Kvinnliga medborgares upplevelse av staden: Veronika

Veronika och jag träffas även vi på Stadsbiblioteket. Veronika är en ung kvinna som tidigare har studerat Genusvetenskap och poängterar även att mitt valda ämne låter intressant. Vi sätter oss vid ett ledigt bord bland barnböckerna och går igenom mina frågor till henne. Veronika heter egentligen något annat.

40

Veronikas vardagliga rörelse innefattar den mellan universitetet och hemmet och även centrum. På helgen så är rörelsen mestadels mellan hemmet och centrum då hon kanske även åker till Marieberg köpcentrum med buss även om det inte händer så ofta. Veronika upplever det offentliga rummet med blandade känslor och hon uttrycker snabbt en ambivalens. Hon säger att hon försöker att röra sig som hon vill, lite för att visa att hon ”skiter i förtrycket”. Dock upplever hon ibland rädsla och undviker även att gå själv när det är mörkt. Hon poängterar att hon inte gillar att anpassa sig och att säger att det offentliga rummet inte är en trygg plats för kvinnor. Hon tycker att det är tråkigt att kvinnor ska behöva vara rädda för att bli överfallna och hålla nycklarna mellan fingrarna när de går hem själva i mörkret. Kvinnor ska inte behöva ha strategier för att undvika att bli överfallna, säger hon.

Jag frågar henne då vilka begränsningar som hon upplever i det offentliga rummet och hon svarar att det har att göra med tryggheten. Veronika upplever att hon inte kan röra sig på vissa platser under vissa tider på dygnet. Hon tar upp mörkret och att vara ensam som två premisser för att rädslan tillkommer. När det kommer till förutsättningar i det offentliga rummet så säger Veronika att hon använder mycket kollektivtrafik och att det är en viktig förutsättning för henne. Hon tycker att det finns goda möjligheter när det kommer till busstrafiken, åtminstone om man bor relativt centralt. Hon säger också att Örebro är en cykelstad och att det inte går att klaga på den aspekten.

Veronika tror absolut att det finns skillnader i hur män och kvinnor upplever det offentliga rummet. ”För det första tror jag inte att män i alls samma utsträckning upplever rädsla och för det andra tror jag att offentligheten och staden mer är deras”, säger Veronika. Hon fortsätter sitt argument genom att säga att i de patriarkala strukturerna som finns i samhället så är män överordnade kvinnor. Kvinnor är rädda för att bli våldtagna av män där bilden av ”den fula gubben” har blivit inprintad sedan barnsben, säger Veronika. Hon säger att om kvinnans plats länge har varit hemmet så måste ju mannens plats vara offentligheten och på så sätt är väl det offentliga rummet mer främmande för kvinnor. Veronika återgår sedan till kvinnors rädsla vilket hon tror ändå är den största skillnaden. Hon tror även att skillnaden beror på att kvinnor är rädda för att bli våldtagna vilket är en oerhörd kränkning mot den kroppsliga integriteten. ”Det handlar om makt över kvinnors kroppar, något som jag skulle vilja påstå härstammar från patriarkala föreställningar”, säger Veronika.

Veronika vill gärna säga att det offentliga rummet är en trygg plats för henne eftersom det oftast är det. Hon har aldrig blivit utsatt för något i det offentliga rummet och hon rör sig dagligen mellan platser. Dock uttrycker hon att hon upplever rädsla när det är mörkt och då hon är själv. Det är då hon börjar tänka på våldtäktsmän och ”allt sådant”. Mycket av dessa förställningar har nog mycket att göra med media, säger Veronika. Hon säger återigen att det är tråkigt att hon ska behöva oroa sig som kvinna eftersom alla egentligen har lika stor chans att bli utsatta för rån eller annat våld. Det är rädslan för våldtäkt som det inte går att komma bort ifrån, det finns alltid en hotbild.

Jag frågar henne om hon tycker att staden är tillgänglig för henne och hon svarar ja. Hon tycker att det finns bra bussförbindelser och cykelbanor. Om hon vill ta sig längre ut, exempelvis till Marieberg så finns det alltid en buss att ta. Även om hon ibland önskar att platser var närmare och staden inte var så uppdelad så tycker hon ändå att alla platser är tillgängliga för henne att ta sig till. Det viktigaste i hennes vardagsliv är kollektivtrafiken och att det finns bussar som går regelbundet till de platser i staden som hon ska åka till. Sedan

41

tycker hon även att det är viktigt med att ha nära till allt, exempelvis affärer för att handla mat.

När jag frågar Veronika om hon någonsin har deltagit i ett samråd i en planprocess så skrattar hon och säger nej. Hon fortsätter genom att säga att hon knappt visste vad ett samråd var för något innan jag förklarade det för henne i inledningen av intervjun. Hon säger att hon inte ens vet hur hon skulle kunna medverka i ett samråd eftersom hon inte vet hur hon ska ta kontakt. Hon säger att hon aldrig har sett en inbjudan. ”Det kanske har funnits i tidningen eller på internet men jag har väl aldrig haft mina ögon öppna för det tidigare”, säger Veronika. Hon säger att genom att se det mer tydligt och att medborgares medverkan faktiskt kan påverka planeringen så kanske hennes deltagande skulle öka. Hon säger att möjligheten att ge synpunkter måste synas mer, exempelvis genom att vara på offentliga platser och informera människor aktivt under en helg.

Intervjun avslutas genom att Veronika får beskriva hennes utopiska bild av staden. Hon säger att hennes stad definitivt skulle vara mindre segregerad. Samhället skulle inte vara lika uppdelat i olika platser. I ett sådant fall skulle även allt komma närmare varandra, menar Veronika. Kvinnor och män ska i Veronikas goda stad även vara trygga och känna sig säkra. Framförallt ska kvinnor inte behöva uppleva rädsla föra att bli våldtagna av ”fula gubbar” säger Veronika och skrattar i allvarets stund. Slutligen säger Veronika att om staden var mindre segregerad och att man istället såg den som en helhet så skulle nog den närvaro som bildas bidra till trygghet. Att människor beblandas och att platser fylls med arbetsmöjligheter, affärer och bostäder, det bidrar nog till trygghet och en mer hållbar framtid, säger Veronika.