Kvarskrivning och andra skyddsåtgärder

Regeringens förslag: Kvarskrivning skall inte medges om behovet av skydd kan tillgodoses genom besöksförbud eller på annat sätt.

Prop. 1997/98:9

Utredningens förslag överensstämmer huvudsakligen med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inte något att erinra mot förslaget. Riksåklagaren avstyrker dock förslaget om att införa ett krav på att först pröva frågan om besöksförbud eftersom det innebär en onödig formalisering. Statskontoret och Statens person- och adressregisternämnd (SPAR) ifrågasätter om sekretessmarkering är det mest effektiva skyddet för den enskilde.

Skälen för regeringens förslag: För den enskilde innebär kvarskrivning en rad olägenheter som kan vara svåra att överblicka för henne eller honom.

Detta talar för att kvarskrivning inte bör medges om personen i fråga kan få tillräckligt skydd på annat sätt. De åtgärder som närmast kan komma i fråga är besöksförbud och sekretessmarkering. Också andra former av skydd som polisen kan tillhandahålla, såsom t.ex. trygghetspaket och skyddshundar bör beaktas. I den proposition som låg till grund för införandet av reglerna om kvarskrivning framhölls att kvarskrivning bör medges endast då omständig-heterna pekar på att besöksförbud inte ger den förföljde ett tillräckligt skydd (prop. 1990/91:153 s. 137). Någon bestämmelse om detta togs emellertid inte in i folkbokföringslagen.

Både kvarskrivning och besöksförbud syftar till att skydda personer som riskerar förföljelse. Med hänsyn till de likheter som föreligger bland annat när det gäller förutsättningarna för åtgärdernas användning, kan båda åtgärderna komma att övervägas då en person utsätts för förföljelse.

Besöksförbud riktar sig emellertid direkt mot en utpekad förföljare. För den som skall skyddas genom förbudet har åtgärden alltså inte några negativa effekter. Främst därför är det enligt regeringens mening angeläget att frågan om huruvida besöksförbud, eventuellt i kombination med andra åtgärder, är en tillräcklig åtgärd övervägs innan den mer ingripande åtgärden kvarskriv-ning beslutas. Regeringen anser därför att det i 16 § folkbokföringslagen uttryckligen bör anges att kvarskrivning inte bör medges om behovet av skydd kan tillgodoses genom besöksförbud. Detta innebär dock inte något krav på att frågan om besöksförbud skall ha prövats innan kvarskrivning medges.

Bedömningen av om besöksförbud kan anses tillräckligt kräver i de flesta fall en ingående prövning i kvarskrivningsärendet. Besöksförbud innebär förbud för en viss bestämd person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person. Besöksförbud kan således meddelas endast om förföljaren är känd. Därav följer att ett förbud kan vara uteslutet därför att förföljaren i kvarskrivningsärendet inte går att identifiera. Ä ven i andra fall kan prövningen i kvarskrivningsärendet ge vid handen att ett besöksförbud inte räcker som skydd. Om förbud har meddelats och förföljaren överträder förbudet torde det ofta vara klart att besöksförbud inte är tillräckligt för att skydda den förföljde. Självfallet krävs det inte att besöksförbud har prövats och visat sig otillräckligt. I vissa fall går det att förutse att förföljaren säkerli-gen inte kommer att efterkomma ett besöksförbud. Det kan bero på att veder-börande är psykiskt störd, styrs av ett mycket starkt hämndbegär eller av något annat skäl är särskilt fixerad till den som behöver skydd.

Prop. 1997/98:9 Eftersom kvarskrivning inte skall tas till om besöksförbud kan anses vara

en tillräcklig skyddsåtgärd bör skattemyndigheten regelmässigt efterhöra med åklagar- eller polismyndighet om myndigheten har några upplysningar i ärendet. Allmänt kan också sägas att polisens bedömning av den hotsituation som en enskild åberopar alltid torde vara av värde för skattemyndigheten.

Skattemyndigheten bör således genomgående inhämta yttrande från polismyndigheten innan kvarskrivning beslutas. Det är en ordning som också överensstämmer med de rekommendationer som Riksskatteverket har utfärdat.

Utredningen har föreslagit att det i lagtexten tas in en bestämmelse om att kvarskrivning inte får medges om åtgärden med hänsyn till personens förhållanden eller andra omständigheter inte kan antas utgöra en effektiv skyddsåtgärd. Detta mot bakgrund av att kvarskrivning kan bli effektiv endast om den enskilde är beredd att ändra sin livsföring. Enligt regeringens mening bör givetvis ingen skyddsåtgärd tillgripas om den inte kan antas få effekt.

Någon särskild reglering av detta kan dock inte anses nödvändig.

Sekretess

Bedöms besöksförbud vara en otillräcklig åtgärd innebär det inte automatiskt att kvarskrivning skall medges. Innan kvarskrivning medges bör skatte-myndigheten alltid utreda om skyddsbehovet i stället kan tillgodoses genom sekretess. Eftersom kvarskrivning som tidigare nämnts är förenad med vissa olägenheter för den som medges åtgärden är det angeläget att kvarskrivning tillgrips endast när det är nödvändigt. Kvarskrivning bör alltså ske endast om det står klart att folkbokföringssekretessen inte skyddar i tillräcklig om-fattning.

Det som kan föranleda att sekretessen bedöms vara ett otillräckligt skydd mot förföljelse kan t.ex. vara speciella omständigheter i det enskilda fallet.

Exempelvis kan sedvanlig sekretess vara otillräcklig om förföljaren är beredd att med olika medel försöka få ut en adressuppgift hos myndigheter som har tillgång till uppgiften. Därvid måste beaktas hans möjligheter och förmåga att ta del av uppgifter trots sekretessmarkering. Visar det sig att en förföljare på något verksamt sätt har försökt att ta reda på en adressuppgift som behöver skyddas kan det tala för att kvarskrivning behöver tillgripas.

Inom folkbokföringssystemet kan både bostadsadress och särskild postadress registreras. Möjligheten att låta registrera en särskild postadress kan innebära vissa fördelar för den som riskerar förföljelse. Den verkliga postadressen kan således ersättas med en "c/o-adress" eller en "box-adress".

En sådan särskild postadress får genomslag hos bl.a. samtliga myndigheter och enskilda som regelbundet aktualiserar egna register med uppgifter från folkbokföringen. Det är ju också postadressen som många användare av folkbokföringsuppgifter efterfrågar. En särskild postadress kombinerad med sekretessmarkering utgör ett bra skydd mot förföljelse. Vissa myndigheter utanför folkbokföringen registrerar emellertid också den s.k. folkbok-föringsadressen som utvisar på vilken fastighet personen i fråga är bosatt. I sådana fall är det sekretessen och sekretessmarkeringen som utgör skyddet.

Prop. 1997/98:9 En annan fråga i detta sammanhang är den möjlighet att kombinera

kvar-skrivning med sekretessmarkering som ibland används av skatte-myndigheten. När det sker har det antagligen bedömts otillräckligt att skydda endast uppgiften om den förföljde personens adress. Ä ven andra uppgifter än hennes eller hans adress kan ju användas för att spåra personen i fråga.

Särskilt beträffande myndigheter utanför folkbokföringen har det stor betydelse att de båda skyddsåtgärderna kombineras. Om sekretessmarkering inte föreligger får myndigheterna inte den varning som markeringen innebär.

Det kan medföra att exempelvis en försäkringskassa kan komma att lämna ut uppgift om den kvarskrivne personens arbetsgivare. Ytterligare uppgifter kan på liknande sätt användas för att lokalisera en kvarskriven person. Behovet av att kombinera kvarskrivning med sekretess har också påtalats av utredningen och flera remissinstanser. Regeringen anser därför att det finns skäl som talar för att kvarskrivning mer eller mindre regelmässigt kombineras med sekretessmarkering. Därmed stärks skyddet för den enskilde.