Läkemedelsbehandlingar

De medicinska behandlingarna är grundade ur ett biomedicinskt perspektiv och lika så behandlar sjukdomarna som biologiska störningar i kroppen. Idag finns det likt tidigare nämnts inget medicinskt botemedel för själva sjukdomarna som har granskats, vad som istället är målet för medicineringen är de olika symptomen som sjukdomarna ger (Läkemedelsverket, 2016, s.31).

Likt Flygare argumenterar så har biomedicinen strävat efter att ge objektiv och empirisk kunskap kring psykisk ohälsa, dock är kunskapen bakom läkemedelsbehandlingarna tydligt bristfällig, vilket framförs i både SBUs granskningar och Läkemedelsverkets

35 rekommendationer (Läkemedelsverket, 2016, s.31; SBU, 2015, s.1; SBU, 2005, s.1). Man vet inte riktigt vad den biologiska faktorn bakom sjukdomarna är mer än en slags biologisk känslighet som kan resultera i en psykos i kombination till sociala påfrestningar och trauman. På grund utav detta kretsar läkemedelsbehandlingen inte kring att bota sjukdomarna. De fokuserar istället på att hjälpa patienterna att fungera med sina sjukdomar samt att förebygga återfall, vilket med kroniska sjukdomar kommer att innebära en livslång medicinsk behandling (Läkemedelsverket, 2013, s.18)

Biomedicinen används i fallen med läkemedelsbehandlingar som en metod för att kemiskt och biologiskt ändra patienternas beteende. Likt Roses argument är det en molekylär intervention för att få vissa effekter i beteendet hos människor, där den mänskliga kroppen rent biologiskt står centralt som objekt för förändringen (Rose, 2007, s.199). Behandlingen är en form av biomakt då det handlar att bota de känslor och det beteende mönster som är klassat som symptom, för att patienterna ska bli mer funktionsdugliga och kunna leva som vanligt i samhället. Genom klassificeringen av DSM-5 har de känslor som nämnts i kriterierna blivit klassade som symptom för sjukdomen, och biopolitiken har därmed delat upp känslor i två grupper varav vissa är klassade som sjukdomar eller symptom. Genom medicineringen kan man behandla och ta bort de anormala känslorna och beteendena, vilket leder till att patienterna passar in i normen igen och återigen kan fungera i samhället (Foucault, 2004, s.80; Foucault, 1987, s.207f). I samband med det är även Läkemedelverkets och SBUs rekommendationer är byggda genom biopolitiken då läkemedlen är godkända och legitimerade på grund utav tester och statistikföring av effekterna av medicineringen.

6.3.2

DBT & KBT

Den kognitiva beteendeterapin är en relativt ny terapiform som inleddes med den klassiska beteendeterapin under 1950- och 60-talen. Efter det kom den kognitiva terapin under 1970- och 80-talen. Det var dock under 1990- och 2000-talen som den senaste formen utav KBT utvecklades, som idag behandlar de flesta typer av mänskliga livsproblem, allt från psykiska sjukdomar till övervikt (Kåver, 2006, s.9ff).

Tanken bakom KBT och DBT sammanfattas enkelt med idén om att det krävs mer än bara samtal inom terapin. KBT har istället utvecklats i en slags kontrast till den traditionella psykodynamiska terapin, som länge varit den dominerande metoden inom terapin. Ett konkret exempel på skillnaden mellan KBT och psykodynamisk terapi är synen på den

36 verbala processen i de olika terapiformerna. Inom den psykodynamiska terapin är det språket, orden och talet som är den läkande faktorn. KBT skiljer sig åt då det inom denna formen är beteendet som är roten för läkandet. Nya beteenden leder till nya erfarenheter. Det handlar om att lära patienten att reagera olika gentemot olika situationer. Detta görs genom olika metoder, exponeringsbehandling, beteendeexperiment, rollspel, beteende aktivering med fler (ibid, s.238ff.).

KBT och DBT är en terapiform som handlar om att genom ord, tankar och beteendet lära patienter att både stå ut och reglera sina känslor, vilket har en stor koppling till den disciplinerande makten som Foucault argumenterar för. Genom KBT kan läkarna lära patienter att agera på ett visst sätt för att bota de beteenden och känslor som är klassade som symptom. Tillskillnad från biomedicinen som angriper beteendena biologisk så används KBT för att ändra beteendet ur ett sociologiskt perspektiv, och patienten lär sig hantera de sociala påfrestningarna som orsakar den psykiska störningen (Flygare, 1999, s.128). Det handlar om att genom KBT lära sig att kontrollera sina känslor för att individen ska kunna fungera i samhället, med andra ord kunna passa in och kontrollera sitt beteende inom samhällets normer (Foucault, 1987, s.207f).

6.3.3

Öppenvård & tvångsvård

Patienter med ett självskadebeteende, vilken är en gemensam nämnare i valda diagnoser, är en svårbehandlad patientgrupp. Behandling av detta beteende anses allmänt bör ske i öppenvården. Den huvudsakliga orsaken till varför patienterna bör behandlas i öppenvården är att det anses finnas en risk för att institutionella faktorer kan förvärra självskadebeteendet, men också då detta beteendes anses smitta. Skulle det bli nödvändigt med en inläggning av en patient så bör vårdtiden bli så kort som möjlig och gjord i kombination med en vårdplan (SBU, 2015, s.1ff). Här återanvänds karantänlogiken fast i detta fall är det sjuka som måste separeras från sjuka. Vid självskadebeteende är det inte längre resten utav samhället som måste skyddas, då de inte löper någon risk att bli smittade, här är det istället andra sjuka som måste skyddas från patienten (Foucault, 2003:A, s.254f).

Det finns flera olika förutsättningar för att en patient ska bli tvångsintagen. Första och huvudsakliga förutsättningen är att det endast får göras om patienten lider av en allvarlig psykisk sjukdom och på grund utav detta psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden har ett oundvikligt behov av psykiatrisk vård som inte kan tillgodoses på annat sätt, samt om

37 patienten på grund utav sitt psykiska tillstånd behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ge nödvändig psykiatrisk vård. En annan förutsättning för tvångsvård är om patienten inte genom individuellt anpassad information kan förmås att frivilligt medverka till vård. Om patienten motsätter sig förslagen vård, eller att det på grund utav patientens psykiska tillstånd finns en grundad anledning att anta att vården som förslås inte kan ges med patientens samtycke (Lag 1991:1128). Denna bedömning kan sättas i relation till både Agamben och Foucault i deras teorier om rasism och biomakt. Genom biomedicinen har känslor som nämns blivit objekt för biologiska aspekt, och psykiskt sjuka individer blir där med klassificerade som en biologisk underlägsen grupp. I relation till denna underlägsenhet görs sedan en bedömning om individen i frågan är kapabel till att ta sina egna beslut. Denna process handlar likt Agamben teorier om att biologi används som ett medel att reducera individer till Zoe, på grund utav patientens sjuka tillstånd tas deras egen vilja ifrån dem och de reduceras till bara levande kroppar där beslutet om dem ligger i psykiatrins makt (Agamben, 1998, s.47f).

Ytterligare argumenterar lagen för en viss fara i samband med frihetsberövandet, då detta legitimeras om patienten till följd av sin psykiska störning kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon annan (ibid). Här används samma form av legitimering kring säkerhet som Foucault argumenterar för, inte bara för patienten, utan för samhället. De psykiskt sjuka ses på grund utav sin sjukdom som biologisk underlägsen, vilket kopplas till Foucault argument för rasism. Denna rasism kan sedan användas utav staten som legitimering för tvångsvården, då uppfattningen om psykiskt sjuka ser dem som ett hot mot både dem själva samt mot samhället. Likt Foucault argumenterat för så är detta förhållande mellan staten och olika grupper är alltså varken ett politiskt eller militärisk förhållande, utan är ett biologiskt förhållande (ibid, s.254f).

38

6.4

Diskussion

Statistikföring Kunskap om befolkningen Diagnoser Terapi (KBT/DBT) Läkemedelsbehandlingar

De två huvudsakliga behandlingsformerna som har identifierats analysen är alltså psykodynamisk terapi (KBT) och läkemedelsbehandlingar. Terapin behandlar psykiska sjukdomar ur ett psykoanalytiskt och sociologiskt perspektiv, och behandlingsformen behandlas utifrån – in. Den psykoanalytiska modellen utgår ifrån att psykiska sjukdomar är bundna till både biologiska och sociala faktorer och menar att en felorganisering i psyket kan vara ett resultat av en obalans av biologiska driftimpulser och moraliska påbud (Flygare, 1999, s.130). KBT behandlingar angriper den sociala aspekten av denna obalans i psyket då patienten lär sig att bearbeta och kontrollera de sociala påfrestningarna. KBT har även ett stort sociologiskt infallsätt som metod då det sociologiska perspektivet ser patienten som påverkad av andra men även som ett objekt som påverkar andra (Flygare, 1999, s.135). Här är relationen mellan läkaren och patienten viktig då KBT fokuserar på att lära patienten att hantera de sociala påfrestningarna.

Behandlingsformen är en teknik som verkar genom att lära patienter att styra sitt eget beteende och styra sina symptom för att kunna kontrollera sig själv i samhället. Som Foucault argumenterar så tar den disciplinerande makten sig form i normer. Eftersom psykiskt sjuka individer skiljer sig från normen så används KBT som en maktteknik för att lära patienterna att agera rätt utefter normen. Det används som teknik för att på patienterna att styra sig själv och sitt eget beteende utefter denna uppfattning om normalitet, patienterna är därför med inte bara som objekt för disciplinen utav även som subjekt för makten, då de själv är med och upprätthåller normen och sitt beteende (Foucault, 1987, s.207f). Behandlingsformens är

39 också en form av biopolitik då metoden innefattar att patienten blir statistiskt beaktad för att kunna kartlägga om de olika övningarna inom KBT fungerar eller inte (Foucault, 2004, s.80).

Till skillnad från KBT så fungerar läkemedelsbehandlingarna inifrån – ut. Biomedicinen angriper psykiska sjukdomar på en molekylär nivå och behandlar känslorna som en kemisk obalans i psyket. Känslor och beteende blir därmed reducerade till biologiska processer, och likt Roses argument öppnas känslor upp på en molekylär nivå (Flygare, 1999, s.121; Rose, 2007, s.1999). Läkemedelsbehandlingar är ett klart exempel på biopolitik, då det rent konkret handlar om att ändra den kemiska obalansen för att ändra patienters beteende. Läkemedelsbehandlingarna handlar inte om att bota sjukdomarna, då det idag inte finns något botemedel för de, det handlar om att på ett biologiskt sätt kontrollera symptomen för sjukdomarna, det vill säga ändra människors känslor och beteende som är klassificerade som symptom och sjukdomar.

En viktig komponent för att legitimera dessa metoder är kunskapen bakom sjukdomarna. Det är då DSM-5 och SBU granskningarna som är av stor vikt inom psykiatrin, vilka båda två har spår av biopolitiska aspekter. DSM-5 är resultatet av befolkningsorienterade studier av förekomst av sjukdomar i populationer, och denna klassificering av diagnoser har varit med och bidragit i utvecklingen av den molekylära synen på psykisk ohälsa (Rose, 2007, s.199). SBU grundar sina ståndpunkter och sina rekommendationer baserat på tidigare undersökningar inom psykiatrin. Tittar man närmre på deras granskning så är den också av en biopolitik karaktär då mycket utav kunskapen är baserad på statistikföring av olika metoder, där man granskat vilka olika metoder det är som fungerar (SBU, 2005,s.8f; SBU, 2012, s.566f; SBU, 2015, s.29ff). Vad som är intressant med SBU är att deras rapporter använd som evidens för de metoder som används, trots att det tydligt klargörs att det råder en stor kunskapsbrist i området.

Metoderna som använd inom psykiatrin är teknologier för att bota symptomen för de olika diagnoserna. Med detta ges patienterna en möjlighet att fungera i samhället, men fungerar inte det inte så har de ingen rätt till samhället. Vad institutionen gjort är att de har givit dem medel till att få tillgång till samhället, men ingen total rätt till samhället. Det är här rollen för tvångsvård spelar in, och gestaltar den suveräna, direkta makten över patienterna. Vad medikaliseringen har gjort är som nämnts att det har reducerat våra känsloliv till biologiska processer, där psykiskt sjuka är en biologisk underlägsen grupp. I relation till Agambens teorier fungerar behandlingarna inom psykiatrin som en länk mellan Zoe och Bios, där man kan reducera psykiskt sjuka individer till Zoe, då de på grund av deras sjukdomar inte har förmågan

40 till Bios, det goda livet (Agamben, 1998, s.47f). Att reducera patienterna till Zoe skapar i sin tur en legitimitet för särbehandling, det innebär att vi som människor har rätt till rättigheter, men att vi kan få våra rättigheter tagna ifrån oss om vi skulle reduceras till Zoe. Skulle en patient av olika orsaker inte motta behandlingen för deras psykiska tillstånd, och därmed bli reduceras till Zoe, så tas deras rätt till samhället ifrån dem och det ges en legitimitet för tvångsvård.

7 Slutsats

Fallstudien har utifrån de tre valda diagnoserna granskat vilka biopolitiska aspekter som används inom psykiatrin för att kunna svara på följande forskningsfråga:

Hur gestaltas kunskap och makt i psykiatriska behandlingar i Sverige?

7.1

Slutsats

Idag använder psykiatrin flera olika behandlingar för olika sorters psykisk ohälsa. Inom de diagnoser som valts att granska förekommer huvudsakligen två former utav behandlingar, en psykodynamisk metod och en rent biologisk baserad metod. Detta är KBT behandlingar av olika slag och läkemedelsbehandlingar. Dessa former av behandlingar demonstrerar två olika former utav biomakt. Genom läkemedelsbehandlingar kontrolleras beteende rent kemiskt och biologiskt, och genom KBT behandlingar användes en disciplinär form av makt för att lära patienterna att agera och kontrollera sitt beteende på ett visst sätt, med mål att få patienterna att fungera i samhället.

Bakom dessa metoder och behandlingar existerar det en kedja av biopolitiska medel som har lett fram till dessa beslut. Den aspekt som är mest relevant för metoderna psykiatrin använder idag är den empiriska kunskapen om psykiska sjukdomar. Idag utgår psykiatrin från manualen DSM-5 som används globalt som mall för att diagnostisera psykiska sjukdomar. Denna manual är resultatet av biopolitiken som fördes i USA innan andra världskriget där regeringen via folkomräkningar gjorde befolkningsorienterade studier om sjukdomsstadiet i landet, varav psykisk ohälsa var inräknad som komponent. Statistiken har sedan utvecklats till att idag ta sig form som DSM-5. En annan viktig aspekt inom den svenska psykiatrin är SBU, som genom att granska forskningsområdet tar beslut över den empiriska

41 evidensen för olika sjukdomar och dess behandlingar. Precis som med DSM-5 är även forskningen som SBU granskar huvudsakligen byggd på biopolitiska aspekter då de har fört statistik och testat olika behandlingar för att komma fram till sitt resultat.

Biopolitiken har använts som medel för att skapa en kunskap kring psykisk ohälsa, denna kunskap har i sin tur lett till olika behandlingsformer som innefattar olika aspekter av biomakt. Det är medel som ges till patienten för att kontrollera symptomen för de olika sjukdomarna, så att patienten ska kunna fungera i samhället. Skulle fallet vara att individen inte mottager behandlingen på grund utav olika orsaker så används den biopolitiska aspekten för att legitimera tvångsåtgärder som exempelvis slutenvård. Psykiskt sjuka individer har i och med detta ingen rätt till själva samhället. Vad psykiskt sjuka har rätt till är medel till att fungera i samhället, men skulle dessa medel inte fungera så finns det en legitimitet till att frihetsberöva dem. Både för deras egen säkerhet, men även för samhällets skull. I samband med detta resultat kan man argumentera att teknologierna används som medel för att uppfylla principen om ett faktisk deltagande och inkludering av alla personer som nämns i konventionen för personer med funktionsnedsättning. Dock är denna inkluderingen inte absolut vilket visas av tvångsbehandlingarna som används på patienterna som på grund av olika anledningar inte mottar behandlingarna.

7.2

Vidare forskning

Med anledning av avgränsningen som gjorts för denna granskning hade en vidare forskning kunnat bygga vidare på Foucault teorier och slutsatserna för denna studie. Här föreslås en vidare forskning inom samma ram fast på andra exempel än vad som gjorts i denna studie. Detta för att kunna bredda generaliseringen.

Utöver det hade det varit intressant att granska hur teknologierna inom psykiatrin sprider sig till andra aspekter av livet, då det sker en stor ökning av medikaliseringen av livet och då KBT växer i världen och används för att behandla många beteenden, inte bara psykisk ohälsa längre.

42

8 Bibliografi

Agamben, G. (1998). Homo Sacer: Sovereign Power and Bare Life. Stanford: Stanford University Press.

American Psychiatric Association. (2013). Diagnostic and statistical manual of mental

disorders: DSM-5. 5. Ed. Arlington, VA, American Psychiatric Association.

American Psychiatric Association. (2018). DSM History. American psychiatric

association, (https://www.psychiatry.org/psychiatrists/practice/dsm/history-of- the-dsm), [Hämtad: 2018-05-07].

Béhague, D.P. (2009). “Psychiatry and Politics in Pelotas, Brazil: The Equivocal

Quality of Conduct Disorder and Related Diagnoses” Medical anthropology

quarterly, Vol. 23, No. 4, pp. 455-482.

Brante, T. (1993). ”Den sociala konstruktivismen inom medicinsk sociologi och

teknologistudier” Vest, Vol. 6.

Brown, T.E. (2016). Ett nytt sätt att se på adhd hos barn och vuxna: brister i exekutiva

funktioner. Lund: Studentlitteratur.

Conrad, P. (2007). The medicalization of society: on the transformation of human

conditions into treatable disorders. Baltimore, Md.: Johns Hopkins University

Press.

Craddock, N. & Sklar, P. (2008). “Genetics of bipolar disorder: successful start to a long

journey” Trends in Genetics Vol.25 No.2.

Denscombe, Martyn. (2014). The good research guide: for small-scale social research

projects. 5th ed. Maidenhead, England: McGraw-Hill/Open University Press.

Dryler, H. (1993). ”Flyttningar, socialt stöd och psykisk ohälsa / Internal migration, social

support and mental illness” Sociologisk Forskning. Vol. 30, No. 1.

Ek, H. & Eriksson, R. (2016). ”Diagnos- och behandlingskarriärer inom barn- och

ungdomspsykiatrin – en studie av 20 ungdomar som inte går till skolan”

Socialmedicinsk tidskrift, Vol. 93, No. 6.

Flyckt, L. & Hed, S. (2014). ”Antipsykotisk läkemedelsterapi vid schizofreni – nya riktlinjer” Läkartidningen, Vol. 40.

43 Flygare, Erik (1999). Den psykiatriska problematiken och den problematiska psykiatrin:

sociologiska perspektiv på mental ohälsa. Diss. Örebro: Univ.

Foucault, M. (2008). Diskursernas kamp. Eslöv: Brutus Östlings bokförlag Symposion. Foucault, M. (2000). Essential works of Foucault, 1954-1984. Vol. 3, Power. New York: The

New Press.

Foucault, M. (1978). The history of sexuality. Volume 1, An introduction. First American Edition New York: Pantheon Books.

Foucault, M. (1988). Madness and civilization: a history of insanity in the age of reason. [New ed.] New York: Vintage.

Foucault, M. (2004). Right of Death and Power over Life. In: Violence in War and Peace: An

Anthology, Nancy Scheper-Hughes and Philippe Bourgois (eds.), 79-82. Oxford:

Blackwell Publishing.

Foucault, M. (2003:A). Society Must Be Defended: Lectures at the College de France, 1975-

76. New York: Picador.

Foucault, M. (2003[1973]:B). The birth of the clinic: an archaeology of medical perception. London: Routledge.

Foucault, M. (2002). Vetandets arkeologi. Lund: Arkiv.

Foucault, M. (1987). Övervakning och straff: fängelsets födelse. Lund: Arkiv.

Karlsson, P. & Lundström, T. (2015). ”ADHD på kartan: om geografiska skillnader i

medicinering till barn och unga” Socialmedicinsk Tidskrift, Vol. 92, No. 5.

Kåver, A. (2006). KBT i utveckling: en introduktion till kognitiv beteendeterapi. 1. utg. Stockholm: Natur och kultur.

Lag 1991:1128. Om psykiatrisk tvångsvård.

Lieb, K., Zanarini, M.C., Schmahl, C., Li-nehan, M.M & Bohus, M. (2004). “Borderline

personality disorder”, Lancet, Vol. 364.

Läkemedelsverket. (2016). ”Information från Läkemedelsverket” Information från Läkemedelsverket, Vol. 27, No. 4.

Läkemedelsverket. (2013). ”Läkemedelsbehandling vid schizofreni -

44 Ottosson, J-O. (2003). Psykiatrin i Sverige: vägval och vägvisare. Stockholm: Natur och

kultur

Regeringens skrivelse 2008/09:185. En politik för personer med psykisk sjukdom eller

psykisk funktionsnedsättning.

Rose, N.S. (2007). Politics of life itself: biomedicine, power, and subjectivity in the twenty-

first century. Princeton: Princeton University Press.

Rylander, G. (1949) ”Svenska Psykiatriska Föreningen: Erfarenheter av lobotomi som

behandlingsmetod vid psykiska sjukdomstillstånd” Nordisk Psykiatrisk

Medlemsblad, Vol. 3, No. 1.

SBU (2015). Behandling av självskadebeteende inom psykiatrisk heldygnsvård. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering

SBU (2005). Dialektisk beteendeterapi (DBT) vid borderline personlighetsstörning. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social utvärdering SBU (2012). Schizofreni. Läkemedelsbehandling, patientens delaktighet och vårdens

organisation. Stockholm: Statens beredning för medicinsk och social

utvärdering

Socialstyrelsen. (1999). Välfärd och valfrihet? slutrapport från utvärderingen av 1995 års

psykiatrireform. Stockholm: Modin-tryck.

The UN (2006) Convention of the rights of persons with disabilities. General assembly of the United Nations

Xu, Q., Wu, X., Xiong, Y., Xing, Q., He, L. & Qin, S. (2013). “Pharmacogenomics can improve antipsychotic treatment in schizophrenia”, Frontiers of medicine, Vol. 7, No. 2.

In document Mental ohälsa och den psykiatriska institutionen - En fallstudie av den svenska psykiatrin (Page 39-49)