Trots omfattande skolk från dessa elever uteblev nästan reaktionerna från idrottslärarna och skolan. De kanske reagerade till en början, men ganska snart så lämnades eleverna åt sig själva. Svaren vittnar också om den mängd elever som lärarna har att hantera och svårigheterna att lära känna sina elever, då de i bästa fall träffas en gång i veckan, under cirka 1 timme.
Jag blev inte jättemycket sedd på gymnasiet, inte mer än någon annan. Lärarnas uppmärksamhet fördelades mer på gruppen. Hjälp och stöd fick jag inte så mycket som jag förtjänade, men det fick ingen annan heller. Jag hade velat ha mer hjälp och stöd. Vi bytte lärare och jag var borta rätt mycket, så för henne fanns jag inte i statistiken och fick inget betyg. Jag hade mer samtal med min mentor, och fick ett reducerat program med ett streck i idrott och hälsa. (K1).
Det kan jag inte säga. Min mentor pratade mig en gång varje halvår och frågade och så där…Hur är det, så var det inge mer. Hade önskat det. Då kanske jag fått plats på IV tidigare (K3)
Jag var där kanske en gång var tredje vecka, annars så stannade jag på stan. När jag väl var där var jag ambitiös på lektionen. De kom ibland och sade till, och det kanske hjälpte några gånger. Man fick gå ut och gå om man inte ville vara med. Jag hade ingen relation alls till läraren. Man kände inte dem överhuvudtaget. Jag tror de kollade bilder för att veta vad man hette (K4).
Läraren sade att du behöver inte komma hit för du får ändå ingen närvaro. Jag sade då OK, då skiter jag i att komma hit. Man måste vara med för att få närvaro på lektionen. Ingen av lärarna eller mentorn tog upp detta med mig. (K5)
De orkade inte med mig. I början var det skönt, inget tjat, inget mer. Det var jag som förlorade i slutändan (K6).
Med en lärare i varje ämne hann man aldrig få någon riktig kontakt. Nej, han (idrottsläraren) sade inte ett enda ord. I slutet pratade vi något om det, närvaron. Jag fattade inte allvaret förrän det var för sent. Vad ska jag göra för att klara av det? Intyg på att du är aktiv på fritiden sa läraren. Visst det är inga problem, jag simmar och styrketränar, sa jag. Jag fixade intyg men blev inte godkänd för det. Han sa bara att jag inte uppfyllde kraven, det räckte inte. (M1).
Inte ett ljud, de sa ingenting. De lät mig sitt där. De skulle ha varit lite strängare helt enkelt. Om jag hade fått en IG -varning när jag började spela så hade det kanske blivit annorlunda. Mer sträng i början, markera risken för IG. Dataspelet tog över. Jag var medveten om konsekvenserna, men ville inte inse det själv för jag var så beroende av spelandet. När jag väl fick IG -varningen så var det för sent. Det fanns inte tillräckligt med timmar kvar så då struntade jag i allt (M2).
Inte ett ljud, de sa ingenting. De lät mig sitta där. De skulle ha varit strängare helt enkelt. Jag fick väl någon kommentar om att jag måste skärpa mig och så. Det blev i alla fall inte sämre. En av dem kom fram och ville göra upp en plan om hur vi skulle fixa detta. Det var positivt. Det blev inget av den planen. Jag övervägde att ändå gå på idrotten. Det var ju liksom den roliga punkten. De jag umgicks med tänkte likadant, det var ett kamratstöd. Att jag inte skulle få betyg avgjorde att jag stannade hemma. Nej, jag hade inte velat ha något tjat (M3).
Föräldrar talade med mig, och lärarna redogjorde för konsekvenserna. Jag var beredd att ta dessa
konsekvenser. Jag ångrar det inte De reagerade men gjorde inget särskilt. Jag minns inte om de sa något. Det tror jag säkert att de gjorde. Idrottslärarna var väldigt bra (M4).
5.7.1 Diskussion
Om läraren har ansvarar för 150 - 250 elever per vecka (www.lararnastidning.se), och i bästa fall träffar dem en gång i veckan inser var och en att det blir svårt att lära känna varje individ. Det är också ett känt faktum att det på gymnasiet ofta förekommer schemabrytande aktiviteter. Då kan bli svårt att upptäcka att en elev är frånvarande ofta. ”jag tror de kollade på bilder för att veta vad man hette”, sa en av informanterna. Min uppfattning är dock att lärarna kontrollerar närvaron i början av varje lektion, så det kanske handlar mer om brister i agerandet. Närvarorapporten går till mentorn eller klassföreståndaren, som har till uppgift att påpeka den bristande närvaron för eleven. De träffas inte heller så ofta. Detta faktum kan vara en förklaring till varför informanterna reagerat på att lärarna inte reagerat i tid och tillräckligt kraftigt på deras frånvaro. Elev och lärare har helt enkelt inte mötts tillräckligt ofta. Informanterna har dessutom vittnat om att de bytt lärare ofta och att de ofta hade egna lektioner och ibland även på egen hand. En del hade bra kontakt med läraren, och gillade läraren, medan andra inte tyckte att de kände dem alls. Det ska dock sägas att en del lärare hade uppmärksammat frånvaron men ganska snart har de tröttnat på att tjata och lämnat dem ifred. Skönt tycket en del medan andra hade velat ha mer stöd från läraren. En del hade till och med velat ha en tidig IG - varning eller en tidig möjlighet att få plats på IV- programmet. Detta tyder på ett rop på hjälp från elevens sida. Dessa elever hade velat bli sedda, och få hjälp.
Inte heller föräldrar har haft koll på deras frånvaro i skolan, ”de måste ju sköta sina egna jobb och kunde inte göra så mycket” sa en informant. Det verkar också som en del föräldrar har noterat deras frånvaro från skolan, och talat med dem, men det har inte hjälpt.