Kunskap om spel

Majoriteten av lärarna vi intervjuade ansåg att de inte besatt tillräckligt med kunskap för att kunna bedriva undervisning med hjälp av spel. De ansåg dock att de pedagogiska spelen inte krävde så pass mycket kunskap om dem för att kunna användas i undervisningen. Nöjesspelen däremot skulle kräva mycket stor kunskap för att kunna användas i undervisning.

Då skall du besitta en jättekunskap och det har inte jag -Lena

Denna uppfattning om den egna otillräckligheten vad det gällde kunskap och hur detta påverkade attityden till spel stämmer väl överens med Fasths (2007) påståenden angående hur kunskapsnivån formade synen på elevernas kultur. Men här fann vi också en mer komplicerad bild. Känslan att besitta otillräcklig kunskap gällde även Kalle som också ansåg att han behövde större kunskap för att använda dessa spel, vilket var oväntat eftersom hans kunskapsnivå om spel var högre än de resterande lärarna. Alfred kunskapsnivå var lägre än Kalles, men trots detta var Alfred av

uppfattningen att han hade tillräckliga kunskaper för att använda nöjesspel i undervisningen, och hade gjort detta vid flera tillfällen. Vi syftar här på den tidigare nämnda ”spelpromenaden” som Alfred iscensatte med sin elev (se citat tabell 12). Vi ser i denna aktivitet hur Alfred har lyckats använda barnets spelintresse, inte bara för att få motion, utan aven för att träna grundläggande matematik genom att hålla koll på antal föremål varje specifik rollkaraktär hade. Vidare tränade eleven sin förmåga att koncentrera och fokusera, genom att detaljerat återge den värld han byggt upp för de inblandade. Eleven tränade även sin förmåga att hantera flera uppgifter samtidigt genom de stora antal karaktärer han styrde. Slutligen är träningen av elevens sociala förmåga genom interaktion med andra viktig att poängtera. Vad Alfred då enligt oss ville göra var att plocka ur den

sociala begreppsapparaten i spelen och applicera den och dess tydliga regelverk med orsak och verkan på en annan situation, i detta fall skolan. Detta hävdar Gee (2004) är ett sätt elever kan lära sig genom spel. Alfred hade en syn på lärande där han lät lärandet strömma från lärare till elev och från elev till lärare. Alfred förklarade att han tidigare hade reflekterat över detta och själv kommit fram till slutsatsen att lärarnas rädsla mestadels grundar sig på att de kunde mycket mindre om spelen än vad eleverna gjorde. Detta gjorde att lärarens roll som ledare och mest kunnig rubbades. Detta fenomen har sedan belysts av flera författare. Prensky (2006) beskriver i sin bok, Dont bother

me mom I´m learning, hur lärare kan ses som digitala invandrare medan eleverna betraktas som

digitala infödingar. Alfred ansåg att de flesta lärare inte kände sig bekväma med rollen som minst kunniga om spel, eftersom det då innebar att de var tvungna att ge upp en del av den kontroll som följer med det monopol på kunskap som läraren vanligtvis tror sig besitta

My påpekade dock att för att använda ett spel var det viktigare att granska spelet utefter samma kriterier som hon granskade andra läromedel än att ha stor kunskap om spelet i fråga. Newman och Oram (2006) belyser i ”Teaching Videogames” att när man använder sig av nöjesspel i

undervisningen är det inte nödvändigt för läraren att vara den som besitter kunskapen och för över den till eleverna.

6.3 Moralpanik

Bland de lärare vi intervjuat tycker vi oss se tendenser till moralpanik De uttryckte en viss oro inför att använda nöjesspel i skolan. Denna oro grundade sig främst i en rädsla för att spelen skall ha en negativ påverkan på barnen. Detta gäller främst de inslag av våld som de upplever är vanligt i spelvärden.

De datorspel som man spelar hemma tycker jag ibland är för våldsamma -Lena

Det vanligaste exemplet var tron på att spel med våldsinslag kunde skapa våldsbenägenhet hos eleverna. Denna uppfattning var djupare förankrad hos lärarna ju mindre kunskap och erfarenhet de hade om spelen. Bodil hade en uppfattning om att barn som spelar mycket våldsamma spel blir ”immuna” mot våld och att detta kan leda till att eleverna lättare hamnar i våldsamma situationer. En annan påverkan som lärarna oroade sig för var att mycket spelande kunde leda till olika

svårigheter såsom koncentrationsproblem och problem att fungera socialt. Därför ville de inte öka risken för detta genom att använda spel i undervisningen. Bodil nämnde också att hon trodde att barnen genom brukandet av våldsamma spel blev mer känsliga inför upplevelser av våld och kunde därigenom utveckla t.ex. sömnproblem. Denna syn på påverkan stämmer väl överens med hur

Gripsrud (2002) beskriver hur moralpanik yttrar sig. Uppfattningen om nöjesspelens negativa påverkan var mycket väl förankrad hos lärarna Bodil, Lena och Gunn. Resten lärarna hade dock en annan syn på spelens påverkan. Eleverna kunde enligt dem endast påverkas negativt om de inte fick någon form av respons på sitt spelande från föräldrar eller lärare. Detta tolkar vi som att dessa lärare utgår från ett sociokulturellt perspektiv i sin ståndpunkt, till skillnad från moralpaniken som bygger på den tidigare nämnda stimulus och responsmodellen. När vi jämförde lärarnas kunskap om spel med deras syn på dess påverkan såg vi att det är de lärare som känner till minst om spelen vars slutsatser kan beskrivas som moralpanik.

Vi har även kunnat se att det finns en tydlig skillnad i uppfattningen mellan lärare i skolans tidigare och senare år. Uppfattningen om hur negativt påverkade elever kunde bli av spel varierade bland lärarna. I skola A ansåg man att påverkan var allt från mycket liten till att den var så pass betydande att det var viktigt att föräldrar eller lärare hade uppsikt. Lärarna i skola B ansåg att eleverna blev negativt påverkade genom sitt spelande och nämnde inte vuxeninblandning som faktor. Genom våra intervjuer med eleverna märkte vi vissa trender. Det visade sig att ju yngre eleverna var desto mer tid tillbringade föräldrarna med dem i deras spelande. Eleverna i skolans senare år spelade däremot sällan eller aldrig tillsammans med sina föräldrar Det fanns också en tydlig trend vilken visade på att de äldre eleverna spelade mer ofta än de yngre. Det fanns bland informanterna ingen som var så pass positivt inställda till spel att de kritiserade kollegor som såg negativt på dessa.