Kulturellt Entreprenörskap

Hirschman (1983) ställer upp följande figur för att illustrera dessa orienteringar: Figur 2 – (Hirschman, 1983:49)

För att sammanfatta Hirschmans (1983) bild av skapande kan alltså tre orienteringar urskiljas; personer som skapar något för sin egen skull, de som gör det för att bli erkända bland kritiker och jämlikar på marknaden, samt de som försöker möta förväntningar eller efterfrågan hos bland allmänheten och således bedriver ett kommersialiserad skapande. Ekonomiska tankefigurer har misslyckats att förstå de underliggande, filosofiska och estetiska dimensionerna av skapande arbete för konstnärer och ideologer.

Entreprenörskap och andra ekonomiska teoribildningar relaterar ofta till kommersialiserad kreativitet, det vill säga skapandet för att möta en bred publik med ett intresse att tjäna pengar. Bilden kan nyanseras något om vi ser till ”effectuation” och entreprenörens utgångspunkt i skapande från sig själv, som delvis kan se som självorienterat skapande, men det slutgiltiga syftet är underförstått kommersiell framgång. Effectuation bidrar dock till en mer explorativ ”approach” till möjlighetssökandet, där skapande för sig själv och branschpersoner möjligtvis kan bidra till att en möjlighet skapas; och här är kopplingen till det entreprenörskap Sarasvathy (2001) beskriver starkare, nämligen att individen skapar något som sedan accepteras eller förkastas av marknaden.

Inledningsvis redogjordes för Brodow Inzainas (2013) rapport om konsthallsentreprenörer, som menar att det ibland handlar om kommersiell framgång, men ibland om någonting annat där de ekonomiska prospekten ansågs oklara. Kan skapandet för andra publiker än den kommersiella här förklara varför dessa konsthallar uppförts? Om det inte är ekonomiska prospekter som driver entreprenörskapet, handlar det då om andra, inre värden? Eller kulturell företagsamhet? Här kan en åtskillnad göras mellan det utilitaristiska/praktiska perspektivet på att en konsthall uppförs; vem är det som bestämmer vad som produceras och vems värden sätts först?

3.3 Kulturellt Entreprenörskap

Förhållandet mellan kultur och näring beskrivs som vitalt för ändringsprocesser och regional utveckling (Lindeborg, 2010). Företagsamheten inom kulturella näringar är det fenomen som Mangset och Røyseng (2009) kallar kulturellt entreprenörskap. Detta entreprenörskap kan förklaras på många olika sätt; i uppsatsens inledande kapitel nämndes Nathanson (2009) som

Egenorienterad Kreativitet Jämliksorienterad Kreativitet Kommersialiserad Kreativitet

Primary audience: the self

Primary objective sought: Self-expression

Primary audience: peers and industry professionals Primary objective sought: Recognition, acclaim

Primary audience: the

public-at-large

Primary objective sought: money

32

förklarade den ökade entreprenöriella aktiviteten inom kulturella näringar som en effekt av minskade kommunala satsningar och ett ökat intresse från förening- och näringsliv. Ett annat exempel på kulturellt entreprenörskap ger Mangset och Røyseng (2009) i de många skådespelare vi idag ser arbetar allt mer i frilansform. Kulturarbetare anses inte längre behöva tillhöra en institution och de storskaliga verksamheterna har övergått i mindre företag där kulturarbetaren måste vara sin egen företagare. Stenström (2008) menar att vi kan se en ekonomisering av konst- och kulturlivet som följder av detta. En annan bakomliggande faktor är vad Beck (2000:1) kallar för ”the brazilianisation of the west”, det vill säga det ökade antalet osäkra och temporära anställningsformer som orsakar diskontinuitet och färre formella anställningar på marknaden. Liksom gränserna mellan konsumtion och produktion suddas ut, menar Mangset och Røyseng (2009), att det samma gäller för gränserna mellan arbete och icke-arbete. Kulturentreprenören kombinerar ofta individualistiska och samarbetsorienterade värderingar för att ingå i ett vidare kreativt ”community”. Kulturentreprenören kan även beskrivas som en mikroentreprenör på en konkurrensutsatt och fragmenterad kulturarbetsmarknad (ibid.). Inledningsvis definierades kulturellt entreprenörskap som att vara företagsam i sitt kulturarbete, och kulturentreprenören som någon som driver på utvecklingen genom att fånga nya möjligheter.

För att applicera det kulturella entreprenörskapet inom denna studie behöver det relateras till ovanstående teoribildningar. Mangset och Røyseng (2009) talar om en deinstitutionalisering i kulturarbetslivet som innebär att kulturarbetare i större utsträckning behöver agera entreprenöriellt. Om vi jämför bilden av kulturentreprenören som Mangset och Røysneng (2009) med beskrivningen av entreprenörskap diskuterats i avsnitt 3.1, kan Gartners (1988) uppdelning av entreprenörskapet användas för att identifiera skillnaderna. I synnerhet skiljer sig kulturentreprenören som individ ifrån den traditionella entreprenörskapsforskningen, då denne beskrivs som en person som ofta utgår ifrån sina egna värderingar och preferenser i sitt kulturarbete (Mangset & Røyseng, 2009). Kulturentreprenören ses således som en kreativ individ och en mindre kommersiellt orienterad sådan. Därför blir Hirschmans (1983) teori om kulturentreprenörens skapande intressanta att applicera på kulturentreprenörens arbete.

En uttalad skillnad hos kulturentreprenören (Mangset & Røyseng, 2009) är att det professionella och familjära ofta sammanfaller; det vill säga att privatliv och affärsliv sammanfaller i ett intresse som utgör entreprenörens satsningar. På detta sätt utgör kulturentreprenören en figur som binder samman de två fälten kultur och ekonomi. För det är viktigt att påminnas om att även kulturentreprenören är en entreprenör i den mening att dennes arbete går ut på att vara företagsam (jmf. Entreprenörskap avsnitt 3.1). Kulturentreprenören kan även ses som en senmodern individ i jakt på självrealisering (Mangset & Røyseng, 2009), det vill säga ett uttryck för sin självorienterade kreativitet (Hirschman, 1983) och på jakt efter en identitetsöverskridande erfaring, från kulturellt till kommersialiserat arbete. Detta skulle kunna motsvara den kommersiellt orienterade kreativiteten Hirschman (1983) refererar till.

Tobias Nielsén (2008) nämner på sin blogg kulturekonomi.se som han driver tillsammans med Emma Stenström som refererats ovan, att kulturentreprenören och kulturföretagaren måste skiljas åt i denna diskussion. Våra kulturella näringar domineras av kulturföretagare,

33

inte av kulturentreprenörer, menar Nielsén (2008), som skiljer på kulturentreprenören som någon som skapar pengar och aktiviteter, utvecklar nya verksamheter, vill växa och fungerar snarare som en uppdragsgivare. Kulturföretagare är nämligen oftast egenföretagare, det vill säga att de kan betraktas som uppdragstagare och därmed beroende av pengar och resurser i kulturella system (Nielsén, 2008). ”En kulturentreprenör är en Richard Branson som startar skivbutik eller en George Martin som upptäcker och utvecklar talanger, inte en kreatör som Paul McCartney” (Nielsén, 2008).

På samma sätt som Nilsson (2003) nyanserar bilden av entreprenören, likt att vi människor är mer eller mindre entreprenöriella och benägna att i vår perception vara mottagliga för möjligheter, menar Nielsén att (2008) att det även finns nyanser av kulturentreprenörskapet. Men här illustreras ändå skillnaden av vad det innebär att företaga sig något inom kulturen, det vill säga att vara kulturentreprenör.

34