Barn som inte kan leka eller inte får vara med och leka behöver hjälp. Hur skall de leksvaga barnen kunna ta del av leken? Pedagogerna har svarat på hur de tycker att man som pedagog skall arbeta. ”Ett bra sätt att integrera de leksvaga barnen är att ordna mindre lekgrupper för dem. Det är bra om det inte är så många barn samtidigt i leken” menar Anna. Forskaren Wahlström stödjer detta och skriver att ”den grundläggande tanken är att trygghet lättare upplevs i en liten grupp, och att man systematiskt arbetar med övningar som hjälper eleverna att hitta sin identitet, att uppleva trygghet i gruppen, och att stärka sitt självförtroende” (1993:26). På detta sätt kan man som pedagog kanske hjälpa det leksvaga barnet.
Identitetsutvecklingen är som sagt mycket viktig och den sker i stor utsträckning i leken. Att integrera det leksvaga barnet ser Sara som något ”oerhört” viktigt. Sara menar att ”man som pedagog kan marknadsföra det leksvaga barnet positivt och om det alltid är samma barn som inte får vara med får man arbeta för att integrera barnet i leken på bästa sätt givetvis”. Detta kan också vara en bra lösning, men kanske bara för tillfället. Här finns en risk för att det leksvaga barnet kan känna sig mer utanför om man som pedagog alltid ska går in och marknadsföra barnet. Barnet måste få möjlighet att försöka fråga själv vad som gick fel och varför, menar jag. Felix frågade under observationen om han fick lov att vara med och spela landhockey. Vad Felix inte kunde acceptera här var att han inte fick gå in i leken och
bestämma själv vilken position han skulle börja med. ”När ett barn ska ge sig in i en pågående aktivitet krävs för det första en förmåga att se vad som pågår” menar Ytterhus. Det finns enligt Ytterhus två sätt för ett barn att gå in i en pågående lek. ”Den ena är att ställa sig på sidlinjen och titta på, försöka få ögonkontakt med någon av aktörerna i hopp om att bli tillfrågad om man vill vara med eller eventuellt själv fråga om man får vara med”. Yttehus skriver vidare ”det andra sättet är att ställa sig på sidlinjen tills man har överblick över vad som försiggår för att därefter komma med ett konstruktivt initiativ som passar in i den pågående aktiviteten” (2003:41). Barnen som blivit observerade har svårt för detta. Anton stod vid sidan om leken och tittade på när barnen lekte. Han frågade inte om han fick vara med och blev inte inbjuden eftersom de andra barnen inte tycker om att han ska bestämma. Anton tog sin chans när han såg att flickan skulle gå iväg och hämta en spade till kvasten hon hade. Anton gick sedan in för att provocera barnen med vilje, han gick bort till ett av planens mål för att slå kvasten i det. Detta gjorde han för att få uppmärksamhet och visa sin position.
Han vill bestämma. Pojkarna som också var med i leken sa inget, antagligen för att de är rädda för honom.
Leksvaga barn behöver leken ännu mer än andra barn, tror jag, eftersom det delvis är i leken som barnen utvecklar sin identitet. Wahlström skriver att ”det är i samspelet mellan
människor, som jag kan bli tydligare för mig själv och andra”. Wahlström talar också om vad som kan hända om barnet inte känner sig delaktig i leken. ”Om jag inte känner delaktighet, kommer jag på något sätt att skapa en illusion av detta genom att skapa konflikter, påverka min omgivning destruktivt eller helt enkelt sabotera” (1993:32). På detta vis uppförde sig de leksvaga barnen jag har observerat. Både vid första och andra tillfället kunde jag se att pojkarna saboterade för de övriga barnen i leken. Detta gjorde pojkarna med flit, de visste precis vad de skulle göra för att få de andra barnens uppmärksamhet och de blev också synliga. Lina gjorde samma sak. Hon bestämde att hon själv skulle starta en egen hårsalong och bröt den redan påbörjade leken för detta. Lina fick inte som hon ville från början och det slutade med att hon blev ”taskig” mot sina kompisar och gick och surade i ett hörn. Anna menar att ”det är bra om pedagogerna pratar med barnen om att ge och ta, det kan vara så att ett barn inte förstår detta och vill bestämma hela tiden”. Anna tycker det är viktigt att barnen förstår detta när de leker. Det som de leksvaga barnen här i undersökning upprepat möter hos de andra barnen är ständigt negativa bilder av den egna identiteten.
Att samtala är ett sätt att integrera leksvaga barn i leken. Förutom detta kan man som pedagog ordna olika lekgrupper, stora som små. ”Jag arrangerar lekar där alla barnen kan vara med och leka t ex. ”under hökens vingar”. Leka ”sidan om lekar” är bra ex. kurra gömma och pjätt. Då är barnet med i leken utan att behöva avslöja sig”. Detta är Malins sätt att integrera de
leksvaga pojkarna i leken. När barnen leker t ex kurra gömma är bara det barnet som ska finna de andra barnen som är synligt, de övriga barnen i leken har samma roll, nämligen att de ska gömma sig. Malin menar också att man som pedagog kan hjälpa barnet att synas genom att låta barnet göra saker det är bra på, barnet kan då använda sig av olika redskap. ”Jag tror främst att man ska ge barnen redskap att leka med. Ta fram det barnen är bra på genom att låta dem göra det de är bra på”. På detta vis kan barnen träna att leka, då finns där ett eller flera redskap mellan barnen som gör att leken riktas mot dessa istället för mot varandra. Barnen behöver inte leka med varandra i den bemärkelsen att de personligen tar på sig olika roller, de kan leka med redskapen istället. Malin tycker att alla barn skall få beröm för sitt arbete. Detta tycker hon skall ske inför klassens elever så att de övriga barnen kan se vad
kompisarna är bra på. Liljegren kompletterar med att det gäller också att ta vara på barnets intellektuella extraförmågor och skriver att ”med resurser i form av intellektuella och
praktiska redskap, och genom att samspela med andra i olika kollektiva verksamheter, kan vi nyttja de begränsade förutsättningar naturen gett oss som enskilda fysiska varelser med häpnadsveckande resultat” (2001:98). När samspelet mellan människor fungerar skriver Liljegren att detta ”utvecklar fysiska, psykologiska, sociala, andliga – och personliga egenskaper”.