Här tillkommer även staternas skyldigheter att

respektera och förhålla sig till dessa folkrättsliga skrifter vilket innebär att respektive stat har

ett ansvar att inkorporera dessa rättigheter i den nationella lagstiftningen. I samband med att en

stat undertecknar en internationell konvention tillskriver sig staten en föresats att konventionen

ska komma att ratificeras och sålunda även implementeras på nationell nivå (Regeringskansliet

2018). Sålunda innebär en statlig ratificering av internationell människorättslagstiftning att

staten i fråga även tillskriver sig flertalet förpliktelser som de är skyldiga att respektera. Detta

innebär mer specifikt att staten är skyldig att aktivt skydda både individer och grupper från

kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Staterna åtar sig således att anpassa den nationella

lagstiftningen utefter konventionstexten för att uppfylla dessa positiva skyldigheter. I de fall

då stater misslyckas att upprätthålla och respektera sina skyldigheter i samband med

ratificering, återfinns flertalet individuella processer att tillkalla då individers rättigheter har

kränkts. Eftersom Sverige är en del av både FN och Europarådet tillkommer det sålunda ett

flertal förpliktelser i samband med detta medlemskap. Europarådets ramkonvention om skydd

för nationella minoriteter, FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna samt FN:s

urfolksdeklaration är exempel på sådana konventioner som genererar förpliktelser mot

framförallt, mänskliga rättigheter men mer specifikt Sveriges nationella minoriteter och urfolk.