Kvalitet och jämställdhet
En undersökning av kvalitetsbegreppets definition och dess relation till
jämställdhet mellan könen inom bildkonsten
Quality and equality
A study of the definition of the concept of quality and its relation to gender
equality in the visual arts
Madeleine Wigertoft
Fakulteten för humaniora och samhällsvetenskap Kulturstudier
C-uppsats, 15 hp
ABSTRACT
Quality is a vague concept, it seems to be about a ”gut feeling” but is used as if it were a concrete property. This paper examines the defenition of the concept of quality, the relation between quality and gender equality and also what the representation between the genders in exhibitions, purchases and donations looks like in this day. As method for this paper text analysis, with searchlight on the two parameters of quality and equality, have been used on documents that provide a historical and a cultural policy perspective. The main part of the paper is an analysis of the visual arts on Värmlands museum, Kristinehamns konstmuseum and Rackstadmuseet.
In the discussion of the paper, chapter 5, the result of the research is presented. It is clear that there is no single answer as to what quality is. However, the term seems to be in close
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING
5
1.1 ÄMNESVAL 5 1.2 PROBLEMFORMULERING 5 1.3 AVGRÄNSNING 6 1.4 SYFTE 7 1.5 FRÅGESTÄLLNING 71.6 FORSKNINGSLÄGE, METOD OCH MATERIAL 7
1.7 DISPOSITION 9
2. HISTORISKT PERSPEKTIV
9
2.1 REPRESENTATION OCH REGIONALITET 10
2.2 KONSTEN – SÅ FUNKAR DET (INTE) 12
2.3 MER OM DET ANDRA ÖNSKEMUSEET 14
3. KULTURPOLITISKT PERSPEKTIV
14
3.1 BETÄNKANDE AV KULTURUTREDNINGEN SOU 2009:16 15
3.2 PROPOSITIONEN 2009/10:3 OCH DISKRIMINERINGSLAGEN 16
3.3 VÄRMLANDS KULTURPLAN 2013-2015 19
4. ANALYS
20
4.1 KVALITETSBEGREPPET 20
4.1.1 ANVÄNDBARHET OCH KULTURPOLITISKA MÅL 20
4.1.2 BEDÖMNING AV KVALITET 22
4.1.3 URVAL OCH KRITERIER 23
4.1.4 KVALITET I FÖRÄNDRING 24
4.1.5 DET KULTURPOLITISKA MÅLET ATT FRÄMJA KVALITET 25
4.2 RELATIONEN MELLAN KVALITET OCH JÄMSTÄLLDHET 26
4.2.1 JÄMSTÄLLDHETSARBETE, KUNSKAP OCH MEDVETENHET 26 4.2.2 KVALITET OCH JÄMSTÄLLDHET, INKONSEKVENS OCH NEUTRALITET 28
5. DISKUSSION
31
5.1 KVALITET 31
– ETT KOMPLEXT BEGREPP
5.2 KVALITET OCH MAGKÄNSLA 33
– ETT HINDER FÖR JÄMSTÄLLDHET?
5.3 EN JÄMNARE KÖNSREPRESENTATION 35
– FLER KONSTNÄRER AV KVINNLIGT KÖN
5.4 FÖRSLAG PÅ FORTSATT UNDERSÖKNING 36
1. INLEDNING
1.1 ÄMNESVAL
Att skriva om konstnärlig kvalitet var redan från början ett självklart val för mig. Begreppet har varit återkommande under hela min studietid av kulturvetenskap vid Karlstads universitet. Ett par gånger har det öppnat upp för diskussion som resulterat i frågan, ”Vad är egentligen kvalitet?”. Det är ett diffust begrepp. Det handlar om någon slags känsla, enligt Jeff Werner en magkänsla (Werner 16). Ändå tycks det, menar Eva Zetterman, användas som om det vore något konkret, något som alla ser likadant på (Zetterman 109). Så vad står den där känslan för som känns på samma sätt i flera olika magar?
Min handledare gav mig inspiration att välja en ingång till ämnet som öppnade upp en relativt ny värld för mig. Att det råder ojämställdhet i samhället var för mig inte en nyhet, men några mer djupgående observationer av ämnet har jag tidigare inte gjort. Jag värdesätter min handledares vägledning högt, även om jag nu förstår att jag tillslut hade hamnat i det
perspektivet på egen hand. Att studera kvalitetsbegreppet utan att vidröra jämställdhet anser jag knappast kan vara möjligt. Så jag kom också att ställa mig frågorna: hur ser man
egentligen på relationen mellan kvalitet och jämställdhet och hur ser representationen mellan könen ut idag?
1.2 PROBLEMFORMULERING
I september 2009 överlämnade regeringen en ny proposition till riksdagen som ett led i ett långsiktigt arbete med att förnya kulturpolitiken. Ordet kvalitet i det konstnärliga
sammanhanget nämns flera gånger i propositionen och utgör två av de åtta nationella
den inte kan utövas i ett vakuum utan alltid i konkreta sociala eller historiska kontexter (Frenander 19). Enligt Pierre Bourdieu skapades det autonoma konstfältet under 1800-talet. Under seklets sista decennier hade man lyckats uppnå fullständig självständighet genom frigörelse från yttre makter, exempelvis staten, dess institutioner och akademier samt politiker (Bourdieu 19, 25). Principen om armlängds avstånd kan också kopplas ihop med George Dickies institutionella konstbegrepp. Den korta förklaringen av begreppet är att konstvärlden är en institution som har makten att bestämma vad som är konst (Dickie). Kulturpolitikernas uppgift är därmed att främja den kvalitet som konstvärlden anser är kvalitet. Det betyder följaktligen att konstvärlden är de som bör formulera definitionen av begreppet och det är där vi finner en problematik. Trots användandet av kvalitet som om det vore en konkret egenskap tycks det vara svårt att formulera en begreppsförklaring.
En annan problematik är den mycket omfattande underrepresentationen av konstnärer av kvinnligt kön i museers utställningsverksamhet och samlingar, vilket tidigare forskning visar. Genusforskaren Vanja Hermele har upptäckt att kvalitetsbegreppet används som ett
rättfärdigande argument i diskussioner om den ojämna representationen (Hermele 11). Enligt henne är en vanlig föreställning inom konstvärlden att kvalitet och jämställdhet utesluter varandra och att konstnärligt uttryck går före kön (Hermele 19).
1.3 AVGRÄNSNING
1.4 SYFTE
Syftet med denna undersökning har varit att försöka ringa in en definition av det
kvalitetsbegrepp som de tre respektive museerna använder sig av idag. Dessutom har jag undersökt hur man på de utvalda museerna ser på relationen mellan kvalitet och jämställdhet. Detta med tanke på Hermeles uppfattning om de två begreppens inkonsekvens. Ambitionen har också varit att redogöra för hur representationen mellan könen i de utvalda museernas utställningsverksamhet, inköp och donationer ser ut idag. Detta utifrån vetskapen om 1900-talets skeva könsfördelning och de mål- och lagändringar som sedan dess har gjorts, det vill säga de nya nationella kulturpolitiska målen från 2009 samt den nya diskrimineringslagen från 2008.
1.5 FRÅGESTÄLLNINGAR
− Vilken definition av kvalitetsbegreppet används i dagens urvalsprocesser på Värmlands museum, Kristinehamns konstmuseum och Rackstadmuseet?
− Hur ser man på relationen mellan kvalitet och jämställdhet på de utvalda museerna? − Hur har representationen mellan könen, i de utvalda museernas utställningsverksamhet,
inköp och donationer, sett ut från det att propositionen Tid för kultur blev gällande i december 2009 fram till idag?
1.6 FORSKNINGSLÄGE, METOD OCH MATERIAL
Då riksdagens godkännande av propositionen Tid för kultur är startpunkten för denna
kulturutredning: pengar, konst och politik av David Karlsson, regeringens proposition Tid för kultur 2009/10:3 och Värmlands kulturplan 2013-2015. Fortsättningsvis följer en analys av Värmlands museum, Kristinehamns konstmuseum och Rackstadmuseet. Värmlands museum (VM) är ett länsmuseum vars uppdrag är att belysa och dokumentera värmländskt kulturliv, vilket de också sätter i relation till vad som sker utanför Värmland. De har inte någon specifik konstnärlig inriktning utan lyfter istället fram det som de själva anser är aktuellt och
intressant. Kristinehamns konstmuseum (KKM) är ett kommunägt museum vars uppdrag är att visa modern och samtida konst. Rackstadmuseet (RM) visar traktens konsthistoria och hantverk i relation till vår tids lokala, nationella och internationella konst och konsthantverk. Arvika kommun äger fastigheten men museet drivs av en ideell förening.
Tanken var att använda intervju som metod men endast Johan Magnusson och Hanna Jonasson vid Kristinehamns konstmuseum valde att svara på frågorna muntligt. Denna kvalitativa intervju hade en låg grad av strukturering och en hög grad av standardisering. Det vill säga att frågorna inte hade några förutbestämda svar utan gav utrymme för de två
intervjupersonerna att svara med egna ord, samt att frågorna ställdes i en bestämd ordning (Patel och Davidson). Frågorna utformades med inspiration från det historiska perspektivet och delades upp i två huvudkategorier, kvalitetsbegreppet samt kvalitet i relation till
jämställdhet. Den första kategorin syftade till användbarhet, föränderlighet, bedömning, urval, kriterier och det kulturpolitiska målet. Den andra kategorin bestod av frågor gällande
Denna information satte jag i relation till den tidigare information jag fått och tog sedan beslutet att ha kvar mina slutsatser. Däremot har jag tagit hänsyn till hennes vilja att få förtydliga och dementera en specifik slutsats vilket finns att läsa mer om, i diskussionsdelen, på sidorna 34-35.
1.7 DISPOSITION
Då nutida forskning saknas ges i kapitel 2 istället tidigare forskning ur ett historiskt
perspektiv. Efter ett inledande stycke redogörs det för forskningsprojektet Representation och regionalitet. Genusstrukturer i fyra svenska konstmuseisamlingar från 2011 som täcker 1900-talet. Därefter redovisas valda delar ur undersökningen Konsten – så funkar det (inte) från 2009 och kapitlet avslutas med Det andra önskemuseet, ett exempel på hur satsningar inom jämställdhet kan ta sig uttryck i museiverksamheten, från 2010. I kapitel 3 redogörs för kvalitet och jämställdhet i ett kulturpolitiskt perspektiv. Redogörelsen tar sin början i
Betänkande av kulturutredningen (2009), fortsätter med regeringens proposition Tid för kultur från samma år, en beskrivning av diskrimineringslagen och avslutas med innehållet i
Värmlands kulturplan 2013-2015. I kapitel 4 redovisas de resultat som framkommit ur svarsmaterialet från de tre museerna, Värmlands museum, Kristinehamns konstmuseum och Rackstadmuseet. Här görs också vissa kopplingar till den tidigare forskningen och till kulturpolitiken. I kapitel 5 redovisas undersökningens slutsatser, där har analysens resultat satts i förhållande till det historiska och det kulturpolitiska perspektivet.
2. HISTORISKT PERSPEKTIV
I detta kapitel redogörs för forskning som i denna undersökning räknas till ett historiskt perspektiv, alltså tidsperioden innan det att propositionen Tid för kultur i december 2009 blivit godkänd av riksdagen. Det finns tidigare forskning som tydligt visar på en ojämn representation mellan könen inom bildkonsten. 2009 publicerades Vanja Hermeles Konsten – så funkar det (inte), en undersökning av bildkonstscenen på uppdrag av KRO/KIF som ett led i deras arbete för jämställdhet. Samma år väcktes idén till ett forskningsprojekt som,
Genusstrukturer i fyra svenska konstmuseisamlingar. Jag har i detta avsnitt redogjort för hur kvalitet och jämställdhet, enligt dessa två undersökningar, har förhållit sig till varandra inom bildkonstvärlden. Jag börjar med att redogöra för den senare utkomna undersökningen då denna skildrar en tidigare tidsperiod, 1900-talet. Kapitlet avslutas med ett exempel på hur satsningar inom ämnet kan ta sig uttryck, Moderna museets projekt ”Det andra önskemuseet” som syftade till att komplettera samlingen med konstnärer av kvinnligt kön.
2.1 REPRESENTATION OCH REGIONALITET
Anna Tellgren, projektledare för forskningsprojektet ”I skuggan av. Kvinnliga modernister ur ett genusorienterat konsthistoriskt perspektiv i samband med Moderna Museets projekt Det andra önskemuseet”, Jeff Werner, forskningsledare som medverkat till uppbyggandet av en forskningsenhet vid Göteborgs konstmuseum och Martin Sundberg, då forskningsassistent vid Moderna museet väckte tillsammans idén som ledde till rapporten Representation och
regionalitet. Genusstrukturer i fyra svenska konstmuseisamlingar (Tellgren 7). Rapporten redogör för representationen av kvinnor och män vid fyra svenska konstmuseer, under 1900-talet (Johansson 5). Jag har använt mig av rapportens inledande resonemang som förs av Jeff Werner samt Eva Zettermans forskning av Göteborgs konstmuseum.
”Är det en plats för kvinnor, är det emellertid ingen plats av kvinnor”, skriver Werner i sitt första stycke. Både besökare och personal på konstmuseer domineras av kvinnor men andelen kvinnliga chefer har en helt annan omfattning. Rapportens undersökta museer har tillsammans endast haft två chefer av kvinnligt kön under 1900-talet. Som redan känt är även
representationen av konstnärer av kvinnligt kön låg. Det är männen som gör urval och det är männen som visas, kvinnorna agerar assistenter och publik (Werner 9). Under 1900-talet var tanken med konstmuseer att de skulle visa mästerverk, det vill säga konst av högsta kvalitet. Men även val av genre har haft en betydande roll. Därmed har det funnits ett
förhandlingsutrymme mellan kvalitet och representerandet av en viss konstart (Werner 10).
används på ett sätt som får den att verka som en statisk egenskap, som om kvalitet vore oföränderligt och uppfattat på samma sätt av alla. Detta trots att begreppet baseras på personliga värderingar och är bundet till tid och plats (Zetterman 109). I denna avsaknad av en tydlig definition döljer sig troligt strukturer, vilka är källan till den rådande
underrepresentationen av konstnärer av kvinnligt kön. Även i museernas olika inriktningar kan det finnas aspekter som bidrar till denna ojämlika fördelning (Werner 16-17).
Vad som är en rättvis representation är en komplex fråga. Sett till befolkningen skulle minst 40 % av det ena eller andra könet vara en rättvis fördelning. Men det mest relevanta är att se till andelen konstnärer. Dock saknas tillförlitlig statistik och andelen konstnärer av kvinnligt kön har varierat över tid. Dessutom är det svårt att slå fast vem som är konstnär utifrån en genusneutral definition. Detta på grund av att definitionen innefattar kategorier som inkorporerar strukturer som gynnar män (Werner 11). Av Hermeles undersökning framgår dock att det är fler kvinnor än män som utbildar sig till konstnärer idag. Om konstscenen fortfarande representerar en annan könsfördelning händer alltså något med denna kvinnliga dominans efter utbildningen (Hermele 90).
Zetterman redogör för vilka förutsättningar som krävs för att ett genusperspektiv ska anammas inom museernas verksamheter. Detta genom ett antal punkter citerade från en rapport som sammanställts på uppdrag av Kulturdepartementet. Vad som verkar vara
avgörande för att frågan ska bli belyst är att det på arbetsplatsen finns någon eller några med särskilt intresse för genus. Att personalen har relevant kunskap är det som sedan påverkar inflytandet av genusperspektivet, vilket kan ge ett genomslag i en mer jämn
utställningsrepresentation. För att frågan ska hållas levande är regelbunden diskussion om ämnet ett villkor som behöver tillgodoses (Zetterman 109).
2.2 KONSTEN – SÅ FUNKAR DET (INTE)
Vanja Hermele, genusvetare, journalist och författare, har tidigare undersökt jämställdhet inom konst- och kulturproduktion. Hon har skrivit två böcker på uppdrag av Svenska filminstitutet Män, män, män och en och annan kvinna (2002) och Hur svårt kan det vara? Filmbranschen, jämställdheten och demokratin (2004). 2007 publicerades rapporten I väntan på vadå? Teaterförbundets guide till jämställdhet på uppdrag av Teaterförbundet. Konsten – så funkar det (inte) är hennes första bok inriktad på bildkonstområdet. Undersökningen är baserad på ett 30-tal intervjuer med representanter från bildkonstområdet, statistik och en enkät vilken besvarats av 1298 kvinnor samt 590 män. Vilka som får ställa ut i det offentliga rummet och vilka som ställs ut på de statsfinansierade konsthallarna är exempel på frågor som analyserats med särskild vikt (Hermele 4). Anledningen till undersökningens angelägenhet är vetskapen om konstens ojämställdhet trots att jämställdhet mellan könen varit en politisk målsättning i många år (Hermele förord). En vanlig föreställning (och missuppfattning) är att det redan är jämställt. Därmed blir förhållningssättet till införandet av jämställdhetsplaner hållningslös och tydliga mål uteblir (Hermele 40). När statistiken motbevisar denna
En av de som Hermele intervjuat är kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth. Hon får frågan om hur hon ställer sig till det faktum att staten finansierar organisationer som inte följer jämställdhetslagen. Hennes svar utgör ett exempel på hur kvalitet används som ett rättfärdigande argument i diskussionen om ojämställdhet:
Vi ger pengar till kultur som förhoppningsvis håller hög kvalitet, sen kan det hända att det slår ojämlikt – socialt, etniskt, genusmässigt, geografiskt. Och ska man hålla på och bara sortera de rätta plupparna, då är det inte säkert att resultatet blir så lyckat (citerad i Hermele 11).
Enligt Nationalmuseums intendent Margareta Gynning verkar många av de intervjuade ”fortfarande vara präglade av en modernistisk konsthistorieskrivning som har sina rötter i 1930-talet”. Trots 40 år av feministisk forskning och normers faktiska förändring menar hon att det är först när de valt ett stort antal enkom män som de kommer på att de helt glömt bort att välja några kvinnor. Sedan gör de det för att vara politiskt korrekta och ifrågasätter aldrig sitt beteende att inte tänka på några konstnärer av kvinnligt kön först. Det resulterar i sin tur i att de aldrig uppfattar vad det hela handlar om (citerad i Hermele 17). Enligt Hermele är det en vanlig ståndpunkt inom konstvärlden att konstnärligt uttryck ska gå före kön, vilken antagligen baseras på en uppfattning om att konstlivet är rationellt. Det trots den så kallade magkänslan. I princip all feministisk forskning, menar Hermele, visar dock att begrepp som kvalitet och konstnärligt uttryck egentligen inte är neutrala, utan könskodade. Det verkar finnas en uppfattning om att ett medvetet fördelande mellan män och kvinnor i
urvalsprocesser resulterar i att man förlorar sin ”konstnärliga kompass”. Hermele beskriver det som att ”Konstnärliga val ska bara ske – de blir bättre då”. Det tolkar jag som att urval inte på något sätt ska göras medvetet utan att det igen handlar om att lyssna till sin magkänsla. Därmed finns det inte utrymme för att ”sortera de rätta plupparna”. Enligt Hermele verkar inte ens jämställdhetssatsningar komma undan den konstnärliga motiveringen. Hon tar Moderna museets projekt ”Det andra önskemuseet” som exempel och menar att inte ens detta projekt, vars syfte var att bara köpa konst av kvinnor, endast kan motiveras utifrån en ambition att öka den kvinnliga representationen. Detta utifrån Moderna museets intendent Fredrik Liews uttalande som en av Hermeles intervjupersoner:
2.3 MER OM DET ANDRA ÖNSKEMUSEET
Den 18 april 2006 publicerades den artikel på Dagens Nyheters debattsida som senare resulterade i projektet ”Det andra önskemuseet”. ”Slentrianmässig prioritering av manliga konstnärskap” skriven av Lars Nittve, då chef för Moderna museet. Det var en önskan om ett anslag på 50 miljoner kronor riktad till den svenska regeringen (Nilsson 20). Detta för att försöka rätta till det historiska misstag som, enligt Nittve själv, antagligen har sin början redan i antiken. ”Då sattes så många av de synsätt, normer och strukturer som, låt vara med vissa störningar under medeltiden, har styrt vårt tänkande och handlande sedan dess” (Nittve 10). Nittve menar att medvetenheten kring den ojämlika representationen fanns vid museet redan när han kom dit 2001. Efter försök att förbättra representationen med hjälp av
genusperspektiv på hängningen insåg man sina begränsningar. Man hade en dröm om att kunna komplettera (Nittve 14) men man hade också en stram inköpsbudget. Det första ”Önskemuseet”, 1963, ledde till ett inköp av 100 % manliga konstnärers verk (Nittve 16). I Nittves artikel presenterades en önskelista med enbart konstnärer av kvinnligt kön. Tillslut tilldelades Moderna museet ett anslag på 5 miljoner kronor (Nilsson 28) men lyckades ändå nå det utsatta målet om 50 miljoner kronor genom donationer (Nilsson 32). Med 14
konstnärer och 26 verk kunde sedan en skillnad i museets hängning skapas (Noring 36). De har efter det fortsatt att arbeta för jämställdhet genom forskningssamarbeten (exempel deras medverkan i Tellgrens och Werners undersökning) med målet att, förutom synliggörandet av denna ”snedvridning”, föra en diskussion om hur museer kan åtgärda det som Nittve kallar historiska misstag. De har också som ambition att genom sina utställningar förmedla den nya kunskapen om jämställdhet både till andra museer och museibesökare (Noring 38).
3. KULTURPOLITISKT PERSPEKTIV
tenderar att missgynna kvinnor. Kapitlet avslutas med Värmlands kulturplan 2013-2015 som redogör för den regionala kulturpolitiken.
3.1 BETÄNKANDE AV KULTURUTREDNINGEN SOU 2009:16
I juni 2007 beslutade regeringen att en kommitté skulle tillsättas för att se över kulturpolitiken. Detta med anledning av att den blivit föråldrad i och med samhällets utveckling. Kommittén kom att kalla sig för Kulturutredningen. I februari 2009 varutredningen för den nya kulturpolitiken klar, ett Betänkande av Kulturutredningen presenterat i tre volymer, Grundanalys, Förnyelseprogram och Kulturpolitikens arkitektur. I den första delen gjordes en analys vilken sedan fungerade som underlag för de förslag om förändringar som presenterades i den andra delen. Den tredje delen redogjorde för hur kulturpolitikens struktur och organisation enligt utredningen skulle se ut. Detta förslag om ny kulturpolitik kom att möta stor kritik. I stort sett alla remissinstanser var mer eller mindre negativa. David Karlsson var en av utredningens sekreterare tills han, drygt ett år senare, slutade på egen begäran. I boken En kulturutredning: pengar, konst och politik kan man ta del av hans syn på Kulturutredningen.
De kulturpolitiska målen var enligt Kulturutredningens bedömning i behov av reform då de i stort sett varit oförändrade sedan de fastställdes för första gången av riksdagen 1947 (Prop. 27). Utredningen redogjorde i sitt betänkande för de mål som de hade valt att inte föra vidare, däribland målen om kvalitet: ”Vi har, efter noggranna överväganden, valt att inte föreslå något mål som syftar på konstnärlig kvalitet, eftersom vi inte tror att ett sådant egentligen kan vara meningsfullt” (Utr. Del 2 46). I de efterkommande remissvaren visade det sig att de flesta var av en annan åsikt (Prop. 27), så även David Karlsson. Han menade emellertid inte att det mest uppseendeväckande var att utredningen ville utesluta kvalitetsbegreppet, utan snarare deras motivering till varför (Karlsson 190). Skälen låg i problematiken kring preciseringen av begreppet och även dess tendens att gynna vissa grupper och därmed inte andra (Utr. Del 2 46). Vilket kan förefalla vara sant. Men inte skäl nog att utesluta ett begrepp så betydelsefullt för kulturpolitiken att det enligt David Karlsson i förlängningen inte
Kulturrådets remissvar skulle avskaffandet av kvalitetsbegreppet inte vara lösningen på problemet med begreppets bakomliggande maktstrukturer (remiss. Kulturrådet 8). Även Konstnärernas Riksorganisation och Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare skrev i sitt remissvar att det vore olyckligt att ta bort kvalitetsbegreppet på grund av dess
maktstrukturer när man äntligen börjat uppmärksamma dem (remiss. KRO/KIF 3).
I Betänkande av Kulturutredningen framkommer det tydligt, som också David Karlsson uppmärksammat, att det är svårt att diskutera kulturpolitik utan ett kvalitetsbegrepp (Karlsson 191). Ordet kvalitet dyker upp gång på gång i olika sammanhang i den fortsatta texten och ändå valde man att förslå att avskaffa det i målen. KRO/KIF gjorde samma observation och beskrev i sitt remissvar ett exempel. De ansåg att det skulle skapa otydlighet i
medelstilldelningen om kvalitetsbegreppet, som utredningen själva i sitt betänkande använde i dessa sammanhang, skulle tas bort (remiss. KRO/KIF 3). Konstnärsnämnden vars uppgift är att fatta beslut om statliga bidrag och ersättningar till konstnärer tar hänsyn till en rad olika faktorer då de bedömer de ansökningar som kommit in. Att kvalitet anses vara en viktig faktor i det sammanhanget visas av följande utdrag ur utredningen, ”Precis som vid
bidragsbedömningar av annat slag inom de olika konstområdena väger en bedömning av den konstnärliga kvalitén tungt” (Utr. Del 3 118-119).
3.2 PROPOSITIONEN 2009/10:3 OCH DISKRIMINERINGSLAGEN
I september 2009 presenterades propositionen Tid för kultur som redogjorde för regeringens förslag och bedömningar om kulturpolitikens framtida inriktning och organisation (Prop. 1). Propositionens beredning byggde på Kulturutredningens förslag om förändringar, dess remissvar och ytterligare några mindre utredningar. I propositionen nämns att de flesta av utredningens förslag var av sådan art att regeringen, utan riksdagens godkännande, kunde bedöma om dem (Prop. 6). Regeringen höll med Kulturutredningen i fråga om att de
således kvar och de nuvarande nationella kulturpolitiska målen är de följande (med mina kursiveringar):
Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets
utveckling.
För att uppnå målen ska kulturpolitiken:
− främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor, − främja kvalitet och konstnärlig förnyelse,
− främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas, − främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan, − särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur (Prop. 26).
Kulturpolitiken ska alltså främja konstnärlig kvalitet som i sin tur ska prägla samhällets utveckling. Regeringens beskrivning av konstnärligt skapande berättar om betydelsefulla originella handlingar, om att utforska det nya och överskrida gränser och om att belysa samhället ur olika perspektiv. Konsten som ett kunskapsverktyg med vilket man ges förutsättningar att reflektera över sitt eget liv, det gemensamma samhället och tillvarons utveckling. Detta ska göras med stor kraft och tillförlitlighet. Kulturpolitikernas roll är att bidra med exempelvis ekonomiska förutsättningar, främst fördelade till verksamheter som annars inte skulle ha möjlighet att komma till uttryck. Enligt propositionen anses kvalitet vara något som inte bara varierar mellan tid och plats utan även mellan olika genrer, grupper och individer. Men kvalitet är inte en fråga som ska besvaras genom politiska bedömningar. Det är en diskussion som kulturskaparna ska stå för (Prop. 30).
En av anledningarna till att Kulturutredningen ville avskaffa kvalitetsmålen var som redan nämnt att användandet av begreppet resulterar i uteslutning av vissa grupper. Regeringen har uppmärksammat att det finns ett behov av ökad jämställdhet:
Att fortsätta arbeta för jämställdhet mellan könen inom kulturområdet ser regeringen som en nödvändighet (Prop. 23). Det kulturpolitiska målet som är avsett att ”främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor” syftar till principen om icke-diskriminering (Prop. 29-30). Om inte alla ges samma möjlighet till skapande kan man inte heller kräva att representationen på konstscenen ska kunna bli jämställd. Dessutom ska lika möjligheter understödjas enligt diskrimineringslagen som utfärdades 2008:
Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder (riksdagen.se).
Med diskriminering avses direkt diskriminering, indirekt diskriminering, trakasserier, sexuella trakasserier och instruktioner att diskriminera. Vad som främst skulle kunna kopplas till att olika grupper har olika möjligheter till eget skapande och att användandet av
kvalitetsbegreppet tenderar att missgynna vissa grupper är enligt min tolkning indirekt diskriminering:
att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med visst kön, viss könsöverskridande identitet eller uttryck, viss etnisk tillhörighet, viss religion eller annan
trosuppfattning, visst funktionshinder, viss sexuell läggning eller viss ålder, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet (riksdagen.se)
3.3 VÄRMLANDS KULTURPLAN 2013-2015
I september 2012 presenterades Värmlands kulturplan vilken fungerar som ett regionalt program och planeringsverktyg för kulturens utveckling i regionen under den treåriga perioden 2013-2015 (Värmlands kulturplan 5). Den är ett resultat av samverkan mellan Region Värmland och dess kommuner, i samråd med kulturlivet och civilsamhället
(Värmlands kulturplan 4). Tidigt i planen, under rubriken ”En kulturpolitik för framtiden”, betonas värdet av en levande diskussion om kvalitetsbegreppet, dess innehåll, värde och föränderlighet. Bedömningarna av vad som är konstnärlig kvalitet ska vara öppna och baseras på sakkunskap och erfarenhet. Här finner man också mål kopplade till de nationella
kulturpolitiska målen varav det första syftar till kvalitet (med min kursivering):
Region Värmland ska tillsammans med kommunerna och staten vara garanter för gemensamma utvecklingsresurser och en väl fungerande kulturell infrastruktur som:
− ger länets invånare tillgång till ett brett kulturutbud av hög kvalitet, − främjar och utvecklar kulturlivet,
− bidrar till mångfald och konstnärlig förnyelse, − tillgängliggör och utvecklar kulturarvet, − bidrar till regional utveckling och tillväxt,
− särskilt utvecklar kultur för, med och av barn och unga (Värmlands kulturplan 7).
I Värmlands kulturplan uppmärksammas också ett behov av ökad jämställdhet. All den regionala kulturverksamhet som erhåller offentligt stöd ska arbeta för att uppnå målet om likvärdigt deltagande och representation (Värmlands kulturplan 10-11). Med det menas att man på ett liktydigt sätt ska spegla och tillvarata både mäns och kvinnors erfarenheter,
kunskaper och värderingar. På detta sätt får man tillgång till fler människors berättelser vilket skapar ett jämställt kulturliv som i sin tur bidrar till kvalitet. För att kunna motverka och bryta de rådande strukturerna krävs ett långsiktigt utvecklingsarbete baserat på kunskap. Detta arbete, menar regionen, kräver stöd från den nationella nivån genom relevanta utbildningar, forskning och konkreta verktyg (Värmlands kulturplan 11). Region Värmlands mål är att i första hand synliggöra de befintliga strukturerna för att kunna uppnå en mer jämn
Region Värmland ska i samverkan med kulturverksamheterna, kommunerna samt civilsamhällets och kulturskaparnas organisationer följa och analysera de regionala kulturverksamheterna ur ett
jämställdhetsperspektiv, identifiera prioriterade insatsområden, verka för ökad kunskap och kompetens och senast inför verksamhetsåret 2015 ha konkretiserat uppföljningsbara jämställdhetsuppdrag till respektive kulturverksamhet (Värmlands kulturplan 12).
Senast 2015 ska man alltså ha upprättat strategier för jämställdhetsintegrering. Men redan i år, 2013, ska de regionala kulturverksamheterna kunna redovisa ett jämställdhetsperspektiv vad gäller statistik för personal, produktion, utställning, inköp och publik (Värmlands kulturplan 12).
4. ANALYS
I detta kapitel presenteras resultaten av det svarsmaterial som samlats in från de tre museerna. Först reder jag ut museernas definition av kvalitetsbegreppet genom att ta upp faktorer som användbarhet, bedömning, urval, kriterier och föränderlighet. Efter det följer ett avsnitt som behandlar museernas inställning till relationen mellan kvalitet och jämställdhet, vilket börjar med en undersökning av hur de idag arbetar med jämställdhet och avslutas med förhållandet mellan de två begreppen. I kapitlets sista del redogörs för statistik över könsrepresentation baserad på listor över museernas utställningar, inköp och donationer för de senaste tre åren med vissa undantag. Kopplingar görs även till det historiska och det kulturpolitiska materialet. Som tidigare nämnt skiljer sig svarsmaterialets omfattning mellan museerna.
4.1 KVALITETSBEGREPPET
4.1.1 ANVÄNDBARHET OCH KULTURPOLITISKA MÅL
kvalitet så viktiga att behålla? Vilken funktion fyller detta begrepp? Hur hade museernas verksamheter påverkats om utredningens förslag hade beviljats?
Lena Hellström, museichef för Rackstadmuseet, anser att kvalitet är ett mycket viktigt begrepp. Hon menar att det är avgörande för hela verksamheten. Konst av kvalitet är enligt henne själva kulturens och demokratins ”källåder”. ”Genom kunnig, förtrogen, fördjupande, reflekterande och nyskapande konst ges näring till kulturen”, fortsätter hon. Hon menar dock att de kulturpolitiska målen inte nämnvärt påverkar deras verksamhet, de hade arbetat utifrån samma kriterier som tidigare även om utredningens förslag hade gått igenom. Liknande uppfattning om de kulturpolitiska målen har Johan Magnusson och Hanna Jonasson, museiintendent respektive museipedagog, på Kristinehamns konstmuseum. De hade också fortsatt sitt arbete på samma sätt utan kulturpolitiska mål om kvalitet och de tillägger att de faktiskt aldrig ens har funderat kring dessa mål. Men det betyder inte att kvalitetsbegreppet är oviktigt för verksamheten. Johan Magnusson (KKM) anser att begreppet spelar en betydande roll för urvalsprocessen. De har alltid en slags kvalitetstanke då de ska besluta om sina utställningsprogram. Han menar dock att begreppets betydelse antagligen är större och mer komplex än så och att man skulle kunna ha ett helt seminarium för att försöka reda ut dess definition och funktion. Något sådant har de emellertid inte haft och därför anser de det svårt att ge ett mer utförligt svar på frågan om kvalitetsbegreppets användbarhet.
vilket ger dem ett helt annat ansvar i frågan om att arbeta utifrån de nationella målen jämfört med Kristinehamns konstmuseum och Rackstadmuseet.
Jörgen Svensson (VM) anser att kvalitetsbegreppet är en förutsättning för kulturpolitiken. Han betonar också dess värde för verksamheten liksom de två andra museerna. Han menar att kvalitetsbegreppet bidrar till att kulturproducenter gör sitt bästa, vilket ofta handlar om att göra bedömningar så i det sammanhanget utgör begreppet en viktig roll. Jörgen Svensson (VM) anser det svårt att svara på hur verksamheten på Värmlands museum skulle ha påverkats om utredningens förslag hade beviljats. Hans uppfattning är dock att det i förlängningen hade påverkat innehållet i verksamheten i och med att publiken, utan ett kvalitetsbegrepp, skulle skolas in i en tanke att ingenting är bättre eller sämre, utan att allt har samma konstnärliga värde.
4.1.2 BEDÖMNING AV KVALITET
Bourdieus uttryck konstens autonomi syftar till att konstens bedömning är fri från yttre inflytande. Dickies institutionella konstbegrepp syftar till samma sak, att bedömningen ska ske inom konstvärlden. Som tidigare nämnts tillämpas inom kulturpolitiken principen om armlängds avstånd, med samma innebörd som Bourdieus och Dickies begrepp. I
kulturpropositionen står det ”Att kvalitet är centralt för kulturpolitiken innebär inte att dess innebörd ska bli föremål för politiska bedömningar” (Prop. 30) och i Värmlands kulturplan ”Vad som är hög konstnärlig kvalitet måste vara föremål för öppna bedömningar som vilar på sakkunskap och erfarenhet” (Värmlands kulturplan 7). Vems uppgift det är att bedöma vad som är konstnärlig kvalitet är därmed tydlig. Personen ska ha en yrkesverksam titel som gör hen till medlem av konstvärlden, en titel hen erhållit på grund av sakkunskap och erfarenhet. Men det kan vara nödvändigt att reda ut vad denna sakkunskap och erfarenhet handlar om för att förstå vad som ligger till grund inför bedömningen av kvalitet och därmed definitionen av den.
exempel på två skilda kunskaper. Johan Magnusson (KKM) har studerat konst genom att utöva den och han har också erhållit en erfarenhet genom att ha sett mycket konst. Hanna Jonasson (KKM) innehar istället en sakkunskap som hon fått genom akademiska studier. Vad man både på Rackstadmuseet och på Kristinehamns konstmuseum vill betona är att
bedömningen inte handlar om en smakfråga. Man ska kunna se kvalitet även i det man personligen inte tycker om. På Värmlands museum bedömer man också utifrån kunskaper som bygger på akademiska utbildningar och erfarenheter man erhållit av många år i
verksamheten. Men Jörgen Svensson (VM) anser, precis som Johan Magnusson (KKM) och Hanna Jonasson (KKM), att man med svårighet kan ge ett allmängiltigt svar på vems uppgift det är att bedöma vad som är kvalitet. Han menar att ”Det finns ingen som har eller ska ha en sådan uppgift. Det är flera aktörer som ibland tillsammans eller oberoende av varandra gör värderingar. Det kan ske via betydande enskilda kulturproducenter/aktörer, tunga
institutioner, eller komma från gatan”. Det kan låta som ett motsägelsefullt uttalande men vad jag tror att Jörgen Svensson (VM) menar är, inte att det inte finns någon som har eller ska ha en sådan uppgift, utan snarare att det inte finns någon eller några specifika, utvalda personer som ska äga rätten att bedöma.
4.1.3 URVAL OCH KRITERIER
Bedömning av kvalitet i museiverksamheten sker framförallt i samband med de
urvalsprocesser som genomförs inför utställningar och inköp. Det finns ett antal faktorer som spelar roll i denna process. Sammanfattat utifrån de tre museernas svar handlar det om
i urvalsprocessen men hur kvaliteten kan beskrivas utifrån dem skiljer sig mellan olika konstverk och utställningar och påverkas antagligen också av den kompetens som ju skiljer sig mellan de olika beslutsfattande. Min tolkning av Jörgen Svenssons (VM) svar är att han har en liknande syn som Lena Hellström (RM). Han menar att de olika faktorerna som diskuteras i urvalsprocessen på ett eller annat sätt kan beskriva kvaliteten, men på vilket sätt beror på vad det gäller. Både Johan Magnusson (KKM) och Lena Hellström (RM) vill understryka att det är berikande och intressant när man har olika åsikter och när man måste reflektera och argumentera för att komma överens. Än mer intressant är det om man inte lyckas bli överens, anser Lena Hellström (RM). Att man har olika synsätt och perspektiv är det som tillför något menar de båda.
4.1.4 KVALITET I FÖRÄNDRING
Både i regeringens proposition Tid för kultur och Värmlands kulturplan beskrivs kvalitet som ett föränderligt begrepp. Även Zetterman menar, vilket redan påpekats, att kvalitetsnormer förändras över tid och rum. Denna uppfattning delas av Kristinehamns konstmuseum och Värmlands museum. Johan Magnusson (KKM) menar att kvalitetsbegreppet stod för något helt annat för 150 år sedan. I takt med utvecklingen och de politiska förändringarna ändras också kvalitetsbegreppet. Han exemplifierar med kvinnors rättigheter, att det förr inte var acceptabelt för kvinnor att vara konstnärer och att det råder en helt annan situation idag. Men han menar också att teknisk utveckling bidrar till kvalitetsbegreppets föränderlighet. Förr var kvalitet att kunna avbilda genom porträtt, med nya uttrycksmedel har istället andra kvaliteter tagit plats. Hanna Jonasson (KKM) instämmer och menar att samhällets utveckling påverkar kvalitetsbegreppet, vilket också är Jörgen Svenssons (VM) uppfattning. Lena Hellström på Rackstadmuseet håller delvis med om begreppets föränderlighet, hon menar att ”Det samhälle som den kvalitativa konsten reflekterar och kommenterar är föränderligt men inte
På grund av begreppets föränderlighet behöver en ständig diskussion om kvalitet hållas levande. Därmed förs inte bara kvalitetsdiskussioner i samband med museernas
urvalsprocesser utan de utgör också en betydande del i det dagliga arbetet. Lena Hellström (RM) menar att dessa diskussioner på något sätt finns med i allting som hon gör, i alla sammanhang. Enligt Hanna Jonasson (KKM) utgör också publiken en del i denna fråga. Enligt henne möter de ofta besökare som ställer sig frågande till de utställningar som visas och därmed förs även kvalitetsdiskussioner i en argumentation mellan konstvärld och publik. Jörgen Svensson (VM) anser att det är en ständigt pågående process som sker både medvetet och omedvetet, både internt och gentemot omvärlden.
4.1.5 DET KULTURPOLITISKA MÅLET ATT FRÄMJA KVALITET
David Karlsson beskriver i sin bok En kulturutredning: pengar, konst och politik
bedömningar av kvalitet som resultatet av de diskussioner i vilka det redogörs för olika skäl och argument som konfronteras med varandra. Han menar att bedömningarna inte på något sätt är godtyckliga utan beskriver dem istället som ”En process av ständigt ifrågasättande och fortgående omprövningar, där slutresultatet är ett annat än utgångspunkterna och mer än summan av eller en kompromiss mellan ett antal enskilda uppfattningar”. Enligt Karlsson är det kulturpolitikens uppgift att skapa förutsättningar så att dessa diskussioner kan föras (Karlsson 196-197). Det är även Jörgen Svenssons (VM) åsikt, att kvalitet främjas genom rätt fördelade resurser men han betonar också värdet av en levande diskussion där olika aktörer får utrymme att bidra med sina åsikter.
Både Johan Magnusson (KKM) och Hanna Jonasson (KKM) vill också betona kulturens egenvärde, vilket de anser att man borde lyfta fram mer i skolan så att konst och kultur kan bli en mer naturlig del av människors liv. De båda anser att kultur inte bara ska vara ett
bidragsmedel för någonting annat, utan något man borde förstå egenvärdet av.
4.2 RELATIONEN MELLAN KVALITET OCH JÄMSTÄLLDHET
4.2.1 JÄMSTÄLLDHETSARBETE, KUNSKAP OCH MEDVETENHETJohan Magnusson (KKM) berättar att han och ytterligare ett par av hans dåvarande medarbetare 2005 under en lunch talade om representationen mellan kvinnor och män i utställningsverksamheten. De hade nyligen haft några utställningar med konstnärer av kvinnligt kön och en man hävdade att nu var det nog jämställt. När de sedan räknade ut procenten visade det sig att endast 20 % av de som ställt ut varit kvinnor, vilket blev en väckarklocka för Kristinehamns konstmuseum. Då började de med ”varannan damernas”, vilket de arbetade efter i ett par år. Idag är uppfattningen att man inte vill låsa sig vid ett ”varannan-tänk” då det kan resultera i att man går miste om möjligheter. Möjligheter som emellertid kan inkludera konstnärer av både kvinnligt och manligt kön. De anser sig på Kristinehamns konstmuseum fortfarande ha en medvetenhet, vilken de arbetar utifrån men någon skriven policy eller könsuppdelad statistik finns inte. De lägger vikt vid att hålla frågan levande för att inte hamna i en liknande situation som 2005 igen. Man får inte ha inställningen att det redan är jämställt och använda det som argument för att inte behöva tänka på
jämställdhet alls. Konstnärer av kvinnligt kön får inte ses som något speciellt, de får inte ge en känsla av att väga så tungt i sin representation att man tror att de är fler än de är, en sådan känsla som mannen som hävdade att det var jämställt hade. Johan Magnusson (KKM) vill också tillägga att konstnärer av kvinnligt kön från 60-tal fram till idag nästan utgör en
personligt intresse, inte några direkta teoretiska kunskaper. Johan Magnusson (KKM) var dock, i sin tjänst som tillförordnad museichef, på en föreläsning om ämnet 2008 men den påverkade inte det fortsatta arbetet på museet nämnvärt då kunskaperna som erhölls inte fördes vidare i någon ordnad form.
På Rackstadmuseet anser jag mig också se att det finns en medvetenhet kring jämställdhet. För drygt 30 år sedan hade Lena Hellström (RM) studerat fyra terminer konstvetenskap vid Örebro och Uppsala universitet. Under den studietiden hade hon inte fått diskutera en enda konstnär av kvinnligt kön. Detta konfronterade hon läraren med som gav henne svaret att några tillräckligt skickliga kvinnor hade det inte funnits. Hon blev arg över denna information och började då efterforska för att få lära sig mer och förstå denna ”upprörande syn”. Sedan dess säger hon sig ha arbetat med jämställdhet och sin kunskap i ämnet sprider hon nu vidare till de andra på Rackstadmuseet genom informativa diskussioner. Hon menar att
jämställdhetsfrågor i stort sett påverkar alla de val som görs inom verksamheten, vare sig det handlar om utställningar, hängningar ur samlingen, barn- och ungdomsverksamhet, visningar eller annat. Hon vill också påstå att arbetet sett olika ut beroende på om en man eller kvinna varit högst beslutande. Det var först när hon kom till arbetsplatsen som inställningen till jämställdhet förändrades och det på grund av hennes genuina intresse. Först i år präglas verksamheten av hennes kunskaper och visioner angående jämställdhet. Men precis som på Kristinehamns konstmuseum använder man sig på Rackstadmuseet inte heller av någon skriven policy eller könsuppdelad statistik.
Både Johan Magnusson (KKM) och Lena Hellström (RM) anser att deras medvetenhet kring jämställdhet bidrar till en förändring i representationen. Däremot betonar de båda att det handlar om sega processer som kräver lång tid. Strukturer och människors tankesätt förändrar man inte över en natt. Inte heller delar av verksamheter, som samlingar som byggts upp under en lång tid. Vad som är viktigt, menar Johan Magnusson (KKM), är att institutioner som innehar en viss maktställning föregår med gott exempel. Moderna museet är enligt honom en sådan institution. Han anser att de gör en viktig markering med projekt som ”Det andra önskemuseet”.
”mina erfarenheter från många olika institutioner är att medvetenheten är ganska låg. Man kanske för statistik om fördelning mellan kön och etnicitet men inte mer än så. När det kommer till exempelvis språkbruk eller beteenden så skulle jag vilja säga att medvetenheten är väldigt låg” (Jörgen Svensson).
Det som enligt Jörgen Svenssons (VM) uppfattning bidrar till förändring är kvinnliga chefer, kvinnliga ledare på konstnärliga utbildningar, uppmärksammandet av konstnärer med
kvinnligt kön både nationellt och internationellt samt att kvinnliga konstnärer som verkat i historien lyfts fram både vad gäller befintliga samlingar och i fråga om inköp. Han anser också att det finns ett värde i att riva gränserna mellan olika konstnärliga genrer. Exempelvis bör konsthantverk, som är en genre dominerad av kvinnor, ha samma konstnärliga status som genrer som domineras av konstnärer av manligt kön. Enligt kompletterande uppgifter arbetar Värmlands museum idag inte med jämställdhetsfrågor i verksamheten men detta är något som museichef Åsa Hallén (VM) ser att de ska kunna ändra på framöver. Idag har de endast en jämställdhetspolicy för personalen.
4.2.2 KVALITET OCH JÄMSTÄLLDHET, INKONSEKVENS OCH NEUTRALITET
Som jag nämnde tidigare är enligt Hermele en vanlig föreställning inom konstvärlden att kvalitet och jämställdhet utesluter varandra. Men både på Rackstadmuseet och Kristinehamns konstmuseum har man en annan uppfattning. På båda museerna anser man att det inte finns någon motsättning alls mellan de två begreppen. De vill istället påstå att jämställdhet bidrar till ökad kvalitet i verksamheten. Lena Hellström (RM) menar att det skapar en bredare och mer komplett kvalitet. Johan Magnusson (KKM) anser att det finns ett värde i att arbeta på det sättet och att det utåt sett visar att de inte driver en konservativ institution.
hanterar de i verksamheten. Kvalitet och jämställdhet som enskilda begrepp utgör inte någon motsättning menar han.
Vad gäller kvalitetsbegreppets neutralitet skiljer sig åsikterna mellan institutionerna. Lena Hellström (RM) bekräftar Hermeles påstående att kvalitetsbegreppet är könskodat. Hon menar att det finns maktstrukturer bakom kvalitetsbegreppet och att begreppet därför inte är könsneutralt. Hon tillägger dock att denna medvetenhet inte är vanlig, vilket är en uppfattning som delas av Jörgen Svensson (VM). Han menar att medvetenheten om maktstrukturer, oavsett vad det gäller, är väldigt låg. Hanna Jonasson (KKM) menar att hon på något sätt är medveten om att det finns bakomliggande strukturer som styr men hon känner sig ändå osäker över sin egen uppfattning och kan inte vidareutveckla den. Johan Magnusson (KKM) har en avvikande uppfattning, nämligen att kvalitetsbegreppet är könsneutralt. Det får mig att fundera över den jämförelsebank han tidigare talat om. Utgör innehållet i den en jämställd representation eller hur kan kvalitetsbegreppet annars vara könsneutralt? Om den mängd konst man ser (och samlar i sin jämförelsebank) domineras av konstnärer av manligt kön, speglas inte också då kvalitetsbegreppet av en manlig norm? Jörgen Svenssons (VM) svar på denna fråga är: ”absolut”. Han menar att kultursektorn rymmer många normer som behöver bekämpas och vill därför lyfta fram värdet av en jämställdhetsdebatt som också tar upp frågor om etnicitet, ålder och socioekonomisk tillhörighet. Johan Magnussons (KKM) svar på frågan är snarare ett nej. Han anser att man idag har så pass stor tillgång till konst skapad av kvinnor att kvalitetsbegreppet inte blir påverkat av någon manlig dominans. Hans uppfattning är att väldigt många institutioner idag har en medvetenhet kring jämställdhet, vilken de också arbetar utifrån och därför behöver man aldrig leta efter utställningar med konstnärer av kvinnligt kön. Och han tillägger att det finns en hel del museer med kvinnliga chefer idag. Däremot, menar han, att detta gäller Sverige, det råder en helt annan situation i exempelvis öststaterna. Lena Hellström (RM), vars syn på representationen är en annan, anser att kunskap, kontext och förmåga till analys är de verktyg som påverkar om den manliga dominansen influerar ens sätt att se på kvalitet eller inte. Jag tolkar därmed att hennes uppfattning är att kvalitetsbegreppet i allmänhet inte är könsneutralt men att den egna
4.3 REPRESENTATION
Nedan följer statistik över fördelningen mellan män och kvinnor i museernas utställningar, inköp och donationer. Detta är kalkylerat med start månaden efter att propositionen blivit godkänd, alltså från 2010 till idag. Dock har viss information fallit bort på grund av bristande tillgångar. Statistiken för Värmlands museum är beräknad på 2010-2011 års verksamhet, Rackstadmuseet från 2010 till januari 2013 och Kristinehamns konstmuseum 2010 till idag. Tidsperioderna redovisas nedan inom parentes. Statistiken bygger på museernas
separatutställningar samt par-utställningar där båda parter är räknade. För Värmlands
museums och Kristinehamns konstmuseums del har hänsyn endast tagits till vad som räknas till bildkonst, detta gäller också Rackstadmuseets inköp och donationer. Men vad gäller Rackstadmuseets utställningar är alla separat- och par-utställningar inräknade då det av informationen var svårt att avgöra vad som var vad. Eftersom procenten i vissa fall är räknad utifrån ett väldigt litet antal, speciellt vad gäller inköp, har också antalet redovisats efter procenten inom parentestecken. Då det händer att museerna tar emot eller köper in flera konstverk av samma konstnär har också antalet verk och antalet konstnärer skiljts åt, vilket visas inom parenteser i andra tabellens vänsterspalt.
Värmlands museum (2010 – 2011) Kristinehamns konstmuseum (2010 – maj 2013) Rackstadmuseet (2010 – jan 2013) Utställningar Kvinnor: 71 % (12/17) Män: 29 % (5/17) Kvinnor: 47 % (9/19) Män: 53 % (10/19) Kvinnor: 36 % (5/14) Män: 64 % (9/14) Könsuppdelad statistik för utställningar.
Värmlands museum (2010 – 2011) Kristinehamns konstmuseum (2010 – maj 2013) Rackstadmuseet (2010 – jan 2013)
Inköp (verk) Kvinnor: 51 % (20/39) Män: 49 % (19/39)
Kvinnor: 67 % (4/6) Män: 33 % (2/6)
Kvinnor: 0 % (0/1) Män: 100 % (1/1)
Inköp (konstnär) Kvinnor: 48 % (12/25) Män: 52 % (13/25)
Kvinnor: 33 % (1/3) Män: 67 % (2/3)
Kvinnor: 0 % (0/1) Män: 100 % (1/1)
Donation (verk) Kvinnor: 25 % (2/8) Män: 75 % (6/8)
Kvinnor: 11 % (1/9) Män: 89 % (8/9)
Kvinnor: 29 % (2/7) Män: 71 % (5/7)
Donation (konstnär) Kvinnor: 25 % (2/8) Män: 75 % (6/8)
Kvinnor: 14 % (1/7) Män: 86 % (6/7)
5. DISKUSSION
Det är inte med enkelhet jag här har sammanfattat undersökningens huvudsakliga resultat och sökt formulera väl genomtänkta slutsatser. Mycket i diskussionen är komplext. Det finns många trådar man skulle kunna dra i och koppla ihop men jag har försökt att lyfta fram det som framförallt ger svar på undersökningens frågeställningar och som jag anser är mest intressant att ägna en diskussion åt. En sak som jag tycker mig ha upptäckt men som inte är ett huvudsakligt svar på någon av de specifika frågorna är att det finns en svag relation mellan kulturpolitiken och kulturverksamheterna. Då kulturpolitik ändå är en grundläggande del av denna undersökning har jag valt att lyfta fram denna iakttagelse.
5.1 KVALITET
– ETT KOMPLEXT BEGREPP
Den första av de tre frågeställningarna syftade till att reda ut definitionen av det
kvalitetsbegrepp som de tre respektive museerna använder sig av idag. Jag har upplevt att det finns en gemensam uppfattning om att begreppet är komplext och väldigt. Det handlar om en fråga som man inte utan svårighet kan ge ett kort svar på. Frågan hade bättre besvarats utifrån en längre diskussion med flera personer inblandade. Men min uppfattning utifrån
svarmaterialet är att det inte finns något allmängiltigt svar på vad kvalitet är, inte ens för respektive institution. Personerna som har besvarat frågorna som representant för sin institution kan nog snarare sägas ha gett sin personliga åsikt än en uppfattning som
institutionen i stort står för. Urvalsprocesserna handlar om bedömningar som bygger på skilda sakkunskaper och erfarenheter och därmed också skilda åsikter som måste motiveras och sättas i relation till varandra. Det som sedan väljs ut blir resultatet av detta. Vad som i huvudsak diskuteras verkar inte bokstavligt talat vara kvalitet, utan snarare ett antal olika faktorer som har betydelse för urvalsprocessen. Men dessa faktorer kan kopplas samman med kvaliteten. Jag skulle vilja påstå att det som lyfts fram som kvalitet i museernas
till varandra. Till de mer diffusa aspekterna räknar jag de känslor som spelar in i
urvalsprocessen. Jag tror absolut att magkänslan är en del av bedömningen, men att den känns på samma sätt i flera olika magar, det tror jag inte på. Den påverkas utan tvekan också av olika faktorer som bakgrund och sammanhang.
Hade det varit möjligt att beskriva kvalitetsbegreppet som den faktiska egenskap man tycks använda det som, hade det redan gjorts. Det finns inte och bör inte finnas en konkret
begreppsförklaring. Som både Lena Hellström (RM) och Johan Magnusson (KKM) påpekade är det olikheterna som gör kvalitetsdiskussionerna intressanta. Om det hade funnits en uttalad förklaring av konstnärlig kvalitet hade troligtvis många konstnärer arbetat med syfte att uppnå denna. Att konstnärer i takt med samhällets utveckling istället frammanar nya uttryckssätt och nya former av kvalitet är väl det vi bör främja. Däremot är det skriftliga och språkliga bruket av kvalitetsbegreppet något man bör diskutera. Det vill säga hur man ska använda ordet för att få fram förståelsen om att det inbegriper så mycket mer än vad ett ord signalerar.
En annan aspekt av kvalitetsbegreppet som också bör diskuteras är vem som har rätten att bedöma. I denna fråga finns det tydligt olika åsikter. I enlighet med konstens autonomi, det institutionella konstbegreppet och principen om armlängds avstånd ska bedömningen göras av personer verksamma inom konstvärlden, det vill säga personer som innehar en viss kunskap. Denna uppfattning delar Lena Hellström på Rackstadmuseet, men både på Kristinehamns konstmuseum och på Värmlands museum anser man det svårt att ge ett sådant allmängiltigt svar. Hanna Jonasson (KKM) anser att bedömningen av kvalitet lika väl är en fråga för publiken. Jörgen Svensson (VM) menar att värderingen kan ”komma från gatan” vilket jag har tolkat även det handlar om allmänhet och publik. Efter komplettering har Jörgen Svensson (VM) dock förtydligat att så inte är fallet. Han anser inte att bedömningen är en publikfråga. Däremot verkar han fortfarande stå fast vid att bedömningen inte bara ska göras av
Ytterligare en sak som eventuellt visar på ett behov av en starkare samverkan mellan kulturpolitik och kulturverksamhet är Kristinehamns konstmuseums och Rackstadmuseets uppfattning om de nationella kulturpolitiska målens icke-betydelse för verksamheterna. Trots att det kanske frångår mina frågeställningar anser jag att detta är intressant att diskutera. Att de två museerna inte har någon direkt skyldighet att följa de nationella kulturpolitiska riktlinjerna ser jag inte som ett giltigt skäl att anse att målen inte har någon betydelse. Den regionala kulturpolitiken stämmer väl överens med den nationella och skulle
kvalitetsbegreppet uteslutas ur de nationella målen hade sannolikt också de regionala målen ändrats. Jag antar att museerna anser att principen om armlängds avstånd är viktig och denna hänger enligt min mening samman med kvalitetsbegreppet. Hade man inte i kulturpolitiken talat om kvalitet, som resulterar i bedömningar och olika sätt att värdera saker och ting, hade inte heller principen om armlängds avstånd varit nödvändig. Att man lyfter fram dessa begrepp i kulturpolitiken är det som gör att verksamheterna själva har makten att bestämma. Och den makten antar jag att man vill ha kvar. Därmed tror jag att kvalitetsbegreppet i de nationella kulturpolitiska målen är viktigare för verksamheterna än museerna själva tror eller har vetskap om. En starkare kontakt mellan kulturpolitik och kulturverksamhet hade
eventuellt kunnat skapa en större förståelse dem emellan.
5.2 KVALITET OCH MAGKÄNSLA
– ETT HINDER FÖR JÄMSTÄLLDHET?man kan förbättra. Exempelvis att regelbundet föra könsuppdelad statistik och att ha tydliga mål som man arbetar efter, även om dessa inte nödvändigtvis behöver innebära att varannan separatutställning ska ägnas det ena eller andra könet. Det skulle vara en garanti för att frågan fortsätter hållas levande och att även de utan personligt intresse i ämnet kan förstå frågans relevans. Samt att det skulle kunna synliggöra eventuella omedvetna uppfattningar som potentiellt får större utrymme i urvalsprocesserna än man tror.
Jörgen Svensson på Värmlands museum gav ett något mer komplext svar på frågan. Han ser en motsättning i begreppen men menar ändå att denna inte behöver betyda att de utesluter varandra. Dessutom kunde han inte ge något svar angående Värmlands museums arbete med jämställdhet. Enligt Värmlands kulturplan ska Värmlands museum, som regional verksamhet, i samverkan med Region Värmland ha upprättat strategier för jämställdhetsintegrering senast 2015. Men redan i år ska de kunna redovisa ett jämställdhetsperspektiv genom statistik för olika delar av verksamheten. Detta är information som inte verkar ha nått fram till Jörgen Svensson (VM). Han har visserligen arbetat på museet en kort tid och har en halvtidstjänst men jag anser ändå att all berörd personal borde ha fått kännedom om denna bestämmelse. I museets verksamhetsplan för 2013 finner man inte heller någonting som kan kopplas till detta beslut. Efter senare kontakt med museichef Åsa Hallén (VM) har det bekräftats att man inte arbetar med jämställdhetsfrågor i verksamheten idag. Detta är vad som framförallt visar på att kontakten mellan kulturpolitik och kulturverksamhet är svag. Att Åsa Hallén (VM) säger sig kunna se att jämställdhet är något de ska kunna införa framöver anser jag inte intygar att de har vetskap om den regionala bestämmelse som gjorts. Efter att Åsa Hallén (VM) läst den färdigställda uppsatsen är hon tydlig med att hon vill dementera denna slutsats. Hon vill också förtydliga sina tidigare svar med helt ny information. Trots att hon återigen påpekar att deras jämställdhetspolicy endast riktar sig till personalen, inte till verksamheten, vill hon förtydliga att det inte betyder att jämställdhet är en icke-fråga för verksamheten. Hon vill också klargöra att de är mycket medvetna om den bestämmelse som gjorts i Värmlands kulturplan och att den finns med i en aktivitetsplan som hör till verksamhetsplanen. Denna aktivitetsplan finns inte utlagd, i samband med verksamhetsplanen, på deras hemsida och jag har tidigare inte fått någon information om den trots att jag tydligt har frågat om och hur de arbetar med
jämställdhet mellan könen är en del av ledordet ”lika värde”. Jag anser att det vore av vikt att man på Värmlands museum förtydligar vad man står för i sin verksamhetsplan och att man alltid försöker vara tydlig i sitt bemötande med allmänheten.
Vad som under denna rubrik också känns viktigt att ägna en diskussion är magkänslans och kvalitetsbegreppets tendens att missgynna kvinnor. Så har det åtminstone enligt det historiska perspektivet varit förut. Johan Magnusson (KKM) menar att detta inte längre är ett problem i Sverige då det nu finns god tillgång till konst av kvinnor. Lena Hellström (RM) anser att det handlar om ens egen förmåga att förstå och analysera det man ser. Hon menar att även om det finns maktstrukturer som fortfarande skapar överrepresentation av konstnärer av manligt kön så behöver inte det kvalitetsbegrepp man lär sig att känna igen bli speglat av en manlig norm. Det kräver ju dock att alla innehar den kunskap som krävs. Så länge alla inte har det, och så länge det inte råder en jämn representation, så tror jag att magkänslan kan utgöra ett hinder för jämställdheten.
5.3 EN JÄMNARE KÖNSREPRESENTATION
– FLER KONSTNÄRER AV KVINNLIGT KÖNI det historiska perspektivet redovisade jag könsrepresentationen hos två av de fyra undersökta museerna i Representation och Regionalitet. Genusstrukturer i fyra svenska konstmuseisamlingar. Fördelningen under 1900-talet var under all kritik. Det museum som hade visat flest konstnärer av kvinnligt kön var Malmö konstmuseum men ändå var
tidsbegränsad period lyfta fram kvinnorna i syfte att nå ökad jämställdhet på konstscenen. På sikt bör man dock arbeta för en mer jämn könsfördelning där konst av både kvinnor och män får ett likvärdigt utrymme. På Kristinehamns konstmuseum har 47 % av utställningarna ägnats åt kvinnor från 2010 till idag. På Rackstadmuseet en något lägre siffra, 36 %, men ändå en förbättring i jämförelse med 1900-talets könsfördelning.
Denna förbättrade representationen (större andel konstnärer av kvinnligt kön) visar på att en medvetenhet om jämställdhet har haft betydelse. Det har lyckligtvis skett en klar förändring. Orsakerna till detta är sannolikt flera, exempelvis ökad tillgång till verk skapade av konstnärer med kvinnligt kön, men att personligt intresse spelar roll har tydligt visats i denna
undersökning. Ett naturligt nästa steg för verksamheterna hoppas jag är att
organisationsmässigt införa verktyg som gör att jämställdhetsfrågan med garanti fortsätter hållas levande. Medvetenhet och intresse är en bra grund, men skriftliga riktlinjer och visioner skapar antagligen ett mer målmedvetet arbete som är mer hållbart i längden.
5.4 FÖRSLAG PÅ FORTSATT UNDERSÖKNING
Denna undersökning har öppnat upp för fler frågor inom ämnet. Nedan följer exempel på vidare forskning som jag anser skulle vara av relevans.
− Undersökningar inriktade på andra konstområden än bildkonst, exempelvis teater, litteratur och musik.
− Undersökningar inriktade på andra jämställdhetsaspekter än kön, exempelvis etnicitet, ålder och socioekonomisk tillhörighet.
− Hur man på bästa sätt främjar både kvalitet och jämställdhet i museiverksamhet, det vill säga vilka insatser som gynnar båda aspekterna.
KÄLLFÖRTECKNING
OTRYCKTA KÄLLOR
MUNTLIGA KÄLLORHallén, Åsa, museichef, Värmlands museum. E-post, komplettering, 2013-05-17.
Hallén, Åsa, museichef, Värmlands museum. E-post, komplettering, 2013-05-21.
Hellström, Lena, museichef, Rackstadmuseet. E-post, 2013-04-11.
Hellström, Lena, museichef, Rackstadmuseet. E-post, komplettering, 2013-05-13.
Jonasson, Hanna, museipedagog, Kristinehamns konstmuseum. Intervju, 2013-04-09.
Magnusson, Johan, museiintendent, Kristinehamns konstmuseum. Intervju, 2013-04-09.
Magnusson, Johan, museiintendent, Kristinehamns konstmuseum. E-post, komplettering, 2013-05-14.
Svensson, Jörgen, curator, Värmlands museum. E-post, 2013-04-30.
Svensson, Jörgen, curator, Värmlands museum. E-post, komplettering, 2013-05-22.
Svensson, Jörgen, curator, Värmlands museum. E-post, komplettering, 2013-05-24.
ELEKTRONISKA KÄLLOR
KRO/KIFs remissvar på Betänkande av Kulturutredningen SOU 2009:16.
Kulturpolitiska propositionen, ”Tid för kultur”, Regeringen. <http://www.regeringen.se/sb/d/11654>
(2013-04-29)
Kulturrådets remissvar på Betänkande av Kulturutredningen SOU 2009:16. Yttrande 2009-05-11.
Regeringens proposition 2009/10:3. Tid för kultur. Stockholm: Regeringen, 2009.
Statistiska centralbyrån, Elever i skolor för yrkesutbildning 1844-1970.
<http://www.scb.se/Grupp/Hitta_statistik/Historisk_statistik/_Dokument/Elever%20i%20s
kolor%20for%20yrkesutbildning%201844-1970%20Historisk%20statistik%20for%20Sverige%201800-talet%201900-talet.pdf> (2013-06-12)
Svensk författningssamling 2008:567, Diskrimineringslag (2008:567), Riksdagen.
<http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Diskrimineringslag-2008567_sfs-2008-567/> (2013-04-29)
Verksamhetsplan i korthet 2013. Värmlands museum.
Värmlands kulturplan 2013-2015. Program för utveckling av kulturen i Värmland. Karlstad: Region Värmland, 2012.
ARKIVDOKUMENT
Kristinehamns konstmuseum, utställningsprogram 2010-2013.
Rackstadmuseet, utställningsprogram 2010-2013.
Rackstadmuseet, verklista: inköp och donationer 2010-2013.
Värmlands museum, verksamhetsberättelse 2010.
Värmlands museum, verksamhetsberättelse 2011.
TRYCKTA KÄLLOR
Bourdieu, Pierre. Konstens regler. Stockholm/Stenhag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion, 2000.
Dickie, George. ”What is Art? An Institutional Analysis.” Art and the Aesthetic: An Institutional Analysis. Ithaca, NY: Cornell University press, 1974.
Frenander, Anders (Red). Arkitekter på armlängds avstånd. Borås: Valfrid, 2010.
Hermele, Vanja. Konsten – så funkar det (inte). KRO/KIF publikation, 2009.
Johansson, Kennet. ”Förord.” Tellgren, Anna och Werner, Jeff (Red). Representation och regionalitet. Genusstrukturer i fyra svenska konstmuseisamlingar. Statens kulturråd, 2011. Karlsson, David. En kulturutredning: pengar konst och politik. Glänta Hardcore 01. Munkedal: Munkreklam AB, 2011.
Nilsson, Johan Peter. ”Räkna med bråk.” Nilsson, John Peter (Red). Det andra önskemuseet. Göttingen: Steidl, 2010.
Noring, Ann-Sofi. ”Fortsättning följer.” Nilsson, John Peter (Red). Det andra önskemuseet. Göttingen: Steidl, 2010.
Patel, Runa och Davidson, Bo. Forskningsmetodikens grunder. Lund: Studentlitteratur AB, 2011.
Tellgren, Anna. ”Introduktion.” Tellgren, Anna och Werner, Jeff (Red). Representation och regionalitet. Genusstrukturer i fyra svenska konstmuseisamlingar. Statens kulturråd, 2011. Werner, Jeff. ”Fyra museer och en magkänsla.” Tellgren, Anna och Werner, Jeff (Red). Representation och regionalitet. Genusstrukturer i fyra svenska konstmuseisamlingar. Statens kulturråd, 2011.
BILAGA 1.
FRÅGEFORMULÄR
DEL 1. KVALITETSBEGREPPET
1. ANVÄNDBARHETI betänkandet av Kulturutredningen (februari 2009) föreslog man att kvalitetsbegreppet skulle tas bort i de kulturpolitiska målen.
1.1 Vilken funktion fyller kvalitetsbegreppet enligt er?
1.2 Anser ni att kvalitetsbegreppet är viktigt att behålla? Varför/varför inte?
1.3 Hur hade det påverkat er verksamhet om förslaget om att ta bort kvalitetsmålet hade gått igenom? Vilka positiva/negativa konsekvenser hade beslutet resulterat i?
2. FÖRÄNDERLIGHET OCH BEDÖMNING
Målet om att främja konstnärlig kvalitet blev kvar och i Propositionen (september 2009) kan man läsa följande, ”Vad som anses vara kvalitet varierar mellan tider och platser. Det varierar från genre till genre och mellan grupper och individer. Kulturskaparna har en nyckelroll i den ständigt pågående diskussionen om vad som är kvalitet på kulturområdet.”.
2.1 Anser ni att kvalitetsbegreppet är föränderligt? 2.2 I takt med vad förändras det i så fall?
2.3 Anser ni att ni deltar i en ständigt pågående diskussion om vad kvalitet är? Vart förs den diskussionen, på institutionen eller i dialog med andra institutioner?
2.4 Vems uppgift anser ni det är att bedöma vad som är kvalitet? 2.5 Utifrån vilka kunskaper och erfarenheter bedömer ni?
3. URVAL OCH KRITERIER
3.1 Hur går urvalsprocessen till gällande a) utställning b) inköp c) donation? 3.1.2 Vilka faktorer diskuterar ni?
3.1.3 Bildar alla de faktorer tillsammans resultatet av kvalitet, eller är de olika faktorerna enskilda viktiga komponenter, liksom kvalitet?
3.2 Om det sistnämnda stämmer, vad är då kriterierna för kvalitet?
(Handlar det om konstnärens CV? Eller hantverket? Att det är nyskapande? Intressant? Angeläget? I relation till vad och för vem…? Exempelvis kan aktuell utställnings kvalitet beskrivas)
3.3 Upplever ni att ni är överens i diskussionerna om vad kvalitet är? 3.4 Tror ni att andra institutioner har en liknande syn på vad kvalitet är? 4. DET KULTURPOLITISKA MÅLET
4.1 Hur anser ni att man på bästa sätt främjar konstnärlig kvalitet?
