Merete Mazzarella: Skulle vi alla kunna samsas? Essäer om vår samtid.
Schildts & Söderströms, 2020.
Sällan har väl en bok blivit gammal så snabbt, över en natt. Merete Mazzarel-las essäsamling Skulle vi alla kunna samsas? Essäer om vår samtid utkom den 10 mars. Dagen därpå meddelade Världshälsoorganisationen WHO att coro-navirusutbrottet var en pandemi. Merete Mazzarella hänvisar till den brittiska journalisten David Goodharts analys av polariseringen i Storbritannien och hans indelning av medborgarna i rörliga och rotade, det vill säga ”Anywheres”
(varsomhelst-människor) och ”Somewheres” (någonstans-människor).
Men sedan boken kom ut har varsomhelst-människorna tvingats bli nå-gonstans-människor eftersom coronan tvingat alla att befinna sig någonstans och helst inte röra sig i någon riktning. Men det är möjligt att Anywheres bara gick över till att befinna sig överallt på nätet, medan Somewheres blev ännu mer isolerade.
Digitaliseringen är ett stort tema i Mazzarellas bok. Och också här kan man bara djupt beklaga att sedan boken utkom har digitaliseringen tagit över helt, på grund av coronan. Får mig att tänka på den fiktiva privatdetektiven Ture Sventons replik ”Ständigt denna Vessla”. ”Ständigt denna corona.”
Men trots att samtiden galopperar iväg, samtidigt som allt står stilla, är Mazzarellas essäer om samtiden förstås aktuella och lika tankeväckande som
alltid. Mazzarella är intresserad av goda samtal och går här i polemik med Facebook-grundaren Mark Zuckerberg. I sin essä om globala gemenskaper skriver Zuckerberg:
”Forskning tyder på att de bästa lösningarna för att förbättra samtal kommer när man lär känna varandra som hela människor, inte bara som åsikter. Just här har Facebook unika förutsättningar att leverera.”
”Nej, Zuckerberg. Det är verkligen inte på Facebook vi lär känna varandra som hela människor”, skriver Mazzarella.
Mazzarella försöker få oss att lyssna på varandra. Hon efterlyser mera hyfs.
Här kommer bokens titel in: Skulle vi alla kunna samsas?
”Den stora frågan är vilket ansvar vi har för varandra”, skriver Mazzarella.
För närvarande handlar ansvaret främst om ”trygga” avstånd och frågan om att bära eller inte bära mask. Snart kommer det också att handla om ekonomi.
Jag antar att den hiskeliga pärmbilden, en böjd städmopp, refererar till ar-betslivet.
Coronan har också satt käppar i hjulet för de f lestas resplaner, men person-ligen hoppas jag att Merete Mazzarella kommer iväg på sin planerade resa till Australien i höst, och att hon skriver om den. Kan inte tänka mig något bättre än att läsa om exotiska Australien om vintern. Om inte så får jag läsa om hen-nes förra bok Den försiktiga resenären (2019).
Petra Österman
Vers
Tomas Mikael Bäck: Vers. Schildts & Söderströms, 2020.
Tomas Mikael Bäck skriver enkla, små vardagsdikter. Jag tycker mest om de nostalgiska dikterna, som vanligtvis handlar om barndomen. Ett annat kän-netecken för Bäcks poesi är de korta dikterna. I Vers har han utvecklat kort-dikten till enradingar, ibland till och med enordingar. Det är otroligt att man kan skriva en dikt på en rad men det fungerar oftast:
Rinnande-vatten-istadigt.
Här ser jag för mig våren och vatten som rinner med lite is i, en försenad vår? Men man kan säkert tolka dik-ten på f lera sätt. Det behövs lite fan-tasi och lyhördhet för att läsa Bäcks dikter. Man måste ge dikterna tid och läsa boken f lera gånger. En an-nan enrading:
Utochinvändningsfri?
Här ser jag för mig ett plagg som är likadant hur man än vänder på det, eller en absolut sanning, om det finns sådana. Just nu kan jag inte komma på någon annan än döden.
Samtidigt som Bäck är nostalgisk är han modern. Det krävs lite inter-aktivitet för att läsa hans kortdikter:
Mer som morgonen efter onödigt …
Här kan man fylla i något, t.ex. grubbel, gräl, sex …
Jag har slutligen insett att det kanske inte blir något av Greklandssemes-tern den här pandemiska sommaren. Torkar av en ihopvikbar stol och en köksstege att ha som bord på den ostädade balkongen. Hittar inte parasollet, som en gång inhandlats för hotellbalkongen i Grekland under lyckligare
stjär-nor. Spänner upp ett stort, gult paraply och försöker balansera det i famnen tillsammans med ett stort rutat block och diktboken.
Åter öppna boken med prosadikt – inhandlad för ett kvarts sekel sedan till husapoteket av viktiga dubbletter i sommarstugan.
Smörpappret har mörknat på volymens rygg.
Sjöbris virvlar runt fjolårsförna.
Nå inte riktigt som på min hemmabalkong, men hur var det nu jag sa, man be-höver fantasi ... Kommer till den mest filosofiska dikten i Vers:
Evighetsavbrott
I mitt fall får evigheten stå för sommaren i Grekland, lyckan, odödligheten, medan coronan är avbrottet.
Nu har jag ett dilemma, måste vända på bladet i blocket och då faller para-plyet. Det tar mig evigheter att få det att hållas upprätt igen, och nu börjar jag få kramper i foten och ryggen av att balansera allt och hålla fötterna ovanför det smutsiga balkonggolvet.
Man kan heller inte tycka om alla dikter i en diktsamling:
Jag ligger i kajutan på en båt.
Havet känns ofullbordat.
Den här får mig att protestera ”ljudligt”. Havet kan inte kännas ofullbordat.
Havet är. Däremot känns sommaren, och semestern, ofullbordad (paraplyet faller igen).
Man säger till den splittrade:
ta itu!
Man längtar till:
Den ordlösa stillheten – att inte spilla bort.
Man kan bara trösta sig med följande rader (och hoppas):
Det riktningslösa svårmodet
fångas upp, någonstans.
Det är klart att här också finns pratiga dikter, men det behövs, mellan verser-na. men om någon ännu tvivlar på Tomas Mikael Bäcks storhet så kommer den sista dikten och slår knockout, rakt i solar plexus:
Knappt har du lyckats lirka upp den stängda rigeln för att spana ut i det fria.
Så skymmer det.
Obegripligt.
Petra Österman