m a n u s
m a n u s
Nylands litteraturförening r.f.
m a n u s
Litterär tidskrift utgiven av Nylands litteraturförening r.f.
med stöd av Stiftelsen Tre Smeder och Konstsamfundet.
Tidskriften utkommer en gång om året.
Ansvarig utigvare: Gerd-Peter Löcke Redaktör: Solveig Williams
Teknisk framställning: Johan Ulfvens
Första sidan: Det osynliga barnet av Lars Leden Hemsida: nylitt.webbhuset.fi
ISSN 1458-9389 (print) ISSN 2736-8238 (online) Tryckt på miljövänligt papper Oy tt-urex Ab
BORGÅ 2020
Kära läsare!
I föregående nummer efterlystes tips till redaktionen och förslag till debatt. Vi efterlyste också bokrecensioner och texter som inspire- rats av resor och det har vi fått. Dem får ni ta del av.
Men debatten lyser med sin frånvaro. Skall man tolka det så, att allt är lugnt och skall så vara i evighet eller åtminstone så länge som vi får vara ifred här i vår ankdamm? Finns det ingenting som vi kun- de diskutera här? Något som angår oss finlandssvenskar. Något som vi funderat på.
De litterära föreningarna arrangerar seminarier på olika håll. De som är utanför huvudstadsregionen får plats i press och radio. Men här är alla medier mera intresserade av vad som sker på scenerna i Berlin, inom konstens område i New York och litterärt i Egypten el- ler Frankrike.
Det är säkert väldigt bra att se ut i världen men det borde också finnas plats för gräsrötternas aktiviteter. Det som du och jag jobbar med och ger vårt hjärteblod för. Eller är det bara för dej själv du gnor på?
Inom våra föreningar vill vi nå nya människor. Vi vill sprida vårt budskap. Vi vill ge en meningsfull fritid. Vi vill så mycket, men vi be- höver stöd av massmedia. Det räcker inte med cirkulär till medlem- mar. Inte heller räcker det att vi ökar antalet medlemmar.
För några av er låter texten ovan kanske lite bekant. Och ni har rätt. Så här skrev Brita Lönn, dåvarande ordförande 30 år sedan i Stava 1/1990. Stava som var Manus’ föregångare.
Texten är ytterst aktuellt även idag. I motsatt till Brita Lönns be- kymmer har vi dock (hittills) fått ”ökade understöd för att kunna verka”, för att kunna ge ut Manus och för att kunna presentera vår verksamhet på bokmässan i Helsingfors.
Jag ska sluta mitt inlägg med ett ytterligare citat ur Brita Lönns text i Stava 01/1990.
”I detta nummer bjuds läsarna på blandad kompott. Dikt och prosa som skrivits av olika åldrar, ur minnet eller i fantasin.”
”Ta för dej!”
Gerd-Peter Löcke Ordförande
Iris Backlund
Stalker
Porträttet ska vara perfekt. Som hon själv.
Hon tycker inte om att sitta för honom, numera.
–Ta ett foto, mumlar hon när hon går förbi. Mobilens knapp är alltid i hen- nes öra. Musiken, som fyller hennes huvud, kommer till honom som signaler från rymden. Han ser vapen och små-små kläder i silver och hör musiken. Bar- barella. Nej, inte så, han kan inte rå för att han minns allt han ser.
–Bambi, hör du ...
Om blickar kunde bränna till aska.
–Kalla mig inte så.
Hon vänder sig bort och tittar på sin mobil. Ler mjukt. Går därifrån på sitt kiknande graciösa sätt. Han kiknar och hon är Bambi.
Det är så svårt att vara med henne numera. Allt som hon tyckte om är nu gammalt och fel. Pappa är gammal och fel. Han kan inte bli till en annan människa. När han säger det, väser hon som en katt till svar och går in på sitt rum.
Därinne kommunicerar hon med sina kompisar, som han varken ser eller hör. Ibland skrattar hon till. Han tror inte att hon skämtar om honom, han är inte så viktig.
Under tiden letar han rätt på några gamla tavlor, som hon inte låter hänga på väggen. Där lever hon kvar, den lilla f lickan som skrattar mot sin sol, mot honom, och lägger sina mjuka armar om hans hals. Och där sitter hon hop- krupen på marken, hon hittade ett kryp och sträcker det upp mot honom i sina kupade händer.
De bilderna suger han in, fäster vid sitt inre öga. För att kunna titta förbi hennes ilsket grinande ansikte nästa gång hon blir arg. För att se den hon verk- ligen är.
Han ställer ut de bästa bilderna vid väggen och väntar.
–Titta, säger han när hon går förbi.
Hon böjer sig över tavlorna och studerar dem tyst. Han pekar på bilder, där hon är glad, full av skratt och Pappa Pappa!
–Där är du. Och du. Och du.
Hon tittar på honom med sina mörka ögon, utan en min.
–Hmh, säger hon och går in på sitt rum.
Han tittar ännu på bilderna innan han gömmer dem i sitt klädskåp.
Eftersom hon inte berättar något om sitt liv, lär han sig lyssna och iaktta.
Han drar slutsatsen, att hon har en kille. Svartsjukt följer han med hur hon går omkring i lägenheten med snabba, förväntansfulla steg. Han dyker in och ut i hennes moln av parfym. Får inte luft.
Så snart han öppnar munnen börjar han pressa henne, och hon går från noll till hundra på en sekund. Han stänger munnen och börjar om från början.
–Vad heter han?
Hon tittar misstänksamt på honom, medan hon sätter på örhängen och skor och letar rätt på sin väska.
–Han heter Freddy.
Han visste det! Freddy Krueger från Elm Street. Skräckfilmernas Freddy med bortbränt ansikte och naglar som knivar. I filmerna fick ungdomarna inte sova. Eller så dog de. Nu, i verkliga livet, får pappa inte sova. Eller så blir han ensam. Det är som att dö.
Han försöker tänka att hon kommer tillbaka till honom. När den första tjusningen är över. Han har gjort allt han kunnat för henne. Gett alla pengar han haft. All sin tid. All sin uppmärksamhet. All sin kärlek. Ja, all sin föraktade kärlek. Det finns inget mer att ge. Ändå har han inget värde för henne, ens som ett skämt. Det hör till upproret, försöker han tänka, det är en fas.
Han ligger och vrider sig i sängen, tills han sent på natten hör henne kom- ma tillbaka. Han vill slänga upp dörren och skrika: Var har du varit och med vem? Men han ligger kvar, helt stilla, ytterst tacksam för att hon lever och läm- nar stök efter sig i köket.
Dagarna efter är hon glad och vänlig, vänligare till och med mot honom.
Han suger in allt, och svansar omkring henne som en förälskad hundvalp.
Tills han kommer alltför nära och hon biter ifrån. Han drar sig tillbaka för att tyst beundra henne.
Hon förbarmar sig över honom, och en kort stund går hon med på att sitta för honom. Han målar snabbt, för han vet att hon är f lyktig som ljuset.
Han pratar och hennes blick är sluten för honom. Hon väntar ett samtal på WhatsApp.
Ibland fäster hon blicken vid honom och svarar på något han säger. Han tycker att de kommer närmare varandra, att de är nästan som förut. Då slinter det, och hon glider ifrån honom. Han ser hur det är. De sitter i varsin bubbla, i olika tider, som aldrig riktigt kan mötas. De är skilda.
Han gör allt han kan. Köper mat som hon tycker om. Frågar om hon vill se en film. Aldrig vill hon, alltid frågar han. Lyssnar till spillror av hennes skratt och ord som hennes dörr släpper genom. Tystar ner svartsjukan över att hon inte skrattar och pratar med honom. Han sväljer sina hårda ord och talar mjukt till henne.
Han vågar inte be henne sitta för honom numera. Porträttet var nästan fär- digt från början. Nu hittar han mer och mer att ändra på. Hennes blick blir gåtfull. Ansiktet syns dimmigt som på avstånd. Som om han inte längre kunde minnas.
Nästa gång hon ska gå ut med sin kille grips han av ångest. Från hennes första förväntansfulla steg genom lägenheten ökar hans skräck för att hon ska lämna honom där, ensam för alltid, tills hon går ut och lämnar ett f lämtande vrak efter sig.
Han vet inte hur han tar sig genom den natten. Och den följande veckan.
Det är lördag igen. Han har börjat röka på nytt.
Dörren knäpper efter Bambi, och doften hon lämnar efter sig är godare än någonsin.
Den här gången ska det bli annorlunda. Han vill se den där Freddy. Han tar skorna på sig och rycker nyckeln från kroken. Springer. Han vet närmaste stäl- let där de kan mötas, utan att bli sedda från hennes hem. Han smyger obe- märkt efter henne. Hinner nästan i fatt henne, innan han måste stanna för några bilar. Hon går vidare. Bilen, som väntar på henne, är gammal och mörk, rostig och smutsig. Registerplåten är insmord med lera, han ser inte numret.
Bilen är inte som de andra. Den är ond.
Stalker. Ordet dyker upp i hans huvud när han stiger ut på gatan. Han stal- kar sitt eget barn. Men han vill väl. Han vill att hon stannar kvar hos honom.
Han vill klä henne i vackra klänningar och lacka hennes naglar. Locka hennes hår. Han vill måla av hennes vita, döda ansikte. Måla.
Nej, nej, var kommer tankarna ifrån? Han kippar efter andan. Det river i bröstet. Infarkt. Eller det att hjärtat rivs ur hans bröst.
Han hinner aldrig se lastbilen, känner bara att han lyfter från marken. Allt blir vitt. Vit som duken, där han penseldrag för penseldrag har målat över allt med vitt.
Lastbilens bromsar hörs in i den väntande mörka bilen. Hon öppnar bil- dörren och stiger in. I livet. Kärleken.
Han heter Freddy. Han har inga knivar mellan fingrarna.
Bara en i fickan. u
Boktips: Per Odernstens bok Horntrollet, Norstedts.
Ulrica Brunberg
Fem dagar i februari
Annika lindar halsduken runt ansiktet så att bara ögonen syns. När hon andas genom ylletyget bildas rimfrost på halsdukens yttersida. En tunn ishinna for- mas på ögonfransarna och vid varje blinkning fastnar ögonlocken en stund mot kinderna. Hon håller ögonen stängda för att sedan öppna dem långsamt.
Det känns lustigt när ögonfransarna klibbar mot ansiktet. Några hårtestar som smitit fram under mössan är lika krispigt vita som iskristallerna i björkar- nas grenar.
Biblioteksdörren är tung och Annika frestas att slicka på dörrhandtaget för att se om tungan fryser fast. Hon ryser vid minnet då Simon slickade på ett ishockeymål och hans tunga fastnade. I panik hade han rivit bort tungan och blodat ner både sig själv och skridskobanan. Hon skakar av sig det obehagliga minnet och klär av sig halsduken, vantarna och mössan.
Inne på biblioteket är det lugnt och tyst. Det är endast Katrin som sitter ba- kom lånedisken och några personer som sitter och läser dagstidningar i de mörkbruna fåtöljerna. Annika går till kartoteket och bläddrar bland korten, Lindgren Astrid, Lindqvist Marita och Montgomery, L.M. ... finns det några böcker som hon ännu inte har läst av favoritförfattarna? Plötsligt hör hon pap- pas röst. Hon ser hur han lutar sig över lånedisken och säger med låg röst:
– Vi ses väl som vanligt efter stängning?
Katrin rodnar och skrattar till.
– Jadå, jag sätter upp dig på bokningslistan och så meddelar jag dig genast jag får in boken.
– Då får jag tacka så mycket och så hör du av dig, säger pappa och sätter på sig sin pälsmössa.
Utan att få syn på Annika lyfter pappa handen till en hälsning och skyndar ut. Annika följer honom med blicken genom panoramafönstren när han för- svinner in mot byns centrum. I desperation drar hon ut en bok ur hyllan, Den gamle och havet. På pärmen finns ett fotografi av en barbröstad man som fis- kar. Tre segelbåtar är tecknade i brunt på ett lugnt hav och himlen är gjord med en teknik som kallas pointillism. Det känner hon till för klassen har fått öva sig på att rita äpplen med hjälp av prickar i olika färger. Hon vet inte hur länge hon blir stående med boken i handen, men plötsligt hör hon Katrins röst.
– Hittar du något intressant? Kan jag hjälpa dig?
– Hm, tvekar Annika. Den här, tänkte jag, säger hon och håller fram Ernest Hemingway.
– Den gamle och havet, säger Katrin vänligt. Det är en klassiker. Den hand- lar om en fiskare som får en stor spjutfisk på kroken. Men egentligen handlar den om att aldrig ge upp, utan att fortsätta kämpa trots motgångar. Jag tror kanske ändå att språket kan vara lite för svårt för dig.
– Jag tar den, svarar Annika.
När Annika räcker fram sitt gröna lånekort tittar Katrin på namnet på kor- tet och en glimt av igenkänning syns i hennes ögon.
– Stänger ni nu? frågar Annika.
– Ja, det gör vi, vill du ännu ha någonting?
Annika står osäkert kvar och drar med de snövåta vantarna längs låne- disken. De lämnar blöta, lite smutsiga ränder efter sig. Till sist vänder hon och springer fram till ytterdörren, men den går inte att öppna.
– Vänta ett ögonblick, säger Katrin. Jag låste den för att det inte skulle kom- ma in nya kunder. Jag ska hjälpa dig.
Katrin låser upp dörren och Annika knuffar sig ut och börjar springa. Hon stannar när hon kommit en bit från biblioteket och ställer sig bakom en snö- driva som plogbilen har röjt till ett litet berg. I skydd av snöhögen ser hon hur Katrin släcker inne på biblioteket, tar på sig ytterkläderna och kommer ut. En skugga frigör sig ur den bruna tegelväggen. Det är pappa.
Nästa kväll tar Annika ut Ondskans blommor av Baudelaire ur biblioteks- hyllan. Katrin tittar tveksamt på Annika när hon lånar boken.
– Lade du märke till att det är en diktbok? frågar Katrin.
– Jadå, svarar Annika. Jag tycker om dikter.
– Mm, de här dikterna är kanske ändå tänkta för lite äldre personer.
– Är det åldersgräns på diktböckerna? frågar Annika irriterat.
– Nej, naturligtvis inte ... men när diktboken kom ut för länge sen blev sex av dikterna förbjudna i Frankrike. Man tyckte att de var omoraliska.
– Jaha, du menar att de handlade om synd och så?
– Ja, det kan man nog säga, svarar Katrin.
Annika gömmer sig bakom samma snöhög som igår. Det dröjer inte länge före Katrin släcker och låser biblioteksdörren. Annika bestämmer sig för att följa efter henne. Katrin går med snabba steg och det ryker från hennes ande- dräkt. Annika skulle ha lust att bryta av röken på samma sätt som man bryter av en istapp som hänger från ett stuprör. Knips, och så skulle Katrin sluta an- das. Gatlamporna lyser med jämna mellanrum upp Katrin. Hon ser ut som en popstjärna på en scen. In i strålkastarljuset och ut igen i mörkret. Annika smy- ger efter i ett harmset sårat mörker. Framme vid våningshuset går Katrin mot B-trappan och där står pappa och väntar i porten. De kramas. Annika vänder
och springer hem. Det enda som känns är de iskalla tårna i vinterskorna. Och de iskalla tårarna på kinden.
På onsdagkväll lånar Annika Fru Marianne.
– Ojdå, säger Katrin. Det är en speciell bok. Vill du veta vad den handlar om?
– Nej tack, svarar Annika. Det vill jag inte. Jag lånar den för att min mamma heter Marianne.
Hon går via snöhögen igen. Där ligger Den gamle och havet och Ondskans blommorpå marken. De är fulla av snö och sidorna buktar. Annika gräver ut en hylla med handen i snöhögen. Snön är hård och hon klöser tills nagelbanden blöder. Till slut är hyllan så stor och slät att hon kan ställa in alla tre böcker som hon har lånat. Hon behöver inte stanna kvar. Hon vet redan vad som kommer att hända. På hemvägen sjunger hon sakta för sig själv i bukter och finter, går bra, går bra! En man med sparkstötting går förbi henne. Medarna skär ner i snön och han skjuter sparken framför sig som en barnvagn. När hon öppnar hemdörren hör hon Simon som gråter.
– Jag vill att pappa ska hjälpa mig med matteläxan!
– Men pappa har kommunstyrelsens möte ikväll, svarar mamma. Det går inte. Han kommer hem sent.
– Jag kan hjälpa dig Simon, säger Annika. Får jag det?
Fjärde kvällen på biblioteket lånar Annika Den allvarsamma leken. Idag sä- ger Katrin ingenting utan tittar bara på Annika.
– Ska du inte berätta vad den handlar om och att den inte är för mig? pikar Annika och spänner ögonen i Katrin.
Hon önskar att hennes blick kunde frysa ner Katrin så att hon skulle få till- bringa resten av sitt liv som en isstod bakom disken. Katrin fäster sin blick på henne. Luften dallrar mellan dem. Annika ser syremolekylerna dansa, men hon vet inte åt vilket håll laddningen ska vända. Så sker en förskjutning.
– Boken passar, säger Katrin.
Annika ställer sig utanför bibliotekets panoramafönster och väntar. Hon trycker näsan mot glaset och andas så att det bildas stora dimrosor på glaset.
Med handen ritar hon mönster i fukten. Hon andas och ritar och andas och ri- tar. Det blir spår på fönstret av hennes streck, men hon f lyttar sig till nya stäl- len och ritar allt större och hetsigare. Nu kommer pappa. Han går fram till lå- nedisken där Katrin sitter. Han tar av sig pälsmössan och lutar sig över disken.
Annika ser att Katrins läppar rör sig och hur hon sedan skakar på huvudet. I nästa sekund rusar pappa ut ur biblioteket och får syn på henne.
– Du, säger han och börjar gå hemåt.
Annika ställer in Den allvarsamma leken i snödrivans bokhylla. Hon spar- kar loss en isklump och bollar den mellan händerna. En handgranat. Hon
slungar den mot biblioteket. Tjoff! Projektilen slår ner i biblioteket och kvar finns bara ett hål.
Den femte dagen lånar Annika Jättehemligt av Barbro Lindgren.
– Hej Katrin, säger Annika. Vad gör du?
– Jag avskriver böcker, säger Katrin och blinkar åt Annika. Du vet sådana böcker som har försvunnit. Jag ger upp ... dem.
– Vet du att Jättehemligt handlar om att det finns saker man inte vill berätta för någon, inte ens för sin egen mamma?
– Jo, jag minns det nu när du säger det.
När Annika går hem den eftermiddagen märker hon att köldknäppen som hållit byn fången hela veckan har släppt. Dagens sista värmande solstrålar träffar ansiktet. Det droppar från bibliotekets tak. Hennes steg är som de förs- ta lätta snöf lingorna, tvekande men ändå beslutsamma. Det är fredag, hela fa-
miljen är hemma och de ska äta varma smörgåsar. u
Boktips: Fatima Bremmers bok Ett jävla solsken: en biografi om Ester Blenda Nordström, Bokförlaget Forum.
Agneta von Essen
Instängd
I lekskolan sjöng vi en liten sång som löd bl.a. så här: ”Så roligt, så roligt att resa kring världen med lyckan och glädjen som sällskap på färden ...” Man färdas med båt och stäven forsar mot vågsvallet och styr sin kosa till främmande kus- ter, man far med tåg som slingrar sig genom skogar och städer och byar. Flyg- planet svävar högt över molnen och vid midsommartiden kan man uppifrån se midnattsolen också i södra Finland. Det är ett äventyr att resa. Men sedan corona tyranniserar vår värld är vi tvungna att finna andra modeller för rese- rutten.
En sådan finner man genast i boken ”Resa omkring i mitt rum” (Voyage autour de ma chambre) av den franska författaren Xavier de Maistre som lev- de i staden Chambéry i Frankrike på 1700-talet. Hans staty tillsammans med brodern Josephs (en rättslärd) är rest framför Chambéry slott.
”En resa omkring i mitt rum”, varför inte? Vi är inspärrade på obestämd tid.
De Maistre hade fått 42 dagars rumsarrest som straff för att ha deltagit i en du- ell (en ”affaire” som han kallar det). I denna bryda situation företar han en resa inne i sitt eget rum. Och han uppmanar livligt andra att göra efter honom. Att företa en resa i sitt rum är både billigt och bekvämt och går för sig också om man är sjuk. Och, kan man konstatera nu, om man befinner sig i corona- karantän. Följ alltså efter hans exempel.
Mitt rum, eller kanske man skall kalla det för kabin för att hålla mig till be- greppet ”resa” är 32 kvadratmeter stort och befinner sig på latitud 60.10’1020”
och longitud 24.55’3179” (Främre Tölö). Som resdräkt har jag en négligé som jag tillsammans med en väninna köpte åt mig i Frankrike.
Fönstret vättar åt norr. Inga problem på sommarn med för mycket solsken, men fönstren på motsatta sidan av gatan ref lekterar ljus om dagarna. Från min säng ser jag tidigt på mornarna en solstrimma vid fönsterbrädet och på motsvarande sätt kommer några strålar ovanför min bädd på kvällarna.
Man kan i rummet gå tvärs över golvytan, eller zigzag eller längs väggarna.
Till skillnad från de Maistre har vi friheten att promenera ett litet tag ett stycke från hemmet såsom fångar har rätt att gå och ta en nypa frisk luft i en bur. Vad vi är inspärrade för är en annan sak. Det kunde t.ex. vara för en syndabörda så- som man tolkade epidemier i forna dagar.
I likhet med de Maistre kan vi ligga i sängen och meditera eller sitta i en få- tölj och dricka en kopp gott kaffe. Tidsmässigt att se har vi inte bekymmer
med att hålla oss med pudrad peruk som han, men han hade i gengäld förde- len med att ha en tjänare som tog hand om alla praktiska detaljer i hans liv. För mig skulle en hjälpreda vara nog så välkommen, men det går tyvärr inte att förverkliga.
Människan består av kropp och själ. Kroppens omvårdnad tar som alltid mycken uppmärksamhet. Det skulle vara lättare att leva om man hade bara en själ. Man måste tvätta sig och duscha på morgonen och man måste regelbun- det låta tvättmaskinen snurra för att få plaggen rena.
Tvättmaskin hade de Maistre nu inte, inte heller hade han mobil eller da- tor, ifall det överhuvudtaget för honom var tillåtet att kommunicera med yt- tervärlden. Men han hade en hund, Rosine, att kela med och hund har folk också i coronatider, det är ett bra sällskap.
I mitt rum är ett stort och präktigt fönster. Genom det kan man se folk som vattnar sina hundar. En mängd olika raser paraderar. Föräldrar går med barn- vagnar i optimistisk tro på framtiden. Kastanjerna har stora knoppar (detta är skrivet 28.5.2020).
Går man sedan in mot rummet ser man på högra sidan en tavla avbildande ett gammalt hus på det forna Renhållningsverkets gård där numera Hotell Hesperia och Hotell Scandic står. Ett minne från den gamla goda tiden när vi bodde där i närheten. Går vi vidare kommer man till ett kopparstick ovanför min säng som Pappa köpt på någon resa föreställande en mörk gata i nöjes- kvarteret Monmartre i Paris med kyrkan Sacré-Coeur långt i bakgrunden.
Vidare blir det mera franskt: en duk på vilken är broderade två änglar i för- grunden och en tredje som kommer f lygande bakom dem. Den fick vi av en fransman som innebodde hos oss Olympiasommaren. Kanske han anade psy- kologin i vårt hem: min syster och jag och Mamma som kommer farande till vår undsättning. Underst en gobeläng som jag fick av vänner till, var det till 85-årsdagen, och som är mig kär fastän den sitter litet snett på väggen.
Litet längre bort står ett skåp med en mängd dokument som en vänlig tysk fru ordnade upp åt mig: ”Ordnung muss sein.” På skåpet står en statyett föres- tällande en herde. En pendang till den, en herdinna, har förkommit vid någon f lyttning. På skåpet står också en keramikfågel i form av en sparv. En väninna har modellerat den och skänkt den till mig.
Den lilla sparven påminner mig om hur jag i verkligheten träffat på en så- dan en gång på Helsingfors gator. Den kunde inte f lyga och stapplade där i det värsta folkvimlet. Jag tog den och placerade den på en fredad plats under ett träd. Den verkade att titta så tacksamt på mig, men knappast överlevde den i längden.
I tamburen är en rundligt tilltagen spegel. Arkitekten måste ha haft den principen att invånaren bör noggrant kontrollera att han eller hon är korrekt
klädd innan hen går ut. De Maistre konstaterar att både kvinnor och män är intresserad av den tavlan som heter spegel. Men då ensamheten är tryckande p.g.a. karantänen så kan det lätt hända att det kommer för en Frödings dikt:
Jag såg och såg min egen min av clown som är allena, hans vissna kind, hans trötta grin, av fiasko på arena.
Så kommer bokskåpet. I det har jag till stor del ordböcker t.o.m. en japansk trots att mina japanska studier blev på hälft. En präktig tysk ordbok och en rysk har varit till stor nytta. Men språkstudier är det litet som att resa till olika länder. För övrigt står där religiös litteratur t.o.m. Novum (Nya Testamentet på grekiska). I ett hörn har jag samlat böcker om farmors hemtrakt Savoyen bl.a.
ett porträttalbum från Bauges-massivet, som jag en gång upptäckte i en bok- handel i Chambéry. Där fann man en stor bild av farmors onkel den katolska kaniken Laurent Morand i full prästmundering.
Mittemot sängen står ett bord med en brokigt färgad lampa som jag helt enkelt inte kunde låta bli att köpa i lampbutiken, den var så tilldragande. Där är också artificiella tulpaner och en liten artificiell blå blomma som jag allt fick till 90-årsdagen av vänner. Och en kanna köpt i Valamo. Trevliga minnen.
Ovanför på väggen hänger en liten tavla som ”Faster Lullu” (farfars syster) har gjort. Jag skulle gissa att hon lärde sig tekniken på slöjdtimmarna då hon gick i Smolna-institutet i Sankt Petersburg. Hon har ristat in bilden av en ren med pulka och där står: Spring min lilla ren över berg och sten.
När jag har kommit så här långt i mina funderingar avbryts jag av telefon- signaler. Det är från Helsingforsmissionen som vänligt frågar hur jag mår och så följer en liten pratstund om något trevligt ämne. Finlandssvenskarna har mycket gemensamt att tala om.
Så igen till väggen vid bordet, den avbrutna resan. Där är en väggbonad äg- nad EU med bilder av huvudstäder som Unionen berör. Hur länge kommer EU att bli aktuell? Väggbonaden kommer mig att tänka på den internationella kurs för historiestuderande jag var med om 1956 i Garda i Italien. Där föreläs- tes redan om de europeiska gemenskaperna som började uppstå efter andra världskriget. Sedan hänger på väggen brevet för farfars fars utnämning till löjtnant. Han blev sedermera generalmajor, men de senare officersutnäm- ningarna har säkert getts till något museum.
Vi Nikolaj I av Guds nåde ...
Efter det har jag en rya som jag köpt i en affär på Runebergsgatan. Jag ville så gärna ha en äkta rya. Den här är från Borgåtrakten. Under ryan är en länstol
där jag brukar sitta och sticka lappar som sedan fogas samman till ett Moder Teresia av Calcutta-täcke. På väggen hänger en Kyrkornas U-landshjälpkalen- der. Det passar bra att samtidigt sitta här och begrunda u-landsproblem.
Omsorgen om lekamligt väl inbegriper också måltider vid bordet. De till- reddes för de Maistre’s del av hans trogna tjänare Joannetti. Vi moderna tidens barn skaffar oss mat färdig från butiken och värmer upp den i en mikro.
Så till fönstret igen. Där står en miniatyrf laggstång med lettiska f laggan, ett minne från sommaren 1939 då min lettiska kusin med en väninna besökte oss. Flaggan är illa medfaren som ju också Lettlands historia är det och bred- vid den är farbror Chouchous porträtt, den lettiska patriotens. Han levde efter kriget i Västyskland med alla dess förhoppningar.
Ute far cyklister förbi. Hur länge skall karantänen vara? Xavier de Maistre längtade efter friheten och vi gör det nu, vi likaledes. Men hans inspärrning varade bara 42 dagar.
Vem kommer att överleva coronatiden? I en fransk tidning påpekas att mänskligheten som sådan har klarat av epidemier i alla tider och sägs helt op- timistisk att också den här kommer att försvinna och förpassas till mänsklig-
hetens förf lutna. u
Grannosämja
Är förvånad över hur tvånget att hålla sig på avstånd, vara inne, undvika kon- takter, bära ansiktsskydd kan kännas så irriterande.
Visste inte att jag kunde vara så småaktig och oresonlig!
Jag ertappar allt oftare mig själv i färd med att fördöma mina oskyldiga grannar som jag betraktar genom fönstret. Det är mänskor som jag aldrig talat med, inte känner eller vet något om. De råkar bara bo mitt emot över gården.
Och jag, jag tittar noggrant på dem och kan bli så förbaskat arg!
Så här till exempel: Mitt emot, två fönster i tredje och fjärde våningen ovanför varandra lyser taklampor dygnet runt. Alltså oberoende av hur ljust det är. Solen lyser men de som bor där orkar inte släcka sina taklampor. De är dessutom i båda fallen präktiga anordningar med f lera ljus i kronorna. Det kan reta mig till vansinne att de inte släcks! Inte klokt att slösa så, jag gnisslar
med tänderna. Har de inte förstått att man ska låta bli att konsumera i onö- dan, att ALLA mänskor borde värna sig om att minska förbrukningen.
Jag är ganska säker på att lampslösarna inte heller sparar på sin vattenan- vändning. Det är bara det att jag inte kan se hur de, och alla andra i kvarteret, står länge i duschen medan vattnet ohejdat rinner.
Nu är jag redan så förbannad att dagen (solig och varm) är förstörd innan den ens fått en chans att börja.
Så här går det till! Jag iakttar, fnyser och blir arg.
Men i själva verket är det ju huvudlöst, alldeles förryckt. Det som händer med mig, alltså. Hur kan jag bli så provocerad av det jag ser genom fönstret?
Vem är det egentligen som beter sig underligt? Är det i själva verket jag? Jag som hetsar upp mig efter att ha stirrat på fönstren mitt emot, jag som blir hy- sterisk över osläckta taklampor som inte ens är mina? Fy fasen, nu måste jag skärpa mig och det genast!
Ju mer jag tänker på det här, desto tydligare inser jag att det har hänt något som ändrat min syn på tillvaron fast jag mycket väl inser att det är självförvål- lat.
Men kanhända en sansad genomgång av fakta kan hjälpa mig ur den här situationen? Inte kan det ju vara vettigt att bli så störd av hur andra beter sig?
Så här försöker jag mota bort det negativa, genom att hitta något vettigare att koncentrera mig på. Sen vi f lyttat ut till holmen för sommaren har det ju också blivit slut med stirrandet på hur folk beter sig i grannhusen.
Nu är det alldeles annat som jag sysslar med. Jag har till exempel träffat på helt festliga böcker att läsa. Böcker som jag läst för så länge sen att de helt fallit ur minnet. De har ”legat fram sig” som min mor brukade säja. Bland de åte- rupptäckta finns f lera stycken som jag nyss läst med stor behållning.
En riktig pärla, faktiskt den absolut finaste av de återlästa försummade verken är Juhani Ahos första roman Rautatie. Den boken hade jag totalt glömt bort, som om den inte existerade.
Den långa raden av omlästa böcker består mest av deckare, ganska moder- na och försedda med hojtande reklam för sig själva: ”The Sunday Times Best- seller”, ”Side-splitting, darkly humorous”, ”Wonderful, fantastic, moving” ...
Men jag möter också en del riktigt fulländade mästerverk: Virginia Woolfs
”To the Lighthouse” t.ex.
Marcel Prousts mästerverk À la recherche du temps perdu på över tretusen sidor läste jag också några hundra sidor till av. Det är ett evighetsprojekt som förutsätter att jag kommer att leva länge än.
Det blev ändå Ahos bok som tog priset!
Jag rekommenderar den varmt till alla som en gång i världen läst Rautatie
och särskilt till dem som aldrig gjort det! u
En misstanke
Under de långa veckorna i avskildhet ute på holmen har vi kommit att försöka se filmer på TV oftare än vanligt. ”Försöka” är den rätta formuleringen, efter- som det väldigt ofta misslyckas att få fram en dräglig bild.
Det är nämligen många gånger omöjligt att få en hygglig anslutning, ljudet och bilden f laddrar av och an på ett mycket irriterande sätt. Vi har märkt att det har mycket att göra med hurdant vädret är: om det blåser från fel håll kan man inte se någonting.
Men de gånger det lyckas har vi noterat följande: Filmer som utspelar sig i förgången tid har det gemensamt att det röks väldigt mycket. Så mycket att man blir misstänksam.
Det gäller alltså filmer som är gjorda i vår tid men som beskriver en verklig- het för några tiotal år sedan.
Jag undrar om filmmakarna får betalt för att ta in rökande personer, av to- baksindustrin? Eller är det faktiskt möjligt att ”alla” rökte på den tiden?
Hjältar och busar, män och kvinnor, gamla och unga? Den berömda detek- tiven, den rika damen som mördas, den stiliga modeskaparen, alla blaffar på för brinn kära livet.
Samtidigt vet vi ju hur tobaksmakarna har det tufft med de allt strängare bekämparna, som nitiskt förbjuder rökandet med framgång.
Jag bara undrar! u
Ann-Marie Forsberg
Mina vitvingade vänner
Vid havet har jag bott en stor del av mitt liv. Född och uppvuxen i Helsingfors har jag alltid dragits till stränderna – till Salutorget, till Sandviken, till Brunns- parken. Stadens badplatser vid havet blev mycket tidigt bekanta för mig. Jag simmade i havet vid Ugnsholmen, Rönnskär eller Sandstranden. Det finns många minnen förknippade med dessa simturer.
Ofta när jag har vistats vid havet har jag konfronterats med havets vita f ly- gare – måsarna. Inom mig kan jag återskapa ljudet av deras skrik och skrän el- ler skratt. Alla dessa ljud som så intimt hör samman med sommar och hav. Att måsarna sedan på olika sätt har lärt sig att dra nytta av tanklösa människors godbitar eller utnyttjar de öppna avstjälpningsplatsernas middagsbord är ty- värr en mindre angenäm utveckling.
När min man och jag för ett antal år sedan blev ägare till en ötomt i syd- västra Finland fick vi följa med måsarna i en naturlig miljö. Dessa iakttagelser har berikat vårt liv. När vi ankrade båten vid vår brygga, fanns måsen där. Den stod på en sten i havet och blickade över vattnet. Kanske den spejade in fiskar- nas krusningar på vattenytan. Den reagerade inte på vår ankomst.
Senare har jag med stort intresse kunnat se hur den kämpar sig fram i hård motvind. Vinden kan vara så stark att måsen tycks f lyga på stället. Sällan ger den sig. Ibland drar en stor skugga fram över talltopparna. Då får jag se gråtru- ten segla över våra huvuden. Den utstrålar både styrka och majestät där den f lyger. De små smäckra tärnorna är som balettdansare. Med pilsnabb dykning snappar de upp fisk vid vattenytan. De förefaller att leva sitt liv i luften.
Det finns också sorgliga minnen förknippade med måsen. En gång när vi anlände till holmen såg vi resterna av en mås på strandklippan: lite fjädrar, fötterna och delar av kroppen. Vi antog att måsen blivit antastad av ormvrå- ken som häckar på ön. Jag plockade upp en lång, oskadad vingpenna och stack in den i en väggspringa inne i huset.
Visserligen är det ingen gåspenna, men kanske just fjädern gav mig inspi- ration att skriva den här berättelsen.
Måsen och jag har ett gemensamt intresse: blåbär. Det finns ett begränsat antal blåbärsris omkring vår stuga. Det har varit en glädje för mig att på enkelt sätt kunna plocka lite bär till en pirog eller efterrätt. När blåbären blommar brukar jag kolla blommornas mängd och hoppas att nattfrosten skall hålla sig borta. Ibland blir jag naturligtvis besviken. Men när jag sedan märker en riklig
förekomst av kart, då hoppas jag på en god skörd. Tyvärr måste jag konstatera att någon ofta hinner före mig. Några blåa avföringsf läckar på bryggan är tyd- liga bevis på att en bevingad gäst har varit framme. Jag får nöja mig med res- ten.
Men i år beslöt jag mig för att förekomma gästen. Det fanns en, endast en blå f läck på bryggan. Nu hade jag mitt tillfälle! Till min förnöjelse blev det vä- der med ordentliga störtskurar i två dagars tid och ingen mås syntes till. När ovädret sedan var över tog jag min lilla bytta och började plocka blåbär. Det blev så mycket att det räckte till en god smulpaj efter söndagsmiddagen. Min strategi hade lyckats!
Jag hade tyckt mig märka att de som besökte våra blåbärsris var en eller två stora måsfåglar, kanske gråtrutar. Modigt f lög de i en låg båge upp i sluttning- en och började plocka i sig av bären. De verkade så likadana år från år, så jag in- billade mig att det alltid var samma fåglar. Jag måste söka fram på mobilen uppgifter om måsarnas livslängd. Mäkta förvånad blev jag, när jag blev infor- merad om att måsen kan bli över trettio år gammal. Möjligen har samma mås- par gästat blåbärsbacken under många års tid. I år var var det f lera besökare.
Två större och två mindre. Kanske var det familjen Mås som besökte oss i år och mor och far Mås ville presentera det goda bärstället för sin avkomma.
Jag har trots allt en fascination för dessa uppfinningsrika, modiga och vackra fåglar. Jag beundrar djurens vita vingar och den njutbara f lygningen de gör möjlig. Ibland känns det också som om fåglarna skulle vakta vår tomt där de f lyger längs stranden framför vår stuga, liksom för att kolla läget: inget att oroa sig för. Allt är under kontroll! De är inte speciellt rädda för människan.
När min man pysslade med båten låg en mås och sov helt lugnt på bryggan.
Har någon lyckats fånga lite fisk och rensar fångsten på strandstenarna, ja, i ett huj har budskapet förts vidare och snart fylls luften av glada skrän. Hela f locken samlas. Väntande guppar den sedan på vattnet för att nappa åt sig renset. Både fiskaren och måsarna blir nöjda.
Vad vore en sommar i skärgården utan dessa vitvingade vänner?! u
Christine Grandell
Undantagstillstånd
Solljuset silar in i rummet genom nerdragna persienner. En ny dag! Henrietta ligger kvar i sängen med slutna ögon Tänk att få åka till havet, vandra längs stranden, njuta av friska vindar, havsdoft och måsarnas skri. En solig morgon som denna vimlar det säkert av människor och hundar på stranden. Några se- kunder hinner hon drömma innan hon minns.
Hon ska inte besöka platser där folk rör sig. Hon är en av de 70 plussare som landets regering satt i karantän på grund att ett virus. I åtta veckor nu har hon bott isolerad från omvärlden. Den enda människa hon träffat är kassan i snabbköpet dit hon kan gå mellan kl sex och sju på vardagsmorgnarna. Två gånger har hon besökt affären och handlat för f lera veckor. Frysboxen är fylld och skåpen fulla med torrskaffning. Konservburkar av olika slag står prydligt uppradade i köket.
Alla dagar har hon kokat gröt, tillrett lunch och kvällsmål och ätit i ensam med tv-nyheterna som enda sällskap. Dagligen har hon vandrat en timme i den närliggande skogen för att inte stöta ihop med någon människa. Hon har gått omkring på skogsstigarna och talat för sig själv med mobiltelefonen i fickan och hörsnäckorna i öronen. Det är genant att gå och tala för sig själv Som barn brukade hon skratta åt tanten i granngården som gick längs vägarna och förde långa samtal med sig själv. Och nu är hon likadan. Hon har ingen att tala med, ingen att ringa till. Alla vänner är döda. Två av dem, dog för en vecka sedan. Kvävdes till döds av en osynlig mördare, ett virus som kallas Corona.
Hon har alltid tyckt om att vistas bland folk. Före isoleringen brukade hon sitta på café med en kopp kaffe och en bakelse. Äta lunch på pensionärernas lunchrestaurang, lyssna till sorlet och skrattet och känna sig som en del av samhället. Nu har hon inte hört något skratta på länge. Hon slänger benen över sängkanten och blir sittande. Sträcker på vristerna och vickar med tårna.
Stelheten i kroppen blir värre för varje dag. Fingrarna vägrar samarbeta och händerna tappar saker i golvet. Hon sträcker på fingrarna och masserar varje led. Rekommendationen att tvätta händerna ordentligt med vatten och tvål har hon följt. Även om hon bara rört sig i hemmet har hon varit noga med handtvätten. Resultatet är torra och nariga händer. Som kliar och värker. Hon har smort in händerna och tömt alla tuber och burkar. Matolja är den enda fett som finns kvar.
Hon drar upp persiennen och ser ut genom fönstret. I ett hörn av trädgår-
den blommar vitsipporna och koltrastarna sprätter ivrigt i fjolårslöven. Våren har kommit tidigt i år. Gatan utanför huset ligger öde och tom. Inga bilar syns till och inga morgonpigga grannar rastar sina hundar. Grannhusen står tom- ma. Alla har rest till sina sommarvillor, f lytt undan viruset och rädslan för att bli smittad. När meddelandet kom att stadens gränser skulle stängas for de iväg. Själv hade hon ingenstans att fara så hon blev kvar. Samhället stannade av. Skolor, restauranger och caféer stängdes. Mataffärerna fick hålla öppet, men bristen på varor märktes snabbt och hyllorna tömdes. Posten fungerar ännu, några av postbärarna har insjuknat så det är bara en tidsfråga när tid- ningen slutar att komma.
Hon bor i ett stort hus med två våningar, sju rum, bastu och badrum, På gården finns en gäststuga och ett garage med plats för två bilar. Huset köptes av hennes man Magnus som en investering. Planerna var att sälja huset då Magnus gick i pension. De skulle f lytta in på servicehem och njuta av sina sista år. För tjugo år sedan dog Magnus i cancer. De hade inga barn så hon blev en- sam kvar med sin sorg och sitt stora hus. Efter begravningen grävde hon ner ett ekollon i trädgården, där växer nu en vacker ek.
Hon går genom hallen, kastar en blick ut genom fönstret innan hon tar trappan till nedre våningen. I köket lyser solen in genom ett smutsigt fönster och avslöjar dammet på bord och stolar. Städerskan som brukade komma var- je vecka har inte synts till på ett par månader. Nu städar hon själv så gott hon kan och orkar. Innan hon sätter på grötkastrullen går hon sin dagliga rond ge- nom alla rum. I vardagsrummet drar hon gardinerna åt sidan för att grön- växterna ska få mera ljus, plockar bort några vissna blad och kollar om krukor- na behöver vattnas. I arbetsrummet på skrivbordet ligger hennes mobiltele- fon. Hon sätter sig och öppnar telefonen. Inga meddelanden, inga missade samtal. Hon läser några gamla inlägg på Facebook och lägger telefonen ifrån sig.
En stund sitter hon kvar. Hon drar med handen över bordsytan. Det är en kär möbel. När hon var barn fanns skrivbordet i pappas arbetsrum. Där satt han om kvällarna och rättade skolelevernas uppsatsskrivningar och räk- neuppgifter. Själv brukade hon sitta under skrivbordet vid hans fötter och leka att det var hennes hus. De bodde i en stor skola med många mörka rum. Det var efter kriget och alla levde på sparlåga. Inga lampor brann i onödan. Hon var mörkrädd och tyckte att under skrivbordet vid pappas fötter var det tryggt.
Mörkerrädslan har hon burit med sig hela livet. Hon ser ut på skogsdungen utanför. Hon kisar med ögonen. Någonting rör sig bland träden. Det måste vara en hare, tänker hon, de brukar skutta omkring i trädgårdarna nu när inga hundar eller människor skrämmer dem.
Hon är mån om att hälla fast vid sina dagsrutiner. Hon äter vid samma tid-
punkt och lägger sig klockan halv tolv varje kväll. Nattlampan låter hon lysa hela natten. Medan gröten puttrar på spisen går hon ut till postlådan efter tid- ningen. Grinden står öppen. Har något varit inne på tomten under natten?
Ingen syns till och det enda som hörs är småfåglarnas kvitter. Hon stänger grinden och låser ytterdörren efter sig när hon går in tillbaka.
Hela dagen går hon igenom gamla fotografier. Hon minns sin barndom, den svåra krigstiden då det varken fanns mat eller kläder att köpa. Pappa som odlade tobaksplantor, mamma som sydde klänningar av gardinerna, och spinnrockens surr då mamma spann garn av fårets Snövits ull. Hon minns hemstickade yllestrumpor som stack och kliade. Och hönan Kackeleja som en dag låg nystekt och doftande på matbordet. Hon ville inte äta av den men hungern skrek i magen och övervann allt annat. Så mycket fattigdom och elände men också omsorg och kärlek fanns i hennes barndom. Då lämnades ingen ensam och barnen fostrades i herrans tukt och förmaning. Alla hade en egen uppgift att sköta i hemmet.
Dagen går och det blir kväll. Tv-nyheterna meddelar att viruset sprider sig och att alla ska hållas hemma. En känsla av att vara ensam i världen överfaller henne. Om hon ändå hade någon att tala med. Hon saknar taxen Fanny som hon måste göra sig av med då hon sattes i karantän. Den var sexton år gammal och hennes bästa vän. Ännu kan hon höra den tassa omkring i huset. När stadsveterinären hämtade Fanny knöt hon sina nävar och svalde gråten. Hon måste vara stark för att inte gå sönder, det hade livet lärt henne. Hon gömmer ansiktet i händerna och då kommer tårarna. Hon sitter i sin länstol och gråter hejdlöst.
Långsamt går hon uppför trappan till sitt sovrum. I hallen ställer hon sig vid fönstret. Härifrån har hon en bra uppsikt över hela trädgården. Allting är tyst och stilla. Gatulyktan kastar långa ljusslingor in över gräsmattan och den stora granen vajar i blåsten. Hon för ansiktet närmare fönsterrutan och skär- per blicken. Bredvid granen vid komposten står en hund. Den snusar med no- sen i marken, ser sig omkring och står med ens blickstilla. Hon släcker lampan för att bättre kunna se. Hunden står kvar. Hur har den kommit in på gården?
Alla lösdrivande hundar har skjutits, vems kan den hunden vara? Hon är den enda som bor kvar i området.
Hunden går omkring och nosar i allt större cirklar. När den hamnar i ljuset från gatlampan ser hon att det inte är en hund. Det är en varg. Hon ryggar bak- åt. Rädslan kryper upp längs ryggraden och intar kroppen. Ett vilddjur i hen- nes trädgård. Vad ska hon göra? Vargen ser utsvulten ut, verkar vara på jakt efter mat. Tack och lov är alla dörrar och fönster är stängda. Hon måste kon- takta myndigheterna. En stund står hon rådvill och stirrar på telefonen. Så ringer hon nödcentralen.
Signalerna går fram, en kvinna svarar och frågar hur hon kan hjälpa. Henri- etta presenterar sig och säger var hon bor.
– Det är en varg i min trädgård, säger hon, kan en polis komma och skjuta den? Det blir tyst i luren. Hon hör kvinnan tala med någon. Efter en lång stund är hon tillbaka.
– Vargen är fridlyst, den får inte skjutas, säger kvinnan, ursäkta men var sa du att du bodde. Henrietta upprepar sin adress och får till svar att på den adressen borde ingen bo numera, hela området är tömt. Alla poliser är upp- tagna med att bevaka stadens gränser. Henrietta uppmanas att stanna inom- hus och hålla fönster och dörrar stängda.
Hon har svårt att somna den natten. Nu är det är inte bara vargen som sys- selsätter hennes tankar. Vetskapen om att myndigheter tror att ingen bor i hu- set känns otryggt. Kvinnan på nödcentralen verkade helt ointresserad över att hon bodde kvar. Om jag behöver hjälp, tänker Henrietta, vart ska jag då vända mig? Hon vandrar omkring från fönster till fönster men ser ingen varg. På morgonen vågar hon ändå inte gå ut till postlådan. Hon följer med nyheterna på tv och ser på det ena programmet efter det andra. Hon söker fram strump- stickor och garnrester och börjar sticka sockor. Allt för att hålla tankarna sys- selsatta.
Så en dag meddelar nyhetsläsaren i radion att en varg skjutits i grann- kommunen. Vargen var utsvulten och hade sökt sig in på en gårdsplan. Den saknade en tass på ena benet. Det ansågs vara orsak nog att skjuta den.
Henrietta drar en suck av lättnad. Hon går till postlådan som är fylld med tidningar. Där ligger också ett brev från staden. Kuvertet innehåller en blan- kett och anvisningar om hur hon ska gå till väga om hon behöver hjälp. Blan- ketten kan också fyllas i på nätet. Hon läser vidare att hon är berättigad till mathjälp och assistans vid apoteksbesök så länge karantänen varar. Länge sit- ter hon med pappret i handen. Hon är inte ensam i världen. Det känns med ens underbart att leva. Hon sänder en tacksam tanke till vargen som fick hen-
ne att ringa nödcentralen. u
Eivor Holm
Förvecklingar
Detta har hänt: Katri har fått diagnosen cancer, som hon inte vill berätta för sin nya vän Carlos som hon träffat på Teneriffa. Carlos har f lyttat in hos Katri. Ka- tris hemlighet leder till misstro i deras relation.Vad kommer nu att hända?
Hon ser hans varmbruna, ledsna ögon. Ändå väljer hon att krypa in i sig själv med sin mörka hemlighet.
– Jag ser att det är något som plågar dej, säger Carlos och ser henne djupt i ögonen.
– Jo det är nånting, men jag ska gå till laboratoriet i nästa vecka. Det är nån- ting med ...
Orden stockar sig i halsen, hon får det inte sagt. Hon sjunker ner i en stol och brister ut i gråt.
Carlos stryker henne sakta över håret och mumlar:
– Katri, mi cariña, jag kan vänta ... tills du är redo för ...
Carlos går in i köket för att ta itu med middagen. En stund senare sprider sig doften av mat i rummet. Katri gissar att det blir en paella. Vardagen har ta- git en plötslig vändning. Den förtroliga stämningen finns inte längre. Så går dagen utan att så mycket blir sagt. Efter maten går Carlos och sätter sig vid sin dator för att slutföra ett arbete.
– Tänker han gå sin väg och lämna mig undrar hon.
Katri tycker det är pinsamt, varför säjer Carlos ingenting. De går förbi var- andra som främlingar utan att röra vid varandra som de gjorde tidigare. Den ordlösa tillvaron fortsätter i f lera dagar.
En morgon meddelar Carlos att han måste åka hem för att träffa sin upp- dragsgivare och för att hjälpa sin bror med en konstutställning. Hon vet från förut att det finns en konstnär i familjen. Carlos åker iväg till Teneriffa med sin stora resväska.
– Sköt om dej, jag ringer dej när jag vet något, mumlar Carlos och kramar henne hårt. Dörren åker fast med en smäll och med ens är hon ensam med sina tankar och tvivel. För att förvissa sig om att det inte var ett slutligt avsked går hon till garderoben och ser att hans kostymer och skjortor hänger där som de brukar. Hon nyper i dem för att bli absolut säker.
Den första natten utan Carlos är plågsam och hon somnar sent. Hon sjun- ker in i en dröm, där hon vandrar med Carlos på en skogsstig ... med ens kan
hon inte röra sig framåt, fötterna har vuxit fast i marken och hon ser hur Carlos bara skyndar vidare utan att se sig om och till sist försvinner han i skogs- dunklet. Hon minns drömmen med obehag när hon vaknar och ryser ...
– Skönt att det inte hände på riktigt, säjer hon högt för sig själv.
Följande dag vankar hon av och an i lägenheten utan att orka företa sig någon- ting. Lägenheten är stum och tyst. Ibland lyssnar hon efter steg i trappan och ibland tycker hon sig höra att det ringer i mobilen, men det är bara i hennes huvud det ringer.
Hon tänker ständigt på Carlos. Om han inte kommer tillbaka ... hur ska jag klara mig då? Hur lång tid har jag kvar att leva?Vad kommer laboratoriesvaren att visa? Kom jag ihåg att ta tabletten som jag ska ta genast på morgonen? Tan- karna snurrar runt i hjärnan. Hon hinner knappt tänka tanken till slut, när ångester slår till med full kraft. Hon drar efter andan. Det känns som om hon håller på att kvävas. Flämtande tar hon sig till ett fönster som är öppet och drar in så mycket luft i lungorna som hon kan. Det blåser friskt där ute. Granna höstlöv virvlar omkring nere på gatan. Hon ser mammor promenera med sina barn i parken.
Då får hon plötsligt en idé. Jag ska ringa till min svärdotter och fråga om jag kan ta hand om Oskar. Hon längtar plötsligt intensivt efter att få träffa barn- barnet.
– Carlos har åkt till Teneriffa. Han hade något viktigt att sköta, säjer hon glatt. Kan jag ta hand om Oskar under veckoslutet? Vi kunde göra något ro- ligt!
Följande lördag ringer det på Katris dörr. Utanför står Oskar med sin mam- ma.
–Hej Oskar, så roligt att du ville komma till famo.
Katri böjer sig ner och lyfter upp hela hans femårskropp och ger honom en kram.
– De e länge sen. Du har ju vuxit! min lilla gullevän!
Pojken går runt i alla rum, han tittar t.o.m. in i badrummet.
– Var e farbror då, frågar han.
– Vet du. farbror har åkt hem till Teneriffa, men han kommer tillbaka.
Pojken ser snopen ut ett tag.
– När kommer han tillbaka. Jag sku visa min brandbil åt farbror.
– När du kommer nästa gång är han säkert här, säger Katri tröstande.
Oskars mamma säjer hej då och går snabbt ut. Det dröjer inte länge förrän Oskar har tömt innehållet i sin ryggsäck på golvet i sovrummet, där han helst brukar hålla till. Legobitar, brandbilen och andra bilar finns i en salig röra på golvet. Han sitter en lång stund alldeles tyst och koncentrerat. Sen tar han itu
med legobitarna. Det blir en bondgård med kor, hästar och får och människor som jobbar på gården.
Efter en stunds lek föreslår Katri att de kunde gå till parken. Medan solen ännu är framme.
– Vad tycker du Oskar? Oskar är genast med på noterna.
– Jo, där finns den där rutschbanan, den e rolig.
Katri och Oskar ger sig i väg. Längs med gatan ligger högar av hopkrattade löv.
Oskar tar famnen full av löv, som han kastar upp i luften.
– Titta famo, de regnar löv! Han skuttar iväg till följande hög och till följan- de och löven f lyger i luften.
Katri skrattar, det är bra att pojken trivs och jag känner mig bättre till mods.
– Men nu räcker det Oskar ropar Katri.
– Du bara smutsar ner dina kläder.
Det är många mammor som kommit till parken med sina barn. Oskar är inte ensam i rutschbanan. Han prövar också på att klättra i olika klätterställ- ningar. Katri sitter på en bänk i närheten med ansiktet vänt mot solen som värmer skönt.
Det känns konstigt att tänka att barn lever i nuet. Det är t.ex. födelsedags- fester som gäller. När man är äldre börjar man tänka bakåt, framtiden känns alltmer oviss, den är inte självklar. Har jag gjort det som jag velat göra i mitt liv, funderar hon.
– Titta famo, jag är så här högt, ropar Oskar.
– Det är en bra bit till himlen, ropar Katri finurligt.
Snart blir Oskar trött och vill gå hem och det passar också för Katri.
När de har kommit hem är det dags för middagen. Det blir mos och kött- bullar, för Katri vet att det tycker Oskar om.
Dagens höjdpunkt är sagostunden, innan Oskar ska börja sova. Katri har f lera barnböcker i bokhyllan och hon väljer ut en bok om Emil i Lönneberga.
– Kan famo läsa om Ida när hon blir hissad upp i f laggstången, ber Oskar.
Katri börjar läsa och Oskar kiknar av skratt.
– Famo sku du tycka om att bli upphissad i en f laggstång, frågar Oskar.
– Nej, det tror jag inte, jag är nog alltför tung och jag misstänker att linan skulle gå av, svarar hon.
– Mamma har inte alltid tid att läsa för mej, suckar Oskar. Ibland är hon så trött, att hon somnar i stolen, de e då när hon och pappa dricker röd saft. De e inte riktig saft. Jag får inte smaka på den för det är sånt som vuxna dricker, när de är riktigt ledsna eller har för mycket jobb. Det säger mamma. u
Krigsminnen
Jag var bara ett barn när kriget började. Egentligen minns jag inte så mycket av själva kriget. Ett barn uppfattade det som hände inte på samma sätt som en vuxen. Man tog det inte på allvar. När alarmsignalerna gick skulle alla så snabbt som möjligt ta sig till skyddsrummet. Ryssen kommer, ryssen kommer ropade kvinnorna. Alla vuxna män låg ju vid fronten.
Om söndagarna minns jag att min bror och jag gick med vår mor till kyr- kan och där fanns en mängd kistor uppradade som väntade på jordfästning.
Man hedrade krigshjältarna med att skjuta salut för dem. Min bror och jag tyckte att det var roligt och vi räknade skotten. Vi tänkte inte alls på varför det fanns svartklädda tanter med svart f lor på hatten vilka grät och snyftade.
Visst minns jag att vi hade ont om mat hemma. Potatisen frös i källaren och den smakade vidrigt men åt den gjorde man i alla fall. Ofta hade vi fisk på middagsbordet under krigstiden. Vi födde också upp kaniner i min barndom.
De fördes till en granne som tog livet av dem och därefter skulle de bli mid- dagsmat.
Men jag och min bror kunde inte förmå oss att äta dem. Det kändes illa i hjärta och själ. Vi hade ju lekt med dem och haft roligt. Vi bodde på Veitsiluoto i en tjänstebostad med tillhörande täppa. Den tiden var det vanligt att man hade djur att föda upp, vilket var till stor hjälp när det gällde att dryga ut ma- ten. Vi födde upp en gris och ibland hade vi också en kalv.
En gång blev jag så fäst vid en av dessa kalvar. Den blev min lekkamrat och när det kom till mina öron att den skulle avlivas försökte jag gömma den i vår källare. Jag förde hö och vatten åt den, men tyvärr blev vi ganska snart upp- täckta och kalven togs om hand för att slaktas. Det var min första stora och äkta sorg.
Ett får hade vi också en gång. Det hette Pekka. Om sommaren fördes fåren på sommarbete ut till en holme utanför Veitsiluoto. Jag kunde aldrig glömma Pekka. Första gången då vi skulle föra Pekka med roddbåt ut till holmen kom Pekka simmande efter oss när vi rodde tillbaka. Han trodde att vi hade glömt honom. Vi försökte på nytt övertala honom att det var bra att vara på holmen, där fanns mycket härligt grönt gräs och buskar med löv. På hösten skulle vi komma och hämta hem Pekka.
Men ingenting hjälpte. Varje gång kom Pekka simmande efter roddbåten.
Till slut kom min far på idén att binda fast Pekka med ett band av papper som småningom skulle slitas sönder. Då först insåg Pekka att det var allvarligt me- nat. När hösten kom och vi skulle hämta hem Pekka blev vi vittne till f lera små söta lamm. Pekka hade fullföljt livets mening.
Kemi blev svårt sargat av bombplan. I det skedet då man insåg att Finland
skulle anfallas av Tyskland evakuerades befolkningen i Lapplands och Uleå- borgs län. Då beslöt våra föräldrar att jag och min bror skulle f lytta till Raumo till en faster som bodde där. Jag var tvungen att fortsätta gå i skola i Raumo.
Föräldrarna trodde att det skulle vara tryggare där. Det var inte så roligt att börja i en ny skola. Jag blev retad av kamraterna, kanske det var för att jag var liten till växten, men jag hade hårda knytnävar.
Det var speciellt en pojke som ställde till bråk och i synnerhet på hemvägen från skolan kunde han plötsligt hoppa fram och börja slåss. Utan någon riktig orsak. Det hände f lera gånger. Till slut tänkte jag att nu får det räcka. Anfall är bästa försvar hade jag hört någon säga. Jag slog till min plågoande så kraftigt att näsan började blöda och han sprang så fort han kunde hem.
Följande dag blev jag inkallad till rektorn. Jag blev syndabocken. Jag var en slagskämpe och hade utan orsak slagit min kamrat. Rektorn trodde inte på mina förklaringar och jag blev tilldelad kvarsittning. Till saken hör att plågo- andens far hade hög ställning på orten. Men innan kvarsittningen skulle verk- ställas ringde min far till skolans rektor och förklarade att pojkarna skulle hämtas hem. Det hade blivit fred i landet. Jag blev i alla fall benådad. Lyckan
hade vänt till min fördel. u
Den här berättelsen bygger på vad en äldre man har berättat om vad han tänk- te som barn då kriget började. Han var ung. åtta år då kriget bröt ut.
Minkki Huldén
Tyngdförskjutning
När man lägger ifrån sig en stor tyngd är det bra att ha bly i skorna
Sött som spunnet socker
natten har klätt dalen i åtsittande gipsvitt framhävandes smärta vidjor, runda former overklighetens orgie avstannad, saltstodslik
mitt i orörligheten viftar en hund på morgonsvansen medan ljuset kommer med ett motsträvigt knarr mornar sig dagen då mesarna dansar menuett
Stabilisering
våga vara instabil balansen är inte statisk stabil inte stabbig
Recept
Diagnos: LIV Ordination: LEV!!!
När man sitter högst uppe
När man sitter högst uppe, så högt man kan komma, på ruinen av ett liv
visst kan man tala om att få perspektiv på tillvaron, ingredienser till en livssyntes?
Haiku
tre ringduvor i tystnad, en endaste näktergal i sång
Haibun
Gammeldanskdagen:
en ros i bröllopsvasen
till Ditt minne. Skål! u
Varför är det värre att säga hen än v***u ?
Vårt språk är ett redskap i våra händer, vi slår vakt om det och reagerar på ny- modigheter som strider mot de regler vi lärt oss. Nya begrepp duggar över oss dagligdags. Själv minns jag det fantastiska genomskinliga limbandet från barndomen, det som först stavades tape. Skrivningen respekterade inlånet, vi fick uppleva olika sorter av limpappersrullar – och en vacker dag skrevs ordet tejp. Det hade limmat in sig i våra svenska skrivögon i analogi med skriv- öronen.
Så fick Sverige sin lag om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetsli-
vet och Finland så småningom sin egen jämställdhetslag. Hur olika tacklades inte jämställdheten i de två länderna!
Ett enda belysande exempel: I Sverige kunde man plötsligen vårdas av sys- ter Bror, så starkt respekterades den kvinnliga yrkestraditionen. I Finland val- de man att stympa ordet.Landets sjuksköterskor ersattes mangrant av sjuk- skötare. Trots att utbildningen var oförändrad förmanligades yrkesbeteck- ningen. Detta i landet som yvs över att kvinnorna i landet var bland de första som fick rösträtt. Respekt!
En vacker dag dök så det feministiska ordet ”hen” upp i vår svenska ank- damm. Genialt! tyckte jag, som länge saknat en svensk motsvarighet till fin- skans behändiga pronomen ”hän”, som betyder både hon och han. Att referera någon händelse utan namns nämnande, utan att av misstag säga han eller hon och därmed ändå komma att brista i diskretion, det var omöjligt eller mycket svårt på svenska, men lät sig göras med elegans på finska. Nu kom då äntligen ett universalord, en svan i ankdammen!
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Att ge sig hän i protester var lätt för svenskar på båda sidor om gränsen. Ett engelskt ord! Som betyder höna! Själv föredrog jag att se det som en felstavning av finskans hän, även om jag visste att jag gjorde mig skyldig till en språkhistorisk förvanskning av verkligheten.
För visst tog det också för mig mer än sju snäpp innan jag började anlita ny- komlingen i andra än rikssvenska sammanhang. Motståndet mot förändring har vi väl alla inbyggt i oss. Det må sedan kallas hönshjärna eller tupphjärna, valet är fritt, Ditt.
De stora förändringar som idag duggar ner över oss ger kanske en aning om vad våra äldregenerationer på sin tid fått uppleva när telefonen, telegrafen, kristallmottagaren, radion, televisionen, datorn, trafikljusen kom. Envar re- volutionerade något i vår tillvaro. Idag har vi vår trådlösa kommunikation med ständigt nya ord att lära sig. LOL och APP och WhatsApp är förmodligen glömda om något år. Husen byggs i en annan stil än vi vant oss vid, dagens mu- sik är annorlunda än den vi växte upp med.
Inte heller språket stagnerar, det rusar fram med ord och begrepp som tidi- gare var onämnbara i ett vanligt samtal. Idag exponeras vi för dem i ord och bild, i reklamer, filmer, sånger. Här i vårt tvåspråkiga lands huvudspråk torde det mest frekventa ordet vara v***u oavsett ur hens mun ordet slängs. Ofta i stället för det förr så frekventa ”tuota noin” och ”liksom, liksom”, de forna hjäl- porden i väntan på att hitta ordet man letade efter. Lika ofta används ordet som svordom, i stället för perkele och en rad andra ilskeyttringar. Bekläm- mande ofta lika naturligt av i bägge språkgrupperna.
Ur det perspektivet finner jag det obegripligt och tragiskt att också kvin- nor, från småttingar till närapå seniorer (där tycks en viss gräns gå?), förnedrar
sig, rätteligen nedvärderar sig själva så att de svär vid sitt kvinnliga könsorgan, V***U! Att de inte har stake att i ilskone i stället svära vid det manliga.
Inlån mellan språken är naturliga. Ändå händer det att vissa gemensamma ord inte är synonymer. Som danskans ”rolig” och svenskans. Som norskans
”anledning” och svenskans. Och någonstans, där mittemellan, står vi och rea- gerar, förundras, ilskas. Trilskas. Vi inser sällan hur vi själva förändrat språket, märker inte att också vi förändrats av språket, ett ord i sänder.
Hen är ett gammalt svenskt ord – inget pronomen, utan ett substantiv. En skärva av en slipsten kallades hen. Kanske är det bara så att nyordet ”hen” är en av de många ordskärvor vi gammelhjärnor borde ta till oss för att slipa våra
tankar och formuleringar? u
Källor: Svenska Akademiens ordlista (SAOL:s upplaga 2015) har införlivat pronominet hen i vårt språk. Svensk Ordbok (SO) känner inte till ordet, me- dan Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) år 1930 tar upp substantivet hen.
Ordning på torpet?
Det är mer regel än undantag att bänkarna för alla sorters människor med nå- gon form av handikapp – markerade med tre bilder ovanför fönstret: en figur med enorm mage, en krokig gumma, en gubbe med foten i gips – är upptagna av blippande skärmar i händerna på ungdomar, blinda och döva för omgiv- ningen, dessutom ofta skeletalt bristfälliga att döma av att fötterna med skor på måste stödjas på bänken mittemot. Det är den nya generationen, landets hopp ... I Sverige sitter dekalen på själva sätet, och är läsbar: Prioriterad. I Fin- land anses kanske ikoner lättare att förstå av dagens unga.
Ibland händer det att någon Vän av Ordning kliver in och gör anspråk på en sittplats. Vänner av Ordning har ibland själva ett handikapp av något slag, och rätt ska vara rätt. I synnerhet om handikappet är synligt.
En sådan situation uppstod häromdagen i en buss där åtta skolungar lagt beslag på handikapplatserna. Under livligt samspråk tjoades det och visades – kolla här, jag har ett eget Instakonto – och jag har lagt ut den här selfien, kolla, kolla kommentaren! makee – grym, va! De levde i sin kamratbubbla, och det tycktes som att ljudkontrollen gått i olag. Då tystnade en av killarna, pekade
uppåt på en ny dekal – en man med ena foten i gips, en krokryggig man med käpp och en kvinna med mer än rund mage. Ögonblicket gled förbi och ung- arna kastade sig åter in i ”konversationen”. Fönstren höll, även om väggarna bågnade.
Då steg en personifierad dekal – en gråhårsman med käpp – på bussen.
Här i stan är bussarna kraftiga och krängande, tempot uppdrivet. Förarna väntar inte tills man hunnit sätta sig. Det är alltså lite äventyrligt att hinna dimpa ner på ett säte, oskadd. Och nu var ju alla upptagna. Eländes elände!
Mannen passerade de upptagna bänkarna, tog ett stadigt tag om en led- stång och snarare röt än frågade: ”Har ni ingen lärare här!!!!?” Det var bäddat för Konf likt med Kujonering och Arga Ord. I det avgörande ögonblicket stiger en yngling av obestämbar ålder upp och blandar sig i dramat. Läraren? Å, nej.
Men något att lära gav han alla oss medresenärer.
”De här barnen såg skylten, men det fanns ingen med käpp på bussen då de satte sig. Nu kom det en, och självklart ger någon av dem sin plats åt er”.
Fyra ungar f lög upp som små sparvar och gråhårsmannen satte sig, gemyt- ligt skrockande att ”nog räcker det bra till med en plats för mig, inte behöver jag f lera.”
Ynglingen i den obestämbara åldern steg av med ett vänligt hej till alla då bussen kom till följande hållplats. Och vi andra? Vi fick oss en lektion i kons- ten att medla. Kanske också att förebygga hatreaktioner mellan generationer- na. Vem vet, förresten, kanske hela gruppen satte sig på de här platserna för att
en i gruppen hade rätt att sitta just där? u
Linnéa Landelin
Uppgörelsen
”God dag! Vill han kanske ha något att dricka?”, frågar Mina.
De ser ner en stund. Sen tittar de tysta på varandra och deras blickar möts.
Det är ett intensivt, underbart och förfärligt ögonblick. Det är svårt att veta om det går en lång eller kort tid. De känner varandra väl och är glada över åter- seendet, en förlorad person men åter levande person är nära. De är nu båda drygt fyrtio år gamla – medelålders – äldre människor. Men det spelar ingen roll för de ser varandra som den första gången på dansen i Härkmeri.
Embla sover i vaggan. Blöjorna hänger på tork framför spisen. Det luktar söt mjölk i stugan. Har tiden stannat upp? Situationen är ju som för tio år se- dan, tänker Henry. I vaggan ligger ett spädbarn. Men det barnet är inte mitt, funderar han villrådigt.
”Jag har hört att du inte är ensam här”, säger Henry.
”Nej”, medger Mina och ser ner. ”Vi är f lera som arbetar här.” Hon tar upp Embla i famnen. Det känns bra att ha något i händerna. Embla är hennes skydd, ett oskyldigt barn. Hon är ju främst en mor som försvarar sitt barn. Hon är ingen ung f licksnärta som man kan kommendera, hon har värdighet, hon är en mor.
”Det är en tid sen vi sågs”, konstaterar Henry.
”Det kan man säga”, svarar Mina.
”Hur har du haft det då?”
”Tja… hur har du haft det?”
”Nåja.”
”Har du tänkt komma hem nu?”
”Så hade jag tänkt det.”
”Men du ser ju att jag har Lennart här och ett barn.”
”Är ni gifta?”
”Nej, men…”
”Är du lycklig?”
”Det här är en svår diskussion.”
”Ja…
”Jag trodde att du skulle sköta gården medan jag förtjänade pengar åt oss”, säger Henry argt. ”Du har bedragit mig. Det här är faktiskt min gård.”
”Men du skrev inte.”
