Ayla Yazgan har skrivit en rapport för CEIFO, en tvärvetenskaplig forskningsenhet vid Stockholms Universitets samhällsvetenskapliga fakultet som heter Turkiska pojkar – andra
generationens invandrare. Där beskrivs det hur andragenerationens invandrare konfronteras med
majoritetssamhällets kultur, normer, värderingar och språk redan undan förskole- och skolår. Det är då ett barn utvecklas socialt och även formas som individ. Hon skriver att de även deltar i familjeumgänget och tar det av föräldrarnas kultur. 122 De tar dock inte bara del av föräldrarnas kultur i Sverige, utan även deras sociala erfarenheter från hemlandet såsom traditionella synsätt på exempelvis könsroller och även relationer. Detta är dock ingen generalisering eftersom jag tidigare hänvisat till Fuat Deniz och Antonios Perdikaris som säger att de flesta invandrare integrerar sig så pass att det ofta underlättar för barnen när de växer upp i samhället.
Mina informanter menar att de kan ställas inför kulturkrockar ibland då föräldrarna är vana vid annat från hemlandet. Några av mina informanter kommer ifrån länder där föräldrarna har en auktoritet i familjen och barnen ska då helst inte revoltera. I Sverige har de då lärt sig att man ofta
kan få sin röst hörd och framföra sina åsikter och att det är en bra sak. Några av mina informanter anser även att de tillhör den svenska kulturen mer än ursprungskulturen.
Gabriel: Jag tar gärna lite avstånd från det för den är ganska pinsam egentligen, jag vet inte jag
vill inte döma för det men jag känner mig mer svenne där än va ja känner för nåt annat. Jag kan inte riktigt ta del av den typ såhära massa frisörer som kacklar..nee nee det inte riktigt jag.
Hassan menar att han och hans familj har integrerat sig väldigt bra och även han känner sig väldigt svensk trots att han ofta blir påmind om att han är mörkare än en etnisk svensk person. Det är något han har vant sig vid. När jag frågar hur det känns när två kulturen drar i ens identitet svarar han följande:
Hassan: Det är det att det har känts som typ..vart är hemma egentligen? Om jag ska åka dit
liksom, då är ju jag alldeles för svensk för att passa in där, det är ju helt galet. Och här är jag ju inte sådär supersvensk tycker man när man ser mig, men sen när man lär känna mig så märker man att jag faktiskt är svensk.
Hassan beskriver hur han upplevde kommentarer och blickar i högstadiet. Han gick i en skola där det fanns väldigt få svenskar. Det blev en trend att använda uttryck som ”åk hem svartskalle” och då menar Hassan att, vilket hem menar ni då? Jag är precis som er!
Hassan tar stor del av den persiska kulturen och tar även en stor del av den svenska kulturen. De firar jul hemma och familjen känner sig som en svensk familj. Hassan uttrycker sig många gånger under intervjun om att han anser att det är synd för de invandrare som inte integrerat sig i samhället och istället valt att isolera sig i invandrartäta områden.
Hassan: Alltså, jag kan känna för deras skull att de går miste om ganska mycket(…)och inte
vilja integrera sig och inte vilja vara en del av samhället liksom som man ändå bor i, för det blir ju någon slags utanförskap och det är ju synd för dem.
Jag har många gånger under min tid på universitetet använt mig av Aleksandra Ålunds bok
Multikultiungdom. Hon beskriver ungdomarnas upplevelser väldigt bra och hon beskriver även
människor runtom kring ungdomarna som iakttar deras livsstilar. Hon har intervjuat ”Theo” vars föräldrar invandrat till Sverige från Grekland. Theos pappa anses vara en typisk grekisk familjefar och Theos mamma sitter hemma om dagarna och tar hand om hushållet.123Theo känner sig väldigt svensk, han vill vara svensk och anser även att hans familj är försvenskad. Theo har en
svensk flickvän, en bror som går målarlinjen och en syster som är gift med en ”försvenskad grek”. Han är emot allt som står för traditioner och kulturer och menar att detta medför bara problem i Sverige. Han menar även att, invandrare ska jämt skylta med deras traditioner. 124
Men grekinnorna är inte bara undfallande, utan helt oärliga (…) För många grekiska flickor är drömmen att få sjukpension och att sitta hemma, skaffa mustasch, äta sig fet och skaffa en massa barn. Jag hatar dom.125
Här uttrycker sig Theo hatfullt mot grekinnor och menar att dessa kvinnor i Sverige är fast i deras gamla traditioner och ”förnyar” de inte som grekinnorna i Grekland gör.126
Att integreras i ett nytt samhälle, att anamma de etniska och kulturella dragen är inte alltid ett val man kan göra. Ayla Yazgan skriver om den etniska tillhörigheten.127Hon skriver att barn till invandrarföräldrar sällan glömmer bort sin historia, sitt språk, religion och kultur. En etnisk grupp kan utgöra en nation, en stat, ett folk, men även en minoritet i ett majoritetssamhälle.128Vart drar man gränsen för vilken grupp man tillhör när privata debatter pågår om när det är okej att kalla sig själv för svensk?
Tidigare under mitt liv lärde jag känna en kvinna som hade mycket att säga om detta. Hon är etniskt svensk och har även bara svenska rötter långt tillbaka bland förfäder. Hon och hennes familj firar jul, påsk, midsommar med nubbar och allt som det svenska kulturidealet står för. Trots fördomar om hedersmord och strikta regler i hemmet hos invandrarflickor, ansåg hon alltid att jag var svensk trots mitt mörka hår, mina mörka ögon och min bakgrund. Detta fick mig att tänka många gånger att min väg till att hitta min etniska tillhörighet inte kanske var så nödvändig som jag trodde. Och detta är något som mina informanter alltid har strävat efter och även deras familj, att tillhöra den svenska gruppen, majoritetssamhället. Men detta menar Ålund inte alltid är en självklarhet för föräldrar, etniska grupper eller samhällsgemenskaper som mer eller mindre är förstelnade gränsdragningar mellan olika kulturer och etniciteter.129