Vår studie visar att kunskapen om romer är skiftande på de förskolor vi undersökt. Många av våra respondenter har tagit egna initiativ för att lära sig om romer och deras kultur genom att läsa relevant litteratur. De har också deltagit i förläsningar om minoriteter, som hållits på arbetsplatsen eller genom kurs på annan ort. En del av respondenterna skaffar sig kunskap genom de romska föräldrarna och några har fått stor kunskap genom många års arbete med romska familjer och deras barn. Detta är överensstämmande med vad Lahdenperä (2004) säger om möten mellan olika kulturer. Att bli medveten om sin etnocentrism och kunna bearbeta den i relationen med andra människor är värdefullt, enligt författaren. Några av respondenterna uttryckte att de önskade mer utbildning och någon menade att det var nödvändigt då hon upplevde att antalet romska barn bara ökade på hennes förskola. En av respondenterna ansåg sig inte ha behov av mer kunskap om romer än om andra minoriteter då hon ansåg att alla är lika och bör behandlas därefter.
Lahdenperä (2004) betonar här att för att mötas inom olika kulturer behövs en lärprocess där egna värderingar och normer blir synliga och kan bearbetas för att inte hindra utveckling och lärande. Övervägande respondenter har förändrat sin syn på romer av olika orsaker. För en del hänger den förändrade synen ihop med att de fått ökad kunskap genom erfarenhet och den förändringen upplevdes både positiv och negativ. En respondent menar att en negativ syn hänger ihop med okunskap. Någon hade förändrat sin syn positivt då hon jämförde med de fördomar hon växt upp med i sin omgivning och som för henne var negativa. De två som inte tyckte deras syn förändrats menade att de aldrig haft någon vare sig positiv eller negativ syn på romer. Inom utbildning och samhället i stort har vi alla ansvar för att inhämta kunskap om skilda kulturer och levnadssätt för att kunna öka förståelsen för skillnaden mellan dem. Detta är både rekommendationer och metoder som lyfts fram (Unesco, 1974; Europarådet, 1984, i Lahdenperä, 2004).
Vårt resultat visade att respondenternas kunskap om vad styrdokumenten säger var låg. Dock tyckte sig de flesta ha någon form av teori om att det handlar om allas lika värde och likabehandling. Någon tyckte sig veta att de har rätt till modersmålsundervisning och att barn inte får diskrimineras oavsett ursprung. En av dem hade kunskap om Sveriges ratificering av minoritetsgrupper, varav romerna utgör en grupp. Någon hade totalt glömt vad styrdokumenten säger men menade att alla barn ska behandlas lika, inte diskrimineras och har rätt till sitt hemspråk. På en av förskolorna tyckte sig ingen av våra respondenter vara säkra på vad som stod i
styrdokumenten. Det visar sig att förskolorna har olika sätt att bearbeta styrdokumenten. Dels sker det på gruppnivå med regelbundna träffar och dels sker det på egen hand. När det gäller övrig utbildning om minoriteter har föreläsningar förekommit på en av förskolorna medan de på de andra två förskolorna inte fått någon utbildning trots efterfrågan. Några läser sig till kunskap av eget intresse.
Enligt Lpfö 98 är hänsynstagandet till barnens olika livsmiljöer en nödvändighet för att verksamheten skall vara meningsfull för dem. Här ingår också i uppdraget att se till att barnen förmedlar sitt kulturarv till kommande generationer. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet (Lpfö 98). Likaså står det att förskolan är en social och kulturell mötesplats där barnen ska ha möjlighet att förberedas för ett alltmer internationaliserat samhälle. Det innebär bland annat att barnen ska medvetandegöras om sitt eget och andras kulturarv och att de ska utveckla en förmåga att förstå och leva sig in i andras kulturer. Rodell Olgaç (2006) lyfter fram problemet med läroplanens strävan att barnen ska bli självständiga individer och fostras in i det svenska tankemönstret. Barnen till de föräldrar som själva är uppfostrade i en hierarki hamnar i en kulturkrock eftersom föräldrarna blir oroliga att ”förlora” sina barn till ett annat system, i romernas fall, till majoritetssamhället.
Kommunikationen mellan hem och förskola i förhållande till de romska familjerna tar sig olika uttryck på de förskolor vi undersökt. Någon av respondenterna upplever att det är pappan i familjen som är bäst på svenska men att det oftast är mamman som sköter kommunikationen vilket leder till att många missförstånd sker när det gäller praktisk information direkt på plats. Dessutom är de romska barnen sporadiska i sin närvaro på förskolan vilket försvårar kommunikationen avsevärt. Månsson (2006) nämner angående det avbrutna närvaromönstret att det inte är unikt för de romska barnen. Det som är unikt är att det uppfattas som ett kollektivt problem istället för att det kan ses individuellt som bara berör den enskilde och dennes familj. Han säger vidare att eftersom föräldrarna bidrar till barnens frånvaro, ofta beroende av deras rädsla att förlora sin kulturella identitet och misstron att förskolan kan vara en otrygg plats för barnen att vara i, så kräver de inte heller åtgärder som de faktiskt har rätt till, till exempel modersmålsundervisning (Månsson, 2009). I vår undersökning har vi kommit fram till att viss frustration förekommer när det gäller svårigheter att nå fram i kommunikationen. Men trots det upplever de flesta att man på olika sätt löser kommunikationsproblemen. Det sker genom andra romer i omgivningen, äldre syskon som fungerar som översättare, teckenspråk, kroppsspråk eller av förskollärare egenhändigt utarbetad ordbok. Några efterlyste tolk men helst en romsk modersmålslärare som i så fall skulle inkluderas i hela verksamheten. Månsson (2009) lyfter fram det viktiga i att använda brobyggare inom olika utbildningssystem. De fyller en viktig funktion eftersom murarna mellan olika kulturer måste raseras om detta folk ska ha någon möjlighet att normaliseras i majoritetssamhället. På en förskola ansåg man att de romska föräldrarna inte hade några språksvårigheter. Endast då det gällde abstrakt information var svårigheterna stora. En åsikt som delades av flera respondenter.
Vi kan konstatera att modersmålsundervisning inte förekommer på någon av förskolorna. Uppfattningarna angående om modersmålsundervisning är en fördel för barnen eller inte var mycket spridda. Det fanns ett antal romska barn som upplevdes ha problem med det svenska språket och där respondenterna tyckte att
modersmålsundervisning skulle underlätta. Någon uttryckte att det är upp till var och en hur man lär sig sitt språk. Här fanns också en uppfattning att barnen skulle hindras att prata sitt modersmål på förskolan. En av orsakerna till denna tanke uttryckte en av de andra respondenterna på samma förskola. Hon sa att romska föräldrar bett om att barnen skulle få lära sig svenska då de var på förskolan och uttryckte en oro över detta då det kom fler och fler romska barn till den här förskolan. En av förskolorna som begärt modersmålundervisning till sina romska barn, tackade nej när det beviljades på grund av att det inte skulle ske på det sätt som ansvariga lärare ville, det vill säga att få språken parallellt inlärda i sin vardag. Meningarna är delade mellan respondenterna på alla förskolor huruvida det är nödvändigt med modersmålsundervisning eller inte. Likaså kan vi konstatera att kunskapen om vikten av det varierar. I rapporter från Skolverket (2007) och i Lpfö 98 finns dokumenterat att barn med annan etnisk bakgrund har bättre möjligheter att utveckla svenska om de samtidigt får utveckla sitt modersmål.
6 Diskussion
I detta kapitel ingår fyra underrubriker som innehåller metoddiskussion, resultatdiskussion, slutsatser och fortsatt forskning. Syftet med vår studie var att belysa tankar och förhållningssätt till de romska barnen och deras kultur i förskolan. Syftet var också att genom att fördjupa oss i vilka kunskaper och eventuella fördomar förskolans lärare har om romsk kultur vill vi se om det har någon inverkan på hur de bemöter barnen. Vi vill också se hur de använder sin kunskap för att integrationen inte enbart ska handla om att barnen ska passa in i den svenska kulturen.
6.1 Metoddiskussion
Vår studie bygger på en kvalitativ ansats eftersom vi ville få en förståelse för det ämne vi valt. Vi är medvetna om att vår tyngdpunkt ligger på litteraturdelen, vilket vi finner nödvändigt för att belysa romernas historia och den romska kulturens bakgrund som ligger till grund för romernas situation idag. Vi vill påvisa olika aspekter på orsaker till varför romerna möter svårigheter. Då vi valde metod valde vi intervju till förmån för enkät av samma skäl. Vi ville komma våra respondenter nära och få deras egna uppfattningar om ämnet. Då det gällde intervjumetod valde vi att kombinera strukturerade frågor med semistrukturerade av det skälet att dels få ett begränsat område som vi frågade om dels en möjlighet för respondenterna att få utveckla sina svar. Detta visade sig vara ett gott val eftersom flera av våra respondenter hade mycket att säga omkring våra frågor. Nu fick vi möjlighet att sortera efter enkla svar men ändå hitta röda trådar som visade vad respondenterna faktiskt tyckte.
Vi valde att intervjua respondenterna enskilt och med en av oss närvarande från början eftersom vi ansåg att respondenten lätt skulle hamna i underläge annars, som Stukát (2005) säger om intervjuareffekten. En annan orsak till det valet var att en av oss var mer bekant med vissa av våra respondenter vilket kunde ge negativ effekt på resultatet. Det är lätt att respondenten svarar vad den tror att intervjuaren vill höra om man är alltför bekant med varandra. Men det kan också vara till fördel då respondenterna får en trygghet. Detta är svårt att avgöra men vi tror att våra respondenter i möjligaste mån svarade utifrån det de själva tyckte eller kände.
Ett missöde med vår inspelningsutrustning kullkastade våra planer angående intervjuareffekten. Sådant får inte hända enligt Denscombe (2000) då det kan försvåra för respondenten och intervjutillfället kan omintetgöras. Vi valde att snabbt lägga om vår strategi och blev på de tre sista intervjuerna tvungna att vara två, då den ena ställde frågorna och den andra skrev ner svaren. Det fungerade alldeles utmärkt och trots intermezzot tyckte vi inte att våra respondenter blev störda av arrangemanget.
Från början var vi inne på att metodtriangulera med hjälp av observation för att tillförlitligheten skulle öka något. Vi gav upp tanken då vi insåg att den typen av observation som vi hade behövt skulle i så fall ha pågått under flera månader för att ge det resultat om tillförlitlighet som vi önskade. Då det gäller urvalsstorleken är vi nöjda. Eftersom vår undersökning är småskalig och det inte fanns utrymme eller tid att göra mer fick vi nöja oss med detta men självklart ser vi att det finns potential för en större forskning omkring detta ämne på förskolorna.
6.2 Resultatdiskussion
Som avslutning på vårt arbete kommer vi här att med hjälp av våra forskningsfrågor och tidigare forskning redogöra för det resultat vi fått. Vi kommer att göra det utifrån de tre begreppen förhållningssätt, reflektion och bemötande i förhållande till de teman vi utarbetat. Kultur och fördomar, kunskap och språk.
Utifrån vår studies resultat kan vi fram till att det råder delade meningar om vad kultur står för. Vad är kultur? Kan man förstå andras kulturer då man inte kan sin egen är en fråga som Nauclér, Welin och Ögren (1988) tar upp. Även om det kan tyckas att boken har några år på nacken är ämnet dock fortfarande aktuellt. I vår analys har vi upplevt att många har uppfattat romsk kultur som sång, musik, renlighet, omvårdande egenskaper och oförmåga att passa tider enligt svenska normer. Ingela Olsson (2002) säger att flickorna tränas tidigt till traditionellt kvinnliga plikter enligt romanipen. Romanipen är en typ av motståndskultur grundad på århundraden av förföljelse. Reglerna och normerna har skapats som en markering mot förtryckarna och för att själva överleva och behålla sin värdighet, säger hon. Vår uppfattning är att detta inte gäller alla romer då några av våra respondenter gett uttryck för att ”deras” romska föräldrar bett om att barnen ska bli så svenska som möjligt, tala svenska på förskolan osv. Å andra sidan finns det respondenter på samma förskola som lägger fram pojkarnas företräde framför flickornas, vilket också kan härledas till romanipen. Enligt den fostras pojkarna till att försörja familjen. Meningarna är delade inom samma arbetslag.
När det gäller sång och musik verkar detta vara ett signum för romer och enligt Bjärvall (1998/99) utövar många av det så kallade resandefolket just sång och musik. Det kan härledas till deras tidigare nomadiserade livsstil då de var tvungna att försörja sig på sina kunskaper då de fördrevs från plats till plats. Att detta folk förknippas med sång och musik anser vi inte längre bör ses som specifikt för dem. Men vi får inte glömma att romerna är en heterogen grupp och precis som majoritetssamhällets medlemmar, har olika förmågor och kunskaper de vill identifiera sig med. Vedad Begovic som vi berättade om i inledningen av vårt arbete säger, att om romerna kunde dansa sig till integrering så hade det varit gjort för länge sedan och han menar att det finns andra sätt att föredra än mångkulturella fester för att få till stånd en relation mellan folken. Men detta är komplext och på grund av den diskriminering romer utsätts för är det många som också väljer att dölja sitt ursprung. Enligt de forskares skrifter som vi tagit del av finns det fortfarande romer som föredrar att hålla fast vid de gamla traditionerna. Socialisering sitter djupt och är svårt att förändra. Rodell Olgaç (2006) säger att värderingar och tankar som hör ihop med den homogena kulturen finns invävda i lärandeprocessen. Denna process sker genom umgänge med föräldrar, äldre syskon eller andra vuxna.
Vårt resultat visar att våra respondenter försöker använda sig av flera olika sätt för att skaffa sig kunskap om romer och deras kultur. Några har varit på föreläsningar, andra läser om romsk kultur och ytterligare andra väljer att skapa relationer som bygger på förståelse och tillmötesgående. Precis som Rodell Olgaç (2006) säger är okunskapen än idag stor i samhället när det gäller romernas lidande genom historien, men vi uppfattar att de av våra respondenter som har skapat en relation med romska familjer har fått större kunskap. Samma personer har också en mer vidgad syn på arbetet i förskolan med de romska barnen och kontakten med föräldrarna än många av deras kollegor. Det vi undrar över är hur de vidarebefordrar sina erfarenheter till
övriga kollegor eller om det överhuvudtaget är möjligt att göra det eftersom vi i vår undersökning finner stor variation bland åsikterna mellan kollegor på samma förskola.
En respondent ger uttryck för att det är riktigt svårt att närma sig det romska folket och efterlyser respons och vilja från romerna själva. Däremot anser hon att media har en negativ inverkan på synen på romer, den är alltför övergripande i sin information. Hon vill mena att den syn hon möter i vardagen är en helt annan. För barnens del är det extra viktigt hur omvärlden agerar eftersom de enligt Ladberg (2003) är känsliga för omgivningens reaktioner. Barnen blir påverkade om omgivningen har en negativ bild på deras föräldrar. Det kan leda till att de inte vill tala sitt språk eller visa sin etniska tillhörighet. Alla vill vi bli bekräftade om inte detta sker kan barnen känna sig odugliga och till och med osynliga. Vi anser att en grundlig genomgång av det romska folkets livsöden, kultur och historia skulle underlätta förståelsen.
Då det gäller fördomar och förutfattade meningar har vi i vår studie upptäckt vissa diskriminerande tendenser. Det är allvarligt att barnen misstänkliggörs när lärarna på förskolan tar sig för att kontrollera deras fickor innan de går hem, som kunde förekomma, enligt en av våra respondenter. Även huvudskakningar som en vink till en kollega att något felaktigt bör uppmärksammas, är inte rätt. Små barn som socialiseras genom imitation bland annat, ser detta mycket snabbt och kan uppfatta dessa reaktioner negativt och kan påverka dem att förneka sitt etniska ursprung (Ladberg, 2003). Fördomsbilden som förekommer kan komma ur bristande kunskap om romers ursprung och som gör att romer oftast svartmålas och utpekas som syndabockar, säger Hancock (i Rodell Olgaç, 2006).
De som i vår studie ser olikheter som en tillgång, jobbar också för att överbrygga fördomar. Vi tycker att de fungerar som brobyggare vilket Månsson (2009) bildligt talat menar är människor som vågar vidga sin egen kulturtillhörighet och bjuda in någon annans. Ett av de exempel vi har redovisat som goda, handlar om hur romska kvinnor i Göteborg startat ett föräldrakooperativ. Där har de anställt både svenskar och romer. Här håller man den romska kulturen levande samtidigt som det svenska språket har en framträdande position. Här är både romska och svenska förskolebarn välkomna, berättar Olsson (2002).
Utifrån resultatet kan vi konstatera att det verkar oerhört svårt för skolväsendet att anamma och följa de styrdokument som säger hur det ska vara. Vem på förskolan bär ansvar för att de romska barnen ges en meningsfull tillvaro där? Även om det finns en rektor med ett yttersta ansvar, bör alla lärare vara uppdaterade när det kommer barn från olika minoriteter. Lpfö 98 säger bland annat att förskolans uppgift är att ta hänsyn till barns olika livsmiljöer och att stödja barnen så att de kan utveckla tillit och självförtroende. Förskolan har också i uppdrag att ”bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund få stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet.” Enligt vår uppfattning ingår det i skolans uppdrag att följa de styrdokument som finns. Att kunskapen om Sveriges ratificering av ramkonventionen som skydd för nationella minoriteter når ut till dem som i sitt arbete kommer i kontakt med minoriteter är viktigt, anser vi. Vi vill mena att det någonstans brister eftersom förskolan och skolans uppdrag inte till fullo uppnås. Det verkar som om det även här behövs brobyggare, en förmedlare av information, när det gäller kommunikationen mellan stat och kommun.
Vi kan också konstatera då vi analyserat vårt material att förutsättningarna har spelat en viss roll då våra respondenter svarat. På den förskola där man var mer van vid olika nationaliteter och kulturer fanns en större idérikedom på hur de kunde bemöta barnen och föräldrarna. Här var också kunskapsnivån högre om det romska folket. Kunskapen om styrdokumenten var ungefär lika låg på alla förskolorna. Det var vissa respondenter som hade mer kunskap. Endast en av alla tolv respondenterna hade kunskap om Sveriges ratificering av minoritetsgrupper år 2000 och vad den innebar. Vid en jämförelse med Skottland och deras resandefolk kom vi fram till att Jordan (2001) som skrivit artikeln säger att romska barn håller sig borta från skolan av fler skäl än att de är mobila. Det har framkommit genom undersökningar att romerna bland annat har känt en avsaknad av respekt och förståelse för deras situation. Men också att läroplaner och dess utförande inte är rätt anpassat. Dessutom finns ett påtagligt diskriminerande inslag där skolornas myndigheter på grund av lärares rädsla för att deras skolor ska få dåligt rykte, inte tar emot de romska barnen. I Sverige känner romska skolbarn likadant trots att de inte är lika mobila som sina skotska vänner. Här i Sverige stänger inga skolmyndigheter barnen och ungdomarna ute men de får ändå utstå trakasserier och nedlåtande bemötande från sin omgivning. Rodell Olgaç (2006) talar om att etnisk bakgrund är mycket viktigare för en