KVALITET OCH JÄMSTÄLLDHET, INKONSEKVENS OCH NEUTRALITET

Som jag nämnde tidigare är enligt Hermele en vanlig föreställning inom konstvärlden att kvalitet och jämställdhet utesluter varandra. Men både på Rackstadmuseet och Kristinehamns konstmuseum har man en annan uppfattning. På båda museerna anser man att det inte finns någon motsättning alls mellan de två begreppen. De vill istället påstå att jämställdhet bidrar till ökad kvalitet i verksamheten. Lena Hellström (RM) menar att det skapar en bredare och mer komplett kvalitet. Johan Magnusson (KKM) anser att det finns ett värde i att arbeta på det sättet och att det utåt sett visar att de inte driver en konservativ institution.

På Värmlands museum har man en något mer komplex uppfattning. Jörgen Svensson (VM) ser en motsättning i begreppen kvalitet och jämställdhet men menar ändå att de inte per automatik behöver utesluta varandra. Ställs de emot varandra är kvalitet det mest betydande, men jämställdhet kan också bidra till kvalitet. Jörgen Svensson (VM) menar att det inte är en fråga med ett entydigt svar. Har man den inställningen anser han att det finns en risk för att man söker efter något man vill få bekräftat. Av kompletterande uppgifter vill Jörgen Svensson (VM) förtydliga att hans uppfattning om begreppens inkonsekvens handlar om hur man

hanterar de i verksamheten. Kvalitet och jämställdhet som enskilda begrepp utgör inte någon motsättning menar han.

Vad gäller kvalitetsbegreppets neutralitet skiljer sig åsikterna mellan institutionerna. Lena Hellström (RM) bekräftar Hermeles påstående att kvalitetsbegreppet är könskodat. Hon menar att det finns maktstrukturer bakom kvalitetsbegreppet och att begreppet därför inte är könsneutralt. Hon tillägger dock att denna medvetenhet inte är vanlig, vilket är en uppfattning som delas av Jörgen Svensson (VM). Han menar att medvetenheten om maktstrukturer, oavsett vad det gäller, är väldigt låg. Hanna Jonasson (KKM) menar att hon på något sätt är medveten om att det finns bakomliggande strukturer som styr men hon känner sig ändå osäker över sin egen uppfattning och kan inte vidareutveckla den. Johan Magnusson (KKM) har en avvikande uppfattning, nämligen att kvalitetsbegreppet är könsneutralt. Det får mig att fundera över den jämförelsebank han tidigare talat om. Utgör innehållet i den en jämställd representation eller hur kan kvalitetsbegreppet annars vara könsneutralt? Om den mängd konst man ser (och samlar i sin jämförelsebank) domineras av konstnärer av manligt kön, speglas inte också då kvalitetsbegreppet av en manlig norm? Jörgen Svenssons (VM) svar på denna fråga är: ”absolut”. Han menar att kultursektorn rymmer många normer som behöver bekämpas och vill därför lyfta fram värdet av en jämställdhetsdebatt som också tar upp frågor om etnicitet, ålder och socioekonomisk tillhörighet. Johan Magnussons (KKM) svar på frågan är snarare ett nej. Han anser att man idag har så pass stor tillgång till konst skapad av kvinnor att kvalitetsbegreppet inte blir påverkat av någon manlig dominans. Hans uppfattning är att väldigt många institutioner idag har en medvetenhet kring jämställdhet, vilken de också arbetar utifrån och därför behöver man aldrig leta efter utställningar med konstnärer av kvinnligt kön. Och han tillägger att det finns en hel del museer med kvinnliga chefer idag. Däremot, menar han, att detta gäller Sverige, det råder en helt annan situation i exempelvis öststaterna. Lena Hellström (RM), vars syn på representationen är en annan, anser att kunskap, kontext och förmåga till analys är de verktyg som påverkar om den manliga dominansen influerar ens sätt att se på kvalitet eller inte. Jag tolkar därmed att hennes uppfattning är att kvalitetsbegreppet i allmänhet inte är könsneutralt men att den egna

uppfattningen om kvalitet grundar sig på ens kunskaper i ämnet om relationen mellan kvalitet och jämställdhet.

4.3 REPRESENTATION

Nedan följer statistik över fördelningen mellan män och kvinnor i museernas utställningar, inköp och donationer. Detta är kalkylerat med start månaden efter att propositionen blivit godkänd, alltså från 2010 till idag. Dock har viss information fallit bort på grund av bristande tillgångar. Statistiken för Värmlands museum är beräknad på 2010-2011 års verksamhet, Rackstadmuseet från 2010 till januari 2013 och Kristinehamns konstmuseum 2010 till idag. Tidsperioderna redovisas nedan inom parentes. Statistiken bygger på museernas

separatutställningar samt par-utställningar där båda parter är räknade. För Värmlands

museums och Kristinehamns konstmuseums del har hänsyn endast tagits till vad som räknas till bildkonst, detta gäller också Rackstadmuseets inköp och donationer. Men vad gäller Rackstadmuseets utställningar är alla separat- och par-utställningar inräknade då det av informationen var svårt att avgöra vad som var vad. Eftersom procenten i vissa fall är räknad utifrån ett väldigt litet antal, speciellt vad gäller inköp, har också antalet redovisats efter procenten inom parentestecken. Då det händer att museerna tar emot eller köper in flera konstverk av samma konstnär har också antalet verk och antalet konstnärer skiljts åt, vilket visas inom parenteser i andra tabellens vänsterspalt.

Värmlands museum (2010 – 2011) Kristinehamns konstmuseum (2010 – maj 2013) Rackstadmuseet (2010 – jan 2013) Utställningar Kvinnor: 71 % (12/17) Män: 29 % (5/17) Kvinnor: 47 % (9/19) Män: 53 % (10/19) Kvinnor: 36 % (5/14) Män: 64 % (9/14) Könsuppdelad statistik för utställningar.

Värmlands museum (2010 – 2011) Kristinehamns konstmuseum (2010 – maj 2013) Rackstadmuseet (2010 – jan 2013)

Inköp (verk) Kvinnor: 51 % (20/39) Män: 49 % (19/39)

Kvinnor: 67 % (4/6) Män: 33 % (2/6)

Kvinnor: 0 % (0/1) Män: 100 % (1/1)

Inköp (konstnär) Kvinnor: 48 % (12/25) Män: 52 % (13/25)

Kvinnor: 33 % (1/3) Män: 67 % (2/3)

Kvinnor: 0 % (0/1) Män: 100 % (1/1)

Donation (verk) Kvinnor: 25 % (2/8) Män: 75 % (6/8)

Kvinnor: 11 % (1/9) Män: 89 % (8/9)

Kvinnor: 29 % (2/7) Män: 71 % (5/7)

Donation (konstnär) Kvinnor: 25 % (2/8) Män: 75 % (6/8)

Kvinnor: 14 % (1/7) Män: 86 % (6/7)

Kvinnor: 33 % (2/6) Män: 67 % (4/6) Könsuppdelad statistik för inköp och donationer.

5. DISKUSSION

Det är inte med enkelhet jag här har sammanfattat undersökningens huvudsakliga resultat och sökt formulera väl genomtänkta slutsatser. Mycket i diskussionen är komplext. Det finns många trådar man skulle kunna dra i och koppla ihop men jag har försökt att lyfta fram det som framförallt ger svar på undersökningens frågeställningar och som jag anser är mest intressant att ägna en diskussion åt. En sak som jag tycker mig ha upptäckt men som inte är ett huvudsakligt svar på någon av de specifika frågorna är att det finns en svag relation mellan kulturpolitiken och kulturverksamheterna. Då kulturpolitik ändå är en grundläggande del av denna undersökning har jag valt att lyfta fram denna iakttagelse.

5.1 KVALITET

– ETT KOMPLEXT BEGREPP

Den första av de tre frågeställningarna syftade till att reda ut definitionen av det

kvalitetsbegrepp som de tre respektive museerna använder sig av idag. Jag har upplevt att det finns en gemensam uppfattning om att begreppet är komplext och väldigt. Det handlar om en fråga som man inte utan svårighet kan ge ett kort svar på. Frågan hade bättre besvarats utifrån en längre diskussion med flera personer inblandade. Men min uppfattning utifrån

svarmaterialet är att det inte finns något allmängiltigt svar på vad kvalitet är, inte ens för respektive institution. Personerna som har besvarat frågorna som representant för sin institution kan nog snarare sägas ha gett sin personliga åsikt än en uppfattning som

institutionen i stort står för. Urvalsprocesserna handlar om bedömningar som bygger på skilda sakkunskaper och erfarenheter och därmed också skilda åsikter som måste motiveras och sättas i relation till varandra. Det som sedan väljs ut blir resultatet av detta. Vad som i huvudsak diskuteras verkar inte bokstavligt talat vara kvalitet, utan snarare ett antal olika faktorer som har betydelse för urvalsprocessen. Men dessa faktorer kan kopplas samman med kvaliteten. Jag skulle vilja påstå att det som lyfts fram som kvalitet i museernas

urvalsprocesser ofta är ett resultat av flera aspekter, både faktiska och mer diffusa. Exempel på faktiska aspekter kan vara de bedömande människornas kunskapsolikheter, de faktorer man i stunden valt att fokusera på, fallenhet för argumentation, förmåga att ignorera sitt eget tycke och smak och istället se utifrån ett bredare perspektiv samt de olika synsättens relation

till varandra. Till de mer diffusa aspekterna räknar jag de känslor som spelar in i

urvalsprocessen. Jag tror absolut att magkänslan är en del av bedömningen, men att den känns på samma sätt i flera olika magar, det tror jag inte på. Den påverkas utan tvekan också av olika faktorer som bakgrund och sammanhang.

Hade det varit möjligt att beskriva kvalitetsbegreppet som den faktiska egenskap man tycks använda det som, hade det redan gjorts. Det finns inte och bör inte finnas en konkret

begreppsförklaring. Som både Lena Hellström (RM) och Johan Magnusson (KKM) påpekade är det olikheterna som gör kvalitetsdiskussionerna intressanta. Om det hade funnits en uttalad förklaring av konstnärlig kvalitet hade troligtvis många konstnärer arbetat med syfte att uppnå denna. Att konstnärer i takt med samhällets utveckling istället frammanar nya uttryckssätt och nya former av kvalitet är väl det vi bör främja. Däremot är det skriftliga och språkliga bruket av kvalitetsbegreppet något man bör diskutera. Det vill säga hur man ska använda ordet för att få fram förståelsen om att det inbegriper så mycket mer än vad ett ord signalerar.

En annan aspekt av kvalitetsbegreppet som också bör diskuteras är vem som har rätten att bedöma. I denna fråga finns det tydligt olika åsikter. I enlighet med konstens autonomi, det institutionella konstbegreppet och principen om armlängds avstånd ska bedömningen göras av personer verksamma inom konstvärlden, det vill säga personer som innehar en viss kunskap. Denna uppfattning delar Lena Hellström på Rackstadmuseet, men både på Kristinehamns konstmuseum och på Värmlands museum anser man det svårt att ge ett sådant allmängiltigt svar. Hanna Jonasson (KKM) anser att bedömningen av kvalitet lika väl är en fråga för publiken. Jörgen Svensson (VM) menar att värderingen kan ”komma från gatan” vilket jag har tolkat även det handlar om allmänhet och publik. Efter komplettering har Jörgen Svensson (VM) dock förtydligat att så inte är fallet. Han anser inte att bedömningen är en publikfråga. Däremot verkar han fortfarande stå fast vid att bedömningen inte bara ska göras av

sakkunniga, eller som han själv uttrycker det, de som är etablerade eller har en ”status” inom området. Dessa två har alltså en annan uppfattning om hur kvalitetsbedömningen ska gå till jämfört med den som beskrivs i de kulturpolitiska dokumenten, att endast sakkunniga ska göra bedömningen. Om denna uppfattning delas av fler anser jag att det skulle kunna vittna om ett behov av en ökad kontakt mellan kulturpolitik och kulturverksamhet. Även om man i den kulturpolitiska formuleringen menar att den institutionella bedömningen av kvalitet ska göras av sakkunniga skulle detta kunna formuleras mer tydligt, om det är så att majoriteten sakkunniga i övrigt anser att det inte endast är deras uppgift att kvalitetsbedöma.

Ytterligare en sak som eventuellt visar på ett behov av en starkare samverkan mellan kulturpolitik och kulturverksamhet är Kristinehamns konstmuseums och Rackstadmuseets uppfattning om de nationella kulturpolitiska målens icke-betydelse för verksamheterna. Trots att det kanske frångår mina frågeställningar anser jag att detta är intressant att diskutera. Att de två museerna inte har någon direkt skyldighet att följa de nationella kulturpolitiska riktlinjerna ser jag inte som ett giltigt skäl att anse att målen inte har någon betydelse. Den regionala kulturpolitiken stämmer väl överens med den nationella och skulle

kvalitetsbegreppet uteslutas ur de nationella målen hade sannolikt också de regionala målen ändrats. Jag antar att museerna anser att principen om armlängds avstånd är viktig och denna hänger enligt min mening samman med kvalitetsbegreppet. Hade man inte i kulturpolitiken talat om kvalitet, som resulterar i bedömningar och olika sätt att värdera saker och ting, hade inte heller principen om armlängds avstånd varit nödvändig. Att man lyfter fram dessa begrepp i kulturpolitiken är det som gör att verksamheterna själva har makten att bestämma. Och den makten antar jag att man vill ha kvar. Därmed tror jag att kvalitetsbegreppet i de nationella kulturpolitiska målen är viktigare för verksamheterna än museerna själva tror eller har vetskap om. En starkare kontakt mellan kulturpolitik och kulturverksamhet hade

eventuellt kunnat skapa en större förståelse dem emellan.

5.2 KVALITET OCH MAGKÄNSLA