5. Analys och resultat
5.3 Läroböckernas perspektiv
I detta avsnitt beskrivs de perspektiv som jag funnit i läroböckerna. Presentationen är kronologisk och behandlar varje tidsnedslag separat.
5.3.1 Perioden 1964–1968
Läroböckerna från tidsnedslaget 1964–1968 delar alla ett liknande perspektiv på stormaktstiden. Dessa fyra böcker förmedlar en bild av stormaktstiden som en intern maktkamp mellan framför allt adeln och kronan och fokuserar således på vägen till kungligt envälde. Exempel på detta ser vi nedan:
”Man kunde också förläna bort jorden eller skatteinkomster från ett visst område så som belöning till en fältherre eller annan person, som hade gjort berömliga insatser i statens tjänst. Så fick t.ex. Axel Oxenstierna och Lennart Torstensson stora förläningar.”90
Och:
”Redan i början av Gustav Adolfs regering hade adeln uppnått en viktig politisk framgång. Dess ensamrätt till platserna i riksrådet och till de högsta ämbetena i riket blev fastslagen.”91
Och:
Karl X Gustav, som blev kung 1654, insåg att något måste göras mot adelns växande godsinnehav.”
92
Och:
”Trots att han [Karl XII] under många år vistades långt bort från Sverige höll han trådarna säkert i sin hand. Kungen och ingen annan bestämde.” 93
Ovanstående utdrag belyser det förhärskande perspektivet för denna period. Alla dessa exempel behandlar de interna maktförhållandena i Sverige under stormaktstiden och likt den tidslinje som utdragen bildar finns det motsvarande tidslinjer i de enskilda läroböckernas. De internpolitiska händelserna och processerna är texternas röda tråd. Utrikespolitiska händelser får ta ett steg åt sidan i texternas narrativ, men används ibland som en förklaring för olika processer inom Sverige.
90 Dannert & Lendin. Historia för grundskolans högstadium.: 2, Årskurs 9, 161.
91 Kahnberg & Lindeberg, Genom tiderna: lärobok i historia för grundskolan. D. 3 G. Årskurs 9, 128.
92 Ander & Rudvall. Historia.: För årskurs 9, 292.
29
Även om alla läromedlen från perioden har samma grundläggande perspektiv finns det en betydande variation i läroböckernas tolkning. Detta tar sig framför allt i form av texternas transivitet. Det finns tre olika tolkningar av stormaktstiden under denna period, den första kommer från Almqvist & Wiksell 1965:
”Man kunde också förläna bort jorden eller skatteinkomster från ett visst område så som belöning till en fältherre eller annan person, som hade gjort berömliga insatser i statens tjänst. Så fick t.ex. Axel Oxenstierna och Lennart Torstensson stora förläningar.”94
Och:
”Från olika håll krävdes att man skulle ta tillbaka jord till kronan från adeln, och under Karl XI:s regering fattades beslut om en stor genomgripande reduktion (1682–82).”95
Och:
”Adelns maktställning, särskilt i ekonomiskt hänseende, framstod för de andra stånden som ett hot. Krav höjdes på reduktion av adelns gods till kronan.”96
Och:
”Kungen blev enväldig.” 97
Almqvist & Wiksell 1965 tar överlag en ganska neutral hållning till stormaktstidens aktörer och ger mer ansvar på större kollektiv. Ansvaret för förläningarna av kronans mark förläggs på staten och herremakten. Övertagande ses som legitimt om än något problematisk för staten. Vidare beskrivs inte adelns ökade makt explicit som ett hot för de andra stånden, utan snarare som ett upplevt hot när ordet framstod används. Monarkernas ansvar minimeras ofta i texten. Här exemplifieras detta med att Karl XI:s regering tillskrivs ansvar för reduktionen snarare än kungen själv och det är inte heller kungen som gör sig enväldig, han blev det. Enväldets inrättande blir här ett naturfenomen som bara händer.
Den andra tolkningen av epoken, går att finna i Gleerups 1966 och Svenska bokförlaget 1967 och den ger aktörerna ett större ansvar för olika händelser:
”Under förmyndarregeringen och under Kristinas egen regering övergick en stor del av kronans gods och gårdar i adelns ägo.”98
94 Dannert & Lendin. Historia för grundskolans högstadium.: 2, Årskurs 9, 161.
95 Ibid., 162.
96 Ibid., 182.
97 Ibid., 183.
30 Och:
”År 1680 satte konungen igång med den s.k. förmyndarräfsten, varigenom förmyndarregeringens medlemmar dömdes att ersätta de ekonomiska förluster som de vållat riket.”99
Och:
”Karl XI hade upprättat en kunglig diktatur.”100
Och:
”Sedan Kristina blivit myndig fortsatte hon att frikostigt dela ut förläningar till sina gunstlingar bland högadeln.”101
Och:
”Karl XI lyckades också utnyttja motsättningen mellan de ofrälse och adeln och splittringen mellan lågadeln och högadeln för att göra sig själv enväldig.”102
I Gleerups 1966 och Svenska bokförlaget 1967 förmedlas en tolkning av händelserna där aktörerna har en mycket mer aktiv roll, framför allt adeln och de olika monarkerna. I ovanstående exempel är det adeln, Kristina och Karl XI som behandlas men även andra aktörer tillskrivs direkt ansvar för olika händelser. Båda böckerna ger en förhållandevis negativ bild av herremakten och drottning Kristinas handlingar under stormaktstiden. Herremakten och Kristina tillskrivs ansvaret för förläningarna av kungliga gods vilket vidare presenteras som något negativt för riket. Vidare tillskrivs Karl XI explicit ansvar för både enväldets etablering och reduktionen.
Den tredje och sista tolkningen som finns i Läromedelsförlagen 1968 tillskriver också ofta direkt ansvar till olika aktörer, men skiljer sig något från den andra tolkningen framför allt i hur den vinklar narrativet:
”Gustav II Adolf insåg att det skulle vara bäst för landet, om kungen och adeln samverkade.”103
Och:
”Efter Gustav II Adolfs död måste adeln helt naturligt ta ledningen i statens styrelse.”104
Och:
99 Kahnberg & Lindeberg, Genom tiderna: lärobok i historia för grundskolan. D. 3 G. Årskurs 9, 129.
100 Ibid., 130.
101 Ander & Rudvall. Historia.: För årskurs 9, 292.
102 Ibid., 294.
103 Björkblom, Düsing & Horn. Historia för grundskolan: Årskurs 9, 186.
31
”En ny förmyndarstyrelse tillsattes efter Karl X Gustavs död. Den fick emellertid, i motsats till den förra förmyndarregeringen, en svag ställning. Rådet i dess helhet och riksdagen tog makten. Följderna blev dock ödesdigra för de makthavande.”105
Och:
”Karl XI ansåg att förvaltningen skötts dåligt under förmyndartiden. Han beslöt att samla all makt i sina egna händer.”106
I Läromedelsförlagen 1968 tilldelas ansvaret ofta monarkerna, i dessa exempel Gustav II Adolf och Karl XI. Dessa tillskrivs ansvaret för försoningen med adeln respektive enväldets etablering. Vidare tillskrivs adeln i allmänhet och förmyndarregeringen i synnerhet ofta positivt ansvar. Redan i textens början förmedlas en positiv syn på adeln, då Gustav II Adolf insåg att adeln och kronan behövde samarbeta. När insåg används, tycks texten göra ett sanningsanspråk med hög affinitet, speciellt när det sedan framställs som naturligt att adeln tar över statsapparaten. I utdraget som talar för Karl XI:s vägnar används ansåg, vilket då istället ger ett intryck av att det endast var hans åsikt och inte en objektiv sanning att förmyndarregeringen skött sitt jobb dåligt. Alla läroböckerna från denna period använder sig framför allt av objektiva modaliteter med hög affinitet. När de behandlar aktörers tankar, åsikter och intentioner tar de sig alltid rätten att tala för dem, det finns ingen osäkerhet om vad de tyckte och tänkte.
5.3.2 Perioden 1980–1993
Böckerna från denna period har ett något annorlunda perspektiv på den svenska stormaktstiden. Det inrikespolitiska perspektivet får mindre utrymme till förmån för ett utrikespolitiskt perspektiv. I exemplen nedan ges en bild av stormaktstiden som en tid av krig och imperiebyggande:
”Jakten efter tullinkomster drev svenskarna att bita sig fast söder om östersjön för att kontrollera hamnstäder och flodmynningar”107
Och
”Det andra skälet var maktpolitiskt: kriget öppnande en möjlighet att bli östersjövärldens stormakt, dess Romarrike.”108
105 Björkblom, Düsing & Horn. Historia för grundskolan: Årskurs 9, 187.
106 Ibid., 187.
107 Hildingson. Levande historia: version II. 1–3, Högstadieboken, 206.
32 Och:
”För att få pengar att betala vad det kostar att erövra en hamn måste man ta kontroll över nästa hamn. Imperiebyggandet drev sig självt, fick en inbyggd motor.”109
Och:
”Detta betraktade den svenske kungen Gustav II Adolf som ett hot mot Sveriges säkerhet”110
Och:
”Senare lyckades kung Karl X Gustav genom tåget över Bälten 1658 tvinga Danmark-Norge att avstå Skåne, Blekinge, och Bohuslän.” 111
Och:
”År 1700, då Karl XII var kung, anfölls Sverige av sina grannar Danmark-Norge, Ryssland och Polen.”112
Det förekommer i dessa utdrag en viss skillnad läroböckerna emellan, de tar olika ställning till Sveriges krigsföringen. Natur och kultur 1988 beskriver Sverige som en drivande aktör medan Dialogos 1993 tenderar att betona att Sverige försvarar sig. Vidare har Dialogos 1993 ofta en hög transivitet och tillskriver direkt ansvar till monarkerna. Natur och kultur 1988 tenderar istället ha lägre transivitet genom att tillskriva ansvar till kollektiv och fenomen samt att inte nämna någon aktör. Det förekommer dock en del tillfällen då Natur och kultur 1988 tillskriver direkt ansvar:
”Borgarna och prästerna stödde kungen och bönderna trodde att han skulle hjälpa dem mot adelsmän och fogdar. Med de lägre ståndens stöd gjorde sig Karl XI enväldig.”113
Och:
”Han [Karl XI] skaffade sig också sådana fullmakter av riksdagen, att han blev i det närmaste enväldig.”114
Dessa exempel påvisar när Karl XI ges ansvar för enväldets grundande. I Natur och kultur 1988 förminskas hans ansvar något då det till viss del även ges till de lägre stånden, men med orden
gjorde sig, blir Karl XI ändå den mest aktiva aktören för händelsen. I Dialogos 1993 ser det
109 I Hildingson. Levande historia: version II. 1–3, Högstadieboken, 207.
110 Häger. Följ med genom tiderna, 288.
111 Ibid., 288.
112 Ibid., 289.
113 Hildingson. Levande historia: version II. 1–3, Högstadieboken, 207.
33
liknande ut men med högre transivitet, då Karl XI skaffade sig de fullmakter som behövdes för att starta enväldet.
I Natur och kultur 1988 framgår också vad som kan ses som kritik mot stormaktstiden:
”En svensk armé ledd av Karl XI Gustav anföll Köpenhamn. Danmarks existens som självständig stat var hotad.”115
Och:
”Men köpenhamnarna förmådde försvara sin stad mot den svenska anstormningen.”116
Och:
”Hur var det möjligt för Sverige att bygga upp ett stormaktsvälde? Ja, det berodde mera på konkurrenternas svaghet än på Sveriges styrka.”117
Och:
”Detta innebär inte att svenskarna i allmänhet hade goda tider.”118
I dessa utdrag tycks en negativ bild av Sverige bildas. Sverige tillskrivs ansvar över ett anfallskrig mot ett hotade Danmark och Sveriges motståndares svaghet tillskrivs ansvar för stormakten existens. Detta är något tidigare läroböcker inte gjort. Vidare betonar boken, med hög affinitet, också att stormaktstiden inte var en bra tid för majoriteten av Sveriges befolkning. Stormaktens fall blir i Natur och kultur 1988 en självklarhet. I Dialogos 1993 läggs ansvaret för stormaktens fall istället på misslyckade krig:
”Efter flera år av stora framgångar led den svenska hären ett svårt nederlag mot den ryska vid Polta´va [sic!] i Ukraina. Kungen fortsatte ändå kriget.”119
Och:
”De följande åren slöt Sverige freder med stora förluster” 120
Och:
”Samtidigt avskaffades kungens envälde och makten övergick till riksdagen.”121
115 Hildingson. Levande historia: version II. 1–3, Högstadieboken, 207.
116 Ibid., 207.
117 Ibid., 207.
118 Ibid., 208.
119 Häger. Följ med genom tiderna, 289.
120 Ibid., 289.
34
I Dialogos 1993 blir Karl XII delvis ansvarig för stormaktens fall då han fortsätter kriga trots motgångar. Själva avskaffandet av stormakten och enväldet har däremot låg transivitet då inga aktörer nämns.
Likt tidigare period karakteriseras även denna period av ett genomgripande bruk av expressiva modaliteter med hög affinitet både angående händelser och aktörers tankar och åsikter. Aktörerna får dock en mindre roll i jämförelse med 1960-talets läroböcker.
5.3.3 Perioden 1994–2010
Perioden 1994–2010 är något av en kombination av de två tidigare perioderna och ger ett bredare perspektiv som behandlar både inrikes- och utrikespolitiska dimensioner av den svenska stormaktstiden. Perioden tycks dessutom vara något av återkoppling till 1960-talets aktörstunga historieskrivning. Undantaget för detta är Gleerups 1996 där ingen förändring har skett sedan perioden 1980–1993. Bonnier utbildning 1999, Almqvist & Wiksell 2003 och Natur och kultur 2009 har mycket liknande tolkningar på stormaktstiden. Bonnier utbildning 1999 och Almqvist & Wiksell 2003 beskriver stormaktstiden som en konsekvens av lyckade krig. Dessa krig är dock kostsamma och ger till negativa internpolitiska konsekvenser:
”Sverige gick med i kriget mot tyske kejsaren år 1630. Kung Gustav II Adolf sa att det var för att hindra katolikerna från att tvinga på oss sin tro. Men viktigaste orsaken var nog att han ville göra Sverige mäktigare.”122
Och:
”Nu tillhörde Sverige med knappt 1,5 miljoner invånare jämte Frankrike med sina 20 miljoner Europas stormakter.”123
Och:
”De många krigen hade gjort att den svenska statens ekonomi urusel”124
Och:
”Staten hade nu bara rätt att ta upp skatt av en tredjedel av landets jord. Så Kristina och regeringen hade endast löst pengaproblemet för stunden och skapat större problem i längden.”125
122 Ivansson & Tordai. Historia.: Ämnesboken, 124.
123 Almgren. Historieboken: en lärobok för grundskolans senare del, 181.
124 Ibid., 185.
35
Läroböckerna binder samman stormaktstiden som en konsekvens av det trettioåriga kriget, vilket Gustav II Adolf med hög transivitet anses vara ansvarig för. Konsekvenserna blir dock i längden negativa för Sverige i och med att kronan förlorar sina förläningar.
I Natur och kultur 2009 förekommer en något annorlunda bild som fokuserar mer på de internpolitiska förhållandena:
”Den kung som förde in Sverige i stormaktstiden var Karl IX:s son Gustav II Adolf, som regerade 1611–32. Det var han som stod bakom de flesta moderniseringar.”126
Och:
”Sverige fick några tyska områden vid Östersjön, men dessförinnan hade Danmark tvingats lämna ifrån sig Jämtland, Härjedalen och Halland, samt öarna Gotland och Ösel till Sverige.”127
Och:
”Men under sin korta regeringstid, tio år, adlade hon många familjer och delade ut statens gods och gårdar till dem. Antalet adelsfamiljer fördubblades och med hjälp av alla dessa ’’vänner’’ kunde hon öka sin egen makt och skapa ett stort och lyxigt hov.”128
Stormaktstidens etablering beskrivs på samma sätt som i Bonnier utbildning 1999 och Almqvist & Wiksell 2003 men det trettioåriga kriget tillskrivs inget ansvar för att Kristina gav bort förläningar. Det tycks istället handla om ett maktspel från Kristina som beskrivs med hög transivitet och affinitet.
Bonnier utbildning 1999, Almqvist & Wiksell 2003 och Natur och kultur 2009 beskriver alla dessutom Karl XI som Sveriges frälsare:
”Karl XI:s trupper hade segrat, och Sverige fick behålla landskapen.”129
Och:
”Karl XI genomförde reduktionen, vilket betyder att han tvingade adeln att lämna tillbaka många av de gods och gårdar som de fått av staten under 1600-talet. Han skapade lag och ordning i landet och fyllde på statskassan.”130
Och:
126 Körner & Lagheim. Impuls: för grundskolans senare del. Historia. 1–3 Stadiebok, 135.
127 Ibid., 136.
128 Ibid., 137
129 Ivansson & Tordai. Historia.: Ämnesboken, 133.
36
”När Karl XI fått ordning på ekonomin började han bygga upp det svenska försvaret.”131
Karl XI beskrivs i dessa utdrag med hög transivitet vara ansvarig för att få landet på rätt skuta igen. Alla läroböcker förknippar sedan Karl XII och krigen under dennes tid som ansvariga för stormaktstidens slut:
”Det blev Karl XI:s unge son Karl XII som kunde utnyttja detta.”132
Och:
”Trots detta besegrades han till slut av ryssarna.” 133
Och:
”Sverige återgick till sin naturliga roll, ett litet land i Europas utkant. Vårt land hade egentligen inga förutsättningar att vara en stormakt.”134
Och:
”Han ville tvinga polen att hjälpa Sverige att besegra Ryssland. Frankrike, England, Holland och hans egna rådgivare försökte övertala Karl XII att avsluta krigandet. Men han lyssnade inte på någon.”135
Och:
”Karl XII gick till motangrepp och tvingade med sin starka armé Danmark och Sachsen-Polen till fred. Han hade segrat över ryssarna vid Narva 1700, men han hade inte fått någon fred. För att vinna en avgörande seger gick han in i Ryssland, men det blev en katastrof.”136
Och:
”Nu var det slut på det svenska stormaktsväldet. Ryssarna stod som segrare i det stora nordiska kriget och i freden 1721 förlorade Sverige alla sina områden öster om Östersjön, utom Finland.”137
Med varierande transivitet beskrivs Karl XII vara ansvarig för stormaktstidens slut. I Almqvist & Wiksell 2003 är det en ganska hög transivitet, det är kungen som väljer att fortsätta kriget som skulle leda till Sveriges nedgång trots att han gavs råd att göra fred. I Bonnier utbildning 1999 och i Natur och kultur 2009 är det något lägre transivitet. I Bonnier utbildning 1999 ges en bild av att stormakten i längden var en omöjlighet, Sverige framställs med en objektiv modalitet,
131 Almgren. Historieboken: en lärobok för grundskolans senare del, 187.
132 Ibid., 187.
133 Ibid., 186.
134 Ibid., 186.
135 Ivansson & Tordai. Historia.: Ämnesboken, 136.
136 Körner & Lagheim. Impuls: för grundskolans senare del. Historia. 1–3 Stadiebok, 139.
37
naturligt, vara ett litet land som inte kan vara en stormakt. Detta innebär att Karl XII:s ansvar
för förlusten minskas. I Natur och kultur 2009 kamoufleras Karl XII ansvar då det presenteras att han fortsatte kriget för att få fred. Själva misslyckandet beskrivs med en objektiv modalitet –
blev – som även här leder till att det förefaller vara ett naturfenomen.
5.3.4 Perioden 2011–2019
I det sista tidsnedslaget finns det två övergripande perspektiv. Det första av dessa skulle kunna kallas ett europeiskt perspektiv vilket förekommer i Liber 2014 och Liber 2019. här förknippas den svenska stormaktstiden tätt med det trettioåriga kriget, vilket framgår i dessa utdrag:
”Även Sverige gick med på protestanternas sida. Den svenske kungen, Gustav II Adolf, sa att det var för att hindra katolikerna från att tvinga på svenskarna den katolska läran. Men den viktigaste anledningen var nog att han ville göra Sverige mäktigare.”138
Och:
”Det land som styrde hamnstäderna runt Östersjön kunde tjäna massor av pengar på tullavgifter. Det folkfattiga landet Sverige skulle faktiskt lyckas erövra nästan alla Östersjöns hamnstäder. Genom det blev Sverige norra Europas mäktigaste stormakt.”139
Och:
”Även Sverige gick med på protestanternas sida.”140
Och:
”Det land som styrde hamnstäderna runt Östersjön kunde tjäna pengar på tullavgifter. Det folkfattiga landet Sverige lyckades nu faktiskt erövra nästan alla Östersjöns hamnar och genom det blev Sverige norra Europas mäktigaste rike.”141
I dessa exempel kan man se en intressant utveckling mellan två olika upplagor av samma lärobok. I Liber 2014 framgår det en tydlig transivitet och att texten spekulerar, med en förhållandevis hög affinitet, om Gustav II Adolf avsikt med att gå med i kriget. Vidare tillskriver Liber 2014 även det lyckade kriget som anledningen till att Sverige blev en stormakt. I Liber 2019 försvinner däremot Gustav II Adolf och ansvaret tillskrivs istället Sverige. Det förekommer även en form av icke-bruk i Liber 2019. Ansvaret för Sveriges mäktiga position under perioden tillskrivs
138 Ivansson & Tordai. Historia maxi, 123.
139 Ibid., 123.
140 Elisabeth Ivansson, Mats Tordai & Robert Sandberg. Historia : 7-9. Fjärde upplagan, Stockholm: Liber, 2019, 123.
38
erövringarna på samma sätt som i Liber 2014 men begreppet stormakt används inte. Vidare har båda av dessa böcker en något kritisk syn på stormaktstiden och krig:
”Kriget skulle försörja sig självt. Med det menades att officerare och soldater skulle ta för sig belöningar när det segrat i ett slag. De rövade, våldtog och rånmördade både rika och fattiga i byar och städer.”142
Och:
”Trots att Sverige blev stort och mäktigt under 1600-talet var livet för svenskarna svårt. Tusentals män dog och kvinnor och barn där hemma fick slita hårt för att överleva. Dessutom blev klimatet kallt och det växte sämre på odlingarna.”143
Och:
”Men även på grund av officerare och soldater som tog för sig belöningar genom att röva, våldta och bränna byar.”144
Kriget betonas som något negativt, framför allt för de som blir utsatta för soldaterna på plats. Liber 2014 betonar dessutom krigets konsekvenser för svenskarna, både soldaterna som dog i krig och de som var kvar i Sverige. Stormaktstiden blir i detta perspektiv i stort sett t ett krig som endast leder till hemskheter för den allmänna befolkningen både i och utanför Sverige.
Det sista perspektivet från detta tidsnedslag finns i Interskol 2011. Vad som framför allt skiljer det från de två andra läroböckerna från denna period är att den inte bara behandlar det trettioåriga kriget och Gustav II Adolf. Interskol 2011 behandlar även ett flertal andra händelser och de andra