Vissa skillnader i tillämpningen har kunnat urskiljas i och med undersökningen. Försiktighetsprincipen genomsyrar samtliga företags ageranden och ställningstaganden vid redovisning av FoU. Alla företag utom ett har under året kostnadsfört alla FoU-kostnader och motiverat detta på olika sätt. Ett generellt intryck är att aktivering av kostnader som tidigast är aktuellt i fas III och i vissa fall inte ens då. En återkommande anledning till svårigheterna med redovisning av FoU ligger i svårigheten att bedöma framtida kassaflöden. Flera av företagen hänvisar till att de redovisar FoU som en tillgång i verksamheten endast om kriterierna är uppfyllda enligt IAS/IFRS. En förklaring utöver detta är nödvändig, då reglerna är långt ifrån självklara. I flera fall har denna önskvärda förklaring uteblivit i årsredovisningarna. Det kan tänkas bero på konkurrensskäl eller på att värderingen och redovisningen av FoU är en kontroversiell och mångtydig uppgift som är långt ifrån enkel och att företagen därför helst förklarar så lite som möjligt för att försäkra sig om att de inte går ut med felaktig information.
Levi et al (2010) hävdar att läkemedelsbranschen inte gärna går ut med mer information än vad som är nödvändigt. Undersökningen visar att påståendet har en viss substans och att redovisningen av FoU inom läkemedelsbranschen ger allt annat än en rättvisande bild. Ett antal av företagen har medvetet valt att inte presentera all tillgänglig information kring pågående forskningsprojekt. Agerandet motiveras av konkurrensmässiga skäl. Det är märkligt att företagen i så liten utsträckning aktiverar sina kostnader för FoU. En intressant fråga är varför företagen inte tror mer på sina projekt. Enligt vår uppfattning kan det tänkas vara så att företagsledarna i verkligheten tror mer på projekten än vad årsredovisningarna visar, men att företagen finner det enklast och minst riskfyllt att falla in i ledet och följa den praxis som är etablerad inom branschen.
5.5 Risk
Eftersom sex av elva företag går med förlust är investerarnas risk förhållandevis hög. Både Moehrle & Walter (2008) och Nickisch et al (2009) har identifierat läkemedelsbranschen som en mycket riskfylld bransch. Nickisch et al (2009) hävdar att företagen i en riskfylld miljö samtidigt har fullt upp med att upprätthålla hög lönsamhet inom företagen. Undersökningen visar att de flesta företagen inte har lyckats leverera ett tillfredställande resultat
28
under det gångna året. Det är i sammanhanget uppenbart att flera av företagen kommer behöva genomföra nyemission inom en snar framtid för att kunna fortsätta med verksamheten. Det tycks vara på detta sätt som företagen med fokus på läkemedelsutveckling överlever fram till dess att de lyckas etablera sig och generera vinster.
Av undersökningen framgår att en majoritet av företagen har projekt i sin portfölj som befinner sig i fas III. Många av företagen förlitar sig på ett förhållandevis lågt antal projekt som således resulterar i låg diversifiering i portföljen. Resultatet ligger i linje med det resonemang som Nickisch et al (2009) för. En tänkbar anledning till att projekten generellt sett är få är att tekniken hela tiden utvecklas och företagen på så vis kan satsa på ett färre antal projekt och fortfarande ha en god chans att lyckas. En anledning till att sannolikheten för att misslyckas är så hög, kan vara att företagen helt enkelt inte vågar satsa tillräckligt mycket för att kunna förvalta en bred och väldiversifierad forskningsportfölj.
Case (2010) har kommit fram till att företagsledarna har en tendens till att överskatta sannolikheten för att ett projekt lyckas och att de flesta personer tror på att ta risker men ändå helst undviker att ta risker. Riskbenägenheten framgår av att alla företag har ett flertal projekt och det faktum att risker undviks är tydligt i redovisningen av FoU. Det tycks ha utvecklats till någon form av praxis att i huvudsak kostnadsföra FoU inom läkemedelsföretagen, trots att syftet med IAS/IFRS är det motsatta.
Endast ett av företagen har valt att aktivera kostnader för FoU, trots att ett flertal företag bedriver projekt som befinner sig i fas III och ibland är på väg att lanseras. Ofta dröjer det en tid innan nya upptäckter inom forskningen etablerar sig bland företagen och det kan mycket väl vara så att resultatet visar sig i framtida årsredovisningar.
Då endast ett av företagen har lyckats skapa tillgångar av sina investeringar kan det tyckas lite märkligt att de undersökta företagen sammanlagt har satsat 35 592 MSEK på FoU under verksamhetsåret 2009.
5.6 Värdering
Ett tydligt mönster som visat sig i och med undersökningen är att företagen i stor utsträckning baserar sitt agerande på försiktighetsprincipen. Det kan tyckas lite märkligt, eftersom IAS/IFRS är till för att företagen ska beskriva sin
29
verksamhet i termer av verkligt värde. I sammanhanget bör nämnas att värdering av den här sortens tillgångar är en mycket svår uppgift. Katz & Olsens (2008) resonemang styrker detta, då de hävdar att verkligt värde är relaterat till marknaden och att företagen måste ta hänsyn till alla tänkbara faktorer, inte endast de som går att sätta ett penningvärde på. Eftersom många läkemedel är helt nya finns det ingen aktiv marknad för den sortens tillgång. Det försvårar jämförbarheten och värdering med hjälp av jämförelser blir då inte aktuell. En grundlig och utförlig förklaring till hur företagen hanterar värderingen skulle vara en önskvärd komponent i samtliga läkemedelsföretags årsredovisningar.
Shortridge (2004) hävdar att företag som hanterar en stor andel immateriella tillgångar inte har insett tillgångarnas värde för företaget, i alla fall inte i redovisningshänseende. Det här framgår tydligt av undersökningens resultat, eftersom flertalet av företagen har ett börsvärde som i stor utsträckning överstiger det redovisade värdet. Marknaden tar hänsyn till alla tänkbara faktorer som påverkar företagens värden medan företagen är väldigt försiktiga och endast redovisar det som med oerhört hög säkerhet kan tänkas generera vinst.
30
6 Slutsats och reflektion
De begränsande faktorer som identifierats i och med undersökningen är i huvudsak att regelverket är för invecklat, riskerna är för höga och att ovissheten om framtida resultat är för stor.
Företagen tenderar till att vara mycket försiktiga vid redovisning av FoU. Kostnader för FoU aktiveras i så gott som obefintlig omfattning trots att ett flertal av företagen är i slutskedet av sin forskning med vissa produkter.
Läkemedelsbranschen och rådande praxis inom branschen tycks ha stor inverkan på de enskilda företagen. Läkemedelsföretagen tenderar till att redovisa mycket försiktigt och slentrianmässigt.
IAS 38, det huvudsakliga regelverket för redovisning av FoU, har som syfte att få företagen att redovisa sina tillgångar till verkligt värde och ge en rättvisande bild. Avslutningsvis kan konstateras att IAS 38 inte har fått önskvärd effekt på läkemedelsföretagens redovisning.
31