Något som alla informanter lyfte i sina intervjuer var att deras litteratururval till viss del baseras på egna preferenser och på elevgruppens sammansättning och förmåga. Det kan kopplas dels till den nuvarande kursplanens möjlighet till att välja litteratur utan någon större styrning, dels till det som Persson (2007) beskriver som en ”avkanonisering” (s.82) i och med Lpo 94, där det inte blir lika givet vad som ska läsas och lärarens ges en stor valfrihet. Istället för ett kanonbaserat urval som vi kan se tidigare i historien görs urvalen också baserat på hur lättillgänglig litteraturen är, hur väl litteraturen möter elevernas intressen och hur väl den fungerar i den multimediala värld eleverna lever i. Därmed väljs exempelvis sagor och litteratur eller filmer från Disney ut av ett flertal lärare och framförallt Stina lyfter den multimediala aspekten i och med att hennes urval delvis baseras på hur ett verk tangerats i flera medier. Lena Kåreland (2015) talar om en krock ”mellan populärkultur, kulturarv och kanon” (s. 200) och kanske kommer vi här se en utveckling gentemot ett ännu mer
avkanoniserat urval i framtiden där litteratururvalet är mer inkluderande.
En annan aspekt med koppling till den så kallade avkanoniseringen och till elevernas multimediala värld är också att det görs ett bortval av litteratur som anses vara för svår eller som eleverna inte känner igen sig i, vilket exempelvis är anledningen till att Elin plockat bort
Oliver Twist från sin undervisning eller till varför de lärare som läser Utvandrarna endast
läser utdrag. Elevperspektivet var något som man kunde se redan i antologin Svenska för
gymnasiet (1967)där texterna gjordes mer elevvänliga genom illustrationer och att äldre texter moderniserades. På olika sätt lyfter alla lärare att elevernas skönlitterära läsande har minskat de senaste sex till tio åren och detta kan kopplas till det som enligt Kåreland (2015) är lärarnas stora utmaning; att konkurrera med andra medel än den skönlitterära boken.
Möjligtvis är det också därför alla lärare på olika sätt arbetar med temat krig, baserat på att det som läses ska leda till bra samtal och väcka nyfikenhet och tankar hos eleverna samt lyfta olika samhällsperspektiv. På detta sätt får den skönlitterära texten större möjlighet att
konkurrera med andra medier eftersom eleverna finner samtalet och arbetet kring den intressant. Delvis görs förmodligen även valet av detta tema på grund av att det i Lgr 11 (2018) står att eleverna ska läsa ”skönlitteratur som belyser människors villkor och identitets- och livsfrågor” (s. 262). Att valet i fyra av sex fall hamnat på Pojken i randig pyjamas säger lärarna dels beror på att boken är omtyckt av eleverna, den leder till bra samtal och den finns
30
även som film.
Som man kan se så görs sällan eller aldrig ett urval på grund av ett ensamt resonemang utan det är olika aspekter som går in i varandra. Exempelvis så är det inte bara vid temat krig som lärarna vill väcka nyfikenhet och tankar eller lyfta upp olika samhällsperspektiv utan också när de gör urval baserade på att lyfta fram andra kulturer eller föra etiska diskussioner. Ett exempel på detta är Lisa som högläst Den osynliga flickan (2002) av Deborah Ellis eftersom hon ville belysa två nyanlända elevers hemland. Ett annat exempel är Lottas val av Steinbecks
Möss och människor (1939) och Larssons Leva med döden (2007) eftersom de leder till att
eleverna får göra etiska ställningstaganden. Detta kan också dels kopplas till kursplanens skrivning om att eleverna ska ”möta samt få kunskaper om skönlitteratur från olika tider och skilda delar av världen” (Lgr 11 2018, s. 257) och dels till kunskapskravet att de ska kunna koppla det de läst till olika ”tidsaspekter, orsakssammanband och andra texter” samt ”tolka och föra välutvecklade och väl underbyggda resonemang om budskap” (Lgr 11 2018, s. 268). Trots detta är alla de 75 författare som framkom i intervjuerna antingen födda i Västvärlden eller har bott där senare i sina liv. De fåtal författare som inte är födda i där har levt på platser som koloniserats av USA eller Europeiska länder och detta leder därmed till att eleverna inte får möta litteratur från skilda delar utav världen även om viss litteratur utspelar sig i andra delar av världen än Västvärldem. Vilket kan kopplas till den selektiva kanonformeringen. Just koppling till väst är något som återkommer när vi talar om kanonbegreppet och den kritik som finns gentemot den angående att den är selektiv och utestängande. Framförallt kan man säga att författare av antologier och andra samlingsverk har stor inverkan på vad som ingår i kanon och många gånger baseras deras urval på andra författare som tidigare gjort samma sak. Vilket vi kan se i de antologier och läroböcker som finns på skolorna och som i sin tur lett till att det är utifrån dessa lärarna gör sitt urval framförallt när de undervisar i litteraturhistoria. Detta ämne kan kopplas till det kunskapskrav som säger att eleven ska föra resonemang om ”tidsaspekter, orsakssamband och andra texter” samt ”tolka och föra
välutvecklade och väl underbyggda resonemang om budskap […] i olika verk” och
”välutvecklade och nyanserade resonemang om verket med koppling till dess upphovsman” (Lgr 11 2018, s. 268). Det kan ses som en anledning till att lärarna här till stor del gör sitt urval baserat på kopplingen mellan epok och litteratur samt att det beror på vart i landet man bor, här i Småland blir det naturligt att prata om Vilhelm Moberg.
Fem av sex lärare säger uttryckligen att de undervisar i litteraturhistoria och även Lotta, som inte gör det lyfter upp samma författare och gör kopplingar till samma kunskapskrav. Det finns som vi har sett en inofficiell kanon av 17 författare som återkommer hos flera lärare,
31
bestående av ett par av litteraturhistoriens mest centrala författarskap: (Homeros,
Shakespeare), klassiska sagoförfattare (Bröderna Grimm, HC Andersen, Astrid Lindgren) och ungdomsboksklassiker (Daniel Defoe, Mark Twain, Jules Verne), några av de mest kända svenska författarna (Strindberg, Lagerlöf, Söderberg) samt svensk arbetarlitteratur
(Martinsson, Moberg). Endast fyra är av kvinnor, majoriteten av författarna är från 1800- och 1900-talet och alla är från Västvärlden. Som Bergsten och Elleeström (2004) skriver så är de bakomliggande anledningarna till att det är färre kvinnor beroende dels på att
litteraturundervisningen under drygt 100 år präglades av en utvald krets av författare
bestående av mestadels män och dels på att kvinnor inte har fått samma chans till utbildning och därför inte fick plats i det patriarkala samhället. Julia är den enda som tar upp det här problemet kopplat till sitt urval då hon säger att hon inte vill att det ska vara för många män men att det kan vara svårt att lyfta fram kvinnor, framförallt innan 1800-talet. Frågan här blir om det är möjligt att representera alla hela tiden bara för att man vill det och det är också här en del av kritiken gentemot de som vill vidga kanon ligger.
Vidare säger alla informanterna att de påverkas i sitt urval utifrån de utdrag som finns i läroböcker och antologier samt vad de själva fick läsa i sin utbildning vilket i sig kan förklara homogeniteten i urvalet inom just litteraturhistoria. I en granskning gjord av Högskoleverket 2005-2006 bekräftas detta då den visade att ”strängt taget en enda litteraturlista skulle kunna sammanfatta hela den litteraturvetenskapliga grundutbildningen i Sverige” (HSV 2006: 43) och Ylva menar att det är i lärarutbildningen en förändring måste göras för att vi ska se en förändring i litteratururvalet i grundskolan, något som hon förmodligen delvis i har rätt i eftersom kunskap om annan litteratur saknas men när det inte gäller litteraturhistoria görs ett mer inkluderande urval även om alla författare fortfarande är västerländska. Utav de författare som är i livet som tas upp är uppdelningen tolv män och 14 kvinnor vilket är en stor skillnad på de avlidna där uppdelningen är: 31 män och 18 kvinnor. Så även om det fortfarande är ett traditionellt urval så är det mer inkluderande än om det skulle baseras helt på en selektiv kanon. Dock påverkas lärarnas urval även här av vad som finns tillgängligt på skolorna, vilka författare och verk som tas upp skiljer sig följaktligen förmodligen mellan Sveriges skolor, vilket leder till en icke likvärdig undervisning.
Det som informanterna framförallt verkar tycka är ett problem är tidsaspekten och att den påverkar vad som läses och hur mycket eftersom ämnet innehåller så mycket mer än bara litteratur. Något som kan kopplas till svenskämnets historia och olika syften. Trots en lång pedagogisk tradition i Sverige så har inte själva ämnet någon längre historia och ämnets syfte har förändrats ett flertal gånger, som Thavenius (1999) säger: ”svenskämnet finns inte i någon
32
absolut mening” (s. 16) vilket har lett till att litteraturen inte alltid får en självklar plats. Utifrån Malmgrens tre perspektiv på vad ämnet kan innehålla kan den nuvarande kursplanen framförallt kopplas till ”svenska som ett erfarenhetspedagogiskt ämne” där undervisningen baseras på ”den aktuella elevgruppens förutsättningar än från fasta studiegångar” (Malmgren 1996, s. 89). Ämnet syftar här till en bred undervisning samtidigt som litteraturläsningen har en stark position och litteraturen används för vitt skilda syften, därav de många olika
resonemang som ligger bakom urvalen.
7.2 Lärarnas tankar kring kanon
Alla lärare är överens om att kanon innebär en samling författare och verk som anses viktigare än andra även om det inte finns konsensus gällande innehållet. De är också överens om att de inte vill att det ska finnas en fastslagen obligatorisk kanon inom svensk skola då fördelarna inte är större än nackdelarna. Den gemensamma fördel som de kan hitta är att undervisningen inom svensk skola skulle bli mer likvärdig och det skulle underlätta för lärarna att veta vad som ska ingå i undervisningen. Delvis är det detta som Cecilia Wikström skrev i sin motion 2006 då hon menar att en fastslagen kanon skulle tydliggöra vad som ska läsas och det skulle ge alla elever samma möjligheter, även de med föräldrar som inte läser eller har en naturlig koppling till svensk litteratur. Dock säger informanterna att detta inte är ett tillräckligt skäl till en fastslagen kanon då det skulle leda till att undervisningen skulle bli för begränsad och enkelspårig, något som litteraturprofessor Erik A. Nielsen också anser om den fastslagna kanon som finns i Danmark, som exkluderar litteratur från andra länder. Lägger man till det som diskuterats ovan angående skönlitteraturens konkurrens gentemot andra medier så blir tanken om en fastslagen kanon svår att föreställa sig.
Trots detta anser fem av sex informanter att det finns litteratur som är viktigare än annan eller att viss litteratur har haft en större betydelse för litteraturens utveckling vilket kan kopplas till den konservativa och selektiva kanon och kan ses som en motsägelse till de sex informanternas åsikt gällande en fastslagen kanon. Även Ylva som inte anser att viss litteratur är viktigare anser att en fastlagen kanon skulle kunna ha en fördel i ett kulturellt perspektiv. Med tanke på kopplingen mellan hur eller varför ett verk kanoniseras är svår att urskilja från historiska händelser och strömmingar så skulle man kunna säga att även hon anser att viss litteratur är viktigare än annan, om än i ett annat syfte. Julia är inne på samma spår när hon tycker att ”det finns ett historiskt värde att tankar och värderingar förs vidare”.
Vidare är de också överens om att en icke fastslagen kanon, eller en bredare kanon som innefattar fler än endast svenska författare, skulle kunna vara en fördel eftersom det skulle
33
vara ett sätt att inkludera alla världsdelar och det kan bli ett sätt att integrera elever från andra länder. Frågan är dock om representativitet är en garanti för att alla faktiskt blir representerade och som Ylva frågade sig: hur stor inverkan har västvärlden haft på den litteratur som
publicerats utanför väst.
Hur litteratururvalet i undervisningen kommer se ut i framtiden är svårt att sia om men den slutsats som kan dras är att en föreställning om kanon fortsatt påverkar lärares litteratururval idag trots att man genom uppsatsens respondenter vid en första anblick får bilden av att de ställer sig kritiskt gentemot kanon.