Lärande och adaptivitet

I samtliga pilotprojekt har det initierats olika former av processer som går tvärs emot traditionella sätt att arbeta med förvaltning av naturvärden. Detta har skapat möjligheter för deltagarna att möta nya perspektiv på frågor om naturresurser. Vi har träffat tjänstemän som blivit positivt överraskade över den kunskap, det engagemang och ansvar som skärgårdsbor känner för sin bygd. Vi har också träffat kommunala planerare som fascinerats över att de sitter på information och statistik som länsstyrelsen saknar och skärgårdsbor som berättat att de lärt sig skilja på kommunala och statliga myndigheter och deras respektive roller. Samarbete av det slag som pilotprojekten initierat ger alltid möjlighet för dem som deltar att lära, det är något man ”får på köpet”, när man samverkar över sektors- och perspektivgränser.

Även om underlaget för att göra en grundlig analys över lärandepotentialen i de olika piloterna är bristfälligt, finns det skäl att diskutera lärandet eftersom detta är en viktig aspekt av ekosystemansatsens strävan att uppnå en adaptiv förvaltning.

Generellt tror vi att användningen av MIRADI haft stor betydelse för att öka möjligheten att lära i piloterna, inte i jämförelse med andra mjukvaruprogram, men i jämförelse med en situation där man inte haft några verktyg alls1_.

Vår bedömning är att MIRADI ger struktur åt diskussioner om naturvärden och vad som påverkar och gynnar dem på ett sätt som gör det möjligt för olika perspektiv att komma till tals, åtminstone teoretiskt. Programmet har bidragit till att aktörer temporärt har haft möjlighet att skjuta undan motstridiga intressen och värderingar och lyfta sakfrågorna i syfte att klarlägga och förstå hur biologiska aktiviteter och aspekter hänger ihop och påverkas av mänskligt handlande. Deltagare har fått möjlighet att förstå och bidra till förståelse kring de värden som samverkansplanerna ringat in som betydelsefulla. Detta har varit viktigt, inte minst i de piloter (Höga Kusten och S:t Anna) där MIRADI och dess resultat använts i möten med lokala aktörer. Programmet har också underlättat arbetet med att vaska fram och integrera information som tidigare inte funnits vare sig i kommunerna eller på länsstyrelserna, åtminstone inte på något samlat ställe.

Programmet hjälper också dem som leder MIRADI-baserade möten att skapa en struktur för mötena som är konstruktiv och möjliggör kunskapsutbyte. Tilltron till att leda lärandeprocesser är generellt svag bland tjänstemän som är skolade i naturvetenskapliga/tekniska metoder och arbetssätt. Bland dem som använt sig av programmet har denna tilltro generellt ökat.

I den syn på lärande som vi utgår från, är det inte bara kunskap om bio- logi som är viktig för adaptiv förvaltning. Lika viktigt är att inblandade aktörer lär sig mer om andra aktörers roller, resurser, kompetenser och intres- sen, liksom om de normativa och politiska sammanhang i vilka samverkans-

planerna tas fram. Aktörerna behöver lära sig mera om vad som driver andra att vilja (eller för den delen att inte vilja) delta i förvaltningen liksom hur normativa, formella och informella institutionella ramar påverkas av och påverkar målsättningen med förvaltningen. Dessa aspekter av lärande gynnas också av alla de möten över sektorsgränser som hållits inom ramen för piloterna, oavsett om de baserats på MIRADI eller inte. Ju fler sådana möten desto bättre ur ett lärandeperspektiv, givet att olika perspektiv och intressen får komma till uttryck. Här kan vi inte, med de underlag vi har, uttala oss om möjligheten för lärande i de enskilda piloterna.

Slutligen är det viktigt att lära om själva samverkansprocessen och hur den bäst designas för att uppfylla de målsättningarna. En förutsättning för att länsstyrelserna ska få erfarenheter att lära om samverkansprocesser för förvaltning av naturvärden är att de ges möjlighet att initiera och utveckla sådana. Att lära om hur man samverkar och leder samverkan, förutsätter att det ges möjlighet och utrymme att också pröva på att samverkan. I den meningen kan man därför säga att alla som varit inblandade i pilotprojekten fått lära sig mer om hur man utvecklar samverkansprocesser. Ingen av projekt- ledarna för pilotområdena, eller andra ansvariga, skulle gå tillväga på samma sätt som i detta projekt om de fick möjlighet att starta en ny samverkans- process. De skulle göra andra och mer informerade överväganden. De skulle ställa sig andra frågor om sina medaktörer, samt om när och hur de ska invol- veras och varför. De skulle också ställa sig andra frågor om det sammanhang i vilket samverkansplanerna tas fram.

Lärandeaspekten i adaptiv förvaltning utgår från att de inblandade formar en organisation och en process för förvaltningen som gör det möjligt för dem att tillsammans reflektera över de aktiviteter som initieras och sammanhanget i vilket detta sker. Reflektionen måste dessutom ske på ett kritiskt och kom- petent sätt. Annars finns risk för att man inte lyfter blicken och frågar sig om verksamheten utformats på rätt sätt i relation till målen eller om målen ens är rimliga. Risken är också att man undviker att erkänna, undersöka och rätta till misstag som begås under processens gång. Så vitt vi känner till har ingen av piloterna än så länge medvetet format arbetsprocessen utifrån mål- sättningen att öka lärandepotentialen för de inblandade. Samtliga föreslagna förvaltningsorganisationer innebär dock i princip möjligheter att utveckla en högre adaptivitet. I denna ingår inte enbart att skapa utrymme för att åter- kommande revidera samverkansplanen i sig (vilket MIRADI möjliggör), utan också att skapa utrymme för medveten och kritisk reflexion i det vardagliga arbetet.

5 Slutsatser/lärdomar – ansatser